Stormen viner där ute, hästarna ligger och njuter i solen, i funnet lä. HemmaMamman njuter av att hon orkade i mål igårkväll, med veckostädningen och all tvätt. Nåväl, sånär som på att lite vikning väntar innan Husmor tar helg.
Det är så flärdfullt att kliva upp och svassa över okladdigt, nysåpat köksgolv. Mormorsgolvet som träffas av solstrålar denna morgon.
Höra hur kaffebryggaren harklar sig för morgonkoppen.
I ena fönstersmygen står min senaste pelargonkärlek.
Så vacker, eller hur?
Vi samlas för frukost.
Och den stunden är en favoritstund på dagen. Känner mig alltid så bortskämd som får ge den där mysiga, lugna stunden till barnen utan tider att passa. Att jag dessutom får ta del av den själv, varje morgon, är nyp-mig-i-armen-härligt.
Det gäller att njuta… för på en liten stund är småttingar klara och mamman lämnas kvar med frukostkladd från bord till golv… hon bryr sig inte i det, ser inget som helst bekymmer i det… sörplar sitt kaffe i lugnan ro medan ungarna slår sig ner vi pysselbänken.
Så tar kaffekoppen slut för mamman, stöket trollas bort och ungarna har susat iväg från pysselbänken för nya upptåg.
Någon kommer strax tillbaka med stinkande bajsblöja. En annan kommer utklädd, i riddarutrustning och ser så söt ut att det inte är klokt fastän tanken nog var att se lite läskig ut. Och den tredje jämrar sig lite över att hon önskar att hon hade gjort sig lite, lite illa.. på knät… så att hon kunde börja använda sina nya enhörningsplåster. Vi bestämmer att det nog gör lite ont på knät och strax sitter ett litet plåster där. Bäst att ta två. ”Nu känns det bättre”, säger Skrållan.
Fredagen fortsätter. I sakta mak. Fastän ändå i full fart.
Om någon timme kommer småkusinerna och leker och rider ponny och det är lycka så det förslår.
En alldeles vanlig fredagmorgon i Drömgården. Önskar mig inget mer. Än precis, precis det här.
Önskar er alla en god fredag och start på helgen! Ta hand om er <3
HemmaMammadagen med barnen är i hjärteasken. Vi har cyklat och plockat tussilago, sett gårdens allra sista snöfläck för denna vinter, smälta nästan-bort.
Småsaker som känns så mycket i hjärtat.
Nu sover barnen och jag sitter vid köksbordet och pustar för ett slag.
Rödblommig, och trött, inifrån och ut.
Åhåjaja..vilken ”dust” jag haft med Fjädern tidigare ikväll. Han är vacker. Och så svår… av förklarliga själ såsom att han är en starkskör själ, ser spöken hejvilt, är nyss hitflyttad och har fällningsperiod deluxe.
Smått psykbrytsframkallande när hästen, så fort man kommer tillräckligt nära, bara vänder rumpan till en och går. Till sist är jag honom nära, så nära. Står och klappar honom och hästen slappnar av lite, lite. Meeen plötsligt hörs ett litet, litet knäppljud och det räcker för isprinsen.. hästen fullkomligt FLYGER ur mina armar. Där, börjar den riktiga utmaningen. När rädd häst, blivit rädd för något, som han sedan förknippar med mig och grimman. Men, jag gav mig inte. Minutrarna gick. 40. 50. 60. 70. 80…Nu grät jag en frustrerande skvätt i hästhagen. Så förbaskad. Och hungrig. Som en blandning mellan Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan och Pippi Långstrump. Vägrade ge upp. Gjorde ett sista försök. Nu. Nu fick jag komma honom nära. Trär på grimman. Känner segerkänsla som bara någon som försökt få tag på en häst, men inte lyckats på väldigt lång stund, förstår. Så svår balansgång.. vi vill att relationen ska stå före prestationen. Vill att hästarna ska vilja och tycka saker vi gör är roligt och viilja samarbeta med oss. Helst hade jag nästan ”gett upp” och lämnat hagen.. men det skulle ha varit innan hästen förstod att mitt mål var att ta fast honom. Nu hade jag redan visat honom det och då var det bara att vara lika ihärdig tillbaka.
Till sist kom vi ut på tur, han och jag. Smått ironiskt, efter pärsen i hagen, gick tölten bättre än någonsin och när vi ridit klart och Fjödur var fri att gå. Då stod han kvar där, med huvudet i min famn och njöt av kli och hästmammans pussar.
