Och eftersom tröjan är urgammal, så hittar ni en annan variant HÄR
Färgerna. Materialen. Alltsammans. Gör att jag känner mig så höstfin i dessa plagg.
Hoppas er tisdag varit god.
Jag har fyllt min med HemmaMammaliv till bredden. Och många gäspar. Har trötta höstdagar och ska försöka landa på kudden bland småttingarna, alldeles snart. Men först vila lite, innan natten. Bär med mig springturen med barnen i vagnen. Bertils busiga skratt när han plötsligt stod i sovrumsfönstret. Långa utestunden när jag serverade ungarna mellis bland nyfallna höstlöv. Och kvällens skratt innan barnen somnade.. det finns knappast något så själagott som att skratta tillsammans. Det och mycket mer. Varje dag är ett liv. Och jag är så evigt tacksam som får spendera dagarna på detta sätt tillsammans med små barnen.
Ser så fram emot denna vecka. Men innan vi pratar om den, vill jag minnas tillbaka lite till den där Födelsedagsveckan..
Vanlig Hemmamåndag startade veckan.
Medan Snickarpappan och S jobbade med huset, gick jag och minsta barnen till grannen, Tant G, på andra sidan åkern. Hon fick en liten bukett av de allra sista luktärterna. Gott att glädja andra. På köpet blir man ju lycklig själv!
På tisdagen regnade det nåt så ohyggligt. Hela dagen.
Jag var obotligt springsugen och mellan ett par störskurar chans-gav vi oss ut. Klarade oss förstås inte aaaalls från regnet och jag var prick hur blöt som helst när vi kom tillbaka. Ungarna snusade gott, jag var rykande varm och lycklig… ibland är det bara härligt att köra på, regn är liksom bara regn och inte ett hinder på något spring-vis, egentligen!, tänkte jag..
Vi somnade gott om höstkvällarna. Fortfarande trasslar vi oss alla i Storsängen.
Mitt i veckan var det plötsligt bara Lillebror och jag hemma för några timmar. Så ovanligt och mysigt, på samma gång.
Juniflickan var på Mormordate.
En loppistur gjorde vi oss i Lilla byn när vi hämtade hem lillasyster, pojkarna hittade sig själva i en spegel men i övrigt; ingen loppislycka den gången. Vi letar vidare. Efter Linneskåpet.
Jag receptspanade bland mors recept.
Vi kalasfejade.
Och ungarna var förstås med i allt. Att slicka bunkarna efter bakning är ju en höjdare… det blev även Lillebroren varse om! .. att baka och mumsa smet, var också en lagom syssla, när man som Storebror precis varit på bvc för livets sista gång, klarat av det pirriga i att få vaccinspruta (!), bli lite småfebrig och behöva ta det lugnt för ett slag.
Jag njöt av susande HemmaMammaliv.
Säger kanske en gång om dagen till mannen att ”tänk att dom är våra!”. Det är en så himla fräsig syn, det där lilla gänget samlat. Fordrar absolut en stor dos energi, dagarna i ända, men geeer också så himmelens megaenormt mycket.
En guldstund.
Gungandes i trägungan där ute i färggranna hösten, ammandes liten lillprins. Storan beskrev det så bra; ”som en kärleksförklaring varje gång”. Varje amning, alltså. Och det stämmer så väl, tycker jag. Jag är så kär i dessa stunder och det är ju himla tur, eftersom jag har en B som inte verkar ha den minsta lilla tanken på att ens trappa ner lite på dessa stunder. Därför är jag smått nervös inför en grej i veckan, mer om det längre ner..
Poff var jag 29 år, blev firad till fullo och tog sedan lördag och lutade mig mot han jag älskar så, ni fick se synen på insta stories.
Vi tog fika med oss i ryggsäcken, fem gulliga barn (våra, plus två småvänner till ungarna) och slog oss ner längre ner på gården, vid ”Gläntan”. Ypperlig liten utflykt. Det stora i det lilla, ni vet..
Veckans sista dag. Mötte vi Storfamiljen för utehäng, korvgrillning, surr och kaffesörplande. Rikedom i sin ljuvaste form.
