Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.
Några glimtar från Bäbisbubblan..
Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.
Hans små tår är dom vackraste jag har sett.
Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.
Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….
.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..
Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.
Älskad familj på små besök i bubblan.
Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.
”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.
Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.
Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.
.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.
En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.
En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.
Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…
…
TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3
Älskade lilla Du. Som vi längtat efter dig. Tänk att du är här nu.
Som du buffat och hickat där inne i magen, kickat mot mammas revben och försökt sträcka på dig, vänligt men bestämt. Nu, efter lite lurande, så bara tvärbestämde du dig för att äntra världen, några dagar innan hintat datum.
Den där månskensljusa, kallgradiga, klara oktobernatten. Då. Du kom till världen på ett helt fantastiskt sätt och din mamma och pappa skattar förlossningsupplevelsen med högsta betyg, vilket team vi var.
Går det att uppleva något häftigare? Tror inte det.
Och tänk, att du andats i vatten i nio månader och nu kommer ut till friska luften och andas med små vackra andetag. Letar dig till bröstet. Och knorrar med välmående små kattungeliknande ljud. Som om allt vore det självklaraste.
Håller hårt om mitt finger.
Tacksamheten går inte med ord att beskriva.
Vi befinner oss nu i bäbisbubbla.
Orden stannar innanför bröstkorgen. Livet känns så mycket, ni vet. Med allt som hör till, i det omvälvande skedet att välkomna ett nytt litet liv till världen. Så mycket kärlek, så mycket känslor. Att älska så hjärtat värker.
Nu, är vår Lillminsting här!
3906 gram tung och 52 cm lång.
Nu, två månskensnätter och tre oktoberdagar gammal. Och redan en så självklar pusselbit i vårat liv.
Tripp Trapp Trull har fått sin LilleLillebror.
Den skäggige och jag har blivit fyrbarnsföräldrar, till vår alldeles egna Fyrklöver.
Idag har ”Mästelbagale Bettil” (som han själv kallar sig) och hans vänner, varit i farten.
Vi fyller dagarna med så mycket mys vi bara förmår, sådär lagom arbetsamma påhitt. Som att baka småkakor. Perfekt längta-vänta-på-Unobebben-aktivitet.
Dumlekakor blev det av hela alltet!
Lillebror började med att dela dumlekolor på mitten. Inte nödvändigt, men vi tänkte att det skulle bli en lagom stor karamellbit i kakan. Därefter snoddes en mördeg ihop i gamla köksmackapären vi ärvt från mannens mormor, helt suverän.
Mördegen rullades i cirkus 25 bollar. Ner med lilla fingret i bollen, i med en bit dumle och så rulla runt hela alltet så kolan bäddas om väl.
Och nog tusan är dom mästerbagare, alla tre. Jag kände mig helt överflödig där vid köksbänken.
Åå, skjuts in med den i ugnen! Typ 15 minuter.
Följt av provsmak till iskallt glas mjölk. Ord överflödiga. Receptet finner ni HÄR.
Kakorna som blev över hamnade i en burk i frysen, märkt ”Uno-dumlekakor”.
Tänk att vi går här hemma, vankar av och ann.. och tillsammans väntar på ett nytt liv!? Det är så häftigt att det inte är klokt.
.. det var ganska så kallt i sovrummet, ovan täcket, men inget som bekom någon av oss.. ett trassel av små och stora personer och en katt på toppen.. vi håller värmen väl!
Nä. Nu fick det vara nog, kände jag med ens, när jag vaknade.Det äär en speciell tid nu, för oss här på drömgården och hjärtenära runt oss. Väntan och ovisshet på olika sätt har en central del. Men senaste veckan har det fått ta över, lite för mycket. Som att livet stått på paus.
Idag ska vi ta vara på dagen och fylla med liv, tänkte jag. Sådetså!
Sedan Lillminsting i magen började lurifaxa med oss, så har M hjälpt mig om morgnarna med skolskjutsandet. Det äär inte dumt att han har kontoret två minuter hemifrån, inte alls.
Så, här hade vi ännu en lugn morgon tillsammans där det bara var pappan och Storebror som skulle ge sig iväg. Brorsorna lekte in i det längsta medan vi andra kunde ta det fortsatt lugnt..
Tillsammans med småsyskonen åt jag frulle och till kaffekoppen, samtidigt som morgonsolen letade sig in mer och mer, drog jag fram fotoalbumen och dom nyframkallade bilderna som kommit.
