av Emmeli | nov 1, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Så var det november, plötsligt.
Det har varit typ femtioelva nyanser av grått idag. Skönt på något vis. Jag började dagen med sovmorgon. Pojkarna drog iväg på Förskolan. Och jag log, när jag knappt hann få en hejdåpuss utav Minimannen. Han hade så bråttom iväg, förstår ni! I början av hösten hade han ju en period där han bara absoluut inte ville på Föris. Jag var så hääär nära på att ge upp, trots alla argument om att han var pepp så fort man sagt hejdå, att det är så bra att vara med andra barn, att han lär sig så många bra saker.. och så vidare. Jag kunde inte lämna honom gråtandes. Jag tror han kände precis mina känslor och så blev allt bara pannkaka. Jag vände till och med om med honom en morgon… tyckte plötsligt ”att han var så varm.. ”. Den där har vi skrattat åt både en och tusen gånger här hemma sedan. Särskilt mannen. Fast såklart på det där jag älskar dig alltid oavsett-viset. Minimannen hakade direkt på mig den där morgonen, torkade snabbt gråten och sa ”Ja-a! Jag måste hem å sjuka! , heejdå!” . Och direkt vi kom hem.. var han ju hur pigg som helst. Efter det lämnade inte jag på någon vecka… I den mån det gick, alltså. Men nu, går allt som hejsan. Hurra!
I ungefär samma veva som jag höll på att ge upp… det hade ju kommit väldigt tvärt. Skovet som ju heller inte hade pågått så många dagar men som jag tyckte var hur hemskt som helst. Så vände det! Och jag kan nu inte riktigt förstå att det är samma kille, då och nu. Men såå roligt, skönt, underbart och allt det där, för Mammahjärtat. Jag var sugen på att ge honom Höstlov hela den här veckan, men det kändes nu småtaskigt då han var så lekpepp med sina småvänner. Så idag har han lekt medan jag snusat Lillasyster och haft sirapssegt tempo här hemma.
Förutom att gosa bäbiskinder så har jag också fotat ägaren till dom, tvättat och donat. Mannen har varit på övervåningen, men vi möttes för lunch och sedan en långpromenad i ruggigaste vädret. Vardagslyx! Regnigt och typ inga grader alls. Kallt. Men med bästa sällskapet, M och J och till sist även av S när vi rullade förbi Föris, så blev det en prima runda.
Sedan fortsatt innemyse. Efter middagen drog mannen upp igen och jag och barnen hade bolibompahäng här nere. 
Älskade små syskonen. Det är så förbenat häftigt att få vara med om det här. Dom är liksom så tighta, redan nu. Lillan blir precis hur glad som helst när hon hör Storebrors röst. Där i bild ville S att J skulle mysa med honom. Och hon tyckte det var heltfestligt och höll fullkomligt på att äta upp honom, typ.
Mina älskade Blöjrumpor!
Sen välling och amning och sagoläsning och plötsligt sov vi alla tre. Jag hade inte tänkt göra kväll 19… så jag vaknade lite sådär vimmelkantig strax innan 21.
Hur det var så klev jag upp. Jag visste att jag hade tvätt i tvättmaskinen och att det var efter-dagen-rörigt i precis varenda rum. Så jag klev upp i det tysta, fridfulla huset. Tände ljus och njöt mysig stämning. Hängde den där tvätten, vek filtar, plockade ihop leksaker och så vidare. Och till sist körde jag ett så skönt styrkepass, mest för rygg och mage, här på köksgolvet. Sallykatten var med mig precis hela tiden.
Så nu väntar nattafika, tillsammans med min M, som precis kommit ner från dagens renoveringssysslor.
Det finns knappast något så rofyllt som det här; Att sitta i kvällshus, med många tända ljus. Höra barnen snusa intill och låta tiden vara precis vad den vill…..
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 31, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Fotspåren i frosten. Från mig och Min lilla pojke, idag. När vi gick, hand i hand, och pratade om allt mellan himmel och jord.
Idag har det varit full fart från morgon till kväll!
Min dag började i ottan. Jag väcktes av att en utav männen i den här familjen, skrek ett hutlöst argt skrik, alldeles för nära mitt ena öra…. det var något med legot som tvärkrånglade vad jag förstod. Så ja, ni får gissa vem utav mina män det var. Jag kan såå snedtända om jag blir väckt, och särskilt sådär.
