Julafton har passerat och ligger i hjärteasken. Över människor och moder jord, sköljer det där lugnet, ni vet?
-Juldagarna är som ett pärlband av kravlöshet, umgänge och julens värme.
När Juldagsmorgon glimmar, går jag på Julotta. Det är så sagolikt vackert. En stund jag njuter innerligt utav.
Juldagspåtandet är ljuvt. Barnen leker med sina nya julklappar. Gäsparna avlöser varandra. Fint så.
Till Juldagskvällen knatar vi pyttebiten till den bästa Svärfamilj jag kan tänka mig. Firar jul tillsammans. Och det är så lyxigt alltihop.
Att vakna upp till Annandagen. Titta ut genom köksfönstret och se det här. En vy som gör gott, varje dag.
Småfåglarna äter från sin Julekärve.
Hästar med avslappnat kroppsspråk kommer lunkandes. Huvudena är sänkta och varje litet tecken på välmående, trygghet, tillit och respekt,gör mig alldeles salig.
Hästar tränas och den där dagen stämmer så mycket. Kort sagt, så har jag valt att nu grotta ner mig i den naturliga hästhållningen så mycket jag bara kan, vilket på ett sätt inte alls är nytt men på ett sätt, så är det väldigt mycket nytt. Men både jag och M är pepp. Att med så små medel som möjligt, få maximal kontakt med sin häst..
Ikran lär oss, något nytt för varje dag.
Och Chippen är den coolaste lilla pluttponny jag mött.
Det blå Berget och Pluttponny.
Hästsagan.
..Som bara börjat. Och som jag inte har en aaaning om slutet på. Resan är målet.. och förutom att få bli mamma, är det här det häftigaste, och mest utmanande och förtrollande jag varit med om.
Om julekvällen läses julklappsaga.
Lillebror kommer på att det där med att bygga torn är helfestligt.
”Tredjedag jul”.. en extra juledag uppfinns. För såna kan man inte för många utav. Graderna är kalla och vintern är sagolikt vacker. Ungar åker räselkälke utför lobryggan medan vi inväntar darlingar.
Där bor vi! En Lillebror snusar gott i ullsäcken i barnvagnen. I trappan ligger ett trassel av hästrep och repgrimma. Innanför dörrarna samsas julefint, renoveringsstök och Klassiskt Småbarnsliv. Allt får plats. Högt och lågt. Kakburkar är fyllda där utanför dörren. Snöskyfflar trängs med någon snuskig kattlåda som stuvats undan och ”glömts”. Inget är på något sätt felfritt eller ”perfekt”.. men gården är fylld av människor som älskar och känner livet-lycka, och det är jag till fullo övertygad om är viktigare än något annat.
Plötsligt fylls gården av älskade människor. Brandispappan kommer hem från brandlarm lagom till den bästa grillglöden är..larmet, en bilolycka där någon voltat på E4an (nix, M säger inget.. men jag brukar spåra honom via Allehanda.. för att stilla mina nerver). Allt verkar ha gått bra. Jag beundrar den skäggige. Och tänker också på, så skört livet är. Stunden med Storfamiljen är extra själagod. Vi grillar korv i långa rader. Och familjen konstaterar att Ikran är den största häst dom sett.
Sen går vi in i varma hemmet. Dukar fram Julefika, med en hop hemkokta karameller på toppen. Sörplar kaffe och värmer oss så gott. Samtalen avlöser varandra. Ingen har bråttom någonstans. Timmarna går. Och Julen är, som den är när den är som bäst.
Flisan snarkar i finfotöljen, tills människor börjar så sakteligen röra sig och det är dags att kramas hejdå i trånga, röriga, ÄLSKADE (jamen, vad tusan! det är LYX att ha en, ju!) hallen..
…
Dessa Juldagar.
-Lysande trivsamma!
Njuts av till fullo. Här har vi inte bråttom någonstans. Jag vet att det är många som stökar undan julen nu.. men alltså här, har den bara börjat!
En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..
Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.
Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.
Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.
Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!
…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.
Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.
Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!
En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.
Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.
Jag knatade långprommis med snusande sällskap.
Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.
Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.
Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.
Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.
Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!
Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.
En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.
…
Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?
Veckans planer
-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!
-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!
– Skicka julkort!
-Bvc med Lillebroren B.
-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.
-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.
-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!
– Sända er hälsningar, förstås!
-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.
…
Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3 Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…
Så svassar vi iväg, finklädda, till lilla kyrkan i byn. Ja, i år kunde vi förstås inte vara hela familjen på grund av vattkoppshärva. Men två av oss, i alla fall. Så fint.
Därefter bjöd vi in darlingar till Det Årliga Kyrkkaffet hemma på Drömgården. En utav årets höjdpunkter!
Medan hjärtenära trillade in här på gården, dukades Kyrkkaffet fram.
Så god stämning och inom mig kände jag mig förstås lycklig över att få fira advent tillsammans med Storfamiljen. Men allra lyckligast över denna syn; min Juniflicka på benen igen. Hon har haft en otroligt tuff vecka. Mammahjärtat likaså. Så underbart avslut på veckan idag!
Vi fikade och mådde gott tillsammans!
Jag älskar att få duka upp och bjuda älskade på något gott… ja ibland är det ett fullfjädrat första advents-kyrkkaffe. Ibland är det kanske bara en kaffekopp och liten brödbit som finns nära till hands. Men alltid, med känslan av ” Kom iin, välkomna hit!”. Det viktiga är liksom att man ses. Jag känner mig alltid så ofantligt rik med alla dessa människor samlade i vårt hem. M känner likadant.
Katthult och Drömgården flätas samman för ett slag. Myllret av människor, stora och små. Samtalsämnen avhandlas ett efter annat, barnen springer som virvelvindar genom rummen.
I Storsängen pågår ”Läkare utan gränser”.. och tittande på hästarna, förstås.
Ett tu tre faller mörket..
Oljemarschallerna brinner så vackert fortfarande och det blir hejdåande kramkalas i hallen.
Varma i hjärtana stänger vi dörren om oss.
Med ännu ett älskat adventsvarmt Kyrkkaffe här i Drömgården.
Det finns nog inget som gör mig så salig och lycklig. Som när vi är tillsammans. Jag och människorna jag älskar mest.
Ibland är vi alla-alla-alla i Storfamiljen. Då är det storkalas och hur festligt som helst.
Ibland är det mindre konstellationer.
-Som igår. Min Mamma. Mina tre barn. Och jag.
Och dom stunderna är magiska. I det lilla. Sker något så fantastiskt. Vi hade Årets Pepparkaksdag och skapade Minnen för livet. Det där är en utav årets favoritdagar.
Vi pratar, bakar, bara är. Fikar MammaMormors lussebullar. Och lånar PappaMorfars hardcoregym och cyklar mig tvärsvettig. Jag får vara dotter. Barnen får lyssna till olika historier och känna ivern hos Mammas Mamma, över att ännu en jul stundar. Det doftar julebak och pepparkakkryddor.
Lillebroren slumrade ute i vagnen medan Storasyskonen var minibagare. Sen hoppar gullisarna över middagen för magarna är fyllda av nybakta peppisar och mjölk.. och så får det vara.
Vi rantar hem i sena kvällen. Och med sovande barn i fullpackad bil, bland tystnaden och mörkret längs stora vägen. Så tänker jag. Tack, för att jag får uppleva det här.
Jag behöver inte en endaste dyr pryl eller långt-bort-resa. Det är inte lyx för mig.
Vi lever lyx. Enligt oss. Varje dag. Skapar dagarna och vad som är vårt Drömliv. Varje gång jag sköljs av känslan att vi gör precis det; följer hjärtat och fyller dagarna med liv prick på det sätt vi önskar. Varje gång, känner jag mig så hutlöst tacksam. Rik. Och så enormt lycklig, som både vågar följa hjärtat och har möjlighet till det.
