Kommer ni ihåg för ett par hösthelger sedan när jag sa att jag donat med god packning och hade pirr i magen inför dagen?
Vänta ska ni få höra om resten nu!
Det var nämligen så, att jag åkte och mötte upp två människor, som på håll liksom byggt bo i mitt hjärta, under nästan tio års tid.. tack vare sociala medier, har vi funnit varandra. Nu ÄNTLIGEN, hade vi gjort slag i saken. Nu skulle vi ses. På riktigt!
En lagom liten tur i Höga Kusten, det skulle jag förstås bjuda på.
Så vi möttes upp, som första anhalt, vid Fäberget. Och precis, som jag ändå anat, så var det helt ofantligt roligt att ses… och kändes också, som att vi träffats så, så många gånger förr. Med ens, började babblet, mellan tre småttingmorsor med kreativa skaparsjälar.
Snabbt tog vi oss till toppen av Fäberget och dukade fram allt gott.. såklart skulle vi ha rödrutig duk till lunchen och krasse på matiga salladen, mammabrödet var nygräddat när jag drog hemifrån gården.
Lunchen var en enkel matvetesallad med allt gott jag kunde komma på. Matvete, strimlad salami, bönor, persilja, paprika, morot, kålrabbi, sallad, fetaost.. ringlad olivolja, salt, peppar.. och så krasse och ringblomma på toppen, förstås! Fotovänligt och bra, kluckade kreatörenra nöjt! Dressing med citrontimjan i. Gott så.
Det var så ofantligt härligt, att kunna prata ostört på toppen av ett berg, i den varmaste av höstdagar.
Timmarna flög fram…
där vi avhandlade Livet. Högt och lågt.
Och en hel del jobbsnack blev det förstås också. Hejdlöst peppigt och inspirerande. För ja, alla tre jobbar vi ju med våra sociala medier-kanaler. Ibland kan det kännas så himla ensamt, ingen kollega att stöta och blöta med i personal-, eller fikarummet. Men vi har varandra på håll, i skrift eller ett telefonsamtal bort. Dock oslagbart, att ses. Egentligen var vi en stjärna kort, men vi är övertygade om att det blir fler träffar.
Nu firade vi med något vi bara fantiserat om; Livets Första Tillsammanskopp, Kaffe. Och zucchinikaka med hallonsylt och vispgrädde, givetvis.. det där som jag tutar i alla i min väg denna tid på året.
En hel hop timmar på ett berg. -POFF! sa det bara.
Vi började tjafa utför. Drog oss hemåt gården. Hälsade på älsklingar, både två och fyrbenta, med vingar och puffiga luggar.
Åt middag i Salskammaren, i ett tomt hem då M och barnen tjavat lillbiten hem till Farmor och Farfar, ”så att mamma ska få vara i fred med sina vänninor”. För gulligt.
Samtalsämnena tog aldrig slut. Rösterna höll på att ge upp. Solen gå ner..
Vaniljpannacotta med blåbär och ännu en kopp kaffe.. innan vi, till känslan av ”huuuur kan klockan redan vara så mycket!?”, sa hejdå. Storkramades och beslöt av vi ses snart igen. Tjejerna rullade från gården och dom många milen norrut.
Wow, alltså! Vilken dag… smått overklig. Och helt, helt underbar! En så god start och energiboost för denna höst!
Ser ni dörren där i gammköket? Ljusgröna dörren som oftast står lite på glänt sådär.. för att det alltid är någon eller några utav småfolket som är igång med något där ifrån.. ja allra särskilt denna tid på året och vintern igenom.
Det är ”Pysselskåpet” vi pratar om nu, förstås.. tänkte att vi kunde ta oss en liten repa, kanske är det någon av er som får tips om något till ditt hjärta/dina hjärtan där hemma..
Här ser ni något som både 5-åring, 7-åring och 9-åring ÄLSKAR.
Pixelhobby!
Otroligt pillrigt. Otroligt roligt. Och så OTROLIGT fina alster det blir.
Nyckelringar, kylskåpsmagneter eller små minitavlor.
För det första vill jag bara säga att jag alldeles just, eller till höstterminen drog igång, har städat det här skåpet. Det har annars en tendens, efter ett pysselår, att rasa ihop i ordningen. Men nu så, redo för hösten!
