Det är dagen innan Julafton och vi får vakna till det här.
Det där vita täcket som även lägger sig som mjuk bomull i magarna och ger julkänsla på en gång. Så, har du inte egen snö utanför fönstret, delar ja gladeligen med mig här i form av några glimtar från gården..
Det här är hemma. Så tryggt. Vyn mot kyrkan är god.
Jag behöver ingen dyrbar resa långt bort för att fylla på med energi. En långpromenad med en vän runt småbyarna. Som den häromdagen, med sovande småttingar i vagnarna. Det är själagott för mig. Eller helt sonika, som idag, en tur i sakta mak bara runt gården..
… gamla gården som är mer än 200 år gammal men som fortfarande står så stadig och grann. Ikran står och spejar efter sin Hästmamma.. det blev brokigt för oss när han var den första häst i livet som jag råkade falla i rädslans famn för.. efter drygt en vecka tillsammans av rosa moln och fluff. Men jag vet bättre än så, han vill inte göra mig illa.. han ville bara se om det fanns något skinn på den där Hästmammans näsa, egentligen.. om han kunde lita på henne, luta sig mot henne med sina 600 kilo, eller?
.. och det börjar han förstå nu. Att det kan han. Den där mulen doftar himmel på jorden.
Är vi bara inom en trevlig zon, där Ikran nu känner sig trygg, så är han min och M´s stora ”hund” och den häftigaste häst jag mött. Vi börjar bilda ett språk tillsammans.
Är vi däremot på lite för spännande marker, lite för långt ifrån lilla ponnybundisen.. då är det fortfarande fasligt otryggt och för spännande för ”Lilla vännen” varpå han svarar med flykt och vill hem till trygga lagårdsstallet. Det kan man ju förstå, eller hur? Än om otåligheten i mig skaver. Men, vi skyndar långsamt… pressar inte på. Imorn, på självaste julafton, har vi haft hästpojkarna hos oss i prick fyra veckor. Inte klokt, det känns som att vi haft dom i en evighet.. men så är ju verkligen inte fallet. Är så otroligt nytt ännu. Jag ÄLSKAR det alldeles egna hästlivet, älskar att få dela det med M och barnen..än om det också under dom första veckorna stundvis känts som ni vet, när man tagit körkort och skulle köra bil själv för första gången…?
Dagen före julafton och snön utgör ett lugn. Snälla Bonden kommer med ny bal till hästarna. Dom sista klapparna slås in. Det donas och grejas i köket. Brandispappan har klivit på sin jour.. någon ska ha det också, trots juleveckan eller hur? Storebror leker i granngården. Katterna varvar soffhäng med utespring och hästspaning..
Efter friskluft går vi in..
Granen har visst fått en hop klappar under sig och det är några små som trippar på tå i kring och är ”smått” ivriga.
När jag tittar på smällkaramellen minns jag pysselstunden hos min mamma och pappa. Den stunden, som i sin tur gjorde att jag mindes pysselstunderna hos farmor, som liten. Alla dessa minnen. Som jag nu får vara med och skapa för mina barn. Sånt är svindlande..
”Jag älskar hjärtan”, sa Juniflickan lyckligt när hon sett ett paket med hjärtan på som det dessutom stod hennes namn på.
Den skäggige vet hur han ska charma sin fru. Fem röda rosor, en för varje familjemedlem, och lite guldigt krusidull. Sånt älskar jag.
Så vacker kärleksförklaring.
Ok. Nu ska jag och min flicka gå ner till lagårn och ge hästarna nytt vatten och gosa lite. Idag får hästarna vila från motion. Men gos och tillsyn får dom flera gånger om dagen i alla fall.
Från oss alla här på drömgården, till er alla som kikar in här..
Det är alldeles snart Juniflickans 2årsdag. Och dessutom alldeles snart midsommarhelg. Somrig bakning är helt klart på vår lilla att-göra-lista i dessa dagar.
Såklart har jag min trogne Minibagare. Alltså kära nån, vad han har bakat i sitt liv. Alla borde få baka med en Miniman, ni ska höra kvittret! Jag blir prick hur svettig som helst, för det går undan vill jag lova, men det är så värt det.
Rabarbersnittar
Ljuvliga.
Och lilla Skrållan som ju är huvudpersonen för denna somriga bakning, gav små tummarna upp verkar det som. Provsmakade och ville ha till kaka! så bagarbrorsan och bagarBertamorsan kände sig farligt nöjda.
Receptet på Rabarbersnittarna hittar ni HÄR, hos den finaste Juliamamman jag vet.
In och njut hos henne, vettja. ..bland fantastiska, midsommardrömmiga bilder och en inspiration att alltid, alltid smått slås omkull utav.