Men efter att jag snedtänt färdigt så masade jag mig upp och startade dagen. Satte en kalljäst deg och åt sedan frukost tillsammans med pojkarna. Fint att se mannen mittemot! Sen såg vi inte mycket mer av honom. Svärfar kom och dagens mycket efterlängtade snickerirace drog igång. Jag och barnen klädde på oss och packade oss ut genom dörren. Kidsen varmt och skönt nerbäddade i syskonvagnen.
En rökbolmande, frostig, smygigt snorkall och så, så vacker promenad tog vi oss.
Klockan var fortfarande morgon, Lillan somnade såklart men också Bjossan.. som ju brukar sova först efter lunch. Det är tröttigt med vintertidsomställning!
Barnen fortsatte att sova genom handlingen på vägen hem, så inget heja-påande uppför backen hemåt denna gång. Det är tuuungt, när man rullar både syskon och fullt med tunga matvaror.
Sen var det en drös timmar där över dagen som bara gick i ett.
Med rödrosiga kinder gasade Husmorsan igång.
Lagade lunch, bjöd ner dom spåniga (duktiga!!) arbetarna, dukade bort, diskade, tömde en diskmaskin, gjorde äppelkaka gånger två med världsgullig hjälpreda, snodde ihop en vaniljvisp, ammade bäbis, serverade mellis till en Miniman, sneglade åt han som lekte och lekte..
..trippade upp med fikatermos och bredda mackor till arbetarna, tvärtorkade något golv som hade pärlsocker och spån i en salig blandning på sig, bytte nån blöja nu och då, gullade bäbis, filmade ett syskonpar så gulligt att klockorna stannade, 
..vem tror ni hon tittar på?
Bjossan såklart! Han snurrade och snurrade och rätt som det var blev han så Juni-sugen att han tvärstannade, kramades lite och sen drog han igång igen. Snurra är en fest, tycker han!
Tuffandet fortsatte. Det diskades ännu lite mera, dukades fram finkoppar, gräddades bröd och så vidare….
Sallykatten kände friden.
HÄR är receptet på den där äppelkakan som är så himla god.
Till sist var allt fix färdigt och jag drog en skön, skön lättnadens suck. Vi åt middag och snoffsade sedan till oss lite. Det tändes en herrans massa ljus, fikat dukades fram och plötsligt knackade det på dörren. Och in kommer mina världsfina kollegor. För att träffa vår lilla flicka och uppvakta henne och oss. Så gulligt att jag kolavippar.
Så har vi haft en så mysig kväll. Ätit äppelkaka, öppnat så fiiina paket och bara haft det gott. 
Nu har jag precis sjunkit ner i soffan. Barnen snusar nattsömn sedan länge.. jag ska snart göra dom sällskap. Ska bara sitta här och filosofera en stund. Ni vet, vila innan man ska sova. Sånt braigt påhitt, tycker jag! Jag känner mig så nöjd över dagen, det var rätt många bollar i luften där ett tag. Men allt har gått som hejsan, faktiskt. Och så alldeles varm i hjärtat, efter den här fina kvällen. Vilken måndag! Vilken bra sistaoktoberdag!
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 30, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling, Träning
Fyra dygn i rad, ifrån. Hemma ett par dagar. Marathonkramas och umgås. Tre dygn i rad, ifrån. Hemma ett par dagar. Tre dygn igen. Ja, lite så har vi ”jobbat” senaste tiden. Det är ju mannen som har uppdragat, alltså. Och jag och barnen har varit här hemma och roat oss kungligt, men också längtat. Det har gått väldigt bra, men såklaart är det härligast när det inte blir så många dygn på raken ifrån. Vi har en skön andhämtningspaus nu i alla fall, som är och känns så gudomlig så jag vet inte vad. Den startade i morse, när M rullade in på gården.
Nästan som att vi tagit lite Höstlov.
Och nu har vi sagt hejdå till Sommartiden, också.
När jag blickar tillbaka så bara bubblar det inom mig.
