Det är Den Första Decemberdagen och Första Söndagen I Advent.
Och en NisseNissa hade flyttat in i gamla gården under natten (!). Så himmelens spännande.
Post låg i brevlådan till oss, där han berättade att han minsann skulle bo här nu, tackade så hjärtligt för vår gästfrihet och lockade oss vidare ut i hallen.
Storögda barn fann Årets Adventskalender!
…med en liten skara paket…. och innehåll med fokus på Tillsammanstid. Vi får väl se vad NisseNissan hittat på! ”Drömgårdens Husmor” tror att det kan bli toppen……
Vi tände det första ljuset tillsammans.
Första Adventsfrukost. Med tomtegröt, en Storalillasyster som helst ville öppna alllllla paket i kalendern på en gång. En Storebror som skyndade sig på stuberten att svara på NisseNissans post och skickade en egen hälsning som han hoppas få svar på.
Och så Lillebroren, som är så gulleliten och tycker allt verkar fasligt spännande.. nog för att det är hans andra jul i livet, så är det här ändå som den första.. ja, så tycker jag nog att det är fortfarande, fastän jag är 29 år. Storögda tända vi det första ljuset.
Adventsmorgon… följt av en tur ut till hästarna och sedan en lååång, kär hop av sysslor i en väldig fart, att ordna inför dagens firande.
Första söndagen i Advent. Och vi ska fira, dagen lång!
Snön har precis börjat falla och världen blir genast så vacker. Vi tittar på klockan med jämna mellanrum. ”nääär får vi meddelandet om att det är en timme kvar till beräknad ankomst?” … vi äter middag tillsammans med min älskade ”Hästmamma” J och hennes söta H-L. Plötsligt plingar det i M´s telefon och nu är det nära.. en timme senare rullar hästlastbilen in på Drömgården och jag har sån puls.
Hästmamma och hennes H-L lastar av Lilla ponnyn och kvar står det stora lilla Blå Berget av häst. Han är stressad. Väldigt stressad för att vara hans coola jag. Att kliva på och åka transport var inte hans favoritgren. Men med lite tråcklande lyckas jag lasta av honom utan att bli en pannkaka själv. Med ens han är i min hand, bjuder livet upp till dans inombords. På det sätt bara häst kan göra.
Vi går, låter hästarna sträcka på sig. Visar hagen. Ligghallen. Vart värmebaljan med vattnet är. Saltstenen. M snor slowfeeding-hönätet om höbalen och har samtidigt en stor häst som hänger honom över axeln. Det bekommer inte mannen. Han är sitt vanliga filbunke-jag och jag blir alldeles salig av hela alltet. Världens bästa man. Allt är så overkligt. Omöjligt att ta in. Men jag njuter.
Efter en lång stund av bekantande släpper vi dom. ”Välkomna till Drömgården”.
Vi sover oväntat mycket. Kanske för att jag trodde att jag inte skulle kunna sova alls den första natten. Som att föda barn, få en bäbis på bröstet och tro att man aldrig någonsin kommer våga lägga igen ögonen mer. Men vi somnade. Natten bjöd på vattkoppskrångel men hyfsad sömn. Vi vaknar till alldeles-i-slutet-av-november-onsdag. Alla är hemma.
Brorsorna tittar ut genom sovrumsfönstret. Där står dom. Hästprinsarna. Alltsammans känns som en saga.
Juniflickan är frukostpepp, samtidigt som hennes koppor eskalerat under natten och jag konstaterar att jag aldrig någonsin sett någon med så många, stora, onda koppor. Lilla hjärtat.
Hon myser inne och har ingen ork att gå ut. ”Jag klajaj mig själv”, säger lilla coolingen varpå jag får ont i mammahjärtat förstås. Väl ombäddad, framför Pippi Långstrump och med barnvakts-radion på, går vi andra ut på gården.
