-I vanlig ordning samlar jag mig med en tillbakablick på veckan som gick, innan vi tar lägesstatus och sånt..
Veckan var mestadels så otroligt grå. Och regnig. Inte ett väder som ger den där lilla extra energin precis.
Men en endaste dag, var sådär vacker. Vår Tillsammansmåndag. Då jobbade vi ute på gården. Lekte kurragömma hela familjen och Lillebror var fast besluten om att han också skulle hjälpa pappa att greja där på stegen.
En morgon var det så vackert och frostigt. Smygkallt när vi sov ner Lillebroren. Men friskt och gott. Sen låg dimman tät, tät dagen i ända.
Ett stycke renoveringsmorsa som serverade mjölk ena stunden, och stod och kvistlackade tack nästa.
En dag hade vi en sån skrattsalva tillsammans, jag och barnen.
Småttingarnas knasiga mamma tyckte det var en jättebra idé att dra iväg med fyrhjulingen för att hämta hem granris att täcka lökrabatten med. Det formligen regnade lera över oss. Den äldste av småttingarna, var enormt skeptisk och stod där som lilla Bonden Blom och menade att ”men mamma! vaad ska pappa säga nu då när fyrhjulingen är så lerig!? … fast, han kommer nog inte skälla på dig, för du är ju hans fru”.
Jag sprang. I få plusgrader och regn. En dag gav jag mig en rejäl utmaning. Var sugen på det. Ta i och visa för mig själv att jag klarar mer än jag tror, bara jag vågar ge mig den på det.
En eftermiddag lagade jag lasagne och så kryddade vi med god vardagskrydda genom att bjuda över Farmorn som sällskap kring middagsbordet. Så mysigt! Så tacksamma för Storfamiljen.
Jag kolavippade över söta konsten som hängde i hallen på förskolan. Storebrorskonst.
Helgen fylldes av allt möjligt. Ett besök hos GammelFarfar. Och andra lördagsbestyr.. Som att M hängde på snickeriet där vår trappa är tillverkad. Vackra snickeriskapelsen blev såpskurad… och jag och barnen gjorde annat trevligt under tiden..
… var på badhuset och hade det highlife med snälla Farmor, förstår ni! Det var en höjdardag, som jag tänker minnas för evigt.
Följt av en söndag med något så oerhört efterlängtat. Det var fem år sedan sist och jag var så nervös och tvivlade på om jag fortfarande kunde ens ett dugg…
… men jag grät en skvätt. Där uppe på trygga hästryggen. För där är jag hemma. Och där vill jag vara. Den där turen sparar jag långt in i hjärteasken och hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Häst och Emmeli är likamed sant. Sådetså.
Veckan var till bredden fylld. Med liv.
…
Nu är det måndag och så otroligt gott att det tunga, grå vädret bytts ut mot hög och klar höstluft. Och sol. Det hjälper till. För om ni bara visste, vilken ångest jag bär idag.
..Som jag nämnde häromdagen… oron och ängsligheten över någon älskad som inte mår bra. Hjälplösheten när man faktiskt inte kan hjälpa, mer än att finnas till. Men jag är fullt övertygad om att alls ska bli bra. Men bakom väl genomtänkta inlägg, så är mitt hjärta lite trasigt också. Bara så att ni vet. …
Veckans planer?
Skriva matlista och veckohandla, idag. Min bästa avlastning till mig själv under vardagarna.
Andas oktoberluft. När jag har tunga saker i livet som behöver min energi på det mentala planet, behöver jag naturen, friska luften och djupa andetagen massor. För att orka ge av mig själv till någon som inte mår bra. Jag tänker mig promenader och springturer. Precis som vanligt, ja. Motionen påverkar mig positivt på många olika sätt.
En tur till biblioteket med barnen
Göra mig en arbetsplats här inne. Spjälsängen, som precis iiingen någonsin sovit i, får ge plats för ett skrivbord. Jag ska ut på skattjakt i husen här på gården!
Fira älskade Storan, som fyller år idag. Älskade människa. Grattis på din dag! <3
Fota och skriva utkast inför olika jobb genom blogg och instagram
Sända er hälsningar, om ditt och datt. Livet styr! Ni har önskat boktips bland annat, till barnen. Och det ska ni få, förstås! Mitt enklaste, enklaste vardagsrecept ska jag nog minsann bjussa på också.. få ingredienser, toksnabbt lagat och hela familjen älskart!