Våren, sån väntan och längtan. Jag älskade att vara gravid, hela den här andra gången också. Liten pratade om mammas mage och bäbisen, men kunde såklart inte helt och fullt förstå vad som skulle hända. Mannen åkte iväg till Ryssland, i tre veckor… den här frugan var då rätt så preggo och ibland lite smånervös att något skulle sätta igång. Förresten. Det där VM-uppdraget. Hujedamig, det ryser jag av bara jag tänker på det. Häftigt, såklart. Men också; ångest. Att skicka iväg honom. Jag ville inte. Oron var inte kul. Men M var lugn som vanligt och vi visste att belöningen skulle vara en hel tillsammans-sommar. Och när han väl åkt, så hade vi tre så fina veckor. Jag och min bästis, S och så lilla Pyret i magen. Så kom han hem, den där älskade, skäggige. Och vi boade och fixade och grejade i massor. Inför att bäbisen skulle komma.
Och så gjorde hon det, den där vackra sommarnatten när sommaren var som allra ljusast och vackrast. På ett ögonblick var hon hos oss. Och det var helt fantastiskt häftigt, skönt och underbart med den där drömförlossningen som jag (förlåt Jante) kände mig helt yeah, rakt igenom. Jag var så peppad på det där onda att jag bara (det låter ju helt sjukt) njöt när det verkligen började göra ondare och ondare. Då visste jag ju att bäbisen snart skulle vara hos oss, liksom. Kände att det skulle gå fort, men kanske inte att vi bara skulle hinna in, snutta nån sväng lustgas, få klartecken och sen ta i för kung och fosterland, en endaste gång. Magiskt, ju. Hur det kan gå till…
Och; En liten flicka! En junibäbis, precis som vi ju visste-trodde, att det skulle bli. Vår lilla Juniflicka. Vår Juni.
Sommarens sanna drömhändelse. Att just hon kom till oss. Och från första stund; så, så älskad.
Både jag och mannen var lite smått chockade efteråt. Plötsligt var allt bara över. Från att ha varit så himla gravid, som jag konstaterade att jag kände mig kvällen innan hon föddes… och sen, i ett nafs.. så var ungen ute, magen i princip borta, jag hade inte ont någonstans och allt var ”som vanligt”. Fast ändå inte, såklart.
Jag nästan viiiille känna mig lite skröpplig för att lättare kunna hänga med och förstå, liksom. Men samtidigt njöt jag såå av att känna mig så fräsch och bara kunna njuta utav lilla nya familjemedlemmen. Ja, knepigt och svårt att förklara det där.
Sen sommaren. Så mycket, på alla sätt. Det är ju fasligt omvälvande att få barn, inte mindre andra gången. Det är ju ett mirakel, alltså! Och jag har haft lätt till både skratt och gråt, mer än vanligt. Jamen ni vet, som mannen brukar säga; det är väl nån hormon… Men det äär ju helt sagolikt att få barn. Att då få ett till. ..Ännu en stjärna att älska. Så stort att jag tappar orden.
Och på ett sätt som det varit den absolut vackraste sommaren. Jag och mannen, tillsammans med våra älskade två stjärnor. Som redan nu, trots så små, är så kära i varandra. Allt har gått så bra, bäbisen har mått och mår så bra och den där grejen att Liten plötsligt blev Bjossan, har han skött med stil. Och det, är så tacksamt att det inte är klokt.
Men allt det där ljuvliga, har också blandats med annat. Det har också varit en så jobbig sommar. Om ni bara visste. Det handlar inte om någon i min lilla familj, men en annan hjärtenära som vi haft onda hjärtan för. Som inte mått bra. Två så skilda känslor, lycka och sorg. Men som helt enkelt ha måsta samsas. Och så är livet. Allt ingår.
Nu är det höst, löven har fallit.
Naturen andas långsammare. Tar oss i handen och för oss in i Vintertiden. Nu ska vi njuta av allt det goda den har att ge. Mörkret som saktar ner. Lugnet. Tid för eftertanke på ett annat sätt än när sommaren rusar på. Juletiden, med längtan och pyssel så mysigt att jag får dåndimpen av att tänka på det. Gnistrande snö. Rödrosiga kinder. Liten pojke lycklig på kälke. Snusande bäbis i frisk vinterluft. Varm choklad och stickesockar. Det blir fint, det med.
Tack och hejdå Sommartid!
Vi välkomnade Vintertiden på ljuvligaste sätt. Tillsammans och utomhus. I så vackert söndagsväder. Och nu är precis hela gården krattad. 3000 kvadratmeter, hej! Familjeprojekt.