Pyssla, pyssla, måla, leklera och dona… finns det något trevligare när höstrusket busar utanför?
Här i skåpet är pussel i rader, sådär uppställda att man lätt ser hur många bitar det är. Nära att nå, finns spel som vi spelar ofta. Ni vet, ”Se vad jag kan!”, ”Vem där?”, alla de möjliga memory, lotto, kortspel osv.
Det ryms alla möjliga olika pennor och kritor i burkar, sorterade för sig. En burk för bara saxar av olika slag. Bredvid hålslagaren, häftapparaten och tejpen på sin plats också, ja. Limmen likaså. Suddarna och pennvässarna.
Pärlplattor i massor. Och pyssel som små kartong att göra kort utav, paljetter, pyssel-ögon och klistermärken.
Pärlor, pärlor, pärlor…
Och så hyllan med leklera– i en hel coop-kasse, en massa formar och degburkar. Klassiska ”Spika mönster” och ”Fiskspelet” som kan roa såå.. likaså böckerna ”magisk vattenmålning”?.. böcker som lillungen får ”färglägga”, enbart med vatten och pensel, ni vet?.. sen ”Målar bilden sig själv”, tips tips.. googla ”magisk vattenmålning”.
Loom-bands skymtas där nere på golvet också (väldigt uppskattat det med)..
Att slå sig ner vid köksbordet eller alldeles precis utanför Pysselskåpet, där vid ”Pysselbänken”.. så trevligt. Senaste grejen är också att ta sitt pussel eller påt och slå sig ner i Salskammaren.. plus-plus, också en klassiker som uppskattas så här hemma.
Vi har som ni vet, pö om pö, skapat detta välfyllda Kreativa Skåp.. en hel del ärvda spel och pussel, samt från när jag var liten. Det här är ju också sånt som finns i massor på loppis, svinbilligt ofta! … vi har svårt att låta bli och köpa ett helt och fint pussel som säljs för några få kronor.. det är ju så himla mysigt att pussla. Pyssel och mycket annat jag tipsat om, pärlor osv.. brukar jag för det mesta köpa på Adlibris eller pysselbutiken i stan.
…
Kanske fick ni någon liten inspiration av detta till era små. Jag hoppas det!
Är ni också sugna att få tips på exakt vad ni kan pyssla, så finns ju en hel kategori för det här inne, ”Emmeli pysslar”, heter den (fastän det är lika mycket ”barnen pysslar”).. kategorin finner du HÄR med massor av mysigt pyssel!
Önskar er alla en god pysselmysig och kreativt påtande höst och vinter!
Oktoberhelgen stod för dörren och som vi donat och grejat, lagat, bakat och fixat.
Sånt där som jag tycker så mycket om.
Morgonen hade varit rejält frostig och jag fick riktigt ”skrapa ihop” den allra sista blombuketten för i år.
Mörkret föll. Och gästerna trillade in. Äntligen.
Snabbt steg temperaturen i det gamla timmerhuset när gammköket fylldes av älskade människor. Det lilla minglet kunde börja. Krustader fyllda med stuvning på höstens kantareller. Bubblor i glasen.
Blå timmen och Vaarsågoda!
Sallad med så mycket som möjligt från landet. Ris av olika slag. Mammabröd. Och den där grytan som är en sån favvis för oss. Dessutom så otrooligt bra, att laga till många!
Kycklinggryta med fetaost och soltorkade tomater. Och på toppen är det tärnad zucchini som bara duttas i mot slutet. Perfekt! För är det något vi har nu, så är det zucchini.
Hjärtana våra, lyckan att vi har varandra. Lill-Olof älskade när Mormoster Storan läste ”Pippi Lång” (som Lilla O säger) för honom.
Till efterrätt bjöds födelsedagsmorsans absoluta favoriter .. ”Falsk Ostkaka/Zucchinikaka” (recept HÄR) och ”Drömgod Morotskaka” (recept HÄR)
.. sen hade vi fullt upp med att vara mätta och surra tills ena lillungen efter den andra somnat och det visst var dags att krama hejdå till varandra.
…
Så det var en höstkväll i gamla Drömgården, det. Så väldigt fint att få fira 33 år i livet, mumlade hon, efter-kalas-trött och så tacksam för alla älskade människor vi har runtomkring oss.
