Vi hade tänkt dra igång ännu en nytt renoveringsprojekt i helgen, matrummet. Men hejdade oss.
För livet är alltid viktigast och går alltid först. Och nu rörde det sig om hästarnas liv… jaa inte som i att det stod och föll med detta, men vi har länge tänkt att vi ska göra i ordning där allra längst ner i lagården, där det tidigare varit fyllt av liv både kor och häst men som nu sedan många, många år enbart varit fyllt med ”lite tå vart” (lite av varje, alltså). Vi vill utnyttja lagården till att kunna ta in hästarna där när vi behöver, särskilt vid verkande av hästarnas hovar. Nu har ena pållen, den enda som har skor av våra tre hästar, tappat en sko. Vilket betyder att han inte kan tas med på tur.. till skillnad från andra två pållarna som har stor vana att vara barfota, så halkar denna krake runt som Bambi på hals is, när han ”bara” har tre av fyra skor, med fyra broddar under varje sko…. så, det ”akuta” läget, handlar om att vi behöver ha hit Bästa Hovisen.. och med den vargavinter vi i år har, har vi helt sonika inte hjärta att be henne komma hit och sko nere i ligghallen (utestallet) som hon annars gör.. hujedamig, tänk så kallt!
Oookej, hej hej lagården..
.. bör tilläggas att här var i det närmsta tomt när vi flyttade in. Vi har blivit riktiga samlare, på typ allt, och här fanns allt från travar med fönster, samlade gamla radiatorer, några buntar gammal brädfodring, isolering vi ej är intresserad av, konstiga mackapärer.. och förstås gammal skit, från katter som i en sandhög gjort sig Världens Största Kattoalett, från såna där snabbspringande fyrbenta med långa svansar och givetvis hejdlöst med redig skit och damm sedan åren som gått och allt bara stått..
Ingen ”amningspaus” längre… men ”andningspaus”.
Puh, så vi pustade på i munskydden, stånkade och bar, hivade på brännhögen, röjde i andra hörn för att kunna stuva in annat intill och så vidare. Allt detta, inget inget vi ville ha med gullbarnen på. För skitit och dammigt. Ni mår tro att vi är tacksamma för att dom hade det kungligt i alla fall, hos Hjärtevännerna i byn där uppe mot fjället. Dom är lyx att ha i våra liv.
Så vi päron hade date, och alla ungarna levde loppan med sina vänner, som senaste året blivit som barnens ”andra familj”. Så fint att det inte är klokt.
Det började likna något. Vi såg golvet. Och det var rysligt häftigt, att vara där.. och rafsa och böka runt.. som i en svunnen tid som bara tagit ett djupt, pausande andetag. Där står mjölkpallen kvar. Buntar med tagel hänger på krokar från hästen som stått där i spiltan. Kvasten gjort av björkris, fungerade lika fint att sopa med nu, som då (gissar jag?).
Tilläggas bör också, att det här bara är den högra delen av lagårdsdelen. I den vänstra är en rad vackra gamla bås där korna stått… vilka nu vi förstås belamrat med diverse. Men den delen får vara utemöbelsförråd och så vidare, den vänstra delen skulle hästarna nu få.
.. medan M rev den gamla fållan, fann vi delar av en gammal sele. Och en blå skjorta.. som det syntes att det arbetats hårt i. Så rörande alltihopa, tycker jag!
.. och hästarna stod så nära oss dom kunde där ute i hagen och undrade vad vi påtade med. När vi hämtade barnen var vi smått lyriska. Dom hade haft det världsfint och vi hade gjort något vi länge längtat efter.
Hurra för att mötas av detta denna söndag, årets sista januaridag! Vänstra före-bilden hade bytts ut mot den högra.
Det är skitit och slitet av tidens och livets gång, men det är så nära dammfritt det kan vara, luftigt och en yta vi redan är så glada för.
”Ska vi få se vad i hela friden ni donat med där inne nu då, nån hiimla gång?”, menade hästpojkarna i eftermiddags..
Vi ströade och la in en tuva hösilage och laddade upp med favoritfodret.. inget tvång skulle det bli, utan i vanlig ordning pepp och positiv förstärkning… hur våra ”vildhästar” skulle reagera över att försöka tas in, det visste vi inte riktigt men hade våra aningar..
”Åhå vilket pangstället”, sa lillponnyn. Och ville helst aldrig gå ut igen. ”Där inne hade ju människopäron laddat med så mycket gott och mycket gos, ju! Beröm för att bara stå coolt fick jag visst också!?”.