Innan mörkret anföll var jag ute på ännu en löprunda. Som kändes så lätt. Precis sådär bra som för några veckor sedan… när jag sedan fick ”akut inflammation bla bla bla”.. Ja, det var ju också en grej, ja. Plötsligt pajjade kroppen för en stund, jag vaknade upp med tre onda sår på magen.. men nu har tid gått och kroppen har återhämtat sig så bra.
Juni vaknade precis när jag kom upp på bron efter löpturen. Tajmat tyckte ammemamman! Så glad och tacksam att amningen går så bra även den här gången. Verkligen inget jag tog för givet, men som jag njuter så av. Jag älskar att vara ammemamma och få vara den som föder lilla bäbisflickan, hennes första tid i livet.
Kära hjärtanes vad långt det här blev. Så vi sätter punkt här. Efter en massa ord. Ord från hjärtat.
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | okt 27, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Igår;
Mamma, Storan, Juniflickan och jag. På vift, precis hela dagen lång. Vi skrattade så tårarna rann, åt gott, sprang i affärer, pratade i massor, hälsade på Lillis och Lillsvågge i deras så mysiga lya. Och sen åkte vi hem, i sena kvällen. Jag och J landade hemma, pussade sovande pojke tusen gånger, visade M dagens fynd och sen tändes en herrans massa nya ljus, doftande och i nya ljuslyktor. Tre ljustokiga var såklart inom IKEA under dagen, och där stod vi som tre kackelhöns och dividerade om huruvida vi egentligen behövde dom där ljuslyktorna eller inte. Men det slutade i alla fall som vanligt, med att vi alla tre åkte hem, med likadana, precis samma uppsättning lyktor. En annan anekdot från dagen, var när vi absoluuut inte hittade tillbaka till bilen. Alltså höjden av dumhet. Men nä, det gick bara inte. Jag tänker tillbaka på den där Morsa-morsa-morsa-Juniflickandagen, som något skrattigt. Sånt är fint. Att ha sparat.
Och idag?
Skön, mysig, gäspig och grejsig HemmaMammadag. Och dom där småfötterna, lena händerna, goselåren och lena kinderna har i vanlig ordning fått typ 100 000 pussar.
Lekpeppade Bjossan och på-väg-mot-uppdrag-pappan pussades hejdå i morse, så tog sedan jag och Lillan tag i allt vad som behövdes göras här hemma. J sov och sov och morsan donade.
Sen tog vi vagnen i det plötsligt åter så ljuvliga höstvädret.
Gick långis och hämtade hem vår älskade S från förskolan. Såklart med efterföljande torsdagshandling. S var überpepp i vanlig ordning och hann berätta för både för den ene och andre där inne på affären, att han minsann skulle köpa mango, till smoothien han skulle få till mellis. Bara så att alla visste det, liksom. Gullpojken. 
Fredagscrushen är också inhandlad som ni ser!
Sen har vi haft badande, pysslande, kattjagande, färdigstädande och legolekande som torsdagssysslor. Så nu är det kväll och hemmet skiner och jag känner mig precis hur trött som helst. Längtar efter att krya ner i renbäddade storsängen. Bjossan sover sedan länge. Lillan och jag är uppe och skrotar lite, bara myser och njuter.
Älskat kackelhönshäng, följt av ljuvlig hemmadag och torsdagsfrid. Precis så.
Hoppas att ni haft en bra dag!
Lillafrun
av Emmeli | okt 24, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Mm, viiiilken krispig måndag, va?
Nja.
-Så maaaaj gadd, vad jag njöt i morse när vi vaknade till det där;
Ännu en grå dag. Det var alldeles mörkt. Dessutom pissregn. Och en trötthet i luften som inte hette duga. 
..Och då bara få mysa en stund till under duntäckena. Sedan masa sig upp, i sirapssegt tempo. Dra igång en kaffebryggare, gosa med pyjamasbäbis och servera en Storebror vad han nu önskade till frukost. Inga måsten. Inget åka iväg. Ingen tid att passa. Bara kunna skrota hemma med dom gulligaste människorna jag känner.
Himmelrike!
Vi tog mysig inneförmiddag. ”Pecis som pysselskoogen! ”, sa Minimannen nöjt där vi drog igång och pysslade.
