av Emmeli | aug 11, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Minsting 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Redan innan jag hunnit säga något.
Så vet han. Vad jag tänker och känner idag. För han känner mig. Och det är min stora lycka. Att ha just honom. Som min äkta hälft.
Idag kramas vi extra. Firar kärleken. Att vi har varandra. Är tacksamma över hur himla bra vi har det. Hur bra det blev allting. Pratar om vad vi har i vår hjärteask. Både lyckligt och sorgligt.
Idag har tårarna trillat utför min kind ett slag. För i mitt hjärta, älskade M´s också, finns något vi inte glömmer. Tänk att det redan gått ett år, säger vi till varandra…
Kanske orkar jag skriva orden nu. Samla dom. Och kanske hjälper det mig, och oss, för att gå vidare ännu mer. Och kanske, förhoppningsvis, hjälper det någon annan att läsa dessa ord.
Det var den här lördagen för precis ett år sedan. När det kändes som om livets mörkaste rullgardin drogs över oss. Så mycket lyckligt, med en alldeles underbar liten Miniman och Juniflicka i våra famnar, men låt mig försöka berätta…
Det var våren 2017. Morsdag. Rättare sagt. Jag vaknade med ont. Förstod precis. Vad som hände oss.
Vi hade då precis fått reda på att något växte i min mage, när det livet suddades ut. Vår tröst var då; ”vilken tur att vi bara var några få, få veckor iväg. Och nu har vi varit med om det här som man nästan får räkna med att vara med om någon gång..”. 
(Morsdag. 2017. Sorgsen, men så tacksam och lycklig. På samma gång).
…
Sommaren gick. Vi hade fem tillsammansveckor. Vi jobbade på på vår gård. Hade Sommarlov. Lilla Ettåringen tultade runt på gräsmattan. Treåringen drömde om att ”bli stor, så att han fick klättra läääängst upp på ställningen”. Det ville aldrig bli sommarvarmt. Jag var trött som stryk. Vi åkte till huset på Gotland. Kom hem, en augustitorsdag, med ny energi. Men det kändes i mig, något var inte bra.
Det blev fredag. Och det blev lördag. M stod högst upp på ställningen och målade sista varvet på dom gröngrå fodren. Barnen sov. När jag plötsligt kvider och skriker rakt ut; ”Martin, jag får som värkar nu!”. Vi inser vad som händer. Hade det på känn men ville inte tro det.
Jag ringer min mor. Gråter som ett barn. ”Mamma, du behöver inte bli orolig. Men kan ni komma och hjälpa oss med barnen, fort. Jag blöder. Massor. Ambulansen är på väg. Vi håller troligtvis på att få missfall”.
Jag är så ledsen. Så ledsen. Där jag ligger och kvider. Har så fruktansvärt ont. Pendlar mellan att vara vaken och bara vilja försvinna i sömn. Ett ont jag ju känner igen. Som jag skulle älskat. Men inte vid det där tillfället. Jag brukar jobba med dessa värkar, men denna gång var det tvärtom. Allt kändes att det var så fel.
…
Eftersom jag tappar ovanligt mycket blod och ingen helt säkert kunde säga vad som hände, går färden mot sjukhuset fort. Väldigt fort. Med morfin i kroppen rusar adrenalinet. Och livet beskrivs och sprutar ur mig i ord, till fina sjuksköterskeflickan som sitter bredvid mig. M sitter fram med den vänaste ambulansmänniskan vi mött. Jag hör mina ord och känner i vanlig ordning stor tacksamhet… men önskar ändå så, att dagen där och då var en mardröm. Snabbt har dom 12 milen körts och vi blir snabbt mottagna. Min kropp har lugnat sig. Och det känns. Att allt är över nu. På det där sättet jag ju kände igen, men hade önskat inte behöva varit med om just då.
Den trasiga människan undersöktes. Duktiga läkaren sa orden vi inte ville höra.