…
Småkakorna är hur enkla som helst att göra. Jag gjorde sats nummer två, i natt. Alldeles för sent. Men det är ljuvligt att baka sena junikvällar och nätter, tycker jag. Så tyst, lugnt, ljust och dånande vackert. Och ja, kakan är en ny favorit. Till och med mannen tycker om dom, för sjutton. Och då är det en kaka av rang! Prova vettja. Till sommarkalaset, midsommarafton eller bara för att dom är så försvinnande goda.
Nu ska vi fortsätta onsdagen här. Jag sitter här i sköna Storsängen, med Lillprins snusande i min famn. Det är ju så försvinnande mysigt att det är mer än svårt att slita sig. Så det är en mycket effektiv moder här hemma, när det väl görs någonting. Ska snart… snaaart.. göra ett litet fix- och städryck. Bara snusa bäbis lite till först.
Dessutom fylld med massa saker som nog min lilla Skrållan skulle gillat…men nu hinns det inte beställas något mer innan födelsedagen.
HÄR finns också ännu en sån där söt liten resväska att packa massa sånt där nödvändigt som pyttis, ni vet… småfigurer, en massa armband och så.. om ni frågar min Juni, alltså.
Bedårande papper, visst? Önskar det fanns som tapet nästan. Jag fann det här på panduro.
Mysiga förberedelser nu i dagarna.
Kalasbakande och presentfix. Och massor av bäbissnusande, förstås. Återkommer med ett par sommarhärliga recept inom kort! Det blåser storm här, men solen skiner! … ska vi tro väderprognosen så ser midsommarafton ut att kräva varm sticketröja, typ. Men äsch, det blir bra oavsett, tänker jag.
Några bilder knipsade från helgen här hemma, kommer här.
Människorna här ovan, typ ganska lika visst?
Jag och mannen fick för oss att ge oss själva ett riktigt Eldprov igår… skola in oss i trebarnslivet med lite krydda, liksom.
M brukar tajma fönsterbyten när Svärfar kan vara med… ganska så tungt att göra själv ju. Men nä, igår var ivern för stor och M skulle testa själv.
Jag, Trebarnsmorsan (woho, det är så stort så jag förstår det knappt ännu!), skulle rodda tre småttingar.. ni vet få ihop det med amningar och hålla koll på springande små och matfixa och så vidare.. där på kvällen var det en stund där Buset, Skrållan sprang nybadad runt i hemmet.. snodde Lillebrors napp.. han som precis höll på att bli hungrig.. och på lilltoan satt någon och vrålade FÄÄÄÄRDIG.. och vad gjorde jag; mer än att såklart vara på alla ställen samtidigt? Jo, jag hittade mig själv med dammsugaren i handen också, förstås.
Jag känner liiivet i mig!
…den där synen var pretty ljuvlig till kvällen.
Mitt i natten möttes vi, Snickarpappan och jag. I mål med dagen.
Att natta alla tre samtidigt var också ett litet ”eldprov” som man såklart kommer få snurr på med tiden… okej, Bertil är inte så mycket att natta ännu.. han sover ju typ prick hela tiden. Men BusLillan har något slags uppskruvat tempo sedan B kom till livet.. är knappt tyst en sekund om dagarna, babblar som bara den så himla gulligt, och skulle absoluuut inte somna igår. Så jag hade en sån där stund, typ två timmar (!), som jag fantiserat om kan bli lite småkaosigt… där Lillan ville ha mitt hår att gosa med, små-dra i, och åt andra håller ligger någon och vill äta på mig. Nånstans mittibland en storliten Storebror också..
Idag har vi skön söndag.
Jag och barnen sov lääänge och det där fönstret är härligt att se på plats. Vi klarade det ju, ändå, mannen! Småttingliv och renovering i salig (älskad!) röra!
Bertil firar 10-dagarsdagen med Hjärtebesök.
Mormor och Morfar och Lillmoster A.. barnens Största kusin alltså, som ju är som en liten lillmoster. Vi fikar mjukt tunnbröd och Bäbisbullar (ni vet dom HÄR, ljuvliga faktiskt). Sörplar kaffe och busar med hundarna.
… M säger att ”Juni vill ha en hund”… men alltså, nä, det vill hon inte alls. Inte nu. Kanske sedan. Men inte nu. Nu är allt så förskräckligt perfekt. Trots att jag inte gillar ordet perfekt (vad betyder det, liksom). Så kommer jag inte på något bättre just nu.
….
Nu sover alla barnen gott. Men snart ringer Lillebrors mat-och-sov-klocka. Å, så himmelens lycklig att amningen verkar fungera även denna gång. Inget att ta för givet.
