av Emmeli | dec 6, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Norra Drömgården
Veckan är så stillsam och lugn här hemma på gården.
Så gott, så gott.
Hyacinterna slår ut, otaligt många ljus brinner varje dag. Vi varvar Astrid-Lindgren-bitar med julemusik. Ena dagen vandrar vi pissregnig, gråmulen promenad. Nästa, kutar mamman pulsen av sig, bland några flingor nyfallen snö, ömsom ishalka, ömsom snöknarr…framförallt, i ljuvligt solljus! Och med sovande småsyskon i vagnen. Storebror svischar iväg till Förskolan och har det gott några timmar över dagen, med kompislek och julpyssel. Så ses vi till eftermiddagen, med lyckoiver över att se varandra, ungefär som om vi varit ifrån ett par dagar eller så fastän det i själva verket handlar om max fem timmar. Pricken över lyckoivern, blir förstås när även pappan kommer hem och familjen är samlad. 
I natt hade vi en pojke som plötsligt var vaken mellan midnatt och 02.
S hade somnat extratidigt, så ingen nöd på sömnen totalt, då vi alla (förutom stackars kliva-upp-05-pappan) tog sovmorgon i morse. Vi tog lugn morgon.. jag kokade varm choklad och bredde tunnbrödmackor till barnen och själv försökte jag gnugga gruset ur ögonen och kamma till håret efter en lite, lite stökig natt.
Nä, jag klagar inte. Inte ett endaste dugg. Jag tror aldrig jag varit vaken dom där timmarna, någonsin, som mamma. Det är nästan oförskämt, jag vet. Men är det något dom är stjärnor på, barnen, så är det att sova. Och det är hur lyckligt som helst.
Just nu är fyraåringen i en mycket funderande period i livet.. i natt avhandlade vi massor, han och jag. Ni vet frågor som ”mamma…? lever själen i himlen?”…varvat med frågor om födelsedagskalas, om vilka stjärnbilder som syntes på himlen och så vidare.
Min tanke blev ”vi tar hemma-tillsammans-hela-dagen-dag imorn”… men se, Minimannen är så himmelens förtjust i sin Förskola nu att en kompromiss var vad jag lyckades med…S som till bara i våras hängde hemma lika gärna, är så förtjust i sin egna lektid… glad att jag varit/är HemmaMamma och så lätt har kunnat låta livet styra huruvida han velat susa iväg eller ej. Min Liten, som blivit liten storpojke. Vi fick till en bra kompromiss idag, med extra långsam morgon innan vi drog iväg hela gänget och vinkade Storebror hejdå. 
Nu har vi varit ute på gården en sväng, jag och min Juniflicka.
…matat fåglarna, andats god luft och nu pågår mysigaste torsdagshänget här inne i värmen. Lillan lommar mellan Lekrummet, Pippi-långstrump-filmen, och apelsinklyftorna. Ser så skönt ut alltsammans, och jag tänker än en gång att jag är som glad som får hänga här hemma med henne, samtliga är så nöjda över det.
Lillebroren sover ute i friskluften, katten sörplar fil i brist på kattmat som tog slut till morgonen. Och jag, sörplar kaffe, smygkikar på julklappar över nätet och styr en torsdagsstädning lite halvt om halvt med halva mig. Njuter så.
Och önskar er alla en god torsdag!
Lillafrun
av Emmeli | dec 5, 2018 | Hemmets Utsida, Jag och M, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.
Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.
Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..
Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.
Hösten 2017 stannade vi såhär.
Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. 
Våren 2018..
.. skulle resten av fönsterna bytas.
Familjeföretaget!
..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.
Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.
M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.
…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.
M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.
Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.
Så imponerad av honom.
Vackraste Snickarpappan.
Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..
..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.
Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….
-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..
Så vi sa; ”äh, vi kör!”.
Vägg tre av fyra klar!
Huset är nästan tio meter högt..
Vägg fyra på väg mot förvandling…
Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..
Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;
VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!
-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.
…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara…
Före.
Efter.
Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.
Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!
Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.
Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.
Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.
Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!
Lillafrun
av Emmeli | dec 4, 2018 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Jul på Drömgården, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården
(Inlägget innehåller två pyssliga reklamlänkar)
Något som hör till juletiden för mig, är att binda oss en julig krans.
Att bara slå sig ner. Bland ris och blomstertråd, en halmstomme och tid. Tid för påtande och kreativitet. Som att landa i det skönaste hav av puffiga vintertäcken, tycker jag.
