Den som vi började ute på bron, i värmen.. strax innan Storebror skulle dra iväg på första dagen på Fotbollsskolan och vi samtidigt kramade ur den allra sista stunden tillsammans med efterlängtade vännerna som vi haft ett så fantastiskt fint, intensivt 1,5 dygn tillsammans med.
Jag ville bara vara mina älskade nära, nära, nära. Vi åkte till mina föräldrar och möttes av öppen famn, bubblande liten pool, gofika och kärlek.
Midsommaren var sitt vackraste jag. Samtidigt kändes det som om tiden stod stilla. Livet skörhet hade krupit oss alla så nära.
Jag nattastökade… slog in paket till en liten flicka som skulle fylla 7 år.
I vanlig ordning går denna moder som på rus denna tid på året.. och under junimånaden, är inte sova det som läggs så mycket fokus på. Jag kan sova en annan månad, svamlar jag långt efter midnatt. Nattastökar och kliver upp i ottan. Inget undantag denna sommardag..
Och svar ja. Det var en mycket nöjd sjuåring över sina presanger. En vit tröja och textiltröjor, är ett utav tipsen vi skickar vidare!
Och vilken ljuvlig 7-årsdag det blev! Läs mer HÄR. Denna pavlova med rabarberkompott, grädde och jordgubbar… den blev inte dum, inte alls faktiskt!
Så blev det dagen efter födelsedagskalas och dagen före midsommar. Jag snodde runt i hemmet med såpan i högsta hugg… hejade på både tvätt- och diskmaskin så dom där GUDOMLIGA mackapärerna (!) gjorde sitt yttersta. Lagom till att regnet och åskan kom, var vi (jag och Emmeli alltså.. om jag inte ska räkna med dom fyra busiga ”hjälpredorna” 😉 ) klara och kunde slå oss ner bland överfull kaffekopp, chokladkaka och pirriga magar för åskans muller…
Sen solade det upp igen! Och doftade såå gott efter regnet…. som hade kunnat fått komma i mycket, mycket större mängd. M grillade medan jag snodde ihop tillbehören. Som den där kallas såsen av creme fraishe till exempel, med citrontimjan, olivolja, salt och peppar i.
Till kvällen kutade jag en snabb nattatur med Lillminsting. Det är lyxigt, att under jourveckan som den här, ha Pinglangrannen åt ena hållet och barnens Farmor och Farfar åt det andra, så jag ändå kan ge mig ut på en sån här tur.. någon behöver då bara vara ”ajour” en stund, beredd att kuta över till storasyskonen som då blir själva när Brandispappan drar iväg. Som tur, så gick det inga larm under någon av dessa turer.
MIDSOMMARAFTON 2023
.. och jag sänder er en hälsning på instagram.
”Här, några glimtar från byns Midsommarfirande vid Lillsjön, ett sånt där otroligt fint arrangerat firande med allt, allt man kan tänkas önska.. och lite till. Så perfekt också att Brandispappan som är i tjänst, kunde fira med oss övriga i familjen då Räddningstjänsten var på samma plats. . Mm.. jag brukar ju prata mycket om det här med ”att välja, är att välja bort”.. och att vi alla, till mångt och mycket kan ”skapa vår vardag”. Ni ser att vi är mycket hemma, tillsammans… ”lediga”… Men sanningen är ju, att vi knypplat ihop vårt egna ekorrhjul som innebär att vi styr väldigt mycket själva över vår tid, men sådär lediga att vi är helt åtagsfria, det är sällsynt.. men vi längtar inte bort, ett dugg… behöver inte semester från vardagslivet för att orka vidare. Vi älskar vår vardag :’) Och här ser ni alltså hur det kan gå till, i ”vårt snurr”. .Den skäggige är Deltidsbrandman, vilket innebär att han året runt, var fjärde vecka, dygnet runt 7 dagar i rad, är i jour. Inom 6 minuter ska han vara kör-redo i brandbilen nere på byns brandstation. Jag? Hemmabondmoran som med stolthet ror vidare gårdsskeppet. En extra slant, förstås…något som kan ge oss möjlighet till mer tillsammanstid under hela året, men mest ett så stort uppdrag, för att bidra till bygdens säkerhet. Nog är dom värda en emoji-applåd, älskade Brandispappan och hans kollegor? 😉”
Det blev en alldeles särskilt fin Midsommarafton, bland familj och små och stora vänner.