Några ord och glimtar från livets 6 senaste dagar. Åh. 6 dagar. Så liten. Och så självklar här hos oss.
Jag älskade honom från första stund, men för varje dag som går, blir hjärtat bara större och större.
Det är så mäktigt. Att få vara med om det här.
Vad som händer här i Bäbisbubblaland?
Den där stormiga, regniga sommardagen när Minsting kom till oss. Då försökte vi smälta vad vi just varit med om och hade såna där lugna, magiska BB-timmar. Bara jag, lille B och hans pappa.
Så blev det ny dag och någon hade varit hos oss i ett helt dygn. Tänk liksom, att man kan vara en dag gammal.
Och då skedde det där ni ser ovan; Första syskonmötet… alltså åh. Så fantastiskt.
Storebror visste inte till sig hur han tillräckligt skulle beskriva hur söt B var. ”jaag kan knappt troo, hur söt han är! jag äälskar Bertil! …ska vi ta hem han!?”. Så himla, himla lycklig Storebror.
Lillskrållan hängde på, men var inte alls lika begeistrad som sin Storebror… liiite mer avvaktande, kan man säga..
Till kvällen blev det hemfärd, med en dryga 24 timmar gammal Lillprins. Så pirrigt. Morsan firade sig själv med en stor mjukglass. Jo, jo.
… och när jag klev in i vårt hem, stod där en så himla vacker rosenbukett. Med fem rosa rosor. En för varje familjemedlem. Från nivetvem. Den bästa på jord.
… och sen fullkomligt dök vi in i den där magiska Bäbisbubblan här hemma på gården.
Flytta docka! sa Lillan… som hon då, absolut mest bara tyckte var i vägen. Dock fasligt glad i att mamman (och mammans långa hår, som är Lillans snutte, typ) var hemma igen.
Storebror kläckte ord jag kärleksdog en smula utav;
”Mamma, varje gång jag tittar på Bertil så blir jag så förskräckligt lycklig”.
(ni mår tro dom orden finns sparade i både Storebrors och Lillebrors skrivböcker från deras mor).
Den Första Natten Hemma sedan, som gick strålande… men mycket riktigt, i alla fall i slutet av natten, inkluderade precis alllllla fem familjemedlemmar i Storsängen. Det gick förvånansvärt bra ändå. S och J låg som sillar (innan mamman hade klivit upp alltså), som dom ju gärna gör… så hade vi andra tre gott om plats.
Min stora kärlek. Och hans och min älskade Minsting.
Två dagar gammal stundade Storfamiljens välkomstkalas för Lillebror. Där Mormoster Storan ordnat så fint att jag bara vill kärleksgråta av tanken; Jordgubbstårta med flaggor för varje barn, presenter, liljekonvalj och blå akleja-bukett och på toppen den där drömmiga vaggan med sötaste bäddningen i.
Minstings Mormor och Morfar och Farmor och Farfar. Mannens två farbröder och ena kusin. Hela Mäjadalensfamiljen… många var vi. Sån rikedom. Skålade i bubblor för familjens nykomling. Mamman fick massor av vackra blommor och alla våra barn blev uppvaktade med Storebror- StoraLillasysters- och Lillebrorspresenter.
Och sen har dagarna varit en härlig kärleksdimma….
Som tredagarsfirande, premiärade B i vagnen. En hel kånkarong vagnar, fyllda med småttingar och två stolta föräldrar bakom. En mer än en härlig promenad. Att plocka sista liljekonvaljbuketten, och kunna vika sig dubbel sådär lätt.. och samtidigt titta på alla tre barnen där i vagnarna. Wow. Det var skönt där i vagnen, tyckte B.
Sommardagar. Tillsammanstid. Dom där dagarna när fantastiska modersmjölken kommer och känslan hos mig både är skörast på jorden men ändå så stark. Att försöka förstå att vi är FEM i familjen nu! , som S lyckligt säger. Vi är lyckliga, trötta, oändligt tacksamma, fladderhjärtiga…
Lillprinsen våran. Tänk att du är här nu.
… och dom där två darlingarna. Buse ett och två. Radarparet. Dom har på några dagar blivit världsvana storasyskon. S är så kär, så kär i sin Lillebror. J’s kärlek till Lillebror växer också för var dag. Och jag är så himla glad över Lillan, hon är inte suris på mamman ett endaste dugg. Ammar jag, tar hon den plats som finns över att gosa med mamman på.. och när jag väl har famnen tom, så är hon bara så lycklig och njuter av att ha hela mamma för sig själv. Storasyster har nu gett sin Lillebror livets första puss från henne. Ett ögonblick som var ljuvligt att se.
Fina barnen.
