Ett år har gått, på pricken idag, sedan vi gick och vankade av och ann för att det skulle bli ”tisdag kring klockan 19-20”. Så nervöst det var. Vi skulle ju bli hästpäron för första gången i livet!
Två månader innan denna dag, hade vi ingen aning om att vi skulle stå med ett par hästar två månader senare. Men ni vet hur vi är vid det här laget, vi åker med. Livet!
”Hoppsan, två blev tre…”
…
Lilla hästflocken och vi är nu ett sammansvetsat gäng. Men både mannen och jag konstaterar att ”det tog ett helt år för oss alla att landa”. Och många är ni som säger att ni inspireras av vårt hästliv vilket är väldigt roligt att höra. Jag får frågor som ”hur förebredde ni er?”, ”har ni hållit på med hästar tidigare?”, ”hur många gånger i veckan rider ni?”…
…
Vi byggde lösdrift, permanent vinterhage, röjde, förvandlade maskingarage till ligghall, drog vatten och ordnade belysning till samma ställe, byggde foderbord, raggade hö, bunkrade med saltstenar och mineraler, läste igång hästhjärnan, och bäddade för att ge två hästar ett gott liv. Ett hästliv där alla lagar inom området uppfylls, där hästarnas basala behov uppfylls väl och där hästarna kan låtas vara just hästar.
Så blev det den där tisdagkvällen, för prick ett år sedan. Hästmamma J var här hos oss som stöd vid ankomsten. Det blåste snö på tvären. När lastbilen rullade in på gården tickade pulsen högt, så högt. Inte lägre blev den, där vi hörde Den Stora Hästen stå och stampa stressat i transporten. ”Vad har vi gett oss in på”, tänkte jag för mig själv i samma sekund som jag svalde rädslan, gaskade upp mig och mötte Det Blå Berget som såg så vilsen, orolig och bedrövad ut där han stod fast. Ut ur transporten det bar. Nu hade jag en häst i min hand. Och han var min. Min livets första häst. Barndomsdrömmen.
Vi båda hade hästliv i bagaget sedan innan, givetvis. Annars skulle inte ens vi tokar, rekommendera detta nog så tokiga. Men SOM vi har lärt oss MASSOR senaste året.
Nu, ett år senare. Så lyckliga. Över att vi VÅGADE.
Som med så mycket annat som vi önskar göra, så handlar det ju så mycket om just det. ”Att våga hoppa”. Inte lyssna på dom som står i kring och säger ”neeej, men deeet kan ni väl inte!”, eller den halvan som känner sig rädd och osäker…. Att våga följa hjärtat, i stort och smått, är bland det häftigaste vi kan tänka oss!
Att det dessutom blev så mycket mer än ”bara min häst”, att M helhjärtat hoppat in i rollen som den bäste Hästmannen, är så vansinnigt roligt och härligt. Det här är ännu ett gemensamt intresse nu. Vi har totalt nördat in oss på naturlig hästhållning tillsammans, att bara bara använda oss av positiv förstärkning. Relationsbaserad hästträning, där hästen får vara ”som den är”, att djuret är delaktigt i vår träning och på riktigt tycker om (inte känner sig tvingad!) att umgås med oss människor.
Att få ge detta djurliv till barnen och deras barndom, är rysligt härligt. Nej, jag säger INTE att det alltid är okrångligt att bolla hästliv med tre småälsklingar. Men det äär så värt det, tusen gånger om!
… att varje morgon gå ut på gården och möta hästpojkarna. Se så att dom mår gott, vattna och fodra tillsammans med barnen… klappa en mjuk mule som säger hej…
Vi utgår mycket från att tänka på att hästen ska få vara häst….
Dom lever i en stor härlig lösdrift. Med stora kuperade hagar, ligghall, vatten (ljummet mha thermobar under vintertiden), begränsad fri tillgång på grovfoder (vårt gröna hönät som ni ser, gör att hästarna får sitt uppfyllda behov av tuggande genom dygnet, men får inte i sig FÖR mycket mat). Förstås ska hästarna få sin rörelse, det mår dom gott av precis som vi. Men, här finns inget måste-antal ridpass på en vecka, det svänger. För vi gör så mycket annat än bara det. En långpromenad, springtur, bus på åkern.. sånt hör också till när vi latjar. Sen busar hästarna i sina stora hagar, precis när dom känner för det. Hästpojkarna lever så naturligt det går, aldrig med några stillastående boxtimmar under dygnet. Detta Hästliv passar oss ypperligt, både hästar och människor.