Barnen misströstade inte alls över att åka med pappa utför berget i brandbilen sedan!
Midsommaraftonens afton, tillbringade vi och njöt utav, hos Världens Bästa Svägga med familj. <3 Serverades så mycket gott och kussarna lekte kvällen lång.
Vi hade knytis och jag smörade för Svåggen med att ha gjort Crème brûlée. Så förskräckligt gott!
Midsommardagen!
Den Tvättstugesnickrande Brandispappan lämnades hemma medan vi andra ännu en sväng åkte till älskade MammaMormor och PappaMorfar. Vi blev bortskämda dagen lång. Så kom vi hem… och mötte brandispappan som just då fick larm om skogsbrand. ”Hejdå pappa!”, ropade barnen medan den nu kvällströtte mamman påbörjade kvällsstöket med nattande av fyra småttingar.
Den kvällen somnade en övertrött toddler kl 23.00 (!?). Mamman var ju trött, men kunde ändå inte sova då hon inte visste var hennes älskade befann sig. 03.00 var äntligen brandismannen hemma. Då tog vi natt.
Tacksamma. Och så trötta. Vaknade vi till Söndag. Vi tog en långsam förmiddag.
Sen fylldes dagen med litet äventyr för mig och barnen. Vi drog till Nora på loppis! Följt av brakfika när vi kom hem. Lite trädgårdsstök.
Och så avslutades veckan med ännu en helt fantastiskt vacker ”Nattatur” där Lill-Olof fick göra natt i vagnen.. somna gott på stuberten, istället för att brotta sig övertrött med morsan i ett kvalmigt sovrum till alldeles för sent..
Tack Livet. För en Midsommarvecka, som var allt och lite till. Som innehöll hela livets nyanser.
Önskeplaner för vecka 26
-Omfamna dom sista junidagarna, allt vad vi bara kan. Juniljuset är magi…. ”jag sover en annan månad”, osv…
-Sommarlovsbarn ska på Skapandeläger! Blir varm i hjärtat bara jag tänker på det.
-Födelsedagsfixa! Hah! den här tiden på året alltså.. kalas, kalas, kalas! En sådan ynnest!
-”Liten slutspurt!”Fota och filma och skicka in det sista utkastet. Det sista pappersarbetet ska också göras. Mailen jobbas igenom. En skäggig ska checka ut från kontoret. En liten nedtrappning görs på vardagssnurret, mao..till förmån för Sommarvila. Det ska bli så fint, med Tillsammans-Sommarlov.
-Barnen sjunger med byns lilla barnkör på Gudstjänst på söndag! Pappa M kompar och Farmor leder <3 . Längtar efter att få sjunga med, tillsammans med Lill-Olof där lite bakom…
….
Jag vet redan nu, efter denna veckostart, att precis allt kommer att rymmas på dessa sju dagar också. Både lycka och sorg. Hopp och förtvivlan. Livet. Vi tar en dag i taget. Ett ögonblick i sänder.
Önskar er en gott avslut på denna sagolika månad. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hörs vi snart igen!
Vi vaknade till en så otroligt varm och vacker Årets Längsta Dag… somrigare dag blir det liksom inte.
Och den sammanfaller, vid vår älskade Juniflickas födelsedag.
Tänk att det är sju år sedan, hon kom till oss. Vi samlade ihop alla paketen, förutom rockringen, den fick vänta nere i köket. Bullar som är Skrållans favorit.. och jordgubbar. På frukostbrickan. Ja nu var allt klart, ljuset tänt till och med!
Vi rumlade in i det varma, efter natten-kvalmiga sovrummet och sjöng allt vad vi kunde.
Brollorna satt på rad i kring henne och tittade storögt. En egen klocka. Woow… och den gick rätt också, bara en sån sak!