Jag ropar och visslar på hästarna. Alltsammans känns hemtamt, men ändå så nymodigt. Efter några sekunder hör jag gnägget och hovdundret i marken.
Där är han. Vår stora hästprins.
Och titta där då! Lilla hästprinsen! Barnens lillponny.
Minimannen är alldeles salig. Inte rädd ett endaste dugg. Går tryggt in i hagen och möter sin lilla häst som om han inte gjort annat fastän det egentligen är den allra första gången i livet han möter häst. Storebrors ögon glittrar.
Vi bekantar oss. Tar av för-säkerhetsskull-på-grimman från första natten. Storhästen och M har redan funnit varandra och allt är nästan för romantiskt. Tänk att han vill det här, han också. Min M.
Vi myser. Borstar. Klappar. Pussar mule. Checkar läget. Lillebror är alldeles lycklig. Lilla djurälskaren.
Så kommer Lillis. Min systerdotter som jag blev moster till när jag var fem år gammal, ni vet. Hon är mer min Lillasyster som ni förstår. Vi hänger tillsammans hela dagen. Gosar med hästar. Äter uppstekt köpes-palt till lunch. Går på promenad med pigga, glada hästar. Underbart.
Vi är i Hästbubblan. Vill bara vara ute i hästhagen.
Jag pussar mule. Men kan för allt i världen inte förstå. Att det är på riktigt.
Min alldeles egna häst. Okej, jag delar honom med den människan jag älskar mest på jorden, också. Obeskrivligt. Kan liksom inte bli bättre.
Så gick det till när Hästdrömmen blev sann! (Jag har inte förstått det ännu…)
Nästan flämt, alltså. Viilken vecka det där var! Särskilt rivig mot slutet, faktiskt..
Vi..
Började mjukt med Tillsammansmåndag.
Dagen bjöd på bland annat spånskottande nere i Hästarnas Ligghall/Vindskydd/Utestall och en urfräsig tur där vi packade med oss fika i ryggsäcken, klädde ungarna med hjälmar och drog iväg på tur med fyrhjulingen för att leta oss en utegran.
En spännande tur där vi nådde målet preciiis innan mörkret föll, tjoho!
Sen dundrade veckan igång det sätt den alltid gör om tisdagarna.. pappan är iväg på arbete och jag och ungarna har Hemmaliv tillsammans. Jag bollar gullungar och skriv- och fotouppdrag i älskat virrvarr.
Under mina och barnens Hemma-vardagar, hittade vi på ditt och datt. Julpysslade något enkelt men väldigt fint. Minimannen hjälpte mamman att fota, älskade lillhjärtat.
Vi var ute i regnet.. som förvandlade det vackervita till något så hejdlöst grått… moloket.. men ändå vackert på något vis? Fast fasligt gäspframkallande..
Och så bakade vi en riktig klassiker till kakfatet och barnen, som inte är några direkta kakmonster, ääälskade dessa. Vi delar receptet senare i veckan, förstås!
Vi fick en smärre chock när solen visade sig för några minuter.
Och jag postade filmer och småglimtar i farten, på instagram stories. Som här, där vi i skymningen var på väg ner till lagårn jag och barnen.
Vi landade i fredag och mängden välfyllda dagar hade ingen hejd den där veckan. Vi hade Ljuv Pepparkakasfredag i Lilla byn. Kom hem med burkar fulla av pepparkakshästar, granar, änglar och hjärtan.
Pappan till mina darlingar, mötte jag sent på fredag kväll, efter att han åkt direkt från Huskonstruktörandet, till en annan boll han har i luften; hans ljudjobb, ni vet. Där han jobbar med livesändningar och sköter ljudet vi hör i tv:n, under vilken sändning det nu är han gör. I fredags handlade det om en hockeymatch.
Så blev det lördag och jag försökte fånga den enda chansen till liten lugn stund som bjöds. Juniflickan i min famn, kaffekoppen nära och en stunds pyssel med henne. Lillebroren sov och Storebroren var redan iväg med sin pappa och riggade med en massa ljudfix.
En lördag med logistikroddande för hela Familjeföretaget, när båda päronen skulle medverka på konsert. Till kvällen skedde magi och vi alla befann oss i Nordingrå Kyrka, för att fira M´s faster och min, har-alltid-funnits-med-i-min-familjs-liv-så-länge-jag-kan-minnas-Lena. Hon önskade inte ett vanligt paket och ballonger-kalas på sin 60-årsdag..utan en Musikkväll i kyrkan.
Och hennes önskan slog in och det var så mäktigt att få vara med på ett hörn. Njöt massor att stå där i kören bredvid mannen och sjunga och var så tacksam över att vi kunde vara där allihopa tillsammans, och för barnpassningshjälpen från världens bästa Morfars och Farfars, som jonglerade ungar mellan kyrkbänkarna.
Vi vaknar till söndag och jag vet knappt vad jag heter, haha. Joodå… men sååå trött. Trött, fast lycklig. En fin, fin vecka.. som avslutades med ännu en dag vi fyllde till bredden med hittepå. Bland annat sött, sött 3-årskalas hos småkusinerna.
Åter Måndag!
Jag älskar känslan av att landa. Och det tänker jag göra idag.
Det har varit helt otroligt, smått galna, veckor det senaste… vi har jobbat rätt hårt för att få ihop det inför hästleverans till exempel. Och så en rad andra, ej vanligt förekommande påhitt som dykt upp hittan och dittan. Livet, ni vet! ”Ibland ligger det på” och tempot är högt… älskvärt alltihop. Men nu önskar jag sänka det. Hinna tom-glo emellanåt…och jag tror att det finns hopp för ett mer njutbart tempo denna vecka.
Men hör här; DEN HÄR VECKAN KOMMER HÄSTARNA!!! Ahh, igår när jag skulle säga ordet ”hästarna” när jag och M gick igenom långa Häst-listan… -så stammade jag. Typ så pepp/pirrig/nervös/förväntansfull är jag. Livets dröm, liksom.
Veckans planer
– Leva HemmaMammaliv tillsammans med småttingar.. och än om Vackerpappan har Brandisjour denna vecka, så är han lite extrahemma från kontoret.. älsklings-M tar en dag ledigt för att riktigt välkomna hästpojkarna. Kärlek på den!
– Sista småfixet inför att Hästdrömmen Slår In.. som att koppla på strömmen i hagen, ta emot första hö-leveransen, köpa oss ett par hästar och så vidare..
-Storhandla. Både mat och juleblomster inför advent.
– Jag hoppas prognosen stämmer och att minusgrader väntas under veckan. Såååhåå trött på det här tråkvändret nu.. önskar mig vackerväder att påta verandan vinterfin i..kände prick noll lust till det förra veckan när det bara öste ner regn… och här har ni en som gärna vill ha feeling över saker.. vaarför göra bara för att göra, liksom, när det handlar om något som ska vara härligt?
– Grejsa inför Första Advent. Håhå, vilket vecka!! -Både hästar och Adventsfix.
– Motionera i friska luften! Hästprommis till exempel… (håå nu måste jag gråta en skvätt av lycka.. vänta er ej någon måttligt känslostormande Emmeli denna vecka, ok?)
-Fira Första Advent!
Nu kör vi! En utav Livets Fräsigaste Veckor, väntar! Nyp mig i armen.
Önskar er alla en hjärtevarm avslutning på November!
Det finns nog inget som gör mig så salig och lycklig. Som när vi är tillsammans. Jag och människorna jag älskar mest.
Ibland är vi alla-alla-alla i Storfamiljen. Då är det storkalas och hur festligt som helst.
Ibland är det mindre konstellationer.
-Som igår. Min Mamma. Mina tre barn. Och jag.