Älskar, älskar, älskar att vi får göra precis som vi vill och hästarna är pigga och glada och gnäggar glatt när vi kommer ut på gården. Så cool grej att få vara med om!
…
Ja oj, så mycket vi lärt oss under detta år. Man kan ju liksom inte äga häst för första gången, innan man äger häst, för första gången….. Det finns ingen att lämna över det yttersta ansvaret eller kruxiga beslut till. Det finns ingen som kommer och hjälper oss när det kniper. Hästarna är våra. Och som vi älskar dom och gör vårt yttersta för att dom ska ha det bra.
Det är sista måndagen i november och jag tänker stilla mig för ett slag, blicka lite bakåt, ladda om och sen knåpa ner veckans planer i en lista. Häng på!
Veckan som gick;
Den började med spöregn som så många andra höstdagar. Och det finns knappast något härligare, än att ”trotsa vädret”, i bra kläder förstås (!) så man håller sig torr och varm. Ge sig själv en stund av friskluft och rörelse och seeen, få återvända in i värmen, som är godare än någonsin.
Tisdagen bjöd på lättare väder och jag tänkte ”nu drar vi på utflykt Minstingarna!”. Då kommer vi till Fyrhjulingen och dess vagn där den ena är utan luft i ett däck respektive har punktering. Men jag VÄGRADE ge mig där och lärde mig massor kommande stunden. PappaMorfar lärde mig fylla luft med kompressor, via facetime. Och jag kunde glatt backa ut mitt ekipaget och lyfta av punkterade släpet, som var det tyngsta jag lyft. Därefter drog vi iväg på en utflykt som smakade så gott, på flera vis. Fikat, utsikten, sällskapet och njutbara känslan att ha trotsat ”jag kan inte”-halvan och VÅGAT prova och som bonus KLARA NYA SAKER. Heja sånt, visst! Vi kan så mycket mer än vi tror. Pysselstunden jag hade när vi kom hem, med en- och granriset vi plockat under turen, hade ej heller varit så uppskattat som det nu var om det inte krånglat så som det gjorde innan.
Mitt i veckan-dagen var en enda dubbelknut och så sjåig. Olika saker, allt från tekniskt strul som behöver fungera för mitt uppdragande här hemifrån till att vi hade krångel ute i suuuperleriga hästhagen till kvällen… småbarnsföräldrar som jäktade försökte ordna mat till hästarna ute i kolmörkret och spöregnet.. och så bara klatrade (olika problem dök upp) det… men titta här;
.. vi hade koll på Tripp Trapp Trull genom fönstret och den här synen gjorde mig så varm. Synen av tre syskon som äter kvällsfika i skön soffa, framför barnprogram i ett varmt, tryggt hem.. ptjaa då vi fick nya krafter där ute och kämpade på med en tuuung höbal så den till sist hamnade där den skulle, hästarna fick mat och när vi somnade den kvällen var vi mer än nöjda. Återigen. Krångel är en utmaning, men kan göra resan än mer njutbar, faktiskt!
På torsdagen kom det ett väldans märkligt sken från himlen. S O L. Milda makter. Så underbart.
Det tyckte samtliga.
Ni var många som tyckte att den nya söta lilla vitblommande blomman var fin och undrade namnet. Nuu vet jag. ”Gibasis geniculata syn. Tradescantia geniculata.” Otroligt söt! Ska göra mitt bästa för att hålla den vid liv.
Så blev det fredag och det kändes himmelskt skönt. Tröttheten var ett faktum. Att dona inne i Storebrors rum var så mysigt.
Barnen hade sina småvänner över på gofika, ponnyridning och fyrhjulingsåkning också. Perfekt sätt att inleda helgen!
Helgen fylldes av allt möjligt Själagott. Den här synen gjorde mig som mor till en blöt fläck. Jag och den skäggige konstaterade att ”nu börjar ungarna bli stooora”… när vi klev upp på lördagmorgonen satt dom såhär alla tre och pysslade vid köksbordet, helt utan assistans vid framplock eller själva pysselstunden. Gulliga små älsklingarna som vi spricker av kärlek till (såklart!!). Ett så sammansvetsat gäng.