Somriga stunder under äppelträdet, tillsammans med Vackerpappan, han som vi alla njuter så utav att ha här hemma…
Ja. Lite så har vi det här i Bäbisbubblan. Himmelriket på jorden.
Jag är lyckligaste trebarnmamman på jorden. Precis så, känner jag mig.
Som önskat, och roligt för mig själv också förstås, tänkte jag sammanfatta denna preggotet lite, svara på sånt ni undrat och visa bebbemagarna bredvid varandra..
Det är en ynnest. Att få vara med om det här ännu en gång. Ingen självklarhet alls. Bara en så stor ynnest.
Minsting i magen.
Det var en mycket, mycket kämpig höstperiod. Med den gravaste tröttheten, en feberkänsla som kom och gick och det galnaste illamåendet jag mött, i princip dygnet runt. Kämpiga, kämpiga veckor. Kravlade mig upp om morgnarna, kväljdes när jag serverade barnen mat, hade noll energi (i alla fall mycket, mycket mindre än undertecknad är van vid) och behövde till och med kliva upp och äta om nätterna för att genomlida illamåendet.
Så blev det juletid och allt började lätta… dessa första perioder har varit trött (med S) eller småillamående (med J), men denna gång var det mycket av allt. Så himmelens tacksamt när känslan började bli en annan… Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.
Jag älskar att vara gravid. Känner mig så fin. Och fullkomligt älskar tanken på att bära ett liv. Känna buffarna, lilla hickan och veta att det växer ett hjärta i mig.Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.
… det har varit fantastiskt att dela denna resa med små syskonen. Vi är ett tight team här på hemmaplan.
Men det är sannerligen inte att jämföra när jag var preggo med Liten till exempel… och kunde vila så fort andan och preggotröttheten föll på (typ… jag pluggade ju 200 % för att kunna vara ledig men slippa studieuppehåll, ni kanske minns..?). Och med Pyret i magen var det hälften så många barn att ta hand om.. men ändå, helt magiskt att vänta denna lilla trean tillsammans med världens finaste M och småttingarna. Och så himmelens lyx att få vara HemmaMamma under tiden. Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.
Lillan har mest haft magen som kudde och hänger rätt bra där ovanför när hon bärs i min famn. Det är ju himla klurigt att förstå, faktiskt… särskilt när man bara är ett år. Fast snart, snart faktiskt två (!).
… den här bilden är från ikväll när kvällssolen sken in i hallen och vi precis var på väg ut på en minipreggonad. Blåsig och svinkall sådan.
…
Efter önskemål har jag sökt upp bilder på preggolyorna såhär i slutet, från ganska så samma dagar.
Bild 1. Liten i magen. Bild 2. Pyret i magen. Bild 3. Minsting i magen…
Bilderna är tagna på olika avstånd, men ändå…Tre ganska så olika bebbemagar ju. Åh. Älskade bebbemagar med så älskat liv där i.
.. och på frågan hur jag känner inför förlossningen. Om den skrämmer mig… så svarar jag;
Jag är superpepp. Alltså verkligen. Jag längtar. Det gör ont. Inget snack, liksom. Men jag har två så positiva förlossningar i min hjärteask, att det är på dom jag fokuserar på i tanken, något annat känns bara osmart. Positiva, peppiga tankar. Och massssor av längt efter bäbis. <3 (HÄR kan du läsa om när S föddes. och HÄR, om när Juniflickan föddes).
<3
I detta nu är jag på-riktigt-gravid och försöker njuta allt jag kan av denna sista väntanstid. Vi gör det tillsammans. Men mest längtar vi efter att få träffa det lilla livet. Jag mår fortfarande väldigt bra… magen är ju (typ) nere i backen snart, så att andas går lättare nu än för några veckor sedan… men visst, jag får smärre panik om jag råkar hamna på rygg i sängen, har rätt mycket halsbränna, inte mycket matlust och mår gott (helst en stund varje dag) av en liten vila… idag har jag haft en riktig högpreggodag. Mysigt! Känner mig också superskör, lite småettrig och känslosam. Allt på samma gång. Känner mig sådär gråtig och så himla rädd om mina älskade. Allra mest så himla, himla lycklig och tacksam över dom där tre som virvlar runt mig, strösslar pussar och gör att kärleken nästan svämmar över…
Minstingpreggoteten och preggomagejämförande. Precis så.
…den där synen var pretty ljuvlig till kvällen.
Vi fikar mjukt tunnbröd och Bäbisbullar (ni vet dom 
Där Mormoster Storan ordnat så fint att jag bara vill kärleksgråta av tanken; Jordgubbstårta med flaggor för varje barn, presenter, liljekonvalj och blå akleja-bukett och på toppen den där drömmiga vaggan med sötaste bäddningen i.
Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.
Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. 
Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.
Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.
Senaste kommentarer