…
Så. Vi tar måndag. Jag, med tudelat hjärta. Lycklig efter gårdagen och en vecka fylld med liv. Men så otroligt tung inombords, också. Alltsammans, Livet.
Och ni! Häng med oss på stories under dagarna, vetja. Jag tycker det är fantastiskt roligt att skicka er små från-precis-just-nu-glimtar där!
Det är måndag och på sin plats med den sedvanliga Måndagshälsningen!
Veckan som gick fylldes av..
En tidig måndagstur till stan. Med ärenden kombinerat med filmande av ett samarbete. Jag var så trött att jag mådde illa när vi kom hem. Stan, äär inte min favoritplats. Inte alls. Och det var ni många som höll med om, när jag visade mitt trötta jag på stories.
Att torka örter och dra upp årets allra sista morötter tillsammans med Juniflickan. Det, är så själagott att det förslår.
Bredvid en vissen men älskvärd okroberbukett; husmanskost av godaste sort. Potatis från byn, köttbullar av köttfärs från norr, morotsstuvning gjord på morötterna StoraLillasyster skördat.
Oktoberdagarna var sådär lugna, färgstarka men melankoliska. Smärtsamt vackert, tycker jag.
Storebroren styrde upp höstkrattningen av dom tjockaste lövtäckena. Satte sig sedan i trägungan, pustade förnöjt och lät sina småsyskon jobba ihop det sista. Här är inte tanken att blåsa gården fri från löv, bara ”ta det värsta”, resten blir bra gödning.
Vi vagnnattade på långprommis.. i det svartaste av mörker. Ungarna sov gott och flyttades från vagnar, en och en.
Veckan fylldes av fräsigt som frissabesök med Storan. Och tapetspaning med mannen. Kära nååån, så svårt att bestämma tapeter. Ett hutlöst, lyxigt ”krux” som jag bara njuter att få ta mig ann.
Det blev fredag och vi hade så mysiga planer. Men redan här, med ungar ute på förmiddagslek, märkte jag att det inte stod rätt till i lägret. Halsont och småfebrig pojke. S blev tröstad av sin Mormor och Morfar, för att han inte kunde åka på fredagsmyset hos kompisen (med ett färskt litet lillasyskon som inte alls bör träffa storebrorsbaciller), och vi fick i stället fredagsmys i lilla byn. Till natten hade vi en 40-gradig Miniman… som vaknade till lördag, feberfri. Barn och deras febertoppar, alltså..
På lördagen väntade renoveringsdate för mig och M. Under tiden B sov hade Farmor hand om storasyskonen.
Målet att hinna gipsa klart under vardagveckan, uppfylldes. Däremot stuvade vi om, och gick vidare till andra rum för riktande av väggar, istället för att spackla och slipa här inne i sovrummet, som först tänkt. Vi har inga mål som säger ”då ska sovrummet vara klart”. Däremot sätter vi upp små mål hela tiden. Det gör det hela peppigt och roligt.
Jag kvistlackade nacken av mig.
Till lördagkvällen blev vi bjudna på middag hos Svärisarna. Vilka lyxknösar vi är alltså, med denna kärleksfallskärm i kring. Vi hade det världsmysigt. Kollade fotoalbum från 90-talet och jag fick dåndimpen. Min söta, söta skäggige.. som där i bild bara var en plutt… som åt morgongröt lika koncentrerat då, som nu.
Söndagen fylldes av skogsturen, matlistaskrivande, renovering. Och veckans sista löpning. Med snusande kompisar. Älskar dessa turer!
Nu är det måndag igen och ny vecka!
Veckans planer!
-Alla-tillsammans-måndag!
-Jag hoppas, innan helgen, ha hunnit kvistlacka varv två i taket på övervåningen. Jag tycker det är skitroligt nu, efter en lång period av bara-M-renoverande, att det dels går att börja ha barnen med här uppe så vi hänger här allihopa (ok, inte B.. fortfarande för osäkert för honom) och dels så känner jag mer och mer att ”det här kan jag faktiskt göra”. Regla, rikta, lägga golv, dra elslangar osv.. det har känts för slösasamt på tid om jag skulle lära mig..faktiskt. Jag är skitbra (och tycker om) att rodda hem och ungar medan M är enastående med bygget. Vi har valt att ”göra det vi är bäst på”. Helt sonika.
-Författa texter och redigera bilder och film till ett samarbete jag är stolt att kunna presentera. Viktigheter handlar det om, förstås!
