10 years challenge! På mitt vis.

av Emmeli | jan 31, 2019 | Emmeli funderar

Jag tänkte härmed sända er min version av 10 years challenge.

Ni har önskat en sån och även tillbakablickar, så det känns kul det här… för jag har slagit ihop hela alltet.

Håll till godo!

Alla år är märkvärdiga på sitt vis, tycker jag. Men 2009 var faktiskt det året där jag tog så många val och riktningar, i flera vägskäl. Som nu 10 år senare går att utröna som väldigt, väldigt viktiga och livsavgörande val. Som att det ju var då dörren till hela mitt vuxna liv öppnades..

2009.

Vintermånaderna. Och jag satt där i skolbänken bredvid klasskompisarna, räknade härligt svår matematik och spånade på vad i hela friden man skulle göra av livet sen då? Naturvetenskapliga linjen gjorde det gott, massor med valmöjligheter. Sjuksyrra. Eller biomedicinsk analytiker. Något utav det. Lärare, precis som dom tre storasystrarna, det!  ..skulle jag i alla fall inte bli!

Det var student. Om bara några månader. Naturvetarna, roliga klasskompisarna, Bobban-hjärtevännen, så många smartisar… och så jag. Lite så kändes det. I alla fall ibland, när självförtroendet tröt hos Duktiga Flickan, som inte alls var nöjd med så mycket annat än toppens betyg. Jag har alltid älskat skolan och matte- och naturämnena var mig kära. Men ni vet, musiken… den låg mig så varmt, varmt om hjärtat. Jag lät mattetalen samsas med sextondelarna och Vivaldi-konserten i g-moll. Fungerade ypperligt.

När våren närmade sig, susade jag söderut. Och spelade mig in på flera folkhögskolor, med fiolen på axeln och pianohänderna i ryslig kondition. Fick glädjande besked och ett angenämt val att välja. Jo, jag vill det här, tänkte jag. Än om huvudet stretar så sa hjärtat att Musikfröken, det var mitt mål. Studenten sedan, hurra, hurra och förskräckligt med tårar… och i framtiden låg ett fräsigt år i Huvudstaden!

I artonåriga Emmeli rymdes upprorskänslor. Men, jag följde vad mitt hjärta viskade mig om. Och också orden som en nära hjärtevän sa till mig; ”Följ flödet”.

Det var ju någon. Han, ni vet ju vem. Som än om vi just där och då var så långt ifrån varandra och för ett slag hade givit våra hjärtan åt var sitt håll, ändå bara var helt omöjlig av få från både huvud och hjärta.. och uppenbarligen var det ömsesidigt. Vi hade trånat efter varandra sedan innan vi började sjunde klass, ju…

En obeskrivligt vacker sommarkväll. Möttes vi. Och sedan dess har det varit Vi.

Vi hade då var sitt år framför oss.. med folkhögskolestudier. Jag i Storstaden. Och M i de norrländksa skogarna. Vårt första år som Vi, var magi. Också såå drygt. Så mycket längtan, ju!

Guulliga va?

…

Tack vare folkis-året, som gjorde att jag hann studera det jag inte hunnit inom musiken under alla natur-åren, (naturåren, som ju lärde så mycket annat som jag inte ångrar en sekund att jag läst). Tack vare det folkisåret, kom jag in på Musikhögskolan.

När vi varit Vi i precis ett år. Så friade M till mig.Titta.

(Två BARN som precis bestämt sig för att leva prick hela livet tillsammans med varandra).

Så glad att vi vågat lita till hjärtat, från dag ett tillsammans.

Åren tillsammans har fyllts av liv. Liv vi levt med våra hjärtan.

Som Nyförlovade flyttade vi till Norrnorr.

Kommer ihåg hur vi spenderade en hel sommar till att leta möbler, gå på auktion och loppisar. Mellan allt sommarjobbande, förstås. Där på bilden var jag så trött av allt fix att jag satt ner mitt i sommarnatten och försökte göra något vettigt. Kommer ihåg pirret i magen när jag och M tog fullproppade släpvagnen och susade fyrtio milen norrut. Till Lyan vi aldrig sett på riktigt, utan tackat jag till i blindo och på hjärte-känn…

Vi älskade den. Från första stund.

Där i Norrnorr levde vi Studentliv i liten Lya. Spelade massor och berikades med fantastiska vänner. Susade hemhem då och då, träffade familj och vänner och såna där oerhört betydelsefulla djur som jag nästan gråter av längt till ibland..

