av Emmeli | jul 5, 2015 | Familj och Vänner, Jag och M, Mammalivet, Musik, Träning
Vilken helg!!!
När vi åkte från vår älskade pojke i fredags tänkte jag att det här kommer aldrig att gå.. Jag grät som ett barn i bilen och ville vända om. Men så började bilderna från farmor ramla in, en efter en. På hur bra han hade det och hur obefintligt mycket han längtade efter sina päron.
Så jag började slappna av. Njöt av prattid tillsammans med älskade vännen (som ju kom på besök redan i torsdags och åkte med oss mot bröllopshelgen i fredags) och mannen och att bara sitta en stund och slappna av. 40 mil i bil, liksom. Då hinner man komma ner i varv. 
Vi lämnade hemmet med en utetemperatur på 35 grader. Det. Var. Så. Varmt.
På vägen stannade vi och köpte glass. Jag kommer inte ihåg senast jag åt en glass, kan ha varit förra sommaren… så jag njöt i fulla drag!
Vips var vi framme i Piteå och hamnade på campingen bredvid festlokalen. Där hade M´s gymnasiekompisar (som ju var bjudna på bröllopet) ordnat 25års-uppvaktning för mannen. Jag visste såklart om hela alltet och har haft apjobbigt med att inte försäga mig. I present fick mannen en kofot… här ska rivas brädfodring så småningom (typ nästa år!).
Så blev det lördag och vi vaknade på den där luftmadrassen i en ekande tom lya. Mannen åkte iväg och klädde brudgummen och hade en mysig stund med sina närmaste killlkompisar. Jag stack ut på grisan och sprang som en ko som nyss blivit släppt på grönbete. Alltså, på riktigt. Alltid, alltid när jag ätit glass dagen innan jag ska springa, så går det som hejsan! Jag har läst om det där, att glass lagrar sig bra i musklerna och så springer man som en gasell. Det stämmer i alla fall för mig.
Plötsligt var vi finklädda och i kyrkan för soundcheck. Maaakalöst pirrigt! H och M var taggade, som ni ser! Särskilt H, kanske…! Mannen är inte så yvig i rörelserna, som ni säkert förstått. Han är bara finast och bäst på jord i alla fall.
Fiolen var redo.
Stämningen var så pirrig.
Jag var lika pirrig och förväntansfull som när jag och mannen gifte oss. Och M instämde.
Mannen, som igår bar sina manschettknappar han fick av sin blivande fru dagen han skulle gifta sig. Jag ville att han skulle ha dom dagen vi gifte oss, så han fick en för tidig morgongåva av mig.
Så började kyrkklockorna ringa. Prästen tala. Vi spela. Och plötsligt var dom gifta. Dom där två människorna vi, Lilla Familjen, tycker så himla, himla mycket om.
Vackra, det är bara förnamnet. Och nu är dom man och fru.
Och festen som sedan följde? Helt makalös. Vi hade det såå gott och roligt. Jag var så rörd hela dagen. Det är så fint att se när två människor älskar varandra så. Att spela på deras vigsel var svårt, men så ärofyllt att få göra. Att på kvällen tala till brudparet, var också svårt, men så oooerhört fint att få göra. Och det är ju så;
det som bryr ens hjärta. Det känns.
Och nämen, titta! Där är vi ju. Han och jag. Och faktum är, att när jag landat i att Liten inte alls saknade oss och hade det precis som jag trodde att han skulle ha det hos sin Farmor och Farfar; världsbra! (Måste bara få skryta lite om honom; så himla duktig liten pojke. Så trygg i sig själv, redan nu. Jag blir så stolt!!) Då, njöööt jag så av att bara vara med mannen. E och M. Hålla handen konstant, pussas i massor, dansa med varandra på kvällen så svetten lackade, bara ha ögon för varandra, skratta tillsammans med älsklingsvännerna och bara, bara ha det så fantastiskt härligt. En helg av tumanhandtid, vänner, gott att äta, fniss, skratt, bus och ett bröllop att aldrig förglömma.
TACK E och C för i helgen. Fantastiskt. Och återigen;
All lycka till er, älskade ni! <3
Jag är mållös och så varm i hjärtat. Och nu är vi på väg hem till vår älskade lilla pärla. Som vi längtar nu!!!
Lillafrun
av Emmeli | jul 4, 2015 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten ett år, Mammalivet, Träning
Idag är det lördag.
Och två utav våra allra närmaste vänner ska säga Ja till varandra. Det är stort. Och att vi får vara med, är en ära. Vi har en lördag att se fram emot.
Hur det har gått för Liten, som på bilden klättrar vid lilla bänken på fäbovallen?
-Jag fick mms hemifrån med en sovande Miniman… strax efter nio i morse. Han mår som en prins hos Farmor och Farfar, precis som jag trodde. Jag och mannen tycker det känns helkonstigt att vara utan vår lilla virvelvind. För mig känns det som om jag har glömt att ta på mig kläderna eller så. Naket. Vet knappt hur man beter, rör, för sig när man inte har en Liten i handen eller famnen eller att fästa ögonen på. Jag är bara Emmeli och fru för en helg. Konstigt. Nä, nu måste jag sluta prata om Liten, annars längtar jag ihjäl mig.
En sak till bara.. något som också är konstigt. Är att landa i den tooooktomma lyan här i Norrnorr. Vi har den kvar till sista juli, så vi passar på att sova här denna helg. Så, på en luftmadrass som bara dånat så fort någon av oss rört på sig, gett huvudena självsvängningar om man råkat vrida sig lite för snabbt och något ömma ryggar… Där, har vi sovit i natt. Spartanskt, kan man säga att det är här. Luftigt, mycket space. Ekande. Tomt. Och vi skrattar gott här ”hemma”.
Strax ska jag börja göra mig i ordning för dagen. Men först ska jag ge mig ut på en löptur, såklart. Älskar ju att springa här uppe i Norrnorr. Kommer kännas platt jämfört med Höga Kusten-backarna. Så det får nog bli en sväng på mitt kära grisberg, tjoho!
Ha en fin lördag!
Lillafrun
av Emmeli | jul 2, 2015 | Familj och Vänner, Köket, Liten ett år, Litens dagens outfit, Mammalivet, Minimannen & Juniflickans kläder och ting., Träning
Nu är sommaren här på riktigt, alltså.
Så. Himla. Härligt.
Förmiddagen spenderade jag dock inne. I räserfart bakades det lite till och så förvandlade jag huset från bak- och kladdhak, till skinande rent och fint. Några köksglimtar, kommer här;
Både kökssoffa och bord ska bytas ut inom kort!
Ja, och sen, har vi haft en riktig sommardag. Pappan var med en stund men har sedan jobbat på med allt möjligt. Ikväll ska det gjutas plintar. I alla fall. Jag och Minimannen har myst med Sväggan och Lillkussen och plaskat i pool och fått sol på näsan och sörplat i oss melon och bara haft det så skönt. Sen somnade barnen, utmattade efter allt badande. S sov hur länge som helst och jag hann både grejsa med det ena och det andra. Till exempel sätta hyllpapper i mitt lilla skåp och sedan dra av ett tabatapass i skuggan under äppelträdet.
Och med denna bilden från idag, på världens coolaste Miniman i badbralla och UV- tröja, så säger vi att det är dags för en frågestund! Frågor som ställts senaste tiden i kommentarsfältet, dom jag inte hunnit svara på alltså, dom väver jag in i frågestunden.
Så, fritt fram; Fråga på! Nu har vi Sommarens frågestund.
Ha en skön kväll!
Lillafrun
av Emmeli | jun 30, 2015 | Frågor och Svar, Träning
”Hej!
Jag har inte hunnit säga det innan men GRATTIS! Vilket hus!
Jag brukar inte kommentera så ofta, lite då och då bara, men vill först berätta att du inspirerar mig så otroligt mycket (även om jag är nästan 10 år äldre med två barn ).
Det som jag tycker är mest fantastiskt med denna bloggen är all den positiva tänkandet samt att du verkligen ser det fina i varje ögonblick. Där är verkligen inte jag men jag jobbar verkligen på det och med alla dina blogginlägg så hoppas jag att det går fortare än utan.
En annan sak som jag är så imponerad av är all din träning. Och här är du verkligen en förebild för mig.
Så jag undrar, hade du velat skriva ett inlägg med hur du lägger upp din träning per vecka. Vad tänker du på, hur ofta tränar du styrka och hur ofta springer du? Vilka muskelgrupper siktar du in dig på, ja du förstår, allt
Även lite hur du tänker på vila. Kommer ihåg förra sommaren tror jag det var som du inte träna alls på en vecka (har jag för mig).
Igen, tusen tack för en fantastisk blogg och inspirationskälla!
Kram Helena”
Svar:
Hej Helena och tack för alla fina ord. Jag blir så glad!
Angående det där med det positiva tänket, så är det också något jag jobbar med. Men ju längre mitt arbete verkat, (i 24 år minus barndomen då livet bara lekte utan några åtgärder!) desto lättare går det. Jag lägger till exempel sällan ner energi på sånt där onödigt; som att se till vad andra har och inte jag. Jag är så himla nöjd med det jag har, tacksam över livet i stort och smått. Det tror jag är mitt största ess i rockärmen.
Och så lite träning!
Jag lägger alltid, vecka för vecka, upp min träning utefter hur livet ser ut. Med det inte sagt att jag vissa veckor, när det är tokkörigt, hoppar över träningen. För är det något som får mig att rensa tankarna, orka med det hektiska och må bra i det stora hela. Då är det fysisk aktivitet. Vissa veckor får man helt enkelt planera lite extrabra. Mitt stående mål med min träning är att träna allsidigt, hållbart och varierat. Jag snöar sällan in på någon muskelgrupp eller så. Naturligt läggs mycket krut på benen, då man använder dom mest. I både promenader, i löpningen och i många utav styrkepassen. Benen är bra att vara stark i, tycker jag! Funktionellt! Och med det ordet, funktionellt, sagt så säger det allt om hur jag väljer att lägga upp min träning. Jag är inte intresserad av att kunna lyfta en häst en endaste gång (i såna fall minst tio, om det ska vara något! ;)) eller springa skitsnabbt i hundra meter.
Jag vill orkar länge, mycket, många, hela livet ut.
Jag springer snabba intervaller i olika långa sträckor, springer långt och i jämt tempo, kör såna där hysteriska intervallbaserade styrkepass (typ Tabata) där pulsen är dunderhög. Om vintern skidas det en del också och så tycker jag om att svettas testcykeln. Så promenerar jag massor med Liten i vagnen.
Jag försöker att ha balans genom att träna ungefär hälften, hälften av veckans pass med styrka som huvudmoment respektive kondition. Det bästa (och jobbigaste) är kombinationen i ett och samma pass. Till exempel ett cirkelpass för hela kroppen (tips på träningspass har en egen kategori, kika där!). Sen kommer det veckor, till exempel nu när det är sommar, som jag tycker det är så vansinnigt härligt att springa. Så då blir det ibland övervägande löpning.
Det behöver inte vara mer komplicerat med att få till ett träningspass. En rask promenad och några block tabata ute på gräsmattan, springa ut mitt i sommaren och nöta på nån gammal, dammig grusvägsbacke så många gånger man bara orkar.
Den bästa träningen är den träningen som blir av!
Och. Angående vila och sånt;
Har jag till exempel tränat ett intensivt tabata-pass den ena dagen, skulle jag helst inte göra något liknande dagen efter. Däremot kan jag absolut ta en löptur i ett jämt tempo dagen efter. Kroppen behöver sin återhämtning, träning både stressar och bryter ner kroppen. Så det är ju faktiskt under själva återhämtningen som det händer grejer. Tänkvärt!
Därför har jag också ibland, kanske lite för sällan, en period (på 7 dagar) där jag gör mig helt fri från träning. Promenerar enbart då, men inget mer pulshöjande än så. Dom tråkigaste veckorna tycker jag, men också väldigt nyttiga. Men vilan kommer såklart kontinuerligt, genom någon vilodag här och där.
Om jag lever för att träna? – Nej.
Jag tränar, för att leva.
Träning är så mycket mer än bara träning för mig. Den gör mig inte bara stark på utsidan. Min insida blir starkare än pannbenet.
Morsan uppe på bergstoppen i söndags!
Lillafrun
av Emmeli | jun 29, 2015 | Jag och M, Träning
Ja, det måste man nog vara. Eller också tycker man helt enkelt om utmaningar, att kämpa tillsammans och komma fram till ett mål så vackert att det tar andan ur en, fullständigt.
Jag pratar förstås om mannens och min vad som nu gått och blivit en årlig tradition;
När vi springer uppför Skuleberget, skulebacken, tillsammans.