Här fanns ingen tid för särskilt lång frulle inte, nu skulle det grejas med nya födelsedagspresenterna. Som textilpennorna.. något han där i blurret inte bör få tag i precis. Så kul, va! Pennor att kunna skapa sin egen tröja med!
Och önsketårta bakades!
Och ni vet hur det är, med barn i väntan på något världsroligt… som sitt eget födelsedagskalas.
Mm.. då räknas nästan minutrarna. Men vilket himla bra tillfälle vi hade att öva klockan på då! Vi hann med på kvartar i och kvartar över, halva timmar och räkna fem plus fem plus fem plus fem.. osv.
Det finns få saker som är så häftiga att vara med om, som när barn glittrar av ”jag kan-känsla” efter att ha vågat/provat/lärt sig något nytt.
Medan någon i detta gäng hoppade och hoppade, var det en annan som var heeelt slut efter en liten stund. Undertecknad alltså. Visserligen var det trettio grader varmt. Oavsett, så himla roligt! Hoppa rep och rocka ring! Exakt sånt jag tyckte om som barn.
Så äääntligen blev det kalas!
Somrigt kalasfika!
Med den absolut sötaste sortens fika-kö!
Vimpeln vajade och ute i trädgården var det dukat som ett smärre sommarcafé.
Broderade loppisdukar och kalasfika på loppade fat..som åts med loppade skedar. Ja, ni fattar. Loppis är livet. Finaste jag vet!
Efter barnens fiskedamm var det dags för ”rond 2” ute på det gula gammbordet. Kexar och ostar, frukt..
.. och dessa så goda och suuuperenkla tunnbrödsrullarna!
Jag hade rört ihop ca 100-150 gram coops naturella färskost, saltat, pepprat och duttat i så mycket pepparrot jag tyckte var gott. Brett på mjuka tunbröd och strösslat finhackad rökt skinka över. Rullat ihop rullarna och skurit i önskat stora rullar. Lite gräslök på toppen och vips, en så otroligt god liten tunnbrödssnitt!
Vi hade det gott i den varma, varma sommarkvällen. Pratade om hur otroligt tacksamma vi var, över hela alltet. Ödmjukheten till livet… större än allt stort. Minstingarna våra satt och snicksnackade till långt efter läggdags.. familjens minsta små älsklingar.
9-åringen förevigade ett småtrött kalaspar till päron och dess Lillminsting som nu faktiskt var gaanska nära nattasömnen ändå.
Älskade flickebarnet, som slängde sig om halsen på sina föräldrar… och tackade för dagen.
Älskar henne så. Och hennes trio till brollor. Älskar också.. och känner sån lycka i, hur dom små liven redan vet hur fint livet känns när tacksamheten får spela huvudroll, dag för dag. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över, varje dag.
…
Tack Livet för en så fantastiskt fin 7-årsdag. Nu står Midsommarhelgen för dörren.. och jag önskar er och oss så goda dagar det bara är möjligt.
..där vi klev upp tidigare än vanligt, klädde oss så fint vi kunde, kammade håret lite extra noga. Trulade ner småpresenter och handplockade blombuketter. Inte glömma små korten med väl valda ord, heller! Så drog vi iväg, hela familjen. Till byns storlilla kyrka. För en helt makalöst vacker skolavslutning. Hjärtat sprängs liksom.. av stolthet. Som dom kämpat, hela året, allas våra älskade barn. Så bra jobbat.. tårarna trillade av kärlek, inte bara på denna moder. Och kramarna om barn och betydelsefulla vuxna, fantastiska lärarna, tog nästan aldrig slut.
Nu är det Sommarlov!
Vi mötte upp vännerna för livetfir.. vid Lillsjön förstås. 30 grader varmt och det var helt himmelskt att kasta sig i vattnet.
Vi hade en helt sanslös packning med oss. Det såg ut som om vi skulle flytta till sjön. Typ. Massor att äta.
Äntligen skulle ena lillungen få sin majskorv, som fyraåringen.. jag menar femåring, brukar säga. Men se, nu när han fyllt fem, har han plötsligt börjat säga majskåååålllv så riktigt, istället.
