av Emmeli | jun 15, 2019 | Emmeli funderar, Jag och M, Minsting 1 år, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Det var dagen efter Lillebrorens 1-årskalas
..och vi alla var lite efter-kalas-trötta men ändå sugna på en liten utflykt. ”Vi åker till fjället!” … det stora berget här i byn alltså, där vi har en alldeles egen fäbodstuga. Sagt och gjort.
Jag packade barnen i bilen och M tog fyrhjulingen med vagn efteråt… jaa för självklart hade makarna inte bara vilsam utflykt på agendan (vi är hopplösa) utan tänkte att vi ju kunde förena nytta med nöje och samtidigt längs vägen ta ett sandlass hem till den nya sandlådan.
Så enormt mysigt där uppe på fäbodvallen.
Minimannen fick fyrhjula sista biten och ja, alla var mycket pepp på den där turen. Själv njöt jag skogssus och fågelkvitter och synen av småttingar på en så vacker plats.
Vi fikade bullar och sörplade festis och kaffe.
Och jag inspekterade noggrant stugan och lät er följa med (kika på instagram, där bland sparade höjdpunkter finns ”Fäbodstugan!” som en alldeles egen).
Pluttebondpojken som sitter vid sin alldeles skog, fräsigt ändå.
När vi fikat och njutit ”fjälluft” drog vi neråt igen.
Då också med sand från vår sandgrop.
Vi är en bra bit på väg, när jag ser hur sandkörarna plötsligt får punktering på fyrhjulingsvagnen. Typiskt. Det var ett parti med alldeles för elaka stenar att köra över med ett så tungt lass… såå vi får lämna ekipaget och åker bil ner till byn.
För att barnen fortfarande skulle tycka att livet lekte så drog vi och shoppade en hel hop med korvar i bröd och susade till byns Lekpark för lite busigt lunch-häng.
Vidare sedan och hämtade en släpvagn hos svärföräldrarna.. för att återvända till fjället…
Nånstans här var både jag och skäggig ganska så nöjda (läs enormt andfådda).
Efter att först ha skottat sand till en vagn. Som sedan fick punktering. Därefter flyttat på samma tunga sandlass till släpvagnen… samt åbäkat upp tunga fyrhjulingsvagnen på släpvagnen.
”Sug in magen mot ryggraden och lyft rätt”. Jojo. Skitstarka var vi tillsammans. Faktiskt.
Timmarna började ha tickat och i bilen satt tre busar som ömsom skrattade ömsom skrek.
Samtliga klappade händerna när vi började åka neråt.
Pappan med bil och barn och släpvagn. Och morsan…
Überlycklig över att få köra fyrhjuling jättelångt.
Från fjället och hem. Typ bästa på hela dagen, hah!
Nä, det bästa.. förutom mysig utflykt (som visserligen spårade lite till ett himla äventyr), det var det här;
Lillprins äntligen på plats i sin nya sandlåda.
Som M timrat. Åt alla barnen, förstås.
Djup som bara den och rolig att leka i.
Fylld med gratissand från svettiga föräldrarna (haha) och på toppen fin köpessand som B fick i present av sin Farmor och Farfar.
Inte ett ljud hördes från Lillebroren.
Förrän han var tvungen att kliva upp där ifrån… ett gott betyg!
Så, så gick det till den där dagen när vi beslutade oss för att åka på ”En liten lagom utflykt” till fäbodstugan och samtidigt ta med oss lite sand till sandlådan.
Det tog bara fyra timmar… Ett äventyr!
Lillafrun
av Emmeli | jun 14, 2019 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting 1 år, Stora Lilla Familjen
(Inlägget innehåller en reklamlänk!)
Jo, ni läste rätt.
Regnet öser ner. Det är fredag. Och utan att blinka kan man konstatera att ”joo, det äär vattkoppor lillprinsen har”.
Igår hade B några prickar på ett ben.. såg ut som.. ptja, han-har-haft-hög-feber-och-det-kan-det-komma-någon-prick-av-prickar…. men när vi klär av B till kvällen har det blossat upp och han ser ut som en prickig korv. Vi får sms från andra darlingar och även mail från förskolan. Vattkoppor, vattkoppor, vattkoppor. Som en löpeld har dom spridit sig i byn.
Men vad tusan. Vi har till och med önskat att ungarna ska få vattkoppor när dom inte är för stora. Jag var 12 år och var superkrasslig och såg mer eller mindre ut som en hel prick hela jag.
Så med ganska så gott mod ändå tog vi fredag.
Doft av sommarregn och blomsterplockning. Lillprinsen somnade gott i vagnen medan mamman njöt av att spatsera några meter fram och tillbaka längs lillvägen.
Storasyskonen slumrade på storsängen samtidigt som Lillebror och lugnet dom timmarna, var smått galet. Jag satt bara och tomglodde, sörplade kaffe och tittade på regnet. Lyssnade på tystnaden, norpade några gamla blommor och konstaterade att J absolut har början till koppor och att S nog är på väg in i samma sväng..
Jag passade på att fylla i det senaste i Bertilens Första År-bok. Plita ner några rader hur han firade sin 1-årsdag. Mysigt bestyr. HÄR finns förresten prick lika fylla-i-bok. Så fin.
Så kom pappan hem till eftermiddagen och vi har checkat in för en helg vi inte alls vet hur den blir… Vattkopporna får styra.
Jag är egentligen hoppfull och tror att den här nya sjukstugehärvan ska gå fint. Fast nu är det kväll och jag känner hur tröttheten är stor. Storasyskonen ser en film med Vackerpappan. Jag orkar faktiskt inte ens det, känner mig nästan ledsen så trött är jag efter den här veckan av så mycket ompysslande om och oro (Emmeli i ett nötskal) för småälsklingar.
Ja, sen blir jag typ alltid såhär lite smådeppig efter en heldag av spöregn och fööör luuuugnt tempo.. först tycker jag att det är döhärligt och tänker och känner ”åå så skönt att viiila, sådär som man bara gör när regnet öser ner, så bra, jag behöver det här”… sen hinner ofta rastlösheten krypa mig in på skinnet och till kvällen vill Emmeli klättra på väggarna av energin som kokar inombords, samtidigt som man känner sig seg som sirap (!?). En springtur eller lite trädgårdspåtande hade suttit fint. Men jag är ju verkligen inte kry jag heller (när jag hinner känna efter), så jag funderar på att krypa ner bredvid lillprinsen som sover i storsängen, med handen på magen. Det ser så skönt ut. Så glad att han inte verkar bry sig i alla prickar.
Gosa ettåring, tanka sömn och energi och ladda för piggelindagar. Så får det bli.
Gott med en hel helg framför oss. Önskar er, fina ni, en god junihelg!
Lillafrun
av Emmeli | jun 13, 2019 | Emmeli funderar, Köket, Norra Drömgården
Hurra!
För ännu en Sommarlovsdag. För alla era kloka och hjärtevarma ord som svar på inlägget ”Livet är nu”, igår. Hurra för ungar som inte kan vänta till extrafestliga småplättefrullen är färdig, utan vill börja äta redan innan. Hurra för Brandispappan som igår avslutade senaste veckornas intensivryck och körde upp för Lastbilskort, klarade det galant (så stolt fru) och nu även får susa Brandbil, mao. Hurra för nystädat hem.. som ni kan kika före-filmer från, på min instagram story… ett kaos som alltid uppstår när jag bestämmer mig för att städa. Hurra för nyplockade liljekonvaljer, både på köksbordet och bundna i en bukett. Hura, för att få fira en älskad student tillsammans med Storfamiljen.
Hurra hurra hurra!
Hoppas att ni alla mår gott och har en fin junitorsdag!
Jag väljer att fokusera på alltsammans ovan, och tänker bort dunderförkylningen som förstås hoppat på även morsan efter intensiva pyssla-om-sjuklingar-dagar.
Vi hörs snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | jun 12, 2019 | Emmeli funderar, Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling, Träning
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor..
Vid vägens kant blommar midsommarblomster och smörblommor.
Livet känns i hjärtat alldeles särskilt mycket i denna tid för mig. Det är så oändligt vackert. Precis överallt.
Synen av ungarna när dom springer över grönskande gården. När Minimannen kommer med en ljuvlig bukett hundkex och räcker kärleksfullt och stolt, med rak arm över den till mamman. Han vet att jag blir glad. ”Du älskar verkligen blommor, mamma”. Han har så rätt. Och jag vet inte till mig hur mycket jag ska tacka honom.
Känslan av hennes småarmar om min hals. ”Du är min bästa mamma”. Och du är min bästa Juni, säger jag. Lillprinsen tultar på och möter mig med blicken som är magi. ”Dä!”, säger han och pekar. Överallt.
Dom är mina. Det största av allt.
Och på toppen, den skäggige. Som är min klippa genom allt.