Det var Tillsammansmåndag. Morgonen var kylig, barnen hoppade i vintermunderingar för första gången denna Vintertid och vi påbörjade en alldeles underbar arbetsdag ute på gården.
Tre generationer innehöll arbetslaget. Så himla fräsigt. Roligt. Och hjärtevärmande. En sån där dag, att minnas för alltid.
Bara synen av min Pappa och min förstfödde son. Funderandes. En lagom bit ifrån den stora, stora brasan.
Räddningstjänsten var på plats också… Aka Min M. Så kär i honom att det inte är klokt.
Vi röjde runt lagården. Med stora ytor, är det lätt att breda ut sig också…. men nu skulle det snyggas till. Rensas upp.
Vi grillade korv till lunch och utetimmarna fyllde lungorna med friskluft, färgade kinderna äppelröda och gav allesammans ett naturligt leende.
Eftermiddagssolen sken på boningshuset. Lillprinsen sov fortfarande i vagnen sedan efter-lunch-promenaden… nix, den dagen innehöll knasiga ät- och sovrutiner, vilket modern bannade det pjåskiga tillbakadragande av klockan för. Varför, liksom?
Men det är glömt nu och vintertiden landar.
Solen gick i moln, himlen blev en pastellig palett. Kvar stod jag. Tacksam över precis allt vi fått uppleva under dagen. Samtidigt, så fjärilspirrig i magen..
Vi tackar oktober för sig. Ris och Ros. Högt och Lågt. Lyckligt och Sorgligt. Svårt och Lätt. Ord som sammanfattar månaden. Livet, mao.
Det var blyertsgrå oktobermorgon och jag mötte upp storasyster Storan. Vinkade hejdå till älsklingarna och det var så himla konstigt. Splittrat. Men dagen som följde, för oss alla, var helt underbar.
(Förresten! Jag fann min höstiga, ribbade topp i en snarlik variant HÄR om du är intresserad. Fanns i flera fina färger!)
Inget drastiskt. Jag tycker om mig (och mitt hår i detta fallet) som jag är, liksom. Men kära hjärtanes så härligt att bli ompysslad. Så himla, himla nöjd.
Framförallt. Så enormt tacksam. Över att ha en storasyster som är min bästa vän, också.
Det är 19 (!) år emellan oss, ”Storan” och ”Lillan”, fräsigt visst? Och så två darlingar emellan oss. Tillsammans tänker jag på oss systrar som fyra olika blommor som tillsammans bildar en vacker bukett, skapad av två människor jag älskar så. Sa jag att jag är obeskrivligt tacksam över mina storasystrar?
-Det är jag.
…
Och hur gick det nu då för Amningsprinsen B.. och mamman..? Hur bra som helst. Till kvällen när jag kom hem, tog vi igen allt mys och amning och allt har sedan varit som vanligt. Löjligt glad är jag för det. Kan hända att han efteråt varit än mer mammakär och ”dragit i blusen” än mer, bara för att försäkra sig om att allt är som det ska.
Har njutit så, så av Hemmalivet efter två stadsdagar denna vecka. Jag är fasiken ingen stadsbrud. Inte nånstans. Lantis inifrån och ut. Ungarna (som var med på ena stadsturen), jublar lika mycket dom, över att komma hem till ”Vackerhemma” efter stadsbrusiga turer.
…
Idag är det fredag. Oh, så härligt! Först väntar sköna, lugna timmar här hemma med barnen. Vi tog visst sovmorgon, myser nu och påtar med ditt och datt. Jag drar nog av ett gympapass alldeles snart också, för att väcka kropp och knopp. Sen åker vi iväg (igennn!), lämnar barnen hos världens bästa Mormor och Morfar en snabbis för att riva av ett möte, jag och M tillsammans med en ny möjlig samarbetspartner (ni får såklart hänga med på allt om det blir något utav det). Därefter väntar fredagsmys med vänner och det ska bli så himla mysigt! Ser fram emot den här fredagen!
Hoppas att du får en fin fredag och en god start på helgen!
Senaste kommentarer