En slalombacke här i Höga Kusten. Den är brant. Hysteriskt brant på sina ställen. Och mjölksyran är smått fascinerande hur väl den kan tränga sig på. Förra våren hade jag som (tränings-) mål att ta mig tillbaka i så pass bra form att jag skulle kunna springa där precis samma tid som året innan, det vill säga för två år sedan, då var jag inte ett dugg gravid eller så. Eller jo, nu när jag tänker efter så var jag nog det. Men inget vi fått reda på. I alla fall. Förra året, ett år senare det där året när jag nog var yttepyttepreggo, då hade jag både hunnit varit superpreggo, fött barn och ta mig tillbaka till mitt starkaste jag igen (jag tränade precis hela preggoteten, så så lång var inte vägen tillbaka). Kommer så ihåg när vi sprang där och jag ville springa så fort jag bara kunde för att så snabbt som möjligt vara tillbaka hos Liten igen. Han sov i vagnen och hade Mormoster som såg efter honom. Det var i alla fall en superhäftig känsla att bara ett gäng veckor efter Litens födsel, kunna springa där uppför igen.
I år?
Då lämnade jag och mannen vår största stolthet, vår fina, trygga, coola lillkille hemma. Hemma hos farmor och farfar. Och så drog vi iväg.
När man står där längst nere, har värmt upp och ska krypa under bommen för att börja springa. 
Då pirrar det lite i kroppen. Sen är det en kämpan från start. Inte springa för fort, det är knepet. Det är så vaaansinnigt brant och ravligt (öööh… dialekt. stenigt? alltså, stenar som kan rulla och göra att man halkar. Då är det ravligt!). Men det där apjobbiga ger en kick. Och känslan när man kliver upp där på toppen och ser utsikten över berg och dal och som igår när solen sken och himlen var klarblå…. det är som en tavla. Så vackert.
Sen njuter vi där på toppen en stund. Låter pulsen och blodsmaken gå ner och försvinna. Kramas lite och förevigar.
Sen tar vi oss utför.
Förstår helt plötsligt väldigt väl varför benen tyckte det var så jobbigt på vägen upp… 
Springer sedan när det ravligaste är över och konstaterar att benen är som spagetti och så high-fivar vi och känner att vi gjort det igen;
peppat varandra, kämpat tillsammans och klarat vårt mål. Och det där, det gäller inte bara att springa uppför nån himla slalombacke med makalöst vacker utsikt på toppen. Det där tänket, det använder vi i heeela det övriga livet, också.
Och idag är det måndag, ja. Jag startade morgonen med en morgonjogg. Skönt att vakna till liv och reka lös dom stela benen från igår, och sedan slänga mig på gräsmattan och göra lite yoga. Men oh, benen var, lite trötta under morgonrundan, så att säga. Nu väntar en dag med målning, gräsmattehäng, Liten ska leka med sin lillkusse säger han och mannen han går med måttstocken i fickan och är taggad på dagens grävprojekt. Och så är det sommar, även idag. Vilken lycka!
Lillafrun
av Emmeli | jun 26, 2015 | Familj och Vänner, Lilla familjen, Norra Drömgården, Träning
Vi vaknade till en lugn och mysig morgon,
Frukost i köket, följt av kaffesörplande i salen tillsammans med en pyjamasMiniman,
…som var på hugget med städning…. pappans hörselkåpor med musik i öronen skulle han ha också.
Så vi hade städparty tillsammans, han och jag. Skurade och hade oss. Och bäddade rent i sängarna.
Till sist byttes dom blombuketterna som var trötta ut och in bars nya. Njuuutbart med ett nystädat hem som doftar blomster!
Pojkarna klippte gräset tillsammans och morsan firade det nystädade hemmet med en rekordsnabb löptur.
Inte för att jag egentligen tänkt springa på rekordfart, snarare för att Storan ringde och frågade om jag ville med till stan. Såklart jag ville! Men jag ville inte skippa min tur, när jag satt där färdigklädd i snabbkläder. Så jag sprang som en tok och sen drog vi till stan. Vi shoppade lite olika saker. Jag köpte bland annat otrooligt gulligt papper att klä in mitt skåp med. Insidan, alltså. På hyllplanen. Sen åkte vi hemåt igen och jag landade direkt hos Svärmor, där den tokefterlängtade Sväggan-familjen väntade. Middag och mys tillsammans. Liten är så glad över att äntligen få träffa sin kusin igen. Minimannen är bara en endaste dag äldre än gullekusinen, så himla lyxigt med så jämngamla kussar.
Nu sover båda barnen och vi har bara en så mysig fredagkväll tillsammans med familj vi har längtat efter att få träffa.
Trevlig helg vänner!
Lillafrun
Senaste kommentarer