Pysselskogen, är ett av hans favoprogram, för den som undrar. Och att pyssla är helt klart en favo, överhuvudtaget. Om det så handlar om att baka, vara med och laga mat, klippa miljoner småbitar av ett papper. Eller att måla. 
Minimannen är som en gubbskrattande liten farbror i en tvåårings kropp. Jag älskar att vara med honom. Såklart. Han är ju min. Förutom när han stegar in i sin treårstrots, alltså. Då vill jag bara checka ut, typ. Och så Lillan, då. Bara hon får sin mat och sömn, så bara är hon. Precis hur soft som helst.
Jag kan tro att det absolut kan komma att bli jobbigare att vara HemmaMamma än vad det är nu. Lilla coola Juniflickan som är så nöjd, gör liksom att jag kan fortsätta ösa Bjossan med massa uppmärksamhet och mammatid, vilket gör att han inte behöver bli avis eller så. Och nu har han ju förresten vant sig helt och hållet vid att vara Storebror. Det blev precis som vi trodde, en väldigt smidig övergång för honom, från att bara vara han, till att plötsligt ha en Lillasyster… eftersom vi kunde vara hemma hela sommaren, både jag och M.
Jag fick måla, jag med.
Och det är aldrig en gång som jag sitter så där med målarfärg, utan att tänka. På Morfar. Min Morfar. Han jag som liten lovade dyrt och heligt att jag skulle ta hand om, tills hans kropp bestämde att han skulle vandra vidare. Då, som liten flicka, gjorde jag allt jag kunde – för lilla Morfar som jag älskade och fortfarande älskar så. Kommer ihåg en utav hans sista jular, när han verkligen inte kunde ta sig till sängen från sin rullstol. Och lilla Mormor, nästan lika gammal som Morfar, var så slut att hon inte kunde hjälpa honom… trots att Mormor var en riktig starking med coola muskler på armarna. Mormor ringde då till den där lilla flickan, och bad om hjälp. Jag, hade ju varit med hemsamariterna varenda sommarlovsmorgon. Och sett, precis hur dom gjorde. Lilla Morfar, alltså. Den mysigaste. I vars knä jag fick sitta i långa stunder. Höra kärleksorden med liten melodi; Lillan är ett skrääp. Ungefär detsamma som att säga, Emmeli, jag älskar Dig. Där var jag med honom, åt bitar av rökta köttet han karvade, eller äppelbitarna han gav mig. En och en. Medan mormor stod i köket och kluttade i klimpsmet i köttsoppan.
Barndomsminnen. Dyrbart.
Åh. Vart var vi?
…måndagmorgon, ja. Pyssel med regnet smattrande mot rutorna. Det gick från målande till degande.
.. Lillan sov ute på bron. Och plötsligt rullade någon efterlängtad in på gården.
Heeej pappa!
… hela gänget var vi så glada över att se honom. Familjen komplett igen. Kan ju liksom inte bli bättre.
Sallykatten glad, hon också. Hon som hade en svår förstatid i livet, som var nära att inte överleva. Men som gjorde det, i alla fall. Pigg och kry, bara med den där lilla framtassen som inte ser ut som de flesta andras. Men vad gör det? Vi älskar henne oavsett. <3
Efter lunch packade vi ner kidsen i syskonvagnen och drog ner på byn. Lyssnade till gulligaste FN-samlingen med barnens kusiner och de sötaste av sångtexter. Inte bara söta. Väldigt viktiga, framförallt. Hjälp vår värld, att bli en bättre plats..
Sen gick vi vidare därifrån. Storebror somnade bredvid den sovande Lillasystern och föräldrarna gick en långpromenad i regnet. Vi hade helt sonika hur mycket som helst att prata i kapp efter så många dagar ifrån. Landade sedan hemma på gården. Tokblöta, men glada. Och så tacksamma, över att ha allt vi har;
Varandra. Gullbarnen. Att få vara friska. Ha vår egna lilla, okej ganska stora, gård. Dessutom också en massa människor vi älskar och som älskar oss, runtomkring oss. Både på nära och långväga håll.
Pysselskog, FN-dag och en Stillad längtan, efter våran M. Och nu kväll och måndagmiddag med hela familjen samlad kring köksbordet. Vi slår till med hemmapizza med extramycket mozarella och salami på.
En måndag mitt i livet. Önskar inget mer.
Må så gott, alla ni.