Enris. Eller gran- och tallris, som kransarna från förra årets julmarknad, som ni ser ovan.
Lingonris. Så himla vackert.
Där har jag bara haft en lite kraftigare ståltråd som jag format till ett hjärta och sedan bundit lingonris kring. Men också så himmelens fint att ha en riktig halmstomme och göra en lite kraftigare lingonriskrans!
Enris. Med blåa bär. Det är en favorit. Sticksigt. Men så vackert.
Jag kommer ihåg förra året, hur jag hade Juniflickan i kånken på ryggen, och Minimannen i min hand. Hur vi kämpade oss till skogen genom snöyran. Var så lyckliga där vi fann enris, under snön som fallit överraskande tidigt. Såå trött gäng innan vi var hemma, och så saligt nöjda över att vi lyckades;
I år, kom min älsklingspappa och överraskade med säckar av pappa-knipsat enris. Gulligt så det förslår. Och liiite mindre svettigt än förra året, hehe
Mosskrans. Alltid lika fint. 
För att inte tala om lummerkransar!
-Som nu hänger där på vackerskåpet inne i Salen. Lummer är fridlyst, men får plockas för eget bruk. Sådetså. Lite slingrig att jobba med, men så så fint!
HÄR finner ni mitt ”recept” för Lummerkrans!
Årets krans som får hänga ute, band jag och Minsting tillsammans…
han var sådär lagom road och låg och blinkade långsamt med storögonen där på ullfilten och undrade vad mamman pysslade med egentligen…
Sådärja! Årets Julekrans. Med röda bär och juleröd rosett med guldig kant!
…
HÄR finns halmstomme och HÄR finns bästa sortens tråd, dock finner jag den inte i grönt som jag har. Men kika i närmaste pysselbutik eller i blomsteraffär, förstås!
Tipsigt från mig alltså, för skön landastund och tid för kreativitet; -Bind din egen krans!
Må så gott alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | dec 3, 2018 | Drömgårdsrapporten!, Stora Lilla Familjen
Å.
Måndagmorgon. Den tredje decemberdagen. Så mörk och regnig dag. Men det har passat så väl. Förra veckan fylldes till bredden, med adventsförebredelser, pyssel och firande. Så att få landa i lugnan ro idag. Har varit så gott, så gott.
Ok. Vi började faktiskt dagen med att 10.00 befinna oss hos Familjefotografen. Ja, jag tycker det är så himmelens tjusigt med ett riktigt studiofotograferat familjefoto. Hade förträngt hur vansinnigt svettigt det ju är. Kommer ihåg, nu med ett skratt innanför bröstkorgen, hur förbenat busig Storebror var när han och Juniflickan skulle hamna på bild tillsammans för två år sedan (läs HÄR, hur jag och M föreställde oss som två julegranar som tappat både barr och pynt). Vi var ändå inställda på bus och svett så det gick med dom förväntningarna, bra, tror jag.
Vi åkte hem till gården sedan och har bara myst inne. Mannen och S har snickrat tillsammans. Bertil var helt slut efter fotograferingen, så sjåigt ju. Så han har sovit och sovit. Och jag och Juniflickan har pysslat med samma. Skavfötters, på kökssoffan. Med mjuka julemusiken spelandes och regnet smattrandes mot rutorna. Förutom att regnet nu gärna hade fått varit snö, så var det helt ljuvligt mysigt.
Den här veckan ska vi fylla med mys, vila, friskluft, snölängtan. Tänker sända er goda recept och mysigt pyssel och justja! Jag har ju fortfarande inte visat er bilderna jag fotat på vårt hus, sedan det blev färdigt med Fönsterbyte-och-Brädfodringsresan. Det ska jag såklart göra!
Nä. Nu gör vi som Bertil, va? Knäpper tårna och knyter oss för natten? 
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Och när adventsfrukosten var bortstökad, började vi klä oss i finkläder och drog fram loppade juleduken och förberedde för resten av söndagen. Något undertecknad jobbat inför och längtat till precis hela veckan som gått, lite sådär både dag och natt. Och nu äntligen blev det ju söndag!
Titta, den skäggige har som sagt på framtrollad tid, till och med hunnit snickra igen lite i salen. Så himla härligt där blev och med adventspiffet är det där nu ett rum vi bara villll vara i. En ommöblering jag ska visa er mer av såklart!
Det har blivit tradition nu.
-Att vi första söndagen i Advent, efter Gudstjänsten i kyrkan (som idag var liiite svettig stundvis, med tre småttingar.. men så innerligt underbar också, tack vare samma anledning som gav svettkänslan)…att vi fyller hemmet med älskade hjärtenära. För Det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!
Först ses vi i kyrkan, lyssnar till fina Präst-M, söta kyrkokören, vackerspelande kantorn och sjunger Hosianna tillsammans. Sen åker vi varma i hjärtana, hemåt.
Mot gamla gården med knarrande trägolv, mormorsgolv, rangliga pinnstolar och historia i väggarna, inte ett perfekt hus på något sätt, men vi älskar det, från stengrund till kallaste vinden. Det är vårt hem. Så högt älskat.
Vi öppnar dörren och hälsar Välkommen!
Barnen sköter den grejen så väl. Och är ungefär hur söta som helst där dom står och gastar, Väääälkomnaa!!
I köket dukas det fram en massa gott. Idag fylldes kökksbänken med tunnbröd från Tunnbrödgubben, juleskinka, korv och stark senap och alldeles nygräddad limpa. Kokta karameller, Saffranssnittar, Kardemummaskorpor, Pepparkakor, ädelost och Saffransbullar.
Småttingar plockar småhänderna fulla.
Traktor-peppisar, nog det bästa av allt. I alla fall om ni frågar Liten, Storebroren.
Vi sörplar Kyrkkaffe och äter och njuter värmen från älskade människorna och tända ljusen. Barnen leker och vi vuxna avhandlar livet i stort och smått. Mitt i är vi, Storlilla familjen, som ett handfull människor som bara älskar hela alltet, att ha alla här, och jag känner så en smula Emil-i-Lönneberga-Katthult-kyrkkaffe-känsla.. förstår ni?
(Kom igen.. en Lucas där ute på åkern snart, mannen?)
Minsting hade famnar åt alla håll att gosa i. Moster M och Morbror C, från stora Huvudstaden, var en duo som gick finfint att stepdansa på bordet med.
Medan småungarna lekte satt coola killarna i finsoffan inne i Salen. Det där är egentligen två bäbisar, sådetså. Mina två Gudbarn. Världens finaste pojkar. Dom svarar vi veet när jag säger ”Gudmor älskar er, ok!?… sa jag att jag älskar er?”.. och deras moster Emmeli får alltid varma leenden och kramar, alltid alltid när vi ses. Gullbarn. Bäbisar. Som växt. Liksom.
Och där; vår älskade Mor och hela syskonskaran samlad.
Det blev sån julstämning. Det är något alldeles särskilt att bo i ett såhär gammalt hus, kring juletid. Onekligen väldigt, väldigt mysigt.
Alltså, det är inte alls så praktiskt med gamla hus. Men nu råkar både M och jag inte lägga så mycket fokus på just det…livet är alldeles för vackert för att bara tänkas praktiskt, ju! Så tro inte att här är en plats för lyx, som i överdriven bekvämlighet. Vi är arbetssamma både jag och M, så är det. Annars tror jag inte man skulle trivas lika bra här. Jag råkar nu vara så romantiserat förälskad i denna gård också, att jag inte kommer på något negativt alls med ett gammalt hus.. eller jobbigt med det… jo fasiken! Kära nåån, som vi ju sliiter med att ta hand om hemmet vårat, förstås. Men det är en ynnest. Alltsammans. Vi gör det tillsammans, bit för bit, steg för steg och ”vi har aldrig varit närmare färdigt – vaddetnuärvihållerpåmed – som vi är nu”… så peppar vi oss när det känns tungt mitt i renoveringsprojekten.
”Åå, det är här vi firar jul framöver!”, sa den ena och den andre höll med. Och jaa, det är en dröm. Att kunna fira jul här, allihopa tillsammans. Vi får se när det blir. Vårt Sovrum ska bli en Matsal först. Sen så. Så drömlikt.
…
När mörkret fallit blev det hejdå-kramkalas i salen. Kvar var kaksmulor, ett hem som stod stilla men ändå var så fyllt med liv.. och värmen, eftersom dom där människorna vi är så glada att ha omkring oss. Om än det fattades en hel hop för att vi skulle vara precis alla i Storfailjen.
Så, så gick det alltså till. När vi ännu en gång hade det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården. Firade advent och omringades av värmen från hjärtenära. En annan kan bli gråtmild för mindre.
Lillafrun
Senaste kommentarer