Det är som att orden suttit fast lite senaste veckorna.

Sådär i bröstkorgen, liksom. Och ”passa på att passa av”, har varit viktigt för oss hela familjen, sommarlovets sista dagar.

Senast vi hördes så pågick ”ett tjurigt virus” här hemma, sa jag. Visste då inte huur tjurigt det faktiskt skulle bli. Att lillungen skulle måsta plågas med feber konstant i totalt 17 (!!!) dygn med sån där otäck hög temperatur sista veckan som får denna morsa att bara rysa nu av tanken. Körtelfeber. Med allt vad det innebär. Så, så, såå synd om vår ena lilla älskling. Vi led hela familjen med honom.

Tacksamma att sommarlovet är långt, att mycket hade gått och vi det gottigaste hunnit med. Och att vi trots allt hann knyta ihop Sommarlovssäcken och avsluta med en god känsla. ”Tänka positivt”, osv.

Sannerligen tacksamma över ”vanliga dagar”, på det sätt som man bara blir efter att livet ruskats om för ett slag.

Vi kan kika på vad vi tog till för knep för att avsluta sommarlovet på för oss bästa sätt..

.. vilade förstås. Tog det väldigt lugnt.

Och lät kreativiteten spinna. Barnen byggde på sin trädkoja. Den skäggige målade vidare på fönster och fönsterdörrar.. see så fint det bliir med det röda!

Själv gjorde jag bland det bästa jag vet; drog till hallonskogen. Nån sväng med barnen och nån sväng bara jag. Älskar både ock!

Stunder i köksträdgården, i hullerombullret av grönsaker, rotsaker och blommor. Också otroligt själagott.

Att koka broccoli-soppa på egenodlad broccoli. Det. Är. Så. Ofanligt GOTT!

Och det där kvackande gänget.. ja, de må ha mejat ner bädden med sockerärter och sallad, totalt.. men håller undan sniglarna som önskat, det gör dom med bravur. Älskade ankisarna! Så trevligt att ha de spatserandes, badandes, ätandes, kvackandes över gården.

Sista veckan av sommarlovet tog vi oss två dygn på vift med Farmor och Farfars husbil. Vi checkade in på ”Spa och retreat” hos Mormor och Morfar. Helt underbart!

Vakna i husbilen i ett endaste trassel av armar och ben. Morgonyoga uppe på balkongen. Äta gofrulle tillsammans. Bada. Basta. Springa. Pusta ut. Så himla mysigt.

Det var härligt med ett litet miljöombyte.

I övrigt har det varit så otroligt skönt att bara hemestra i sommar, än hur mycket vi älskar att dimpa ner på släktgården på Gotland, vilket brukar vara våran sommartripp. Dels har det varit den perfekta sommaren att bara vara hemma, rent vädermässigt.. vilken värme som var där i juli, som vi badat i hav och sjö. Också skönt att vara hemmavid med tanke på höbärgning, djurungar, bebbemage osv. Och nu i efterhand ännu skönare att vi var hemma när ena barnet blev så sjukt under ett par veckor.

Väl hemma igen hade vi sista helgen innan skolstart.

Var på gulligt barndop. Plockade karamelliga blommor. Och puttrade iväg på familjemiddag med kusinerna, hos Farfars. Alla som ville fick skjuts på Storebrors sommarhit; Hondan. Lilltraktorn som Sixten och hans farfar lagt jag vet inte hur många timmar på detta sommarlov. En sån där sommarlovsgrej som blir ett minne för livet. Det har skruvats, lackats, skapats ljuddämpare, monterats tuta, triangel, avgasrör osv osv osv. Alla småsyskon och kompisar har skjutsats runt på detta vis sommaren lång.

Sommarlovets sista dag kunde vi konstatera att vi faktiskt kände oss redo för vardagen igen.

Märkte mig utvilad när viljan att dona vaknat till liv igen efter varma, lata sommarveckor följt av oroliga sjukveckor. Picklad rödlök är otroligt trevligt och gott att sno ihop som tillbehör till både grillade hamburgare och korv. Vi ordnade en liten sommarlovsavslutning med vännerna här hemma och kunde inte ha fått ett trevligare lovavslut.

Första skoldagen. Vemodigt. Och pirrigt. Mest så himla roligt.

Prins B som började skolskolan på riktigt nu, ettan. Så stort. Inför förra årets skolstart minns jag hur jag grät sista sommarlovsveckans alla kvällar när barnen somnat. Jag kände i hjärtat att han efter ett tryggt och gossigt hemmaliv var såå redo att lämna boet.. men jag VISSTE inte säkert och sen hade jag förstås separationsångest deluxe. Allt gick och har gått hur bra som helst hela förskoleklassåret, så att nu börja ettan, det var bara hur härligt som helst, tyckte till och med morsan liksom! Puh. Lillen och jag följde med honom, likt flera andra päron. Så fint att få och kunna vara med. Älskar vår lilla byaskola!

Så nu är det lillen och jag själva här hemma under några timmar, må-fre. Ett tag till. För snart kommer både litet syskon till världen och den skäggige pappan kommer också att vara hemma mer. Vi njuter av det som är nu, men längtar också efter det som komma skall.

”jag gillar min häst”, säger han och stryker lillmulen med lillhanden.

I verktygsbältet sätter han medicinsprutan efter att vi gett ponnyn sin dagliga medicin. Chippens sedan i försommar konstaterade sjukdom, PPID, behöver behandlas varje dag, livet ut förstår ni. Vi ger det ett helhjärtat försök nu och hoppas han ska svara bra på medicinen.

Helgen som var. Den första efter att vardagen återvänt. Med en luft som viskar om att sensommaren redan börjat dra sin kos och tidiga hösten redan börjat kännas av. En tvär konstrast mot alla de där varma dagarna vi haft.

Och jag njuter. Av astrar och ringblommor och allt det andra som ännu blommar så fint. Njuter av lusten och orken att skörda, sylta, baka bröd, rensa och dona. Och boa. Känna starka små sparkar inifrån magen. Favorittid på året pågår. Och jag får bära på vårt femte lilla mirakel. Tacksamheten vet inga gränser. Att ländryggen smärtar så jag knappt kan röra mig stundvis.. det är lätt att glömma, mitt i allt.

Buketten hamnade hos mor. Paket och kärleksord till far. Han fyllde år i helgen. Min älskade, älskade pappa. Hurtigaste 77-åringen jag vet. Som, tillsammans med mor, gör allt, allt, allt för mig och min familj, jämt, jämt, jämt. Älskar de så. Kalaset med Storan och gänget, var så mysigt. Vi saknade två storstadssyrror med familjer dock. Men de var med på håll. Både min och Martins storfamilj är en sån gåva.

I söndags var det i vanlig ordning sammandrag med fotbollen. Två ungar spelade och största ungen var domare. Efteråt är samtliga alltid helt slut och en tur till blåbärsskogen med kompisar var precis vad vi behövde. Vände hemåt med tio liter blåbär, skogsluft i lungorna och tankade själar.

Och nu har boa-ivern tagit i med en växel till.. ”alltså mamma, det är sån ORDNING här!”, säger barnen.. det skvallrar om hur mycket oreda det varit i vissa vrår… bara rasat ur skafferiet, till exempel. Boandet gör att jag plötsligt rensat och ordnat i skåp jag typ aldrig röjt i… så nu lurar jag på ”Drömgårdens Loppis”… i en framtid.

Nåväl. Guldstjärna till dig som orkat läsa ända hit. Det blev en redig Drömgårdsrapport idag!

Önskar er alla ett fint augustiavslut nu!

Vi hörs snart igen!

Emmeli