… så hämtade vi lilla Fjädern. Vår starksköre isprins, vår stora lilla utmaning som jag jobbar med varje, varje dag. Små stunder, han och jag, där vi tar kål på ena ”spöket” efter det andra… att jag kan stå och prassla med en pappsäck precis bredvid honom nu, är något jag skulle skrattat mig själv i ansiktet åt, om jag sa för ett år sedan. Tiid, kärlek och tååålamoood..
… tjoho! Nemas problemas. Nu hade vi två hästar inne och båda var chill. Efter några minuter gick vi ut igen och sedan in för nytt beröm och nya karameller ur handen… såklart dom älskade stället med ens!
.. nu hade vi bara en liten kluring kvar, att få in honom som det tog en evighet att lasta för att han skulle åka transporten till sitt nya hem. Han som tar till flykt när saker är obekväma. Han som iiinte gillar att känna sig trängd. Vi var lite tveksamma.. på det stora ”Blå Berget”, men samtidigt hade han fått stå precis utanför och sett hur andra hästarna gick in och kom ut så glada och villiga att gå in igen.. så han var nyfiken.. ”bara han går in genom lilla öppningen så borde det vara lugnt sedan”..
Seger!
Alla hästarna älskade deras nya plats.
Jag är så lycklig. För nu har vi ett riktigt Lagårdsstall och vackra byggnaden andas av liv igen. Hurra! …. nu drömmer jag om att bygga hönshus i ett hörn där inne också……. men jag släpper den bomben för maken, imorn eller så.. hehe
Ibland säger jag till min skäggige; ”hörru, jag kanske tänker bli dagmamma!”…
och Han stoppar aldrig en idé jag har. På gott och ont, kanske? Hehe. Idag fick jag i alla fall över en dag leva ut ännu en utav mina drömmar! Soliga fredagstimmar, HemmaMamman tillsammans med sex pärlor till ungar hemma på Drömgården. Jag har haft så kul ska ni tro!
Det är så fint att se ungarna tillsammans. En hop små människor som börjat sin vandring på jorden. Redan så varmhjärtade, kloka, trevliga, fullt ljuvliga små människor. En ynnest att få hänga med.
Efter lunch bäddades det yngsta ner i vagnen och slumrade med ens. ”Jag inte sova? bara Henny sova?”, sa Bertil så nöjt att jag inte kunde ta ifrån honom känslan av att vara ”storpojke”, så han fick lite smågäspande, men väldigt nöjd, haka på alla storasyskon. Nu arrangerade ”Dagmamman” en Karamelljakt med ledtrådar utspridda i hemmet. Mest nöjd var jag med att det på ena lappen uppmanades att klä på sig och gå ut… i ett knyck hade då hela gänget alla lager varma kläder på sig och var ute i ett knyck..
Ja vad tusan, lite fuffens-medel, som godis, är väl fullt tillåtet i Dagmammeri!?
Ut i den 15-kallgradiga fredagen det bar!
Må ungarna fortsätta vara så nöjda med en liten karamellask, länge! Det äär ju bland det bästa med små barn.. att dom är så oförstörda.
Lika delar energi och fantasi, många liter kärlek, ett kryddmått allvar.. typ så tänker jag i min uppfostran. Ingen människa är ”perfekt”, bara glad, aldrig orolig, kan allt, vågar allt, är stark jämt..
Men..
– ”Älska ihjäl dom ba!”, som min vän och frökenkollega Anna brukar säga.
Jag gillar dom orden. Med kärlek kommer man så förbenat långt. Längre än vad alla fasader eller pengar i världen kan ordna.
Ja, då vet ni vad jag påtat med idag. Levt ut Dagmammadrömmen, alltså. Och gosat Hästmular, förstås. Och njutit av en snöknarrande springtur. Och ätit tacos och chokladglass till fredagsmys med favoritgäng. Mer behövs inte för att jag ska känna mig hög på livet!
Hoppas att ni också haft en härlig dag och får en god helg!
Tänk, att vi lever livet här på jorden… Planeten Tellus, som vi, genom trång-, och kortsynthet, håller på och kör till botten. ”Jag hinner då dö innan dess”, kanske du tänker? Men stopp där, låt oss tänka liite längre än så. Titta på dom där två där i hallen….