-Kvälls-gå med Storan.
-Lökarna ”måste” komma ner i jorden, snarast. Jag prioriterade bort det förra veckan.
-Högst troligt åker jag, den skäggige och lilla toddlern B iväg i slutet av veckan. För en roadtrip som gör mig pirrig i magen.
-Andas. Insupa hösten. Nuet. Livet. Det, kan man liksom aldrig påminna sig nog mycket om, tror jag. Kanske veckans viktigaste ”att göra”!
…
Nu väntar måndagen, med minusgrader och sol från klarblå himmel. Vi har en mjuk start på veckan, bland tända ljus och pusselbyggen. Och jag är så innerligt tacksam för precis det… det mjuka, varsamma, lugna och oskyndande. Ett livet-mål för mig, att kunna ge barnen det.. för hur det är, så är min vardag, deras barndom…
Att få slå oss ner precis där. Ammemysa och andas småkyliga, goda luften. Låta naturens färgpalett omfamna oss.
Fjällturen. Du var själagod så det dånar om det!
Varmt tvagande och en god söndagmiddag därefter. Och planen nu, att knata tidigt i säng. Jo, jo. Idag tar vi hand om oss väl här på Drömgården. Hoppas att ni gjort precis likt, och pysslat om er med sånt ni mår bra utav!
Idag är det ingen vanlig dag förstår ni. Mamman (!) ska susa iväg. Inte alls vara hemma och fånga flugsvamp på burk idag tillsammans med småttingarna.
Nej. Susa iväg. Alldeles själv. Vara på vift en hop timmar. Och jag ser så fram emot dagen…samtidigt som jag har ooont i både hjärta och själ över att lämna småttingarna.
Särskilt den minsta. Där det idag blir premiär på att hoppa över ett amningsmål… skynda långsamt… Något vi sannerligen tagit fasta på, jag och 16-månaders-Bertilen… Täänk om han tvärslutar över dagen..va, va va??
Unnar pappan dagen med gullungarna.
Insupa hösten, fånga flugsvampar och ordna ”världsbekymret” att burken är liite för liten. Klättra på ”klätterstenar” bakom lagårn och lyssna på olika livsfunderingar från tre små. Förstås en drös betydligt körigare stunder än så, också. Samt jonglera olika att-göra med små ”hjälpredor”. Men ändå, älskade HemmaMammaliv.
När man tillägnar ett helt inlägg om att man, jag menar jag, ska ge mig ut genom dörren solo alena.. jamen då förstår ni hur längesedan det var, hur konstigt det känns. ..Samt, att det nog är på tiden!
Ok. Nu ska denna HemmaMamma susa iväg tillsammans med sin storasyster. Hujedamig vilken fräsig dag!
Ser så fram emot denna vecka. Men innan vi pratar om den, vill jag minnas tillbaka lite till den där Födelsedagsveckan..
Vanlig Hemmamåndag startade veckan.
Medan Snickarpappan och S jobbade med huset, gick jag och minsta barnen till grannen, Tant G, på andra sidan åkern. Hon fick en liten bukett av de allra sista luktärterna. Gott att glädja andra. På köpet blir man ju lycklig själv!
På tisdagen regnade det nåt så ohyggligt. Hela dagen.
Jag var obotligt springsugen och mellan ett par störskurar chans-gav vi oss ut. Klarade oss förstås inte aaaalls från regnet och jag var prick hur blöt som helst när vi kom tillbaka. Ungarna snusade gott, jag var rykande varm och lycklig… ibland är det bara härligt att köra på, regn är liksom bara regn och inte ett hinder på något spring-vis, egentligen!, tänkte jag..
Vi somnade gott om höstkvällarna. Fortfarande trasslar vi oss alla i Storsängen.
Mitt i veckan var det plötsligt bara Lillebror och jag hemma för några timmar. Så ovanligt och mysigt, på samma gång.
Juniflickan var på Mormordate.
En loppistur gjorde vi oss i Lilla byn när vi hämtade hem lillasyster, pojkarna hittade sig själva i en spegel men i övrigt; ingen loppislycka den gången. Vi letar vidare. Efter Linneskåpet.
Jag receptspanade bland mors recept.
Vi kalasfejade.
Och ungarna var förstås med i allt. Att slicka bunkarna efter bakning är ju en höjdare… det blev även Lillebroren varse om! .. att baka och mumsa smet, var också en lagom syssla, när man som Storebror precis varit på bvc för livets sista gång, klarat av det pirriga i att få vaccinspruta (!), bli lite småfebrig och behöva ta det lugnt för ett slag.
Jag njöt av susande HemmaMammaliv.
Säger kanske en gång om dagen till mannen att ”tänk att dom är våra!”. Det är en så himla fräsig syn, det där lilla gänget samlat. Fordrar absolut en stor dos energi, dagarna i ända, men geeer också så himmelens megaenormt mycket.
En guldstund.
Gungandes i trägungan där ute i färggranna hösten, ammandes liten lillprins. Storan beskrev det så bra; ”som en kärleksförklaring varje gång”. Varje amning, alltså. Och det stämmer så väl, tycker jag. Jag är så kär i dessa stunder och det är ju himla tur, eftersom jag har en B som inte verkar ha den minsta lilla tanken på att ens trappa ner lite på dessa stunder. Därför är jag smått nervös inför en grej i veckan, mer om det längre ner..
Poff var jag 29 år, blev firad till fullo och tog sedan lördag och lutade mig mot han jag älskar så, ni fick se synen på insta stories.
Vi tog fika med oss i ryggsäcken, fem gulliga barn (våra, plus två småvänner till ungarna) och slog oss ner längre ner på gården, vid ”Gläntan”. Ypperlig liten utflykt. Det stora i det lilla, ni vet..
Veckans sista dag. Mötte vi Storfamiljen för utehäng, korvgrillning, surr och kaffesörplande. Rikedom i sin ljuvaste form.
Det blev tårfyllda protester från S och J när vi skulle skiljas från Storfamiljen och bege oss hemåt…så Mormoster Storan sa ”låt dom stanna en stund, så skjutsar jag hem dom” (ni förstår lyckan och tacksamheten över att ha dessa människor i vårat liv!?) medan vi andra åkte hem. Jag tog då Lillebror med mig på en tur till snyggingarna på andra sidan ”storvägen”. Alpackor till grannar. Sånt älskar man ju!
Sen gick vi upp och inspekterade vad duktiga Snickarpappan påtade med.
Till kvällen var vi alla trötta och bläddrade i fotoalbum tills ögon gick i kors. Det var första oktoberveckan, det. Känner mig bortskämd på livet.
…
Nu är det måndag och..
Veckans planer:
Åka till norra staden för en hop ärenden tillsammans med familjen
Ta en långsam dag vid köksbordet, sortera ut bilder för framkallning och förbereda för ännu ett fotoalbum. Ungarna verkligen älskar att titta i dessa och det är en bra drivkraft för mig att fortsätta med det pysslet!
Springa och gå! – i lövprassel. Själagott så det förslår!
Inhandla i alla fall nåågra vårlökar.. uppdaterar er senare om vad jag som norris tycker är mest värt att peta ner.
Knåpa höstmysiga inlägg till er.
Ha Storan-Lillan-dag. Med tanken att Pappan tar över rodret här hemma över den dagen.. och det kommer han fixa galant.. men huur ska jag och B klara oss utan varandra, är frågan.. och det jag är nervös över, mao.
Trappan är vilken dag som helst färdig på snickeriet och jag och M behöver bestämma oss för vilken behandling den ska ha…
Lekdate med småvänner, mammor surrar, barnen leker.
Vårt blivande sovrum får gipsskivor under veckan och till helgen väntas spacklande, slipande och takmålande.
Storebror tänker börja Skridskoskola
Typ så. Vi börjar mjukt. Påtår. Några djupa andetag. Innan vi sätter oss i bilen och susar norrut mot Örnsköldsvik. Ett jobb för Drömgårdsliv ska filmas och samtidigt gör vi oss därefter en mysig familjetur,..
Hoppas att ni alla får en god start på veckan, så hörs vi snart igen!
Och återigen; Ni som önskar bli uppdaterade på facebook och se direkt när Drömgårdsliv har ett nytt inlägg att läsa. Ni, kan klicka HÄR för att gå in och gilla den nya sidan som tillhör Drömgårdsliv.
Det var min 29-årsdag och födelsedagsmorgonen njöts. Fastän vi till kvällen skulle fylla hemmet med dryga tjoget av älskade familjemedlemmar och det stod kalasfix för fullt på schemat, så hade jag gett mig själv i present att förbereda och dona i massor innan, så att födelsedagen kunde ägnas åt i alla fall ett litet slag av sånt där; lugnan ro och mys med mina småhjärtan.