Första oktoberveckan… puh, vilken vecka.. mycket härlig och med en skopa turbulens i gårdslivet. Ja, här kommer några glimtar från den! .. innan vi kikar på veckans önskeplaner.
Veckan som gick, fylldes med;
Pang tjong, måndag med pepp! Skön känsla. Medan småbrollorna fortfarande var i lugnt morgontempo, passade jag på att ta mig ann det gruvligt skitiga fönstret inne i Badrumstvättstugan. Några dagar senare, kunde jag konstatera att jag minsann var runt med höststädningen. 22 fönster senare… då har vi fortfarande två oinredda rum som jag fullkomligt skiter i att hålla fönstren rena i. ”Det är vackert och härligt med många fönster”, mumlar jag för mig själv där jag putsar mig halvt galen några gånger om året. Farmor Gertrud i himlen och jag, high-fivade i alla fall glatt här!
Mellis, direkt från växthuset.
Att få komma hem tidigt efter skolan och drösa ner sig bland sitt älskade lego.
Två små bagare som hjälpte morsan att födelsedagsfixa.
Och så blev det tisdag och jag kände mig så nervös för att veterinären skulle komma.
Där stod dom redo, lilla B och lillponnyn. Han är ju snart, snart 20 år vår fyrbente lilla ponnyfarbror, vi vet, att varje år är lyx-lyx nu. Men han är så pigg, så glad och nyfiken.. nu skulle munnen kollas i alla fall. Efter att knappt ha tittat på hästen i sin helhet utan direkt sederat honom så han står där, väldigt knappt , på benen.. så gör veterinären en snabb, till känslan lättvindig, bedömning som med några ord kan sammanfattas med, att vi lika gärna kunde ge vår ponny en somna-in-spruta, där och då, mitt på gräsmattan. För med dom där tänderna hade han förmodligen så ont, att varenda tugga han tog, gav värk.
Tänk er kaoset här, CHOCKEN, alla barnen grät, mamman grät, mormorn som skulle vara barnvakt grät. Pappan ilade hem från jobbet och försökte hålla situationen stabil.. men han fattade inte heller vad som höll på att hända. Skulle vi plötsligt nu skicka våran pigga ponnyfarbror till himlen!?
Jag lyckades kvickna till. Tänka ”jag känner mitt barn, jag menar ponny, bäst. Är med honom varje dag. Vet att han är gammal, har gamla tänder.. några av dom skruttiga men resten fina. Jag borde märka på honom, om han led på det sätt som nu veterinären menade. Han ska inte till himlen. Inte nu”. I samma veva ringer älskad vän.. som jag hunnit smsa om hela alltet; ”TA INTE BORT HONOM!!”.
Veterinären drog. Och stunden senare kom ett mail om bokat besök för avlivning, två dagar senare.
Jag ville kräkas. Och barnen var såå ledsna. Mitt i allt, var vi ändå lättade, för ponnyn var fortfarande där ute i hagen. Kvicknat till efter lugnande och var sig själv igen. Den där tiden, avbokades förstås.
Det blev födelsedag för morsan, som kände sig vimmelkantig sedan dagen innan..
…men vi njöt, av vackert väder, amning bland kackel, ridturen upp på berget.. ja, framförallt synen av lillponnyn som stod där i höhäcken precis som alltid och tuggade och såg glad ut. Tänk om vännen inte ringt just när hon ringde och kunnat stoppa oss från att ”göra en lillponnys lidande kort”.
En sista liten luktärtsbukett plockades… lukften blev högre för var dag.
Det hade nu gått ett par dagar efter veterinärsbesöket. Jag fick äran att ge mig ut på långtur med grannflickan. Fyrbent och lurvig, med ett hjärta av guld. Här satt vi och tittade ner på byn… alldeles just, hade veterinären ringt… Pratat i 30 minuter non-stop med mig. Vem som vann i ordmängd, var inte jag.
..”Han kanske inte lider så mycket ändå… några av tänderna är dåliga men resten ser ju helt okej ut.. ponnyn såg väldigt fin ut i övrigt.. ni borde absolut märka om han lider”… nånstans här visste jag knappt vad jag skulle säga; ”men du saa ju att han nog lider av varje tugga han tar!?”…. nej se såå, hade hon aldrig uttryckt sig…….
Jag orkar inte driva det här ärendet vidare. Det låter helt sjukt, jag vet. Är bara så glad över att älskad vän ringde och stoppade oss i rättan tid, glad att jag hade mina päron och den skäggige bredvid som också hörde veterinärens ord. En människa, som med sin nonchalans och okunnighet (Ja, så känner jag. Det ÄR ju MÅNGA djur att kunna om, när man är veterinär. Kanske var det här inget hästproffs precis…) .. bara hade kunnat skicka vår lillponny till himlen, utan att tänka fullt ut.. ”lägg en presenning över honom här på gräsmattan”, menade hon när jag dagarna innan i storgråt undrat vad vi skulle göra med det eventuellt döda djuret… kändes mer som om hon pratade om en pryl än vår älskade familjemedlem.
Ponnyn är som sagt snart tjugo år, han behöver tätare munkoller, vi behöver hålla rent i munnen på honom med jämna mellanrum, så blir det lättare att tugga..
Jag tänker återigen.. ”vem är det som är först framme efter galopp, när jag visslar? vem gnäggar högt när jag kommer med foderhinkarna om morgonen? vem ser pigg, nyfiken och glad ut? tuggar och betar som bara den? Jo, han. Lilla Ponnyfarbrorn. Partyponnyn”
Vi vann en ponny denna vecka. Så känns det.
Frostig fredag med fröjdigt fixande i hemmet.
Det städades, handlades, lagades och grejades.. första halvan helgen, fylldes med kalas, mao. Mer om det en annan dag.
Lördag. Älskade Bästis-Idan och gänget kom på lunch och fika. För mysigt. Barnen var så glada över att ”Ida, som räddade vår ponny från att dö”, kom.
Lördagkvällen klev vi in i Sjukstugan. Nu är sannerligen hösten här och alla virusar dansar ringdans kring oss. Sveakatten stöttade upp på bästa sätt, vid fotändan av liten febervarm människa.
Det blev söndag. Bättre läge i sjukstugan, friskluft gjorde gott. Veckan började lida mot sitt slut. Pappan var iväg på brandövning några mil hemifrån. Jag och barnen påtade med lite av varje. Djurbestyren följt av fix inne i Gårdshuset. Inventerade vintermunderingarna.. alla barn har vinterskor, förutom ett, men snabbt fann jag ett fint kavat-par på tradera för en liten peng. Rensade också ut lite barnkläder och var iväg med, susade förbi återvinningen med jag vet inte hur många coop-kassar fulla. Handlade och lagom till att lunchen var lagad, så kom den skäggige hem och vi kunde ta tillsammanssöndag.
Jag fick avsluta veckan med 10 kilometer i höstluft. Sprang och sprang, saktade av ett par gånger för att bara insupa hela alltet. Tack livet, för att jag kan springa. För att jag fick komma hem till det här….
-Fullt ös, KAOSET! LIVET!
Så fort pulsen gått ner, ställde jag mig och spisade söndagmiddag till gänget, intill strulet, medan pappan matade på med att fixa oss ur den gamla tvättstugan.. iiinget konstigt alls, med dylikt kaos i ett renoveringshem. Och ni vet, vad det rymmer många pinaler i ett sådant rum som badrum/tvättstuga.. kära nån. Nu är maskinerna på plats. Det är måndag igen! Jag längtar efter att kunna starta den allra första maskinen i nya Badrumstvättstugan behöver vänta lite till. ”Röris” måste komma förbi en sväng till i eftermiddag bara.. Ska verkligen försöka hinna fota och filma nu under veckan, så ni får se!
…
Önskeplaner för vecka 41
-Ta en oktoberdag i sänder! .. älskar hösten så. Morgonturerna till djuren är så sagolikt vackra nu… nu också. ”Var sak har sin tid. Var tid har sin charm”, stämmer så för alla årstider, tycker jag.
-HemmaMammande.. och lite annat, som att förbereda och fota/filma ett jobb!
-Fortsätta inflytten i Badrumstvättstugan
-Slutskörda persilja och frysa in!
-Ta in sista fröerna!