Njuteri i sikte. Så glad för dessa människor, att dela livets höga och låga tillsammans med. Det är så fint.
Hjärtan! Som njutit av lillsjön i flera dagar i rad nu. Samlar grodyngel, tränar på att simma, vara under vattnet.. och någon, upplever sommaren på egna ben, för första gången. Livet!
Som sagt, vi hade sannerligen slagit på stort gällande packningen idag.. i precis hela lägret. Allt från liten, liten myggspray till stora, stora badmojänger.
Så dukade vi upp för lite jordgubbskalasigt! Firade livet, junibarnen som fyllt/ska fylla år.. och sommarlovet, förstås!
Ett litet presentöppnande gäng!
Enkelt är gott.
Min lilla fyra i famn.
Fäbodarna i kring.
Smörblommorna längs gärdesgården. Denna plats är fantastisk. Så tacksam för den.
..Åh.. Sommarlov… ljuva sommarlov.
Jag önskar oss friska, glada sommarlovsbarn. Med skitiga fötter efter barfotaspring, trötta kroppar efter lek och bus. Jag önskar oss massor av bad, ljumma sommarkvällar, fågelkvittrande sommarmorgnar och friska luften efter ösigt sommarregn. Jag önskar oss ett långt pärlband av dagar för tillsammanstid, att bara få vara… ta sommarlovsdagar som dom kommer, varvat med såna med riktning. Jag önskar oss jordgubbar, morötter, gurkor och potatis i stora lass. Lyckad höskörd och galopp över åker och äng. Jag önskar få hålla Lillminsting i handen och följa han dit han vill. Titta ”Taktoj” och plocka ”ommoj”.. och säga ja lite för ofta, till storasyskon-frågan; ”mammaaa… får vi en glaass?”.
Är så tacksam, som ska få spendera ännu en hel sommar, tillsammans med dom häftigaste människorna jag vet.
Det var majlördag i den gamla gården. Dagen innan Morsdag. Och till kvällen, hade vi bjudit hem dom där fyra människorna vi är så omåttligt tacksamma över att ha i våra liv.
Dom fyra människorna, som satt oss till livet.. ni vet.
Dom som alltid finns för oss, Team Drömgården. Jämt och jämt. Ett telefonsamtal bort. Några metrar bort. ”Inga problem”, till svar. Alltid öppna famnar. Alltid obegränsat kärleksströssel. Dom är en sån gåva, våra föräldrar, barnens mor- och farföräldrar.
Jag hade plockat in hägg och bakat snurrigt bröd att ha till förrättssoppan. Medan gurkorna tog över köksfönstret, små kattflickorna tuggade torrfoder, Brandispappan var på larm, Virvelvind sov och tre storasyskon ömsom lekte ömsom tjivades.. då donade jag. För fullt.
Och jag älskar sånt. Särskilt när jag tagit till mycket i tid och får greja i ro.
Fick googla hur fasiken besticken skulle ligga.
Gjorde i ordning laxen. Kokade såsen. Preppade harrisarna.. och tack och lov kom den skäggige hem från sin utryckning så han kunde vara ”potatisansvarig” som sagt.
Tog fram finglasen. Och något bubbligt att fylla dom med.
Älskade päronen kom. Så kunde kvällen börja!
Jag var svinnöjd över att äntligen ha kommit mig för att prova koka nässelsoppa. Med topping. Och det där snurrbrödet.
En sån försommarinjektion!!
Så gott att få pyssla om människorna som alltid pysslar om oss.
Eftersom jag inte skulle hinna träffa min egen mor på självaste Morsdagen, uppvaktade jag henne där och då.
En ny klätterros, en Flammentanz fick hon. En sådan klassiker.
Är det efterrätt snart? , undrade Svea-katten.
Och tänk för att det var det. Dom som var ute och lastade hästskit på släp för att ta till sin trädgård, skulle bara komma in först.
Sedan väntade årets första rabarberpaj med knäcktäcke. Gammaldags vaniljglass till. Oslagbar kombo, tycker jag.
När barnen hållit låda, inte allra minst Lill-Olof som med både ord, brum-ljud och yviga gester visade hur han kört, FORT, med traktorn där ute alldeles nyss och dagens friska vindar börjat mojna. Då kramades och vinkades det hejdå.
Varma i hjärtana var vi. Att få pyssla om älskade. Njuta en kväll i maj, tillsammans. Bland det bästa som finns, ju.
Nu var vi, efter upplevelserika och äventyrliga resdagar, så himmelens snart framme… ja faktiskt bara metrar ifrån,
-älskade Moffe (den skäggiges Morfar, alltså) och Astrid. Allas vårt slutmål med resan!
Kramkalas följt av inflytt i ”vår” lilla hytte ute på gården. Nu pustade vi ut, tänk att vi tagit oss hela vägen hit!
Nu började det efterlängtade lilla pärlbandet av dagar att fylla med må gott tillsammans.
Här sov vi som grisar. I syn, ett stycke nyvaken Virvelvind… med en tröja som Astrid stickade till Storebror när han var plutt. Alla fyra barnen har sedan använt den, så klart den skulle med till Norge nu och denna vackra lilla by.
(Åndalsnäs, är närmsta större samhälle/stad för er som undrat).
Vi väcktes av fågelkvitter, brusandet från vattenfallen längs bergväggen på andra sidan Romsdalsfjorden. Och så alla små lamm som bräkte i kör.
Dagarna har varit goda och en lisa för själen. Tempot har varit vilsamt, vi har gjort små avstickare mellan gott hemmahäng.
Ni vet att min Mormor och Farmor betytt och betyder oerhört mycket för mig, när dom båda fick vingar… dök Astrid upp i mitt liv och jag tycker så mycket om henne och våra samtal. Trädgårdsintresset delar vi bland annat, här ser ni en del av Moffe och Astrids vackra trädgård.
Kusinerna har levt lajvet tillsammans!
Lekt från morgon till kväll, spelat spel, pysslat, busat, småbråkat och skrattat så dom kiknat.
Kvällsturerna längs lilla vägen…
Det spelade liksom ingen roll att klarblå himlen för ett slag byttes ut mot gråare väder. Här är som en saga.
Men okejdå, vi dånade allihopa, när vi möttes av denna dagen där vi såg vad som kändes som huur långt som helst.
Här hade vi åkt lilla biten hemifrån, för att åka Trollstigen.. men den hade visst inte öppnat för året ännu… ”det är några laviner som ska komma först”, sa Moffe coolt när vi möttes av stoppskyltarna här. ”Då tar vi den nästa gång vi här”, sa vi i kör som om det vore en självklarhet att det här gör vi om! Känslan är helt klart så.
Bara vara-vara.. sörpla kaffe, gunga hammock och äta våfflor ute på trädäcket. Åhåjaja, så ljuvligt!
Så blev det 17 mai och Norges stora firardag. Vi klädde oss fint under varma kläderna, tog bunten flaggor med oss och drog mot byns gamla skola.
Tjavade syttende mai-tåg och hurrade för vackra grannlandet!
Sen följde kakekalas! Så mycket gott! Vi passade på att prova brunost och annat Norge-fräsigt.
Tumistid med honom. Vi flinade förnöjsamt åt att det var såhär det såg ut för elva år sedan när vi var här senast. Bara Han och Hon.
Tänk så mycket vi varit med om sedan sist…
Tack Livet. <3
Vemodiga kramar och hejdå, för nu skulle hemresan börja för oss Drömgårdare. Övriga gänget stannade några dagar till.
Vi började vår resa hem under kvällen, en annan väg än den vi tog resan dit. Betade av cirka fyra timmar bilåkande (utan stopp inräknat). Slumrade en otroligt god natt i Röros innan vi bilade vidare morgonen efter, resterande typ 7 restimmar (utan stopp inräknat). Just precis här, står vi på gränsen med ena foten i Norge och den andra i Sverige. Vidare nu vägen genom Vemdalen, Ånge, Sundsvall och till sist heeem till vårt älskade Höga kusten igen!
Den här resan kommer för alltid ha sitt lyckobo i våra hjärtan. Så enormt tacksamma för den!!