Må det alltiiiiid få vara såhär. Varje dag är en gåva, här på vår alldeles egna plats på jorden. Gamla, gamla gården. För oss Drömgården.
Nya rabatterna har börjat ta sig så fint. Älskar det röda löjtnanshjärtat. Så fint, visst?
Lugna stunder i trägungan. På min Sommarlovsönskelista.
Förgängligheten gör sig påmind och det sköra kryper min in på skinnet än mer än vanligt, in i hjärtat och oron gör mig den här gången till bredden fylld. Fylld av rädsla. Och fylld av ångest.
Jag känner av hela mig. Alltid. Har alltid gjort.
Med ögonen fyllda av tårar. Tårar som trillar på kinderna. Och som i min tystnad gör att jag snyftar. Tänker jag. På den där mamman. Som bara blev 37 år.
Hon som sedan många, många år varit en förebild för mig.. hon som tränat med glädje, haft barnen med på äventyren och låtit det positiva, tacksamma tänket genomsyra allt. Jag minns när hon anordnade en tävling på hennes blogg. Det var när jag var gravid med Sixten. Man kunde vinna träningskläder, om man motiverade sig till varför man skulle vinna. Jag kom ihåg att jag skrev något om att jag har tränat för att vara stark och må bra, för min egen skull. Men nu växer ett liv inom mig och jag tränar för att bli en stark mamma till honom.
Jag vann. Och på posten kom träningskläder, från förebilden Terese. Terese Alvén. Även känd som ”Spark i baken”-Terese. Hon med träningsglädje upp över öronen. Som skänkt träningsSverige massor.
För en kort, kort tid sedan nåddes hon av det förskräckliga beskedet elakartad äggstockscancer. Och för några dagar sedan, var hon tvungen på grund av smärta och ångest, att tvingas säga hejdå till sin familj för att få sövas den sista tiden i livet. Natten mot igår tog hon sitt sista andetag.
Jag går av. Helt och hållet. Orden innanför bröstkorgen.
Jag tänker så mycket på henne och hennes familj och enligt hennes önskan fortsätter vi att springa. Springa för livet. #springförterese
Livet fortsätter här på jorden. Men jag känner mig än mer tacksam. Över att jag får hänga den där tvätten med småkläder och somriga sänglinnen. Bädda rent och stoppa om småttingarna om kvällen. Oändligt tacksam, där jag springer fram och känner mig stark, med barnen sovandes i vagnen. Och så känslan av Livets käftsmäll, för hur skört livet är.
Jag är alldeles slut idag efter att ha tagit hand om två små barn med nästan fyrtio graders feber, båda två. När man inte fyllt tre år ännu och just fyllt ett år, så vill man då också helst vara i mammans famn. Hela tiden. Förstås. Älsklingarna. Så jag har burit och burit. Och tröstat. Och ammat och serverat piggelin. Men inte en suck. För jag är ju här. Precis där jag vill vara. På jorden, tillsammans med människorna jag älskar mest av allt.
Akljejorna blommar så vackert och feberungarna är fria från feber idag. Lycka! Lite snor och hosta kan vi klara. I ett lugnt tempo tar vi onsdag.
Sommarlovets första dag. 
Minimannen susade till förskolan en sväng igår, bjöd kompisarna på glass och strösslade små blombuketter till fröknarna.
Efter några timmar hämtade vi, jag och sjuklingarna, hem honom och han var så glad och nööjd..
”Nu har jag Sommarlov, mamma!”. Lillhjärtat.
Å. Sommarlov. Ikväll ska vi skriva Sommarlovsönskelista tillsammans, hela familjen.
”Ingen brädfodring” är en önskan. ”Mysiga utflykter”, en annan.
Det här blev ett rörigt inlägg.
Men det är lite så det känns inom mig just nu. Rörigt. Vacklar mellan att känna mig livrädd för att någon ska bli sjuk eller att något ska hända. Är så otroligt påverkad av Tereses öde. Samtidigt, vill jag fortsätta att leva. Fullt ut. Precis som vi gör. Behandla varje ny dag som en gåva, som vi fyller med liv. 
Ta hand om er. Krama om varandra. Gå inte och tryck på ett enda ”jag älskar dig”. Säg det. Andas och lev, varje dag. Så tänker och gör jag.
Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor…
Livet är nu.
Lillafrun
av Emmeli | jun 10, 2019 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Minsting 1 år, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Det är måndag!