-”Nej, inget liv finns kvar”.
…Och ljudet av min älskades suck då, kommer jag sent att glömma. Han, liksom jag, hade inte gett upp det lilla hopp som fanns innan dom definitiva orden var sagda.
Som ett djur letade jag efter mitt barn. Hela kroppen sa till mig att jag ju fött. För det var precis vad jag gjorde när jag där hemma på Drömgården hade det ondaste av ont ont. En miniförlossning. Med krystvärkar. Mitt på infarten, väntandes på hjälp. Våra väntansveckor hade ju börjat bli många. Vi skulle ju precis berätta för familjerna. Att vi väntade på någon. Istället blev det såhär. Igen. Med ens kändes det liksom ännu tuffare.. eftersom vi där tidigare på våren i stor förhoppning tänkt att vi ju ”gjort vårt” i den där tråkiga delen av småttingskapande.
Tårarna ville aldrig ta slut. Vi brast och var våra svagaste jag. Jag och M. Tillsammans.
Vilket ändå gjorde oss till det starka Vi, vi alltid är.
Och orden vi valde att bära med oss från den där dagen från fina Barnmorskan som tog hand om oss så väl, hjälpte oss vidare… och kanske kan dom hjälpa er som kämpar och försöker, också. Inga tröstande ord finns. Vi vet. Vi vet. Men vi försökte att söka förtröstan i, såklart våra två skatter och fantastiska stöttande familjemedlemmar, men också i orden; ”Om livets pussel inte läggs rätt, då tar kroppen hand om det”.
Det var den här lördagen, för precis ett år sedan. En änglabäbis flög. Och gjorde himmelen så fin.
Men se, så bra allt blev till sist.
Som det tredje-gången-giltiga-försöket, välsignades vi med den vackraste lilla Lillabrodern till Sixten och Juni. Att vänta barn, med allt vad det innebär, både kroppsligt och själsligt, så har det inte varit helt lätt till där vi är idag. Väntandes. Från Våren 2017. Till Sommaren 2018. Så lång tid. Tufft både för min kropp och knopp. Tror helt klart att det var därför jag mådde så ofantligt dåligt första tiden med B.. kroppen som ju bara blivit gravid jättefort om och om igen. Med alla hormoner det innebär. Om ni bara visste lättnaden när veckorna tickade med B, och vi vågade berätta för våra älskade i kring och för hela världen. Vecka för vecka släppte oron lite, lite.. men jag ska säga er, att lättnaden sköljde över oss totalt, först när han låg på mitt bröst. Lille B. Full av fosterfett och så nyfödd man bara kan bli.
…
Vår älskade Bertil.
Som du är efterlängtad. Som vi bett för att du skulle vilja stanna i mammas mage, födas och få njuta av livet. Så, som vi är lyckliga. Över att just du kom till oss.
Lyckliga, över att just du är här. Som det gosigaste, ljuvligt mjölkdoftande kärleksknyte vi älskar så att alla ord är för små.
Livet, alltså…
..ett år senare finns orden på plats.
Lillafrun
-Inte bara Mamma. Änglamamma, också.
av Emmeli | aug 9, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Vågornas skvalp. Havets brus. Sommarvinden. Saltvattnet. Barnens bus. Bäbisens första sand mellan tårna.
Det var en dag i Augusti.
… och den ska jag minnas. När vinden är kylig. Och marken är frusen. Då är mitt hjärta varmt. Av minnen vi skapat. Tillsammans.
Lillafrun
av Emmeli | aug 9, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
… gosa med kattungar hos Mormoster..
Plocka ärtor direkt från fält…
Somna i ljumma sommarkvällen i sin mammas famn… 2-månadersälsklingen.
… bygga pussel och mysa med liten Lillebror, där ute på Verandan…
….
”Jag längtar inte efter någonting.. det är så bra som det är”, sa han, min M.