-Göra sista snutten höststäd i köksträdgården!
-Peta ner vårlökar! .. funderar på att trycka ner dom i växthuset? Någon som provat det?
-Ha oktoberhelg!
Önskar er alla en fin oktobervecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan!
..innan jag yrvaket kom på var jag var och vilken dag det var. Den väldigt sovande morsan vaknade snabbt till och där stod dom, alla älsklingarna, sjungandes Ja mån hon leva som en änglakör. Den skäggige med lurflinet och barnen så ivriga att mamman skulle smaka frukostbrickan och öppna paketen. Lill-Olof hjälpte till, metodiskt. Först av med banden och sen hitta åt lämpligt ställe att öppna papperet på. Lillvännen övar, snart snart är det just hans tur.
Jag känner mig så bortskämd på livet. Presenter är alldeles onödigt egentligen. Men å, vad himla glad jag blev över dom. Rediga arbetsbyxor att greja med ute på gården och den finaste ”arbetsskjortan” till.. så fin att alltsammans funkar att ha på Familjekalaset imorn, väl??
Ni anar, på våra leenden, va? .. att det var en pluttig fotograf vi älskar så, som förevigade päron och Lillminsting här.
Oktoberdagen var sanslöst vacker. Dimmig och kylig. Pappan drog iväg på jobbet och Storebror och Storasyster, till älskade byaskolan.
Medan vi andra bara firade vidare, i lugnan ro. Spelade spel. Sörplade kaffe. Såg på ”Pippi Lång” (som LillaLillebror säger).
Sen var det dags för djur-rundan. Vattna hästar, släppa ut hönsen och så. Där , mitt i morgondiset, stod älskade, älskade lillponnyn och tuggade.
Vi gjorde så lite som möjligt. Bara var. Andades höstluft. Satt inne hos hönsen och tittade på deras sprättande. Och skrattade åt synen av Sallykatten som stod på utsidan hönsgården och försökte mucka med Tuppen Ture, som försökte säga till sina brudar att det nog var ett svart monster precis utanför.
Jag fundrade…
”Jag fyller 33 år idag? Är det möjligt?, tänkte jag. Ja, det känns fullt rimligt också. Dom senaste tio åren, har ”allt hänt”. För tio år sedan buffade vår förstfödde starka buffar i snart-nymammans mage. Så mycket annat, har livet fyllts på med. Lätt, lekande lätt. Och tungt. Och allt där emellan. Allt har format mig och oss. Här står jag nu, med allt jag någonsin önskat mig och är så ofantligt tacksam, älskande och så rädd om. Livet. Min hoper småungar. En skäggig man med ett hjärta av guld. Den där gården vi inte hade en aning om att den skulle bli vår men som ju kändes som vår ”drömgård”, så vi slet, som bara den, och den blev vår. Att ha en plätt på jorden, som man älskar så bröstet värker. För här får vi lov, att leva vårt liv med innehåll som får oss och våra själar att må gott. Det är så stort. Så stort. Det är inte bara lätt, inte alls. Mycket jobb, alltid och jämt. Att ha djur är också inte bara lätt och gossigt, å nej. Men det är så värt det, det är så fantastiskt värt det. Tack livet för ännu ett år. Tack för att jag får vara med på den här resan. En dag i sänder. 🍂🙏🏻
Och nu var det strax efter lunch och hela gänget var samlat igen, i alldeles vanlig onsdagsordning.
”Nuu är det kalas ute på gula-hus-trappen!”, brölade jag nöjt.
Kalasgästerna anslöt i ett nafs.
Förstås bjöds det på morotskaka.. Den godaste jag vet. Lime i frostingen är så gott! Receptet finner ni HÄR.
Sen drog jag och Kolabönan ut på bergstur…
och kom hem svettiga och lyckliga båda två.
Födelsedagen avslutades med middag innan vi tjavade lillvägen hem till svärisarna och värmde upp oss i deras bastu. Bastuvarma, som urlakade skittrötta sillar, somnades det i ett enda romul sedan.
33-årsdagen. Full pott! Enligt jubilaren, alltså.
…
KÄRA NI! TACK för alla gratulationer jag fått från alla håll och kanter! -oj oj oj som jag känner mig överöst på kärlek och så rik.
Senaste kommentarer