Och dom stunderna är magiska. I det lilla. Sker något så fantastiskt. Vi hade Årets Pepparkaksdag och skapade Minnen för livet. Det där är en utav årets favoritdagar.
Vi pratar, bakar, bara är. Fikar MammaMormors lussebullar. Och lånar PappaMorfars hardcoregym och cyklar mig tvärsvettig. Jag får vara dotter. Barnen får lyssna till olika historier och känna ivern hos Mammas Mamma, över att ännu en jul stundar. Det doftar julebak och pepparkakkryddor.
Lillebroren slumrade ute i vagnen medan Storasyskonen var minibagare. Sen hoppar gullisarna över middagen för magarna är fyllda av nybakta peppisar och mjölk.. och så får det vara.
Vi rantar hem i sena kvällen. Och med sovande barn i fullpackad bil, bland tystnaden och mörkret längs stora vägen. Så tänker jag. Tack, för att jag får uppleva det här.
Jag behöver inte en endaste dyr pryl eller långt-bort-resa. Det är inte lyx för mig.
Vi lever lyx. Enligt oss. Varje dag. Skapar dagarna och vad som är vårt Drömliv. Varje gång jag sköljs av känslan att vi gör precis det; följer hjärtat och fyller dagarna med liv prick på det sätt vi önskar. Varje gång, känner jag mig så hutlöst tacksam. Rik. Och så enormt lycklig, som både vågar följa hjärtat och har möjlighet till det.
Ny vecka. Och vi startar som vanligt med en Måndagshälsning!
Veckan som gick, fylldes av..
Vinterns första snögubbar.. Tripp Trapp Trull, i snögubbeformat, förstås!
..Innan Vattkoppsfesten var ett faktum och dagarna präglades av den där sjukan man som mor (och far <3) både bävat för men ändå vill göra bort. Bland ganska så tappert mod, med undantaget av ett riktigt jobbigt dygn, pysslade vi om varandra så gott vi kunde. Som att mysa och äta alldeles för mycket sockerkaka. Iklädd pappas tunna, håliga renoveringstisha som inte skavde någonstans..
Minstingarna var det full fart på och jag vet inte hur många timmar dom lekte koja i den där stora, stora kartongen. Med en massa klistermärken och egenritade konstverk, flödade kreativiteten och kartongen blev en kär koja.
Vilda Babyn blev plötsligt kär i Bolibompa. ”Boompaa!” sa han och satt nerbäddad i fotöljen säkert sju och en halv minut, i streck, stilla(!!!)… innan nya äventyr togs omhand.
Mitt i veckan hade vi hjärteont för Storkatten Salle, som varit i slagsmål och hade så gruvligt ont i ett framben. Jag grät en skvätt på hallgolvet. Var förstås trött efter intensiva, novembergrå, pyssla-om-dagar av småttingar och förstås var mannen iväg på extrauppdrag, så typiskt… med bilen, alltså. Rymdskeppet, som jag hade behövt för att ta katten till en veterinär. För det var vad som kändes som ett måste. Men, jag hade telefonkontakt med Veterinär och pysslade om Sallekatten så gott jag kunde, bar honom dit han behövde, typ på katt-toaletten, till maten och så.. fick en extra bäbis… Efter många, många timmar av sömn så vaknade han. Haltade. Men stödde på lilla tassen.. jag kände hopp. Ett dygn senare skuttade han runt som om inget hänt. Tacksamheten…. oooh.
Jag ägnade en dutt torsdag åt att putsa köksfönstren. Och göra hemmet helgfint. Det kändes gott efter Sjuktstugedagar.
Vi firade fredag, med friskluft och solstrålar på allas våra kinder. Och vidare solnjut i ett solbadande kök.. där strålarna tog sig in genom reeena vackerfönster. Så världsligt. Men så vackert! Att Vattkoppsunge nummer ett var betydligt mer på banan också, gjorde det där till en strålande Fredag.