Och jodå. Jag är fortfarande igång med mitt rensar-il. Har både rejsat igenom en hop lådor, ett rörigt lekrum och annat sedan sist. Och det slår mig, gång på gång. Vilka läraktiga genier dom är, dom små liven.
Det är inte dom som har bett om en massa nya leksaker. Dom tjatar inte om dom där dyra sommarlovssysslorna som ”alla andra gör”. Det behöver inte kosta pengar eller jordens kraft, för att skapa barnalycka. Vad vi har att lära av dom unga klimparna.
Se bara här. Den där skolbänken. Den har stått instuvad i ett hörn där ingen velat sitta vid den. Nu, framflyttad och visserligen på väg ut i någon hörna av förvaring, men aldrig någonsin, har den använts såsom idag. Att flytta om i ett rum, kan ge känslan av sånt energirus. Prova! Och leksakerna jag rensade ut och bytte mot andra som fick krypa fram efter att ha stått gömda? Som nya! I barnens ögon.
Addera därtill en sparktur, i tåg givetvis. Lilla sparken först. Där sitter hon. Sparken bakom, den stora sparken, fylls med tryggt tågstyrande Storebror och en påhejjande Lillebror. Längst bak. Där är motorn. Tillika moderskraftig varelse. Barnen tjöt av magpirr där vi susade fram. Där frågades inte efter några pengakostande hittepå, långväga ifrån..
För just det; det är ju vii, vi myndiga, fullvuxna typer som många gånger är så urbota okloka. Ja, jädrar. Vilka läraktiga genier dom är, dom små liven.
Att jag har en alldeles egen liten hörna är i hemmet. Precis när man kommit uppför trappan… där, har jag belamrat en liten vrå som passar mig ypperligt. Bredvid hittepå-räcket till något permanent är byggt. Framför fönstret, med vyn upp mot byafjället. Förstår bara precis i begynnelsen av inflytt.. hyllor eller tavla ska upp så småningom, tror jag.. känner in läget..
Drömgården är stor och börjar nu ha många rum som går att husera i.
Dom flesta blir av bara farten lekrum. Barnen härjar och bygger kojor, vräker ut lego, pysslar, pusslar och kurragömma-busar mest överallt. På riktigt, helt underbart.
Men här, här är bara Mammas Arbetshörna.
Trivsamt med auktionerade gamla mässinglampan.. med lampskärm som vi fann ute i Gårdshuset häromdagen.
Och favoritböcker. Som den jag fick av vännen C i födelsedagspresent.
Och blommor förstås.. ingen trivsel utan blommor. Så känner jag. Primula, är en riktigt i början av året- favorit!
Här sitter jag och samlar orden som är tankar och funderingar, bubblandes ur hjärtat i sin yttersta enkelhet… mina texter bara ”kommer utav bara farten”. Ibland stannar orden innanför bröstkorgen, då får det vara så också.
Jag älskar ord. Många hamnar i barnens livetböcker. Jag fyller i små ord dom säger, roliga citat, små äventyr, när något särskilt hänt, glatt som ledsamt.. när tänderna kommer, första orden och roliga sägningar.. ibland dröjer det dagar emellan ord i deras livetböcker, ibland klottrar jag flera gånger på en och samma dag. ingen press och inga måsten… och jag tror, att barnen kommer uppskatta dessa när dom blir större.. faktum är att dom redan nu älskar att läsa om sig själva.
Och så sänder jag ord, till er, förstås!
Jag gillar inte att tjorva till det. Tycker att ”i det enkla bor det vackra” och att dessa ord gäller såväl julpynt, livetflärd som mycket annat, inredning till exempel. Vi tar det i varsam takt nu, inboandet här på nya våningen. Känner in vad som önskas. Hastköper inget. Tradera-spanar.. förlorar en hel drös auktioner då vi sätter våra gränser, men plötsligt är pengasumman på vår sida.. och en lampa bli vår, till exempel.
Ja, här trivs jag.
Och inte nog, med att jag har min alldeles egna hörna här hemma, så har jag också det här; drömgårdsliv-bubblan.. mer er alla med på tåget.
Ett hörn av cyberrymden där jag priviligerats med en så gedigen, varmhjärtad skara människor. Tack för er och ert ständiga varmhjärtade engagemang.
Ni ska veta att jag nu, oftare än någonsin, får lite scenskräck… tanken ;”Vad ska jag bjuda på nuu då? När det plötsligt är så många som ser allting?”, kan slå mig… – ”ingenting. nä ingenting mer, än du redan gör”. Säger jag till mig själv. För det du bjuder på är ju ”du”. Och ”vi”. Och inget annat. I sin enkelhet. Hela alltet.