Det kan vara så jädrans extra-jobb-framkallande, nesligt och kruxigt med djur.
En kissekatt som är i slagsmål och ser ut som om tassen gått av. Så stressande och oroande för hela gården. Eller en jättejättestor häst, som gör utfall pga osäkerhet. En isig vinterperiod som ger hästägare magknip, av tanken att hästarna kan få just det, om dom inte kan röra på sig väl. Kissekatter som springer i rabatterna och gräver upp lökar och springer raka vägen in och tjavar över vita Finsoffan i Salen innan han lägger sig tillrätta och släpper päls så infernaliskt och lämnar bruna små söta tasspår efter sig. En häst som får en liten spricka i barfotahoven. En annan, som trampar av sig sin sko gång efter gång, med bara någon dags mellanrum. Utrustning som trasas. Eller som det vi tampas med nu; en Fjäder som kräver så mycket tålamod att vi näästan får dåndimpen.
Men alltså, jag kan inte med ord beskriva. Hur lycklig alla dessa djur gör mig.. och hela familjen.
Uppräknade ”skitsakerna” är såna petitesser. Ansvaret, dag efter dag, över att alla fyrbenta ska må väl… får oss alla att växa som människor och må gott.
Att den där lagårdsdörren är öppen. För att det behövs nu. Gården är levande. Det är så underbart.
Att vi varje morgon när vi vaknar, sätter oss upp i sängen och tittar ut och möts av sovande hästar som ligger så nära oss dom bara, bara kan.. som utslagna hjältar, alla tre. Att vi får chans att under varje dag, möta dom där djuren..
… lugnande blickar.
Mjuka pälsar att klappa.
Mular att pussa.
Att få se barnen bara växa, inifrån och ut, bygga sånt mod och ömsinthet, för djuren. När Lillan står och sjunger ”vad du är söt, min kära lilla ponny”, för sin lilla häst. Då smälter jag.
Så fantastiskt alltihopa.
Och kära nån som vi lär oss, jag och M. Vi kunde en del för snart ett halvår sedan.. ganska så mycket. Men kära hjärtanes, som vi lärt oss masssor på dessa månader. Inte förrän man äger djuren och har 100 % ansvar, så går det att lära sig hur precis det är. Jag nyper mig i armen. Förstår ännu inte, att den där Flickedrömmen blev sann. Och att jag på kuppen får dela hela alltet med dom bästa människorna jag vet.
Väldans vad mycket skitig jag är nu. Men inte sådärkollektivtrafik-inte-bra-skitig.. utan riktig-skit-skitig. Sån skit som liksom gör en glad i själen.
Ja, Gud i himmelen, så lycklig jag är för att denna pälsklingsdröm slog in!
Lantlivet och Flickedrömmen, alltså. Dra mig baklänges.
Det var dagarna innan påskhelgen tog vid. Här på Drömgården..
.. var vi bland annat ute på sånt här. Livsnjuteri vill jag kalla det. Det pirrade i magen av lycka på mig. Där jag bars fram av den där stora hästen som vi nu känner så väl.
… en Lillebror som upptäckte grävmaskinen i sandlådan. ”Tlaktoj”, sa han överlyckligt! Fast beslutsam om att det förstås var en traktor han körde.
Som en blixt från ovan hade plötsligt StoraLillasyster tvärt feber och både jag och mannen kände oss småsjuka. Krantänknappen trycktes på och än om den där febern och muskelonda känslan var borta inom ett dygn, så höll vi oss hemma, allihopa, så länge som man ska.
En lugn tisdag. Med vad som kändes som Vårens Första Spöregn där ute. Världsmysigt. Pärlplattor tillverkades här inne. Det var bara en av oss som hade en lite märklig teknik.. att HÄLLA alla sina pärlor över pärlplattan och liksom hoppas på det bästa.
Från spöregn till strålande sol. Det är nyp oss i armen-känsla över att få bo såhär. Vi tar en tur med ponnyn, hela familjen är med i vagnar, till häst och till fots. Och vi möts av ena vackra vyn efter den andra.
Mannen var världsmodig och utmanade sig. Han skulle rida Fjädern. Det var en pärs för undertecknad, jag vet ju hur den där till synes lilla hästen både har kraft och motor och ser spöken överallt. Men, allt gick så bra och nu tror jag att vi har ”bytt häst” ett tag. M tyckte nämligen att det var superroligt att rida islandshästen.
Husmor donade i hemmet. Putsade fönster i ännu ett rum och sådde mer rosenskära. Älskade bestyr för mig.
Ungar levde life!
.. och plötsligt var det skärtorsdag och vi påskpysslade lite till. Älsk på Junis ”snögubbekyckling” och Minimannens pussande kycklingar. Och Bertilens Livets första påskkyckling, förstås.
Det blev påskhelg. Och förutom att påsklova oss…
Så dundrade jag och mannen på på övervåningen. Lillebroren är en hejjare på marathonsovning under sin dagvila, då hinner vi vara där båda två. Storasyskonen röjer runt och hittar alltid på något litet projekt i kring. Nu är alla fem rum även med raka väggar, klädda med osb-skivor och också gips. Vi har dreamteamat där den ene skurit gips och den andre skjutit fast. Nu är nästa steg igång..
Spacklandet! Det är några skruvhål och skarva att avverka. Men, det går som hejsan! M har även börjat att spika pärlspont i trapprummet. Känner ni peppen!? 😀
Och nu är det tisdag, som känns som en måndag, visst? Det är Påsklov här i norr. Inget vi märker av förstås, som ständigt lever life här hemma, men ändå mysigt att haka på Påsklovs känslan, ju!
Känner mig pepp på den här veckan. Det betyder att jag har friska barn, jag själv mår bra och vi alla har energi. Basala, helt enormt tacksamma livspunkter. Och! Det är bara så mycket roligt som händer nu. Kan absolut få knip i magen när jag tänker på rådande tider..ovissheten är den värsta. Samt tanken på den guldiga hästen där ute i hagen som just nu knappt går att få tag på, mm… han ger mig också lite magont.. meen vi har is i magen och känner oss peppade på att få den stackars kraken att tycka om oss. Eller tankar på annat som bekymrar. Livet är ju inte svart eller vitt. Men, det är så mycket kul nu. Våren på intåg, odlingarna börjar ta fart (trots att jag hade en älskad sabotör som höll på att ställa till det för mig..) och jag har i uppdrag i veckan att ”bestämma oss” för vilka tre tapeter som ska beställas till övervåningen. Vi gör ju fem rum i ett svep och det är hela tiden ”på bred front” vi jobbar oss fram.. inte ett rum i taget.. läängtar såå tills det är klart! Har inte kunnat forma dessa ord tidigare. Liksom knappt trott att vi, två småttingpäron med tre gullungar som arbetsledare, ska kunna ro det där stora projektet i hamn…
Veckans planer:
–HemmaMamma tillsammans med tre älsklingsungar
–Så luktärter
–Feja bort påskpyntet
–Ordna med tråkigt pappersarbete och skriva viktiga mail.
–Renovera! Spackla och spika pärlspont.
–Umgås med hästarna. Medan vi nu kommit en god bit på väg med första två hästpojkarna, har vi en svårare period med Fjädern. Den som väntas komma efter första tidens ”smekmånad”. Vi jobbar på. Med kärlek, tid, tålamod och morötter.
–Springa! Kära nån, som jag älskar det. Kan kännas hur motigt som helst ibland, innan.. men jag vet bättre än så. Väl ute är det ljuvt. Och känslan efteråt. Magi. Gäller prommis, skogstur med hästarna som springtur. Lova mig att ni unnar er rörelse i friskluft, ni med!
–Sända er förhoppningsvis inspirerande hälsningar. Och som alltid! Önskar ni något särskilt ämne eller så, bara skriv till mig era önskningar så försöker jag ordna önskeinlägg!
-Under veckans vardagar kör jag och barnen fortsättning på vårt minisnickeriprojekt där ute i lekstugan.
–Röja i Gårdshuset och lagårn för en tur på tippen (längtar orimligt mycket efter denna punkt. älskar att rensa!)
….
Livet styr. Vi tar en dag i taget. En ynnest i sig.
Ta hand om er. Allt ni bara kan! Så hörs vi snart igen!
Många guldstunder från denna påsk som jag stoppar i hjärtat.