Vi målade pärlspont på liivet också, ja så svetten lackade och den enen sportade sporttopp och den andre shorts. Och nu är vi klaaara med alla tre varv på all pärlspont. Kvar innan uppflytt nu, är en massa olika lister och lite annat krafs. Hinner vi innan jul, tro? Vi hoppas det. Tänker inte slå dubbelknut på oss… men ivern och peppen är total, som ni ser!
Söndagen var vacker, så vacker. En långtur med hästarna, var så otroligt härligt avslut på veckan. Så energitankande.
Tacksamheten stor. För varje dag vi får tillsammans, att fylla med liv.
…
Nu möter vi en ny vecka. FÖRSTA ADVENTSVECKAN! Och jag är alldeles pirrig i magen. I pressade tiden vi lever i nu, där alla behöver göra sitt yttersta för att stoppa smittspridningen, tänker jag att vi i alla fall kan ösa på med mys, pyssel och en god adventstid på många vis. Pyssla, baka, laga, feja och greja.. mm, jag älskar ju sånt! Gör du inte det? Jamen då gör du på annat vis, givetvis! Som sagt, fokus på vad vi KAN och FÅR och alla möjligheter!!
Första Adventsveckans planer:
-HemmaMamma, ta hand om mina tre små på det bästa sätt jag kan. Livets viktigaste ”jobb”! (En YNNEST)
-”Göra Advent” i vårt hem och ute på gården!
–Pyssla, saffransbaka, hänga upp stjärnor och tända adventsljusstakar så många vi bara har!
-Riva hästarnas sommarhagar!
-Göra intervju med en tidning!
-Skicka er hälsningar!
-Fira första advent! … så HÄR brukar vi fira, men så blir det förstås inte i år. Vi trycker på paus. Gör det bästa av situationen. Och knäpper händerna för att allt ska vara ”som vanligt” snart.. Och har det så gott vi bara kan, ändå.
…
Vi hörs och ”ses” under veckan! Både här och HÄR.. Säger som alltid; Ta hand om er. Gör det. Allt ni bara kan!
(Inlägget innehåller reklam för Colorama Lunde & Klockestrands Såg & Hyvleri!)
Kommer ni ihåg hur det såg ut när vi startade med övervåningen? Låt oss minnas tillbaka lite tvärt. Innan vi tittar in i till att börja med, i Storebrors rum!
”Skrytvåningen” med timmer naket precis överallt och full takhöjd, förstås. Här, Sixtens rum. Innan fönster hamnat på plats. Spån sugits ur golven. El dragits. Innertak spikats. Icell-isolering sprutats ”i taken”. Nytt bjälklag kommit på plats. Massivt grangolv lagts. Väggar riktats. OSB-skivor spikats. Gips skruvats. Skarvar och skruvhuvuden spacklats. Väggar tapetserats. El dragits. Smygar snickrats. Karmar snickrats. Innertak målats. Väggar tapetserats. Smygar, lister och karmar målats. ..
…Och storliten Miniman äääääntligen fått flytta in..
Här ser det ju föör eländigt ut alltså…
Ja vägen har sannerligen varit arbetsam. Men vilket fokus vi haft. På att LEVA och låta bygget få kraft och energi, när det passat småbarnsfamiljen som inte vill pausa livet för något så världsligt som detta. MEN! Det äär tusan inte så världsligt, för det här handlar faktiskt om att vi byggt oss ett hem.
Helt rörd, blir både M och jag när vi tänker på hur vansinnigt formidabelt uthålliga dom tre kiddosen varit i denna resa som Team Drömgården nu håller på att ro i mål!
Men! Ej att förglömma. Team Drömgården har genom byggresans gång, haft ovärderliga guldstunder där mannens och mina föräldrar stöttat på olika vis. Att mitt i vårt marathonbyggande få en pausdag här och där, då barnen pysslats om av mor- och/eller farföräldrar. Eller vi trötta päron fått avsluta byggdagar med PappaMorfars vedeldade bastubad. Så lyxigt att bryta av med. Och inte glömmer vi hur Svärfar i begynnelsen av detta projekt, bland annat var med och reglade alla innertaken tillsammans med mannen, sånt som vi inte kunde göra på två päron och tre småttingar… alltsammans, ovärderligt!!
Förebild, kikandes in i Storebrors rum!
Efter. För nu har älskade S sitt alldeles egna rum.
Tapeten kommer från Colorama Lunde, golvet och lister från Klockestrans Såg & Hyvleri.
Rummet är helt och hållet klart. Möbler inflyttade. Några små pinaler. Piffet får komma eftersom, i varsam takt. Vi har inte bråttom. Men ni må tro att vi är peppade på att det allra sista ska bli färdigt där uppe så vi kan städa bort byggröran och FLYTTA UPP!
Alla snickerier är målade i 7% grön umbra, linoljefärg förstås. Så otroligt vacker färg!
Taket är målat i matt linoljefärg. Och samtliga möbler är loppade för små pengar. Som höga skåpet för en trehundring och gamla kökssoffan som blev en säng, för en hundring…
”Mamma jag ÄLSKAR att ha ett eget rum!”.
Allt är så fint, tapeten gillar han så mycket och det är liksom inte klokt hur bra det blev, tycker Storebror. Och ingen härligare respons på allt jobb kunde vi päron få. Något mer som är himla härligt med rummet, är att han och Farfar nu ÄNTLIGEN kan blinka till varandra med lamporna mellan våra hem, som dom fantiserat om sedan länge… ni anar lyckan när Storebror premiärblinkade och fick ”lamp-blinkar-svar” från sin ena idol i livet!
Vi bygger oss ett hem och skapar livet tillsammans. Ja, så är det! Hur häftigt som helst!
Storebrors alldeles egna rum! Det är K L A R T. Ohlala!
Så vad blev det nu då, av den där pysselstunden ute på verandan?
Lite allt möjligt faktiskt. Lite vinterfint på verandan. En krans att hänga upp. Granris härs och tvärs. Och, en Ljusets krans.
Enrisdoftande krans. Med hemstöpta ljus från Mäjadalen där i. En krans att vila ögonen på….av flera anledningar!
En krans som sprider ljus och inger hopp.
Kanske vill du göra en likadan? Jag tror att den kommer vara bedårande vacker att ha till advents- och i juledukningen.
Kika vidare så får du se hur jag gjorde!
Jag köpte mig en oasiskrans på blomsteraffären som jag blötte i vatten. Knipsade små, små kvistar av enris sedan. Satte ner ljusen lite här och där i kransen. Följt av dom små kvistarna.
Det var så enkelt som det låter. En stunds pyssel. Kvist för kvist sattes på sin plats. Sen knövlade jag ihop lite vaxpapper som kransen sedan fick stå på. Innan jag tände ljusen och bara .. beskådade synen.
(Inlägget är i betalt samarbete med RevolutionRace)
Att vara ute är bland det bästa jag vet! Och rätt kläder, är a och o förstås, för att upplevelsen ska kunna bli sådär härlig, oavsett väder!
Idag har det blåst och gloppat snöblandat regn på tvären, här i norr. Men plötsligt sken soooolen igenom det tjocka blyertsgrå molntäcket för ett slag… och den känslan!!
Ni vet sedan tidigare att jag använder mig mycket av kläder från Revolutionrace. Idag var inget undantag.
Upptill, En Cyclone jacket. Den perfekta ”Allround-skaljackan”. Helt vattentät och vindtät – och den har mycket god andningsförmåga. Jag gillar att klä mig lager på lager och den här jackan har jag med ett eller två lager ull under och kommer då kunna ha den hela vintern under alla våra olika uteaktiviteter.
På benen har jag ett par Hiball pants. Ett par tunt fodrade softshellbyxor med vattenavvisning och bra ventilation. Dessa kommer jag också att kunna ha nu och genom hela vintern. När det kryper neråt med många minusgraderna, adderar jag bara ett par ullkallingar under. Otroooligt sköna byxor!!
Alltsammans ett helt perfekt kit när jag är ute och leker med barnen… eller hästen. Jopp! Pållarna, älskar också att leka!
… psst! jag har höga ullstrumpor på mig också.. och så skönt pannband. Även dessa från Revolutionrace!
Med koden DROMGARDSLIV15 får ni nu 15 % rabatt på alla produkter hos Revolutionrace. Koden är giltig i 3 dagar, från 19/11 till 21/11. Går inte att kombineras med andra erbjudanden.
Kanske finner du en julklapp till dig eller någon du håller kär! Ni kommer direkt till Revolutionrace via länken HÄR!
Senaste kommentarer