Lillafrun
av Emmeli | okt 23, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
En glimt från där ute. Bjossans egenshoppade pumpa i bild.
En Morsans-köttbullar-lunch tillsammans med honom. Han, jag beundrar så det inte finns ord. Så liten, men ändå så otroligt mycket människa. Den där lilla pojken fick snits tidigt på det där med talet och har nu, trots att han bara är metern hög, så otroligt lätt för att uttrycka sig. Och det är så gulligt att man dånar. Dessutom fasligt trevligt för mig, att ha sånt gott pratsällskap här hemma!
Där är ena paketet vi gav till födelsedagsStoran i fredags. S hade klipp-pimpat det lite, som ni ser. Och såklart var det ett födelsedagskort med en kantarell på. För sooom vi har letat kantareller i höst, hon och jag. Kortet kom tillsammans med en bok som S fick av hjärtevänner i somras. Han älskar den där boken och refererar den rakt av, ordagrant. Jag och M tappade hakan första gången vi inte hann med att börja läsa och han istället började rabbla allt. Ha ha.
I alla fall.
Skogsmusen, där i bild. Lär den där igelkotten precis allt. Mellan himmel och jord. Så, jag brukar säga till Storan att jag är hennes igelkott och hon min skogsmus. Sådetså.
Och där är min ena fredagsfyspartners lilla hand.
En helg svischar snabbt, visst?
Ja, förresten. Alla dagar! Som tvåbarnsmamma kan jag bara konstatera att det inte finns en minut att ha tråkigt på. Om man säger så. Särskilt inte när man roddar hem och barn solokvist. Jag njuter mammaliv och snusar småttingar så mycket jag bara kan. Tycker att det är ren lyx att få vara HemmaMamma. Ibland vill jag bara stoppa tiden. Typ nu. Det är intensivt, men galet underbart. Vi har snurr på det här när-pappsen-är-iväg-på-uppdrags-levernet här hemma nu också. Så vi teamar bra. Ibland känner jag för att kesa ihop, blir tvärtrött liksom. Då är det förstås lite smådrygt att inte ha någon att byta av med. Men annars, så!
Vi har ju haft en hel tillsammans-sommar. Men sen kommer alltid hösten och vintern, vilket är M´s mest intensiva uppdragsperiod. Så då vet man liksom det; nu är det höst igen, så nu kör vi! Lite så.
Den här helgen har varit fylld med trevligheter.
Först den där braiga fredagen som avslutades med Storans najsiga födelsedagskalas. Och så igår, lördag, när jag och kidsen drog till lilla byn som jag en gång kallade för Hemma. Nu, mitt hemmahemma. Jag fick lyxig tid i pappsens hardcoregym. Ett intervallpass med droppande svett och skyhög puls. 
Och efter det, hade gullpappa gjort eld i bastun och den här mamman bara jublade, för så skönt det var. Till kvällen hade vi lördagsmys med chokladbollarna som Storebror hade rullat tillsammans med Mormor under dagen. 
Mys, mys, mys. Till kvällen rullade vi hemåt och har sovit ännu en natt utan den där efterlängtade.
Idag har vi söndag.
Ännu en raggsocksgrå dag med så trötta moln på himmelen. Skönt med friskluft ändå.
Så vi har börjat kratta andra halvan gården. Och så snorar vi. Jag står för krattandet och barnen för det andra lite mindre roliga. Baseluskan som är här och härjar har tagit hårdast på den yngste familjemedlemmen. Lillhjärtat har ingen feber, men är så snorig och rosslig i halsen. Hujeadig. Det gör ont i mammahjärtat.
Men hon är tapper, äter som vanligt men sover kanske ännu lite mer. Det är bra, tänker jag. Vila är ju det bästa. 
Storebror var ju typ en evighet mycket äldre när han åkte på första sjukan. Men som befarat, får Lillasyster börja jobba på immunförsvaret tidigare.
Så det var och är vår helg, det.
Jag tror att jag går emot strömmen lite när jag säger; ååhå vad härligt med måndag imorn! men, så är fallet. Det är alltid som bäst när hela familjen är samlad, och det blir den då.
Men först lite skön söndageftermiddag och kväll, med precis ingenting planerat. Förmodligen ännu några hundra varv av Var bor du lilla råtta, snytande av små näsor, tändande av goda doftljus och bara söndagsdegande. Så får det bli!
Ha det så gott alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer