Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.
Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.
Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.
Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.
Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..
När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.
Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.
Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.
Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.
..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.
Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.
Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!
…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.
Liivet, mer än fräsigt!
Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.
Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.
Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.
Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.
Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.
Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.
Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.
Vilken stjärna du är, Lilla O.
…
Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.
Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3
Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.
Några glimtar från Bäbisbubblan..
Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.
Hans små tår är dom vackraste jag har sett.
Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.
Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….
.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..
Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.
Älskad familj på små besök i bubblan.
Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.
”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.
Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.
Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.
.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.
En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.
En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.
Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…
…
TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3
Älskade lilla Du. Som vi längtat efter dig. Tänk att du är här nu.
Som du buffat och hickat där inne i magen, kickat mot mammas revben och försökt sträcka på dig, vänligt men bestämt. Nu, efter lite lurande, så bara tvärbestämde du dig för att äntra världen, några dagar innan hintat datum.
Den där månskensljusa, kallgradiga, klara oktobernatten. Då. Du kom till världen på ett helt fantastiskt sätt och din mamma och pappa skattar förlossningsupplevelsen med högsta betyg, vilket team vi var.
Går det att uppleva något häftigare? Tror inte det.
Och tänk, att du andats i vatten i nio månader och nu kommer ut till friska luften och andas med små vackra andetag. Letar dig till bröstet. Och knorrar med välmående små kattungeliknande ljud. Som om allt vore det självklaraste.
Håller hårt om mitt finger.
Tacksamheten går inte med ord att beskriva.
Vi befinner oss nu i bäbisbubbla.
Orden stannar innanför bröstkorgen. Livet känns så mycket, ni vet. Med allt som hör till, i det omvälvande skedet att välkomna ett nytt litet liv till världen. Så mycket kärlek, så mycket känslor. Att älska så hjärtat värker.
Nu, är vår Lillminsting här!
3906 gram tung och 52 cm lång.
Nu, två månskensnätter och tre oktoberdagar gammal. Och redan en så självklar pusselbit i vårat liv.
Tripp Trapp Trull har fått sin LilleLillebror.
Den skäggige och jag har blivit fyrbarnsföräldrar, till vår alldeles egna Fyrklöver.
.. det var ganska så kallt i sovrummet, ovan täcket, men inget som bekom någon av oss.. ett trassel av små och stora personer och en katt på toppen.. vi håller värmen väl!
Nä. Nu fick det vara nog, kände jag med ens, när jag vaknade.Det äär en speciell tid nu, för oss här på drömgården och hjärtenära runt oss. Väntan och ovisshet på olika sätt har en central del. Men senaste veckan har det fått ta över, lite för mycket. Som att livet stått på paus.
Idag ska vi ta vara på dagen och fylla med liv, tänkte jag. Sådetså!
Sedan Lillminsting i magen började lurifaxa med oss, så har M hjälpt mig om morgnarna med skolskjutsandet. Det äär inte dumt att han har kontoret två minuter hemifrån, inte alls.
Så, här hade vi ännu en lugn morgon tillsammans där det bara var pappan och Storebror som skulle ge sig iväg. Brorsorna lekte in i det längsta medan vi andra kunde ta det fortsatt lugnt..
Tillsammans med småsyskonen åt jag frulle och till kaffekoppen, samtidigt som morgonsolen letade sig in mer och mer, drog jag fram fotoalbumen och dom nyframkallade bilderna som kommit.
Jag skulle minsann INTE slå i kull mig där på finsoffan i matrummet ännu en sväng. Har gjort det MÅNGA gånger senaste veckan. Mellan min boa-ryck har jag varit så hejdlöst trött förstår ni. Men idag kände jag mig pigg! Några riktigt trötta dagar förra veckan, där jag tog varje tillfälle i akt att ligga och flåsa på den där himla finsoffan i matrummet, hade också resulterat i dåligt investerad skärmtid… blä. INTE min melodi. Ett dugg. Jo, jag äälskar att fota, redigera bilder, skriva och dela tankar och glimtar från vårt liv med er här och på instagram. Och också förstås låtas inspireras av sånt och såna jag mår bra av. Men att scrolla runt, runt, på nonsens och något som hjärnan bara bli trött utav, titta åt sidorna lite bittert (!?) nääeh, huvvaligen!.. ”å vad dom njuter av hösten då”… har jag muttrat för mig själv.. nä fy så fånigt. Slut på det fick det nu vara!
Köket badade nu i sol och gullhjärtana satt och bläddrade i album efter album medan jag sorterade bilder. Vi bildpysslade nog i ett par timmar, non-stop.
Sen gick vi ut!
Så hejdlöst vacker dag. Det har varit rätt tungt och regnigt, i massor, senaste månaderna. Varje solig dag känns som guld för själen. Idag var sannerligen inget undantag. Hela gänget njöt!
Rönnbären sken i solen och luften var så hög och klar. Frisk!
Vi gick ner till lagårn. Det lektes och..
Och så kom jag på att jag minsann bara halvgjort jobbet med dahliaknölarna.
Upptagna, ja. Men ej ombäddade i spån och helt redo för vintern. Så, det var vad vi gjorde. Bäddade om alla knölarna i spån, i gamla flyttkartonger, som sedan mannen får kånka till frostfri plats för vinterförvaring. Kylan lurar kring knuten nu.
Vi fyllde en hink med foder och gick för att söka åt hästarna..
Jag stånkade mig fram med iver. Jag har tänkt senaste, eftersom kroppen känts så trött, att ”jag måste vila”… och det har jag behövt, absolut. Men jag är en görare, sannerligen och behovet av att vila raklång fylls ganska så snabbt och istället fylls jag bara med en känsla av att vara passiv och loj. Man kan ju faktiskt ”greja lite lagom!”…
Några hästar hittade jag i alla fall inte. Dom har en så hiskeligt stor hage nu. Vi beslöt oss för att gå in för lunch istället..
Magarna kurrade och lillebroren snörvlade efter att ha ramlat och landat på näsan. Sicken tur att han har sin Storasyster (och storebror förstås) som alltid, alltid tar så väl hand om honom.
Lite uppvärmd spagetti och köttförssås satt fint där inne i solbadande matrummet nu.
Så var Storebroren hemma från skolan igen och vi hade den dagliga stunden där jag får lyssna till hur han har haft det under skoldagen. Ovärderligt. I lugnan ro. Följt av bus med Lillebror, förstås.
.. och mycket vanligt är också att vi spelar något spel tillsammans. Ett parti UNO sitter liksom aldrig fel efter melliset.
Sen gick vi ut igen hela gänget. Och nu minsann, hittade vi åt hästpojkarna!
Älskade gänget vårat.
Så gick jag och Storebroren till köksträdgården.. plockade ännu en blombukett och S ställde sig bredvid en solros och konstaterade att den var väldigt hög och TUNG.
Här ser ni också hur vi gjort med dom bäddarna där blommorna slutat blomma. Helt sonika ryckt upp och bara lagt allt på bädden som täckmaterial som får gotta till sig under vintern och ge ny näring inför nästa odlingssäsong.
Timmarna gick och det kändes hur alla njöt av vädret. Det lektes, cyklades och täljdes. Nu började det närma sig middagstid och tröttheten slog till.
Pappan kom hem och blev utskickad på springtur i eftermiddagssolen, medan jag och barnen roddade middagsfixet. Det var han mer än värd, älskade M som gör allt för oss alla hela hela tiden.
Sen samlades vi för middag. Morotssoppa till päronen och pärbullar med lingonsylt till ungarna. Önskemat för både stora och små. Följt av skymning och gäspar. Och nu sover alla barnen och jag ska knyta mig jag med, ville bara spara den här dagen såhär först..
En dag som vi fyllde med liv. Inte på något märkvärdigt sätt. Men så, så själagott.
… eller god och god..lite siså.. jag vaknade med migränkänning, i en pöl av kiss från en älskad lillunge och med sån olustig känsla i kroppen. Nu är det bara några ynka dagar kvar till den där dagen vi i min storfamilj blickar mot med fokus, spänning och en skopa obehag. Jag hade så önskat slippa kombinera spänningen över att föda barn, med spänningen över en avancerad operation för en näranära älskad. Men. Man får inte välja. Så är det bara. Allt ska gå bra.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag intekan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Sinnesrobönen kommer mer än väl till pass idag.
…
Ska vi kika på veckan som gick? Ja det gör vi.
Veckan började med födelsedag. Å himmel så söt uppvaktning jag fick där till mörka oktobermorgonen. Gullgänget som kom och sjöng för fulla morgonhalsar, tidigt tidigt. Och sen god frulle tillsammans, serverad vid dukat bord. Höjden av lyx, menar mamman. Äppelmos på gröten, hembakta zucchinibrödet med krusbärsmarmeladen ovan ostskivan.. gott kaffe. Massa pussar, kramar och fina presenter. Oj oj oj. Så bortskämd jag kände mig.
Födelsedagsvädret var regnigt och det passade alldeles ypperligt att inviga ena presenten när jag tog turen ut på gården, till hästarna och så. Regnjackan, alltså! Där inne påtade vi med kalasfix. Chokladbollar skulle det bli, tyckte Lillebror!
Och så spisade jag middag medan mannen höll på iiiin i det sista med att få matrummet redo att ätas födelsedagsmiddag i (jag försökte säga honom att det behööövs inte, M, vi sitter i köket!.. men han hade bara bestämt sig för att så skulle det bli…
Jag krängde på mig en klänning som inte alls var någon preggoklänning men som fick duga. Ordnade med födelsedagsblommor och gav älsklingshästar äpplen som för att sprida lite kalasstämning där ute i hagen också. Och sen kom gästerna. Ett litet men naggande gott sällskap. Jag kände att jag inte hade ork att göra stort storkalas med allaalla..vi är många då, ni vet.. och jag älskar ju det.. men ja, alla förstod. <3
Vi åt gryta, som nästan alltid på min födelsedag. Höst och gryta, det rimmar väl, liksom. ”Kreolskans” blev det denna gång. ÄÄÄLSKAR den grytan! Till pressad hempotatis och god sallad. Enkelt. Så gott. Samt lätt att laga mycket! Receptet finns HÄR.
Och så himla fräsigt, att vi kunde inviga matrummet.. det kalasades vid både stort och litet bord ser ni.
Morotskaka som tårta och barnen hjälpte mig att blåsa ut ljusen. Sex stycken.. ett för varje familjemedlem.
Och kakan.. helt och hållet maagnifik. Jag vet nog tusan ingen godare kaka. Gör man den i springform såhär så blir det ju tårta av hela alltet också. Perfekt!
Och så blev det tisdag och födelsedagen låg bakom oss, mjukt i minnet. Solen sken.. och Lillminsting började luras med oss. Det pysslades, lunchades.. och klockades förvärkar (!):
… som klingade av (!!!!!). Preciis som med Storalillasyster, som ju sedan bara bestämde sig för att komma till världen i en väldig fart. Så…plötsligt började bebbeväntan inta en helt ny nivå.
Vila varvat med små turer till fots och cykel. Och ni vet, den där väntan i slutet av en preggotet.. minsta lilla tecken som analyseras.. man kan ju bli knasig för mindre!
Otåligheten hos undertecknad har stigit i höjden senaste dagarna. Och Städgalen, har fått ett ansikte… rum efter rum har fått nyputsade fönster och inte ett plagg finns att tvättas eller vikas..
Mannen har jobbat på med diverse ute på gården. Som att förbereda foderbordet för ny vinter med nytt nät att stoppa hö i. Så fräsig känsla att vi börjat fodra med vårt alldeles egna hö nu. Hästarna älskar det! Barnen spikade några sista spikar i sin koja innan vi packade ihop för vintern, både verktyg och sandlådeprylar osv. Lilla lektstugan fick i vanlig ordning förvandlas till vinterförråd för barnens grejer.
På lördagen susade trion till sin älskade Mormor och Morfar. För mysdygn. Pappsen hade varit till skogs och plockat ris och annat och mor hade gjort så höstigt och fint med det ute på bron. Inspirerande, världssnälla duon till päron, alltså. Vad gjorde jag utan dom!? .. och tänk så mysigt att gå med barnvagnen på tur och plocka hem lite ris och mossa!! Ååhåh!
Vi avslutade veckan sömnigt. Lillebror slumrade i finsoffan i Salen och mamman i finsoffan i Matrummet. Några fönster blev förstås putsade också, .. och så konstaterade jag att ”det blev nog inställt.. barnafödandet” för plötlsigt känner jag mig knappt preggo.
Egentligen är vi ju inte alls 40 veckor gångna , men vi har gjort oss beredda eftersom lillunge nr. 2 och 3 varit ute i stora vida världen vid det här laget.. och också, för att lilla fyran verkar vara en lurifax av rang…
Önskeplaner för vecka 41:
-Ta en dag i taget. Ett ögonblick i sänder. Försöka låta känslan av lycka över det ena och oro över det andra, samsas.
-Bädda vaggan tillsammans med MammaMormor <3
–Njuta av den goda oktoberluften! … plocka blommor in i det sista och doftar luktärterna allt jag kan. När som helst nyper nog frosten helt och hållet.
…
Nu tar vi oss ann den här dagen och nya veckan. Med mycket blandade känslor. Djupa andetag och en stund i taget. Tänk att det ofta är såhär.. Att något härligt och lyckosamt ska samsas med något svårt och oroligt. Så är livet.
Önskar er en god vecka. Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Senaste kommentarer