Denna bild visar vad som var en så stor del i mitt liv mellan livet som 9-åring och ja, fram tills för några år sedan.. inget avslutat. Bara på paus.

2012.

..tillsammans med såå många älskade.Livets viktigaste och självklaraste Ja.

Och den där hjärtevännen ni minns, som samvetskvalets och hjärtefladdrets sommar sa; Följ flödet! … Hjärtevännen, som är min ”HästMamma” från stallet och som betyder precis hur mycket som helst.. hon sände mig ord under bröllopsdagen;

”Älskade Emmeli! 

Minns du den sommaren Emmeli?

Du med bedrövelser och kval. 

Jag med sorg jag gömde.

Jag sa att du kunde, att du visste inom dig,

Kommer du ihåg kortet du drog?

FÖLJ FLÖDET

och det gjorde du.

Så idag står du där.

Glädjen och livfullhetens Emmeli

med din klippa och kärlek Martin

Två människor- ett hjärta.

Gud är God. 

…

 År för år. Fler livserfarenheter. Vi gjorde Livets resa, till Gambia. Med musikklassvännerna. Och mannen.

Ni förstår, prick en månad efter att vi gift oss. Så krockade vi med en älg. Det hade kunnat gå precis hur dåligt som helst. Men tack och lov var det bara bilen som blev skrot. På något vis, lyckades den olyckan bli ett argument, samt något finurligt uppfinnande av kurs för M… göra så att M fick hänga med, trots att han inte aaalls läste till Musiklärare som jag. Vilket flax! Vilken resa. Att få dela tillsammans! …

Tre veckor i en hydda, i en liten liten gambiansk by. Där fick vi se livet med nya perspektiv. Som jag lovade mig själv att aldrig släppa. Ögonen tåras.

Plötsligt hade jag utöver mitt eget, också ännu ett tickande hjärta inom mig. Kanske inte vad någon skulle kalla särskilt förnuftigt… men för oss? – Det bästa vi har gjort.

..Vi blev föräldrar och livet började på riktigt. 

Vi flyttade ifrån norrnorr, med varsin examen och en liten ettåringsplutt. Med tårfyllda ögon över det sorgliga i att skiljas från alla vännerna..

Men vi åkte ju söderut.. mot den där drömmen, där i vår hembygd, som blev sann. Som två 24-åringar stod vi med ett helt hemmarn i våra händer. Ett år av jobb för mig, på liten del.. alldeles lagom med liten plutt på förskola och jag med bäbis i magen, igen.Liten skulle bli Storebror.

Juniflickan föddes. Coolaste människan jag mött.

Och där tog det ljuvligaste av HemmaMammaliv vid, här på älskade gården.

Så bortskämda på livet och upp över öronen tacksamma. Väntade Minsting i mammans mage. Och som den självklaraste av pusselbitar, föddes Lillebroren B. 

Här är vi nu.

Dagarna som går. Det är livet.

När jag tittar tillbaka såhär så är det så fantastiskt mycket härligt som hänt oss. Jag veet också, att vi kämpat och gjort vårt allt många gånger, för att klara saker. Vågat. För att vinna.

Men även jobbiga partier i livet, eller dom där allra pissigaste sortens dagar, blir liksom ändå till något gott, bara för att jag får dela dom med dom där människorna jag älskar så. Jag är så tacksam precis var morgon, att få en alldeles ny dag tillsammans med dom jag älskar mest. Att vi får leva och må väl. Det är inte något att ta för givet ett endaste dugg. En lycka så stor.

Nu är det 2019.

Tänk om vi inte hade lyssnat till våra hjärtan, den där våren för 10 år sedan? Utan svischat åt var sitt håll och stannat där?

Oh. Vilken ryslig tanke.

År 2009 var det läskigaste, jobbigaste, mest spännande och fjärilsfalddriga året i mitt liv. Fjärilarna tog oss hit. Till Drömgården. Drösen av år som gifta. Med älskade Tripp Trapp Trull-skaran som våra tre stoltheter, som kronan av vårt Vi-verk.

Tio år alltså. Evigt tacksam. Men inte mätt på något vis. Jag önskar många, många år till här på jorden.

10 years challenge! På mitt vis. (En eloge till er som orkat läsa!)

Lillafrun

Mina tankar om året 2019!

av Emmeli | jan 31, 2019 | Emmeli funderar

Några tankar från mig, såhär alldeles i slutet av årets första, första månad… ljuset har vänt och fåglarnas kvitter gör mig lycklig..

”Jag kunde, Mamma!” .. ett kvittrigt konstaterande från Juniflickan, till sig själv, efter att ha vågat stå på medarna för första gången, inte bara blivit skjutsad. Det gick som hejsan ju.

Jag-kan-känslan kan vara något utav det bästa jag vet.

Likaså är motsatsen, känslan av att inte kunna, att tvivla på mig själv, att inte våga(!), något utav det värsta jag vet.

2019 är här.. och ett ord som är mitt ledord för året är… Våga. 

Så pirrigt. Jag lurar på en del saker.. och vad är det värsta som kan hända? – ”Äh, vååga Emmeli, du kan!”.

Vi kan. Vi vågar. Bara vi vill. Visst?
.
– High five, till er från mig❣️

…

Ord skrev jag på mitt instagramkonto (@lillafrunsdagbok) häromkvällen. Jag tänker att dessa ord kan gälla både små och stora saker. Och små i någons ögon, kanske är stora i någon annans. Huvudsaken vi följer var vårt hjärta, visst?

Ikväll kommer jag posta en efterfrågad tillbakablick i mitt liv, här på bloggen. 10 år tittar vi tillbaka, närmare bestämt. Nog har det vågats en massa massa saker. Och som vi vunnit! Så häftig känsla.

För visst är det så, om vi inte vågar, kan vi inget vinna?

Att våga kan handla om så olika saker. Att våga följa en tanke. En dröm. Göra något som känns småläskigt. Att våga lita till sitt inre…

I stort och smått tänker jag mitt 2019 lite såhär;

Våga, Leva. Våga bojkotta normer och andras eventuella tankar, lev på det sätt du vill, Emmeli! 

2019 är också året jag fortsätter lära mig själv att vara snällare mot mig själv. Det är, bland annat, att våga, för mig. Jag njuter så otroligt av liiivet när jag känner att jag också pysslar om mig själv med vänlig och inte för sträng ton.

Våga lyssna till mitt inre. Våga lita på mig själv.

Vi är så peppade på att våga prova fler färgglada vegetariska rätter, försöka bli ännu bättre på att inte matsvinna och värna än mer om älskade jorden. Jag vill att mina barn och barnbarn ska kunna vandra gott på den i en framtid.

Våga fortsätta Drömma!

Jag lever min dröm nu, precis som livet är. Det, är en så otrolig känsla.

Så främst av allt. Tänker jag nog bara Våga Vara. Precis här, där jag är, just nu.

Våga vila, i känslan av att vara i ett så stort livskapitel som det här är för mig.

…

Jag fick såna fantastiska ord skickade till mig häromdagen. Jag sänder dom vidare till er;

”Det är omöjligt”, sa Tvivlet.

”Det är farligt”, sa Rädslan.

”Det är onödigt”, sa Förnuftet.

”Prova ändå”, viskade Hjärtat! 

…

Har du några drömmar? – Våga lita på dig själv. Och kör! Ingen dröm är för stor. Jag hejar på dig!

Lillafrun

Ett tips! ..Medan snön faller…

av Emmeli | jan 29, 2019 | Emmeli funderar

Medan snön faller… slår lilla syrenkvisten ut i det knalligaste av grönt.

Det är himla härligt att unna sig ett knippe tullisar eller så, nu och då. Men mitt bästa tips såhär års, om du vill blanda upp köpesblommorna, tänka på dina kronor och älskade jorden.. det är att knipsa in en liten kvist.

Sätta i vackervas. Och njuta det gröna mitt i vinterns vitaste vitt. Så himla härlig känsla!

Att bara vila i vintertiden men ändå känna i hela kroppen, genom att titta på kvisten, allt gott som väntar framför…

Det här är syrén. Som man kan få att blomma till och med.

Körsbär är underbart vackert också, ju.

Tisdagstips från mig till dig!

…

Nu ska vi fortsätta tisdagen här. Lillebroren sover gott ute i vagnen. Och Storebroren, jo han susade vi iväg med på Förskolan för en stund sedan. Å. Gullhjärtat, saknar redan. Vi har haft låångt jullov, följt av en vecka med små duttar förskola och sen drog vi till med nästan tre veckors Januarilov, minsann. Har så njutit av denna start på året tillsammans med barnen. Intensivt, ja visst. Men underbart. Det har suttit som en smäck för oss alla. Men idag var kompisleken efterlängtad också! Medan B sover, ska jag hitta på mys med min lilla Storasysterlediga tjej nu!

Ta hand om er!

Lillafrun