Och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Vi är i nuet. Tänker inte så mycket framåt, alls. Har inte så mycket koll på mer än det nödvändigaste. Gör massor av mys. Träffar älskade människor. Samlar Sommarminnen i vår gemensamma Stora-Lilla-Familjen-Hjärteask. Snart är hösten här, ännu en älskad årstid. Men tills dess, njuter vi Sommaren allt vi bara kan.
Och den här Sommaren, alltså. Har sagt det förut. Säger det igen. Ett kapitel för sig. Bertils Första Sommar. Oförglömlig. Som hittepå. Sagolik. Och så vidare.
Vi tillsammansjobbar..
Sköter om lilla gården, både ute och inne.
Leker med älskade kusiner..
… vilar oss ett slag.
Är tacksamma för alla älskade människor vi har runtomkring oss.
För mig är den här synen obetalbar. Ser ni hur en där lilla 4årige Minimannen ser upp till sin storkusin.. som där och då håller på att lära honom hur man spelar kubb.
Så dyker svalare luft och regnet upp. Vi ser på film…
… och bakar bullar.
..försvinnande goda. Såna med chokladkräm i.
Så blir det ny vecka. Stormen kom. Och vi får fortsätta sommarlovet, tillsammans.
Älskade vänner från Norr kommer på besök. Och jag blir gråtig. För att behöva säga hejdå så fort.
Så jobbar vi med huset, förstås. En dag, med världens lyxhjälp i form av både barnvakt och målningshjälp, av mina päron och syrra.
Och vänner från söder hälsar på. Så fantastiskt roligt!
Vi blir ompysslade i Lilla byn, äter Mammalagad middag och frustar svettigt ( och så makalöst njutbart) i Pappas vedeldade bastu.
Varma luften vänder åter och vi kryper ner bland renbäddade bäddar i mörk och varm sommarnatt.
Sommarlovet i mitt hjärta!
Hoppas, hoppas att ni också har det bra alla ni, så hörs vi snart igen… blev fasligt längesedan nu, ju!
Lillafrun
av Emmeli | aug 3, 2018 | Emmeli funderar
Det är första dagarna i augusti och vi lever Sommarliv.
Kvavt, prick huur fuktigt som helst och såå himmelens varmt. Vi spikar, målar, äter glass. Hänger med kusiner, både till barnen och mannen. Fikar och äter tillsammans med älskade, här hemma på vår Veranda. Susar iväg på loppis. Och gör finfina fynd! Titta här, liksom!
Sommartäcket. I älsklingsfärger. Blått och grönt. Må-bra-färger. 90 grader, minst en svängom i tvättmaskinen, sen är det bara dags att slänga det på gräsmattan och lägga sig där. Eller dra det över sig när sommarkvällarna börjar bli svalare… 
Är så glad i mina gladblommor. Zinniorna från dom där små fröna vi petade ner i våras.
Och titta där; finaste kristallvasen.
Vasen, tillsammans med ett litet spretigt blomsterfång från trädgården, blev en ypperlig 20-årspresent till vår älskade J, Juniflickans Gudmor, min systerdotter, som fyllde år igår. På önskelistan stod ett kubbspel också, så det hade vi förstås ordnat också. Det var en så himmelens fin kväll. Alltid så härligt där i Mäjadalen. Så gott kalas, på alla sätt! … och mitt lag vann kubben…hujedamig sån tur!
Sommarliv. Älskar, älskar, älskar. Och att fynda på loppis är bland det bästa jag vet. Särskilt när fynden till och med bli kalasfina!
Ny dag nu. Och det där kvava känns förbi. I alla fall just nu. Luften är så, så god att andas.
Ha en fin fredag alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | aug 1, 2018 | Emmeli funderar, Hemmets Utsida, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 0-3 månader, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
(inlägget görs i sponstrat samarbete med icell.se)
Oooh, den där förebilden är så grääslig ju. Och småsnöig..