Det blev tårfyllda protester från S och J när vi skulle skiljas från Storfamiljen och bege oss hemåt…så Mormoster Storan sa ”låt dom stanna en stund, så skjutsar jag hem dom” (ni förstår lyckan och tacksamheten över att ha dessa människor i vårat liv!?) medan vi andra åkte hem. Jag tog då Lillebror med mig på en tur till snyggingarna på andra sidan ”storvägen”. Alpackor till grannar. Sånt älskar man ju!
Sen gick vi upp och inspekterade vad duktiga Snickarpappan påtade med.
Till kvällen var vi alla trötta och bläddrade i fotoalbum tills ögon gick i kors. Det var första oktoberveckan, det. Känner mig bortskämd på livet.
…
Nu är det måndag och..
Veckans planer:
Åka till norra staden för en hop ärenden tillsammans med familjen
Ta en långsam dag vid köksbordet, sortera ut bilder för framkallning och förbereda för ännu ett fotoalbum. Ungarna verkligen älskar att titta i dessa och det är en bra drivkraft för mig att fortsätta med det pysslet!
Springa och gå! – i lövprassel. Själagott så det förslår!
Inhandla i alla fall nåågra vårlökar.. uppdaterar er senare om vad jag som norris tycker är mest värt att peta ner.
Knåpa höstmysiga inlägg till er.
Ha Storan-Lillan-dag. Med tanken att Pappan tar över rodret här hemma över den dagen.. och det kommer han fixa galant.. men huur ska jag och B klara oss utan varandra, är frågan.. och det jag är nervös över, mao.
Trappan är vilken dag som helst färdig på snickeriet och jag och M behöver bestämma oss för vilken behandling den ska ha…
Lekdate med småvänner, mammor surrar, barnen leker.
Vårt blivande sovrum får gipsskivor under veckan och till helgen väntas spacklande, slipande och takmålande.
Storebror tänker börja Skridskoskola
Typ så. Vi börjar mjukt. Påtår. Några djupa andetag. Innan vi sätter oss i bilen och susar norrut mot Örnsköldsvik. Ett jobb för Drömgårdsliv ska filmas och samtidigt gör vi oss därefter en mysig familjetur,..
Hoppas att ni alla får en god start på veckan, så hörs vi snart igen!
Och återigen; Ni som önskar bli uppdaterade på facebook och se direkt när Drömgårdsliv har ett nytt inlägg att läsa. Ni, kan klicka HÄR för att gå in och gilla den nya sidan som tillhör Drömgårdsliv.
-Idag fyller jag 29 år. Allra sista ”tjugo-nånting”. Och orden stannar i bröstkorgen på mig… jag känner en så ohyggligt stor tacksamhet. Över livet.
Att få väckas denna dag, av en älskad skäggig och en hel skara små barn, som tillsammans kånkade på paket och blommor och sötaste teckningen jag skådat, och sjöng för så fulla halsar det bara gick sådär tidigt på morgonen. Rostigt i halsen var det, sa Minimannen när han pussade sin mor grattis, tätt följt av kärleksströssel från de andra darlingarna också.
Ni förstår själva. Mamman är en blöt kärleksfläck. Av kärlek.
Näpp, idag är det ingen vanlig dag. För idag är det Mammans födelsedag! Och vi ska tusan fira, dagen lång!
Höstkvällen tar vid, höstdimman drar in över åkern och vyn från Drömgården är som en sida ur en trolsk saga. Just det! – Det var så det kändes. Inte så dumt. Inte alls. Faktiskt.
Det är kvällen. Trion sitter i sina badbaljor i det trängsta våtutrymmet jag vet om. ”Vilket SPA!” säger femåringen lyckligt som sitter där med lillebror vid fotändan och lillasyster i baljan bredvid. Dom tvättar håret på varandra, det är blött prick överallt.
Badrockar och pyjamasar flyger sedan fram som av en vind innan vi dunsar ner framfr Bolibomba.
Köksbordet är belamrat med alster från dagens Höstpyssel. Bertils Första Pyssel. Kolavippar.
”Mammabröd” rostas och kvällsfikat äts i väldig fart. Jag tappar räkningen hur många små mackor jag brer och mjölkglas som serveras. Jag älskar när barnen äter. Blir alltid som ett orosmoln annars, som nu när J inte haft så god matlust på ett par dagar. Än fast jag vet att hon garanterat har samma höstsjuka som både jag och B, så blir jag ändå orolig och lättnaden när hon idag tuggat på, är ljuv.
Vi är så trötta alla fyra och det blir gott att krypa ner i den renbäddade Storsängen. Känns alldeles nymodigt, efter allt Sommarnattande. Vi tar bokhögen med oss som vi lånade på biblioteket igår. Kanske orkar vi läsa en hop sagor. Kanske bara en. Eller en halv. Det beror på. Hur trötta vi blir. Och mycket vi måste prata om att vi längtar efter den skäggige Vackerpappan.
Höstkvällen tar vid, höstdimman drar in över åkern och vyn från Drömgården är som en sida ur en trolsk saga. Just det! – Det var så det kändes. Inte så dumt. Inte alls. Faktiskt.
Och mitt Mammahjärta? Det är obeskrivligt varmt. Detta Mammaliv. En ynnest större än allt stort.
Det är en favoritsyssla vi har här hemma. -Att påta i köket tillsammans. Jag och M tycker om att laga mat tillsammans. Och barnen älskar att baka.
Nygräddat ”Mammabröd” är poppis.
Och jag smäller av förstås, över att ha en trio att få älska, pyssla om och som liksom älskar tillbaka så mycket att jag ibland måste gråta en skvätt mitt i alla du är min bästa mamma. Att spendera all tid tillsammans med dom just nu i livet, känns 100 % rätt. Att få ge dom en mjuk, trygg och stressfri uppväxt.
Mammabröd på gång!
Tjopp tjopp säger det, så är degen gjord. Det här brödet med några få ingredienser, behöver bara röras ihop och jäsas en endaste gång. Faktiskt så rysligt mysigt att kliva upp en helgmorgon och sno ihop till frukosten.
Ja, det heter faktiskt så i kokboken. Ett fantastiskt bröd. Och ni kommer förstå varför!
… bilderna är inte dagsfärska, men samma visa pågår just nu. Ska alldeles strax skjutsa in vårt frukostbröd i ugnen. Dahliorna ser ut att frysa där ute i kyliga regnet. Vi tänder ljus här inne. Små nyvakna småskruttar lommar runt. Och vi tar lördag.
Vi tar en gammal goding som orden ”i det enkla bor det vackra” som Ernst säger. Eller klyschan och stora sanningen (!) att njuta av ”det stora i det lilla”. Kan ja, tyckas låta sådär fånigt, tramsigt nästan.
Men icke!
Jag tror starkt på att mata själen med gott. Tanka energi, inifrån och ut. För att kunna vara den bästa versionen av mig själv och må så gott jag bara kan.
Energi flödar ut. Energi behöver fyllas på.
-Skogen. Är magi för kropp och knopp….det är sen gammalt!
Idag är det torsdag. Och för prick en vecka sedan. Tog jag barnen på en liten eftermiddagsutflykt, när septembersolen sken och hösten kändes på intågande…(betydligt mer än senaste varma dagarna, faktiskt!)
Storebror hade varit och lekt sina timmar på förskolan med jämngamla småvännerna och vi här hemma hade snott till hemmet inför helgen och toppat det hela med att baka en sockerkaka. Vad kunde passa bättre, när jag hade lilla gänget samlat igen, än att packa ryggsäcken med några festisar, ljumma kakan, röda äpplen och bara susa till en favoritplats här vid vår favoritkust?
Behöver liksom inte vara krångligare än så.
Juniflickans hand i min.
Hörde mig själv utbrista; ”Kääänner ni liivet i er!?” när vi drog första andetagen av skog.
-”Jaa…?” svarade småbarnen…, småskeptiskt tittande på sin (helknasige) mor.
Dom är vana.
Men titta!
Sämre mellisfikaplats kunde vi ha haft.
Ett omåttligt nöjt skogsfikagäng!
Det är så gott (och lättsamt) för alla att vara i skogen. Den där ettårige Vilda Babyn tjavar på, stuper på näsan och känner sig fri. Mamman andas djupa andetag.
Fantasilekarna har ingen hejd och samarbetet är på topp. I bild försöker ”Radarparet” lyfta en tung sten till sin stensamling.
Alltsammans med lilla nyfikne Lillebroren hack i häl.
Åt skogen, så härligt!
Nästan beordrar er att göra något liknande så snart ni kan. Kanske en helgutflykt?
Senaste kommentarer