(Tack tack tack tack älskade Moffe, Astrid och Svärfamiljen. Och TACK, älskade hjärtemänniskorna som tagit hand om hela gården, hästarna, katterna, odlingarna, blommorna.. utan er hade vi aldrig kunnat åka! <3)
Nu var det tidig morgon och vattnet låg stilla, så stilla.
Jag tog mig ner till stranden för ett gympapass, ett utav livets vackraste helt klart.
Strax efter nio var hela konkarongen färdigpackade igen och vi begav oss för att göra Trondheim, där kyrkklockorna ringde så det dånade över staden.
Vi tjavade kring Kristianstens fästning och våra världsgulliga och entusiastiska guider (min älskade svärisar) berättade om än det ena, än det andra.
Medan några fick ilningar i ryggraden över vad som hänt i och kring fästningen, klättrade andra bekymmersfritt på ställen man inte alls skulle klättra på.
Historia? Det enda ämne som jag i skolan tyckte var uuuuurtråkigt. Jag gjorde det jag skulle. Men särskilt intresserad var jag nog inte. Nu däremot? Så spännande!! Och mycket låter ju som bara hittepå. Tänk att vi, just precis nu, är med i en tid, som plötsligt kommer vara historia…
Ner mot själva stan nu. Och den här backen var så himmelens brant.
Jag och den skäggige spejjade färgsättningar och mumlade linoljefärgsspråk oss emellan…
Vi tjavade över Gamle Bybro, vilken är en typisk symbol för Trondheim…
Vyn från den.
Och vidare gick vi för att spana på vad som är Nordens näst största domkyrka, Nidaros domkirke.
Medan vissa häpnade över storleken och vackerheten av kyrkan,
..struntade andra fullkomligt i det och satte sig för att plocka blommor istället.
Medan Farfar drog Lill-Ollen i vagnen, fick föräldrarna gå hand i hand och tjuses och sörpla gudomligt gott kaffe.
Nu kurrade magarna och vi skulle tydligen ”äta lunch i ett torn”. Något jag bara hade hört i förbifarten och liksom viftat bort… ”äta i torn”, sånt kan man ju inte hålla på med.. ser ni tornet där längst bort? Ditåt pekade gänget. Men jag trodde alla drev med mig, så höjdrädd som jag är, kan man ens äta där? Och var det verkligen sant, att det är en restaurang där OCH att golvet där inne rör sig… för att man ska, på en timme, ha åkt runt ett varv och därmed sett hela Trondheim ovan ifrån?
Jodå. Det var sant. Vilken galen grej!
Jag parkerade Olof vid bolibompa på telefonen då jag själv kände mig som en frusen get, ni vet? För rädd för att både röra sig eller prata. Puh, så glad jag var när vi var nere på marken igen. Troo, om jag sålt in denna flådiga restaurang väl nu? (haha!)
”On the road again”. Genom ljuvlig natur, genom kilometerlånga tunnlar som gick under flygplats ena gången och under fjord nästa..
Nu hade vi åkt och åkt och åkt. Och åkt och åkt och åkt. Huvudet var fyllt av synen av fjälltoppar, dånande vattenfall längs bergsväggarna, illigaste av klorofyllgrönt och nu, var det rast och vila igen.
Det fullkomligt rasade ungar och pinaler och kaffestinna päron ur bilarna. Svärmor spisade middag inne i husbilen till hela familjeskocken. Ett- och tvååring kutade på småbenen, storbarnen plockade snäckor och klättrade så föräldrarna fick hopphjärta.
”Vilket äventyr!!”, tjoade någon.
Mätta och belåtna, ammade, kissade, blöjbytta… nu drog vi!
Vidare, på den otroligt vackra Atlanterhavsveien. En 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde. Atlanterhavsveien sägs vara världens vackraste kuststräcka, vilket jag förstår helt och fullt. Den slingrar sig mitt i mellan himmel och hav över öar, holmar och skär och förbinder Averöy med det norska fastlandet. Vackra kusten och vackra Geirangerfjorden. Vilken upplevelse det var! Rekommenderas!!
-Och nu var det bara den sista biten kvar innan slutmålet...
Senaste kommentarer