..och vi vaknar av solen som strålar in genom sovrumsfönstren och gör oss smått dingelidong av värmen. Bebben ammar och vi andra vaknar till i lugn och ro. Stora äppelträdet har snart tappat alla sina blommor och vi pratar om veckan som gick, den var ljuvlig och ”det känns nästan som om vi varit i bäbisbubbla igen”, konstaterar jag.
Jag har liksom marinerat mig i somrigt fixande med känslan av boande innan förlossning och kalasfixat och för varje dag det närmade sig Bertilens 1-årsdag, så var jag i tankarna hur det var för precis ett år sedan. Är alldeles varm inombords efter senaste dagarna, ofantligt tacksam..
Vi kikar tillbaka en smula. Sen tar vi veckans planer efter det!
Veckan började med regntunga skyar. Och vattenpölsplaskande barn.
Men redan på tisdagen sken solen igen och vi tog turen över lilla åkern och hälsade på Tant G.
Och vissa firade sommar med bullar och saft på verandatrappan!
Veckan bjöd på flera turer tillsammans med M. Löpturer och prommisar. Älsklingsdejter för oss!
Vi omfamnades av junimagi!
Doftade på favoritblommor.
Barnen nattades i barnvagnar.
När ungar sussade gott passade pappan på att renovera och mamman påtade i köket. Att sommarkvällsbaka är bland det mysigaste som finns!
Det blev många, sena, sena nätter. En utav dom satt jag och mannen och nattafikade alldeles nybakta bullar och sörplade iskall mjölk. 
En annan junikväll planterade jag sommarblomster som jag fått från Storan och det sista av mina egna. Livet på en pinne, med trädgårdstider!
Det blev Nationaldag och jag firade med en blågul (och vit) bukett som doftade himmel och som står sig fin ännu!
Vi njöt av familjeutflykt tillsammans med småkusinerna!
Det närmade sig 1-årsdag och alla var engagerade. Storasyskonen hjälpte till i köket med den ivern ni kan ana!
Så plötsligt hade vi vår lilla Lillprins. 1 år och firad i massor.
Dagen efter kalaset, veckans sista dag alltså, hade vi skön ”After kalas”- känsla. Något småtrötta men glada. Vi packade fika och åkte på utflykt till Fäbovallen.
Och till Söndagskvällen, susade vi till mina föräldrar och fick en stunds barnvakt för att ge oss ut på skön springtur tillsammans jag och M, dofta barndomens syrener och också njuta av timmar ute i vedeldade bastun. Trillar baklänges. Ville aldrig att förra veckan skulle ta slut.
….
Nu, en ny vecka! Den här veckan blir lugnare än förra, på ett sätt. Men ruschasam på ett annat. Förra veckan myste jag med barnen om dagarna och donade inför födelsedag till sena nätterna, den här veckan tänker jag inte jobba på så mycket ända in på natten.. den här veckan ska jag bara vara uppe supersent i alla fall..och göra typ ingenting… Äääälskar ljusa sommarnätter. Utöver juninjutande.
Har vi födelsedag i Storfamiljen. Och en älskad skäggig man som har sin tredje jourvecka inom tiden av senaste fem veckorna, puh. Allt som hör en jourvecka till, med lite extra pusslande inom familjen. Bertilen ska till bvc på 1-årsbesök. Jag har ett par samarbeten att jobba ihop. Tänkte också att en tur på övervåningen är på sin plats för att visa er var Snickarmannen är i projektet just nu! Ni ska få en berättelse om en utflykt vi gjorde igår, till Fäbovallen och fäbostugan vår, turen som slutade i ett äventyr. Och så ska ni få somrigt klänningstips. Jag har hittat drömklänningen.
Så har jag lovat att hjälpa älskade Storan med ett litet handtag inför kalas. Vi har en härlig student att se fram emot att få fira, förstår ni. Så ska Minimannen få gå en dag till på Förskolan, som sista snutt inför Sommarlov. Älskar det ordet. Sommarlov. Fast vi får se, tycker det verkar som att en viss sommartjurig snuva har återvänt, igen.
Så som alltid, tar vi en stund i taget. Doftar syrener och liljekonvaljer så vi nästan blir yra, hänger en tvätt och småler över småklänningar och tishor med glasstrutar på och undrar hur det går för M som redan nu fått sitt första larm för veckan och är ute och släcker brinnande skog…
Önskar er alla en god junivecka, ta hand om er så hörs vi snart igen!
Lillafrun
Senaste kommentarer