Ja, hej från min Skrivarhörna.
Och titta! Idag sken solen för oss. Sol inne, sol ute, sol genom hela hemmet och sol i sinne.
Drar igång veckan genom att andas djupt, blicka lite bakåt, känna in nuläget och sen, ja då tar vi tag i nya veckan tycker jag!
Veckan som gick;
.. hade vi alla möjliga fräsiga vinterväder. Som många kalla grader, ännu en snösmocka med storm så det bara knakade i gamla timmerhuset och så lite underkylt regn och till sist snö och kallt igen. Det kan trilskas när det är svinkallt.. och nog gjorde det det, på sina håll. Men jag skrev till er, med fruset snor i ”skägget”, att ”Jag väljer att inte se morgonens trassel bland frusna fingara, bilar och traktorer, isiga hö-nät, som problem. Jag väljar att se det som utmaningar i det liv vi valt att leva. Utmaningar, som gör att jag känner liiivet i mig”.
Och bland det bästa med att ha varit ute och härjat i många kalla grader, det är att komma in. I värmen och påta. Fast fasiken alltså, vissa av veckans dagar klädde vi oss i flera lager ull.. och ville knappt sticka näsan utanför täcket, pga kall gammal gård som längtar efter sitt kommande värmesystem. Direkt-el, är liksom inte kul..
Vi fejade och grejade. Med ditt och datt.
Barnen hade lekdate här hos oss och det var en fröjd att få hänga med på ett hörn.. ordna gofika och styra runt med småungar och lillponny i salig röra osv.
En dag lagade barnen middag helt och hållet.. enbart lite hjälp vid varma spisen. Pannkaksreceptet är väl inprentat hos våra småbagarkockar. Och alltså! Vilket gäng dom är nu, dom där tre. Bertan strejkar starkt när vi råkar säga att han är familjens bäbis.. för det är han ju INTE. ”NEJ! Ja e BLOL!”. Han är minsann Lillebror och ingen bäbis, sådetså. Tre vänner för livet.
Så blev det helg. Planer om utekalas i Storfamiljen sköts förstås på framtiden med det Coronaläge som är i byn just nu. Vi har bara, bara varit hemmavid och levt gårdsliv. Otroligt trivsamt. Många timmar av friskluft och snölek… och skottande. Och skottande. En tur till Tant G på andra sidan åkern, också. Bertilen hjälpte mig att ordna min nya Arbetshörna också. Den ska ni få se vilken dag som helst nu!
Helgen innehöll ännu mer själagott som facetime-gruppsamtal med mor och systrar, sovmorgnar, filmtittande med hela familjen och förstås; hästande. Så tacksam, för hela alltet.
Känner mig redo för en ny vecka. Den allra sista januariveckan!
Önskeplaner för vecka 4:
-Njuta allt jag bara förmår, av bonusdagar att ha alla tre ungarna hemma prick hela dagarna. Skolpojken har med andra ord fortsatt ledigt pga Covid -19-smitta på byaskolan. Bortskett från att det är hemskt och orosamt, så tänker jag njuta av min lilla 6-åring här hemma, till fullo.
-Skissa på planen för Drömgårdens Trädgård 2021. Vi tänkte ta i lite mer i år, helt klart. Vi har ju för tusan hur mycket hästskit som helst som kan göda våra grödor. Det ska utnyttjas!
-Trolla till mig tid att superjobba. Mailen ropar på mig och idéer finns i massor. Jag behöver bara få sätta mig ner i lugn och ro.
-Vi har som mål att göra dom sista smågrejerna uppe (måla tredje varvet på några dörrfoder och skura sista såpvarvet på ett golv) innan veckan är över...
-Frisklufta oss, leka, hästa, motionera…mitt i det vintervita som vi har i massor nu. Jag är så lycklig för snön, den betyder att Norrlands femte årstid, med värmande sol i kombo med snögnister och takdropp, kommer bli alldeles sagolik!
-Ta en sista januarihelg! Med familjetid i massor.. och sen drar vi nog igång med Matrumsrenoveringen också… så omåttligt roligt!
…
Jag önskar dig en god start på veckan!
Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Nu ska jag ge mig ut till hästarna.. och lilla ungskocken som redan hunnit ut och leker i snöhögarna för fullt.
Senaste kommentarer