En runda i trädgården unnade jag mig också. Att den fjärde oktober kunna plocka in både rosor och praktvädd, rönnbär och höstfärgade hallonris. Underbart, ju!
Vi dukade och donade. ”Det här går ju bra ju, syrran!”, sa Bertilen!
En så otroligt vacker höstdag. Jag kände mig både barnsligt pirrig i magen och samtidigt lite sådär eftertänksam och funderande. Livet, ni vet.
Jag blev så lycklig då Storan och mannen gjorde det möjligt för mig att kuta ut på en fantastisk springtur. Kände mig så stark. Njöt av varje steg, lövprasslet och oktobersolen…. och ammestunden med Lillebror direkt när vi möttes igen.
Minimannen tyckte att vi pyntade med fasligt ”skrrruttiga” blommor… jag tyckte det blev fint, jag!
Det skulle bli höstigt födelsedagskalas, ju. Hej, hej där i gamla fläckiga spegeln!
Nu började det närma sig… och det var hetsigt värre där i köket.
Kycklinggrytan (den HÄR) puttrade för fullt på spisen, potatisen kokade över…men allt sånt hör till och vi high fivade där i köket, jag och den skäggige.
Allt ordnade sig och nu var det bara en sak kvar..
Vänta på kalasgästerna- pirret!
.. inom några minuter började älskade människor gå och rulla in på gården. Drömgården fylldes av älskat människorsurr, kramkalas, och födelsedagssång. Så älskvärt att det förslår!
Vi åt gryta och ”mammabröd” och barnen sprang runt i huset härs och tvärs och det finns inget jag tycker är så drömmigt som just det, när hemmet fylls till bredden. Av Liv.
Kalasfikat pryddes med sötaste teckningen jag skådat. Chokladtårtor (recept HÄR), chokladbollar (barnens favoriter!), ljuuvliga biskvier gjorda i långpanna (recept kommer, för så himla smidiga att göra och goooda!) och morotskaka på toppen av allt (recept kommer på den med, förstås!)
Tydligen så gott att det faktiskt inte gick att vänta till rumpan hamnat på lilla stolen.. älsklingen där! Med gullekusiner i bakgrunden.. den ena med glitterklänning, i ÄKTA guld, förstår ni…
Och nånstans här, knackade det på dörren och jag tittade storögt på Storan och sa ”vet DU vem som kommer nu!?”.. det var liksom ett så bestämt, rivit knackande…
Jag gick förväntansfull till dörren och öppnade… och där, stod inte mindre än fem älskade stjärnor till, som överraskningsåkt ända från Huduvstaden och hit till gamla gården i norr. Storasyster M med fina familjen. Vilka galningar alltså. Äsklingar, älsklingar. Och kvällen toppades än mer… med massor av sånt här;
Syskonsurr och skratt. I massor. Mannen fångade oss, en hjärtevarm syn tycker jag. Bara en systerdarling som fattades oss, fast hon kunde verkligen inte komma då hon hade det världsgott i ett varmt land. Ja, ni förstår ju.. jag var småchockad och så lycklig. Tänk att alla människor bökat sig hit, för min skull..
26 familjedarlingar var vi. Jag satt där i surret och tittade mig om, en sån ynnest.
Öppnade paket och blev gråtig. Skrattade lite till. Och dukade tillsammans med Storan fram ännu lite mer gott att äta. Man kan liksom inte äta för mycket gott, ju!
Vi åt kex och ost och skålade för livet och pratade om ditt och datt. Drömmar och sånt, stora som små. Rynkade pannorna på det flärfullaste sätt bland en hoper tapeter där alla gick in med sin åsikt med kraft och det var så härligt att det inte var klokt. Plötsligt var det midnatt och kramar hade strösslats och storfamiljen spritts härs och tvärs..
Medan ungarna snusade som smågrisar i Storsängen snodde jag en puss av mannen innan vi började stöka i köket, bland disk, mysig musik och minnen från kvällen..
Så, så gick det till. När det var höstig 29-årsdag och födelsedagskalas på Drömgården!
Jag kunde inte känna mig mer bortskämd, överraskad, lycklig. Och tacksam. Oändligt tacksam.
Tack alla som förgyllde min lilla 29-årsdag. Och tack, tack, tack för alla grattisar! <3
Senaste kommentarer