Ni var så himla många som skrev till mig häromdagen när jag precis lärt Minimannen och Skrållan att knyta armband,
..såna som deras mamma gjorde när hon var barn. Ni undrade ”jamen hur var det nu igen, hur gjorde man!?”.
För himmel, vad roligt det var, både för stor och små. Vi knöt och knöt, valde färger på trådarna, kombinationerna tog aldrig slut.
Garnet vi använder har jag försökt minnas var jag köpt.. men lyckas ej. Fann det HÄR, dock.. men glöm inte att kika på loppis först, tunt garn likt detta kan köpas för liten peng där om man lyckas finna. Utöver garn, behövs sax och tejp.. eller istället för tejp; en säkerhetsnål!
Här nedan får ni en liten bildlig påminnelse om hur man gör detta Armbandsknyteri!
Välj ett gäng färger och klipp lika långa trådar av dessa. Knyt en knut i ena änden och sätt fast på ett bord med tejp eller ta din säkerhetsnål och sätt fast i jeansbrallan… det! är så mycket barndomspysselminne.. alltid ett litet armbandsknyteri i byxbenet!
Jag tog två trådar av varje då garnet är väl tunt. Valde som ni ser sju färger (okej, blå och lila två gånger vardera, men det räknas ändå som olika trådfärger ok?).
Börja från vänster. Nu ska lila tråden knyta sig igenom sina trådkompisar till höger.
Två knutar, innan man går vidare till nästa tråd (i det här fallet vit). Knyter, knyter och knyter och slutligen hamnar nu här den lila tråden sist i ledet och det är sedan dags att börja ”knyta igenom” med nästa tråd som hamnar först i ledet från vänster. Gul, alltså! Följt av vit. Därefter ljusblå på tur… och så vidare..
Knyt, knyt, knyt… låter mycket krångligare än vad det är. Prova, vetja!
Min 5-åring och 7-åring älskade detta. Till 3-åringen dammade jag av en annan gammal armbandsvariant, men den kan vi ta en annan gång.
Själv valde jag färger utefter mina ny favviströja!
.. Det är januarimåndag och idag smygstartar vardagen igen, efter ett långt jullov.
Pappan har varit på jobbet medan jag och barnen har myst tillsammans ännu en dag, men imorn börjar Storebror skolan och med det tidigare morgnar och lite mer rutiner.. men vi gillar ju våran vardag, så det känns gott att säga tack och hej till lovet också.. vardagen vår är fartfylld men mjuk, älskar den. Lovet, som inte direkt blev som vi tänkt oss, vi som hade längtat efter att träffa familj, släkt och vänner. Det blev något helt annat.. en massa lugna dagar hemma, lättare sjukstuga, svårare sjukstuga, dag efter dag hemma på drömgården, bara vi. Trots att det blev tumult och väldigt oroligt kring Lill-Olof, så ser jag tillbaka på det hela med värme och sån tacksamhet. För inte har alla stunder varit panik, nej. Många, många guldstunder också. Nu tar vi en liten kik.. sen vill jag blicka framåt. Sådetså.
Vårt Jullov;
Bästa julklappen jag kunde tänka mig. Fira in lovet med att MammaMormor äntligen fick supergosa med sitt minsta barnbarn igen, vår Lill-Olof. Han facetajmar dagligen med sin Mormor och Morfar och än fast hösten varit tuff och vi har till exempel inte fått ses så mycket, så känner lilla prinskorven sin Mormor och Morfar så väl.
Julhelgen var så mysig. I efterhand är jag så omåttligt tacksam att vi fick julaftonen tillsammans med älskad familj, för efter det här så gick vi in i vår jullovskarantänbubbla..
Jag har njutit av min isbit. Galoppera genom snön är bland det bästa vi vet, han och jag.
Spelkvällarna har varit många. Nya Monopolspelet, favoritspelet just nu.
Drösat ner oss i finsoffan, vilat och småslumrat framför en film..
Beundrat naturens vackra. Som här. Solnedgång i midvintertid.
Vi firade Nyårsafton, bara vi, här hemma. Såklart. Samtliga fyra barn var nu förkylda men ännu var läget lugnt. Vi gjorde det så mysigt vi kunde och ville i alla fall fira ut det gamla och in det nya, i all sin enkelhet. Vi kammade till oss, klädde oss lite fint. Barnen älskade att få baka pizza på stålet i ugnen och glass-strutarna till efterrätt var också en höjdare. Päronen åt mammans favoritefterrätt; pannacotta med citrussyrliga skogshallon ovan.
Så gick vi ut på gården och tände tomtebloss under barnens alldeles egna tolvslag… 7-årige Minimannen fångade ännu en gång sina två päron så fint på bild. Skitsnygga var vi, i våra ”moonboots”. Varma om fötterna och kära, i alla fall!
Vi har tjavat långturer.
Och sparkat, förstås!
Kommit hem efter RS-pärsiga sjukhusdagar och fått landa mjukt i pappans famn.
Vaknat till nysnö efter ännu en sovmorgon.
Vi har grillat uteluncher. Korv på längden och tvären..
… och våfflor!
Över elden gräddade Kikärtsvåfflor (recept HÄR) med jordgubbssylt och vispgrädde till. Hejdlöst gott!
Åkt oräkneligt många turer utför lobryggan. Tefatet, en utav julklapparna, har susat och susat!
Solen har lyst själagott. Hästarna vandrade framåt och jag såg symboliskt på det hela, där jag stod med oroshjärta efter RS-upplevelsen och skådade vackra skapelserna. ”Vi måste också vandra framåt nu, Emmeli… våga gå vidare”.
Oändlig tacksamhet har bubblat i bröstet. Tack för Sveriges topp-sjukvård. Tack för att vi så snabbt kunde få hjälp, att Lill-Olofs jobbigaste dagar var omringade av beskydd. Tack för att han klarat detta så bra som han gjort och kommer längre och längre ifrån det läskiga för var dag som går.
Och så fick vi avsluta tillsammanslovet med en liten tur utanför Drömgården. En utflykt ner på byn. Skridskor. Som vi alla njöt!
Hockeypappsen peppade kidsen på isen och gjorde det med bravur. Ungarna njöt ”jag kan-känsla” och det finns få saker som är så härligt att se som förälder. När barnen tror på sig själva, vågar, inte ger upp, växer av små utmaningar.. treåringen åkte ”bubblor” på isen och undrade med iskalla tår, när vi skulle åka nästa gång?
Mamman tog hand om bäbis, mötte upp med värmande skor, kramar, varm choklad, bullar, pepparkakor och ostmackor utanför rinken. Så himla fint avslut på ett lov vi aldrig glömmer.
…
Önskeplaner för den andra januariveckan:
-Starta vardagen mjukt! .. sista jullovsdagen följt av igångkickande av vardagen.
-Träna. Och jag behöver det så, så mycket just nu.
-Åka till stan och göra några ärenden. Måste-ärenden. Egentligen livrädd att lämna byn nu när coviden härjar så. Men ett läkarbesök är bokat och då är det bara så.
–Försöka väcka den jullovssömniga hjärnan till liv och tänka lite jobb. Planera blogginnehåll, kommande samarbeten, försöka få någon ordning på mailen osv.
-Möta en oplanerad januarihelg!
… städa bort julen kanske? Eller så myser vi allt vi kan där på sofflocket istället och tar städandet ”en annan gång”.. vi får väl se. Kanske hinner vi både ock. Ni förstår väl att det är smått omöjligt att slita sig från denna lilla människa? Och när han sover, finns det ”andra små människor” som önskar mammans fulla uppmärksamhet.. men dom är inte bangen på att hjälpa till som ni vet, så vi teamar nog kanske iväg julen lagom till tjugonde dag knut!
Önskar er alla en god januarivecka. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan!
”Mammas Lill-Olof.., precis när vi kommit hem från sjukhuset och drösade ner oss i finsoffan tillsammans, somnade bums och njöt av hemmaluften.
…
Ja käre värld. Vilka dagar. Och ni är så himmelens många som bryr er om oss. Vilken värme vi känner. Tack alla. <3
Lill-Olof har blivit piggare för varje dag som gått. Idag, hans Dag 12 i sjukan. Hostan är ännu besvärlig, men det värsta av det förödande slemmet har sakta lämnat lillkroppen och matlusten har kommit tillbaka i samma takt. Nu har vi en glad, sprattlande lillbäbis igen. Han känns stark och jag försöker vila i det.
Ni är många, många som skrivit och berättat om era erfarenheter av att ha ett spädbarn som blivit sjukt i RS. Som jag förstår det är risken stor att en alldeles vanlig förkylning framöver, kan ge Lill-Olof samma besvär som vid RS? Att vi kan få vara beredda att hjälpa med andningen då, till exempel… tanken gör mig matt och ledsen nu. Ska han dras med det här tills han blir stor nu? Hoppas innerligt inte det. Skitvirus. Som jag hatar det. Men.. ”det hade kunnat vara värre.. det hade kunnat varit värre..” försöker jag intala mig samtidigt som jag Lejonmamma-aktigt tänker; ”Mamma ska göra ALLT ALLT ALLT ALLT för dig, älsklings-Olof!”.
Men fy farao vad ängsligt det är att till exempel somna om kvällarna. Orostankarna är många. Jag har knappt velat lägga ifrån mig lillungen på hela veckan. Men nu har han fått börja sova ute i vagnen på dagen igen också.. han älskar det ju så. Är så gossigt varmt ombäddad där, med friska luften i kring. Vi tittar till honom ungefär varannan minut känns det som. Det är inte så konstigt. För åtta dagar sedan trodde vi att vi höll på att förlora det där lilla hejdlöst dyrbara livet. Den upplevelsen går inte att förklara.. men ni som varit med om det, ni förstår precis såklart. Paniken..
Vi måste bara erövra detta nu. Gå vidare. På något vis. Men det här blev ett trauma. Helt klart. Som satt sina små och större spår i en skara småttingar, en redan trött mammasjäl och en klippan i stormen-pappasjäl.
Men! Vi hojtar i kör. Päronen frågar, barnen svarar.
Tillsammans…?
-ÄR VI STARKA!
Tillsammans..?
-KLARAR VI ALLT!
…
Vi tar en stund i taget. Ville mest bara kika in och berätta att vi lever. Tacka för all er omtanke. Idag har vi sista jullovsdagen alla tillsammans.
Vi hörs mer imorn i årets första Drömgårdsrapport!
Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.
”Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.
Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.
…
Vi tar det från början.
En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.
Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.
M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.
Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.
Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.
Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).
Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.
Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.
Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.
Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).
Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.
…
Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.
-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.
Prover tas. RS bekräftas.
Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.
Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.
Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andningoch äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..
Senaste kommentarer