Jag fyllde den lilla ”Hallförvaring” (som står precis innanför köksingången) vi har med Hemstickat i massor. Vi är vinterrredo!
Det blev helg och Sallekatten vaktade den lilla flickan som nu fått hög feber och verkar vara näst på Vattkoppstur.
Förutom att pyssla om smått, göra ett par fotouppdrag, motionera och släppa fram vår Adventslängtan.. så gick jag med lie runt Hästhagen och slog ner sånt som kunde vara i vägen för trådarna..
.. som mannen kämpat så tappert med. Tre trådar. Gud i himmelen.. gööör så att darlingar inte går igenomoch krakarna hamnar ute på någon väg eller så.
Ni förstår. Jag har såna fjärilar i magen nu. Vi. Men M är mest bara pepp. Jag är nervös. Det närmar sig..
…
Ännu en Novembermåndag är här!
Det är ”en stund i taget”-läge här hemma. Vattkoppsfesten styr. Lite, lite stressande stundvis, men inget att göra. Så är det.
Vi kör en KANSKE-veckans-planer-lista..
Veckans (kanske) planer:
-Något som är helt säkert; -Pyssla om i Sjukstugan. Febern är borta.. så prickarna boorde komma snart.
– Om ungefär en vecka anländer hästarna. Det är liite kvar att hinna fixa inför dom. Men det är många nattatimmar innan nästa vecka… ni vet, i september hade vi ingen aning om att det här skulle bli hösten vi blir med hästar. Men så blev det. För vi föll pladask. Och allt kommer ordna sig innan nästa vecka, sådetså.
-Igår kväll var jag på underbart kör-rep, men vet ännu inte om jag kommer kunna medverka på konsterten till helgen… Vattkopporna styr.
-Jag har flera skriv- och fotouppdrag som nu hopar sig. Tacksamt, roligt och också lite trixigt att ordna men det ska nog gå finfint.
– Jag ska unna mig tid att göra det Vinterfint ute på Verandan. Det är blött och ruttet höst”piff” där nu..
-Åå, om Vattkoppsfesten tillåter har vi Mysdag hos Mormor och Morfar att se fram emot, hoppas hoppas den dagen blir av.
-.. och den där garanterat Fantastiska Konserten
-.. och Treårskalaset.. (inom familjen… som redan dejtat oss med tanken att småpluttarna i den familjen ska norpa vattkoppssmitta..)
… sååå, vi får se vad denna vecka bjuder. Vi tar en stund i taget.
Vi startar mjukt med Tillsammansmåndag här! Jag längtar efter skogsturen vi tänkt göra oss om en stund. Hämta både ett par granar, granris och så. Jaa, lovligt från vår egen skog, förstås!
Önskar er en god start på denna novembervecka! Ta hand om er, allt ni bara kan, ok?
Jo förstår ni, idag har jag och Junihjärtat bakat Lussebullar tillsammans. Ja, Skrållan var med så mycket hon förmådde… med sin (förmodade) Vattkoppsfeber.. Men styra assistenten, det gick som hejsan!
Idag fyllde vi Saffransbullarna med smör, mandelmassa, vaniljpulver, vaniljsocker och nystött kardemumma..
Dessa bullar kräver sin små timmar. Men det är såååhåå värt det!
Tada!
På toppen, uppvispat ägg, finhackad mandel och pärlsocker.
Nu blev det provsmakning, förstås..
Samtliga njöt. Lillebror med sin Livets Första Saffransbulle. Och iskall mjölk till.
Vill ni baka precis samma lika, så är det bara att kika HÄR så finner ni receptet!
Så himla underbart! Nu är frysen fylld av sisådär hundra saffransbullar och vi är redo för många mysiga fikastunder med nära och kära. Bland det bästa med julen, ju! Att träffa hjärtenära.
Senaste kommentarer