Jo, jo.. Brädfodringsresan pågår. Del 2.
Med kanske den roligaste väggen att göra i ordning… den jätteskruttiga gavelsidan som man faktiskt ser så himla bra.. som inte täcks så mycket (av ett vansinnigt älskat och vackert äppelträd, menar jag).
Steg för steg börjar det likna något.. nya fönster och brädor kommer göra susen!
Vi jobbar på, hela familjen inblandad på sitt lilla vis.
Vi gör det allra, allra mesta själva. Tidiga morgnar och kvällar och så långt nu ljuset räcker.. till mitt i natten. Teamwork, svett och kärlek i massor kör vi med som recept på hela alltet.
Och då och då, dyker såna där änglar utan vingar upp;
Som en Farfar, som hjälper mannen där på ställningen. Eller Farmor, som hänger med barnbarnen eller skickar ett sms när man som mest behöver det; ”det finns köttbullar här snart!”… gudomligt.
När nya fönsterna är på plats, lockbrädorna är bortrivna så är det dags för isolering, innan ny vindduk och läkt sätts.. för att vara så miljövänliga vi kan låter vi den gamla, fungerande, isoleringen vara kvar men där det behövs ny…
..använder vi oss av en miljövänlig isolering, förstås.
Cellulosaisolering, både skivor och lösull. Känns gott i precis hela hjärtat. Mannen tycker också att det var väldigt smidigt att jobba med.
Läs gärna mer HÄR om iCell…
..ni kommer såklart få läsa fler ord här också, så småningom.. då det är denna isolering vi ska använda oss av när vi (ÄNTLIGEN!) ska ta oss ann övervåningen i höst på full fart.
Nu har vi alltså kommit så långt att vi börjat måla.
Och då vet man att det ändå är på ”andra halvan” på något vis. Där i bild är förra veckans drömmiga eftermiddag när vi fick hjälp av PappaMorfar att måla. Jag var en mycket skröplig mor då och var evigt tacksam över MammaMormor och mosterns hjälp som kunde leka med barnen under tiden när jag inte riktigt var i springa-efter-läge.
Mitt i allt arbete stannar vi upp och fikar och äter gott. Hur mysigt som helst!
… till 99 % är det ju M som jobbar med byggetoch gör ett så otroligt fint jobb. Och jag som myser med kidsen och sånt. Men nu när det börjar målas är jag snabb att vilja vara med. Mysiga ammepauser blir det, förstås <3
Igår hade vi målningsdag. Då M har jour håller vi oss hemma i veckan och försöker hinna så mycket som möjligt.
Mamman målade och pappsen hängde med kidsen. Man får vara glad för varje liten stund av penseldragande.. strax innan middag; LARM. Bara för mig att klättra ner, gå till barnen, sno ihop middag. Mannen kommer hem. Vi äter. LARM. Igen. Bort med middagen. Mysa med kids. Göra dom klara för natten. Natta dom tre små. Och sedan upp på ställningen igen. Säga hej till den där brandismannen som då kom hem igen. Och måla betinget klart… då var det så kolsvart att vi precis inget mer såg. Puh.
.. så blev det första augusti..
Vi har sån där lite-för-skön-för-att-vara-sann-morgon. När alla vaknar i god tid, med lugn och myskänsla. Vi äter frukost här ute på verandan, alla tillsammans. Det är varmt och skönt. Nu sitter storasyskonen i fotöljen tillsammans och gluttar på sommarlovsmorgon, medan den skäggige spikar den ribb som inte är på plats och jag har en liten lugn stund och inväntar hungrig lillprins.
..spika resten av ribben/läkten, tillverka fyra knutbrädor, måla taksprånget, alla foder två varv till och ja, måla, måla, måla alltihop förstås..sen så!
Liten byggstatus här från oss.
Hoppas ni får en god första augusti!
Lillafrun
Senaste kommentarer