Vi ”glömmer bort” att vi inte kunde ses precis såsom vi egentligen önskar, tänker istället att vi ändå KUNDE ses. Mammahjärtat pustar också ut efter den superskyhöga febertoppen som Storebror fick, med ett okontaktbart nattskrik som inte gick att ordna på annat sätt än att öppna ytterdörren och väcka honom med friskluft… några timmar senare var hans feber borta och har inte synts mer. Puh. Förutom småskrufs, som ju tillhör livet, så har Påskdagarna varit allt igenom fyllda med så mycket gott! Vill ni se vad jag sparar i hjärteasken? Titta här!
Det var Skärtorsdag och jag fick ordna en så urgullig påsktrio med hattar och hucklen och rosiga kinder. Som jag packade in i bilen, tillsammans med blommor, påskägg och annat smått och gott. Så åkte vi och överraskade barnens älskade Mormor och Morfar. Så lycklig stund, och barnen var förstås införstådda med att ”ni kommer inte att få gå in”, gullungar.
Snart kan vi umgås som vanligt igen. Hoppas jag.
Vi vände hemåt efter mysig stund tillsammans med favoritmänniskor och till kvällen när barnen somnat, råkade jag snurra in mig alldeles i kusliga tankar om livet.
Vaknade till Långfredag med missmod och magknip. Men efter en springtur och efterföljande puss-stund med Ikran.. så kändes livet lättare och tankarna sorterade. ”Allt blir bra. Allt kommer ordna sig. Fäll inte upp paraplytet förrän det regnar. En dag i taget. Här och nu. Det klokaste. Alltid.”.
Långfredagsgudstjänsten var vacker.
Och sällskapet magi. Juni min Juni.
Jag lagade mat i timmar och dukade liten minipåskbuffé till vår storlilla familj. Vi klädde oss lite fint och samlades kring findukat bord, fyllt av bara massa favoriter. Hittepå-pajen med räkor, spenat och prästost var en höjdare.
Älsklingar!! Och så jag. Den stoltaste jag känner. Över att få kalla mig mamma till dom där tre små och fru, till han med linoljefärg i skägget.
Tjoff, sa det! Så var det Påsklördag, Påskafton och Äggjakt. Den där aktiviteten som ungarna bara älskar!
Fullt fokus på kartläsarna!
Det går bra! Ägg efter ägg hittades..
Väldans nöjda småsyskon. OM dom visste vad dom får smaka småkarameller mycket tidigare än sin Storebror. Han visste inte vad smågodis var, typ.. förrän vid fyra års ålder. Bertan! Snart-tvååringen, kan karameller ganska bra redan som ni ser. Charmigt alltihopa!
Förutom Påskägg fann ungarna också ett litet brev från sina päron och också två nya böcker. Som vi nu hunnit börja läsa i och som redan är väldans uppskattade här hemma. Vi kommer bli proffs på Kroppen och Bondgården! HÄR och HÄR finns böckerna!
Påskaftonen bjöd på fantastiskt härligt vårvinterväder. Vårväder, om vi hade stannat på snöfria gården.. men vi mötte upp storfamiljen, uppe på byns höjder. Där uppe på fjället gassade solen mot den kritvita snön. Vi lyssnade till knäpptystnad, fågelsång och barnatjoande utför backen. Vi sög helt sonika ur det sista ur denna vinter.
Juni hade skitroligt med sin Gudmor.
Storan, Storsvågge, Lillsvågge, Lillis och Pappsen åkte skidor. Min älsklingspappa!
”Fortare mamma!” Livsnjuteri i bild.
Väldans med fokus på det ätbara förstås. Man älskar ju att äta gott, eller hur? Och ute! Allt blir så magi-gott ute. Den där järnmackan som grillats över elden och kaffekoppen med tillhörande fortfarande-småfrusna-kärleksmumsen. Åhhå, så gott!
Social distansering är inte svårt här hos oss i norr. Vi alla har varsina stora gårdar att härja på. Och fjället rymmer alla bybor som vill för sina utflyter.
Meeen… när en liten ettåring bara får nog, söker upp sin mormor utan att mamman hann med.. tar sin lilla hand och kryper in med den i sin mormors hand. Ja, då sket det sig. Den där jädrans distanseringen… några sekunder av nära kärlek. Sen tvagades händer och allt var ”som vanligt” igen.
Mannen fick möjlighet att bli 16 och galen igen. Syyynd älsklingsmannen att du körde lite för snabbt. Men tack trädet för att du ändå bara gjorde skotern illa och inte han jag älskar mest på jorden. (Puh, säger denna fru).
”Nu drar vi!”, sa Bertan. Och vi rullade neråt byn igen efter helt underbara timmar med känslan av mini-fjällsemester..
Dock, med en liten älskling som verkade vara allt annat än på hugget. Middagen som skulle avnjutits hos Svärfamiljen, fick därför ställas in för oss. Men! Vi gjorde det bästa av situationen. Storebroren pysslades om och som så många andra gånger i livet, är det så finurligt att vi bor så nära mannens föräldrar. Trerätters-knytismiddagen mumsades, i alla fall. Vi langades ljuv för- och varmrätt till Drömgården..
.. och vi langade efterrätt till familjegänget på andra sidan vägen. Jag hade gjort ”stekta ägg”. Med varma skogshallon och vaniljglass till. Det blev himla fint, trots allt.
Så blev det Påskdag och Glad Påsk! på riktigt.
.. och efter ännu en löptur mötte jag upp svärmor för Gudstjänst. Jag kände mig så lyxknösig och så ompysslad. Både en springa-själv-tur OCH en lugn stund i kyrkbänken, på en och samma dag. Jag älskar att vara i kyrkan och skulle vilja vara där oftare. ”Att välja är ofta att välja bort”.. och just nu i livet är det väldigt lätt att välja bort en sån grej… men, jag är glad för dom gånger jag väl kommer dit och så har jag ju min alldeles egna tro, precis alla dagar om året, i alla fall. <3
Hörde min farmor Gertruds röst i minnet där jag psalmsjöng, och blev darrig på rösten. ”Dagarna som går, är livet..”, tänker jag. Och fylls av sån vill-bara-få-fortsätta-leva-precis-som-det-är-nu-känsla. Älskar livet här på gården och med alla älskade runtomkring. Är så tacksam för allt. Bara Coronaskiten drar iväg så ska jag ta igen alla mamma- och pappakramarna jag missat senaste månaderna.
”Donk donk!” sa Bertan med lilla hammaren och plötsligt var det Annandag påsk. Vi avslutar påsken med kreativitet i massor, hela familjen är åter piggelin och vi grejar för fullt med allt möjligt. Aprilvädret är ett faktum och solen skiner ena stunder för att i nästa bytas mot hagel och väldiga stormbyar. Tillsammanstiden är god, och vi tar vara på påskens sluttamp i hemmets trygga vrå.
Snipp Snapp Snut. Så var Påsen 2020 slut. Jag spar den i hjärtat. På en bättre sortens plats!
Gamla gården badar i aprilsol. Hemmet doftar såpa och jag känner mig omåttligt nöjd där jag svassar fram på nyskurade golv och hivar nytvättade trasmattor över golvet. Byter, för en stund, småttingkladd och gårdagens ”jag-ska-bara-gå-in-och-fixa-en-grej..”-nerskitande med leriga ytterskorna på (av mig själv alltså) för rent och påskfint.
Här tas alla pysseltillfällen i akt. För att vi tycker att det är så roligt.
Ser ni ett utav årets påskpyssel där vi diskbänken? -ovanför såpan och diskmedlet, vid gamla slöa saxen?
Äggskal sedan sockerkasbaket. Lite lim och hampasnöre. Tjoff; sötaste lilla påskavasen att stoppa ungarnas tussilago i.
Jag fick tjugo rödgula påsktullisar av mannen. Gulle han. Inga påskliljor har jag funnit så jag tog några knipsade utifrån kitteln på bron, ni vet. Det blev så sött ihop.
Unnat mig en vårig topp i himmelsblått (finns HÄR).
Mammajeansen är inte nya, men väldans omtyckta och finns fortfarande att finna HÄR.
Och ser ni våra nya loppade påskduk? Älsk på den. 30 kronor. Och barnens loppade påskprydnader för några kronor styck.
Nu är det påsk!
… och jag är så lycklig förstår ni. Plötsligt hade jag tre urgulliga typer i hallen som såg ut som om dom var på väg till Blåkulla…
Meeen lyckligtvis, så lovade dom att dom skulle stanna hemma över påsken..
…dom skulle bara susa förbi några älskade och säga Glad Påsk! och sjunga en påsksång och sprida lite kärlek och sånt. Bra idé, barnen! Försedde sig själva med chokladiga ägg gjorde dom också väldans bra!
Alla vi här på gamla Drömgården, Önskar er alla Hjärtevarma och Vårhärliga Påskdagar!
Senaste kommentarer