Jag skulle minsann INTE slå i kull mig där på finsoffan i matrummet ännu en sväng. Har gjort det MÅNGA gånger senaste veckan. Mellan min boa-ryck har jag varit så hejdlöst trött förstår ni. Men idag kände jag mig pigg! Några riktigt trötta dagar förra veckan, där jag tog varje tillfälle i akt att ligga och flåsa på den där himla finsoffan i matrummet, hade också resulterat i dåligt investerad skärmtid… blä. INTE min melodi. Ett dugg. Jo, jag äälskar att fota, redigera bilder, skriva och dela tankar och glimtar från vårt liv med er här och på instagram. Och också förstås låtas inspireras av sånt och såna jag mår bra av. Men att scrolla runt, runt, på nonsens och något som hjärnan bara bli trött utav, titta åt sidorna lite bittert (!?) nääeh, huvvaligen!.. ”å vad dom njuter av hösten då”… har jag muttrat för mig själv.. nä fy så fånigt. Slut på det fick det nu vara!
Köket badade nu i sol och gullhjärtana satt och bläddrade i album efter album medan jag sorterade bilder. Vi bildpysslade nog i ett par timmar, non-stop.
Sen gick vi ut!
Så hejdlöst vacker dag. Det har varit rätt tungt och regnigt, i massor, senaste månaderna. Varje solig dag känns som guld för själen. Idag var sannerligen inget undantag. Hela gänget njöt!
Rönnbären sken i solen och luften var så hög och klar. Frisk!
Vi gick ner till lagårn. Det lektes och..
Och så kom jag på att jag minsann bara halvgjort jobbet med dahliaknölarna.
Upptagna, ja. Men ej ombäddade i spån och helt redo för vintern. Så, det var vad vi gjorde. Bäddade om alla knölarna i spån, i gamla flyttkartonger, som sedan mannen får kånka till frostfri plats för vinterförvaring. Kylan lurar kring knuten nu.
Vi fyllde en hink med foder och gick för att söka åt hästarna..
Jag stånkade mig fram med iver. Jag har tänkt senaste, eftersom kroppen känts så trött, att ”jag måste vila”… och det har jag behövt, absolut. Men jag är en görare, sannerligen och behovet av att vila raklång fylls ganska så snabbt och istället fylls jag bara med en känsla av att vara passiv och loj. Man kan ju faktiskt ”greja lite lagom!”…
Några hästar hittade jag i alla fall inte. Dom har en så hiskeligt stor hage nu. Vi beslöt oss för att gå in för lunch istället..
Magarna kurrade och lillebroren snörvlade efter att ha ramlat och landat på näsan. Sicken tur att han har sin Storasyster (och storebror förstås) som alltid, alltid tar så väl hand om honom.
Lite uppvärmd spagetti och köttförssås satt fint där inne i solbadande matrummet nu.
Så var Storebroren hemma från skolan igen och vi hade den dagliga stunden där jag får lyssna till hur han har haft det under skoldagen. Ovärderligt. I lugnan ro. Följt av bus med Lillebror, förstås.
.. och mycket vanligt är också att vi spelar något spel tillsammans. Ett parti UNO sitter liksom aldrig fel efter melliset.
Sen gick vi ut igen hela gänget. Och nu minsann, hittade vi åt hästpojkarna!
Älskade gänget vårat.
Så gick jag och Storebroren till köksträdgården.. plockade ännu en blombukett och S ställde sig bredvid en solros och konstaterade att den var väldigt hög och TUNG.
Här ser ni också hur vi gjort med dom bäddarna där blommorna slutat blomma. Helt sonika ryckt upp och bara lagt allt på bädden som täckmaterial som får gotta till sig under vintern och ge ny näring inför nästa odlingssäsong.
Timmarna gick och det kändes hur alla njöt av vädret. Det lektes, cyklades och täljdes. Nu började det närma sig middagstid och tröttheten slog till.
Pappan kom hem och blev utskickad på springtur i eftermiddagssolen, medan jag och barnen roddade middagsfixet. Det var han mer än värd, älskade M som gör allt för oss alla hela hela tiden.
Sen samlades vi för middag. Morotssoppa till päronen och pärbullar med lingonsylt till ungarna. Önskemat för både stora och små. Följt av skymning och gäspar. Och nu sover alla barnen och jag ska knyta mig jag med, ville bara spara den här dagen såhär först..
En dag som vi fyllde med liv. Inte på något märkvärdigt sätt. Men så, så själagott.
Senaste kommentarer