Vi hade tänkt dra igång ännu en nytt renoveringsprojekt i helgen, matrummet. Men hejdade oss.
För livet är alltid viktigast och går alltid först. Och nu rörde det sig om hästarnas liv… jaa inte som i att det stod och föll med detta, men vi har länge tänkt att vi ska göra i ordning där allra längst ner i lagården, där det tidigare varit fyllt av liv både kor och häst men som nu sedan många, många år enbart varit fyllt med ”lite tå vart” (lite av varje, alltså). Vi vill utnyttja lagården till att kunna ta in hästarna där när vi behöver, särskilt vid verkande av hästarnas hovar. Nu har ena pållen, den enda som har skor av våra tre hästar, tappat en sko. Vilket betyder att han inte kan tas med på tur.. till skillnad från andra två pållarna som har stor vana att vara barfota, så halkar denna krake runt som Bambi på hals is, när han ”bara” har tre av fyra skor, med fyra broddar under varje sko…. så, det ”akuta” läget, handlar om att vi behöver ha hit Bästa Hovisen.. och med den vargavinter vi i år har, har vi helt sonika inte hjärta att be henne komma hit och sko nere i ligghallen (utestallet) som hon annars gör.. hujedamig, tänk så kallt!
Oookej, hej hej lagården..
.. bör tilläggas att här var i det närmsta tomt när vi flyttade in. Vi har blivit riktiga samlare, på typ allt, och här fanns allt från travar med fönster, samlade gamla radiatorer, några buntar gammal brädfodring, isolering vi ej är intresserad av, konstiga mackapärer.. och förstås gammal skit, från katter som i en sandhög gjort sig Världens Största Kattoalett, från såna där snabbspringande fyrbenta med långa svansar och givetvis hejdlöst med redig skit och damm sedan åren som gått och allt bara stått..
Ingen ”amningspaus” längre… men ”andningspaus”.
Puh, så vi pustade på i munskydden, stånkade och bar, hivade på brännhögen, röjde i andra hörn för att kunna stuva in annat intill och så vidare. Allt detta, inget inget vi ville ha med gullbarnen på. För skitit och dammigt. Ni mår tro att vi är tacksamma för att dom hade det kungligt i alla fall, hos Hjärtevännerna i byn där uppe mot fjället. Dom är lyx att ha i våra liv.
Så vi päron hade date, och alla ungarna levde loppan med sina vänner, som senaste året blivit som barnens ”andra familj”. Så fint att det inte är klokt.
Det började likna något. Vi såg golvet. Och det var rysligt häftigt, att vara där.. och rafsa och böka runt.. som i en svunnen tid som bara tagit ett djupt, pausande andetag. Där står mjölkpallen kvar. Buntar med tagel hänger på krokar från hästen som stått där i spiltan. Kvasten gjort av björkris, fungerade lika fint att sopa med nu, som då (gissar jag?).
Tilläggas bör också, att det här bara är den högra delen av lagårdsdelen. I den vänstra är en rad vackra gamla bås där korna stått… vilka nu vi förstås belamrat med diverse. Men den delen får vara utemöbelsförråd och så vidare, den vänstra delen skulle hästarna nu få.
.. medan M rev den gamla fållan, fann vi delar av en gammal sele. Och en blå skjorta.. som det syntes att det arbetats hårt i. Så rörande alltihopa, tycker jag!
.. och hästarna stod så nära oss dom kunde där ute i hagen och undrade vad vi påtade med. När vi hämtade barnen var vi smått lyriska. Dom hade haft det världsfint och vi hade gjort något vi länge längtat efter.
Hurra för att mötas av detta denna söndag, årets sista januaridag! Vänstra före-bilden hade bytts ut mot den högra.
Det är skitit och slitet av tidens och livets gång, men det är så nära dammfritt det kan vara, luftigt och en yta vi redan är så glada för.
”Ska vi få se vad i hela friden ni donat med där inne nu då, nån hiimla gång?”, menade hästpojkarna i eftermiddags..
Vi ströade och la in en tuva hösilage och laddade upp med favoritfodret.. inget tvång skulle det bli, utan i vanlig ordning pepp och positiv förstärkning… hur våra ”vildhästar” skulle reagera över att försöka tas in, det visste vi inte riktigt men hade våra aningar..
”Åhå vilket pangstället”, sa lillponnyn. Och ville helst aldrig gå ut igen. ”Där inne hade ju människopäron laddat med så mycket gott och mycket gos, ju! Beröm för att bara stå coolt fick jag visst också!?”.
… så hämtade vi lilla Fjädern. Vår starksköre isprins, vår stora lilla utmaning som jag jobbar med varje, varje dag. Små stunder, han och jag, där vi tar kål på ena ”spöket” efter det andra… att jag kan stå och prassla med en pappsäck precis bredvid honom nu, är något jag skulle skrattat mig själv i ansiktet åt, om jag sa för ett år sedan. Tiid, kärlek och tååålamoood..
… tjoho! Nemas problemas. Nu hade vi två hästar inne och båda var chill. Efter några minuter gick vi ut igen och sedan in för nytt beröm och nya karameller ur handen… såklart dom älskade stället med ens!
.. nu hade vi bara en liten kluring kvar, att få in honom som det tog en evighet att lasta för att han skulle åka transporten till sitt nya hem. Han som tar till flykt när saker är obekväma. Han som iiinte gillar att känna sig trängd. Vi var lite tveksamma.. på det stora ”Blå Berget”, men samtidigt hade han fått stå precis utanför och sett hur andra hästarna gick in och kom ut så glada och villiga att gå in igen.. så han var nyfiken.. ”bara han går in genom lilla öppningen så borde det vara lugnt sedan”..
Seger!
Alla hästarna älskade deras nya plats.
Jag är så lycklig. För nu har vi ett riktigt Lagårdsstall och vackra byggnaden andas av liv igen. Hurra! …. nu drömmer jag om att bygga hönshus i ett hörn där inne också……. men jag släpper den bomben för maken, imorn eller så.. hehe
Vi har 20 minusgrader ännu en dag och strålande sol. Det är så sagolikt vackert ute. Jag kom precis in från ännu en utestund idag. Nu en långpromenad med snusande Minsting i vagnen. Han fortsätter sova och jag tar mig en kaffekopp och tänkte landa lite samt knåpa ihop en Måndagshälsning till er innan vi funderar på nya veckans önskeplaner..
Veckan som gick..
… fylldes med fräsig vinter.
Snösmocka. Stark storm. Ett vinterväder vi sent glömmer. Med stora, stora mängder snö inom ett dygn. Norrlandsungarna tjoade glatt och barnslige morsan lärde barnen allt det bästa hon kunde inom snökojebygge. Tunnlar, trappar och olika rum byggdes.. och när vi var törstiga sa morsan ”ät snö”… och kastades tillbaka till mitten på 90-talet. Den barnslige 30-åringen, aka HemmaMamman, njöt också massor av att få mjukstarta vardagen tillsammans med alla barnen, tack vare att skolan var stängd två dagar pga vädret… och en utav veckans höjdpunkter var helt klart när vännerna var strömlösa i busvädret och vi fick rädda dom med häng hos oss för ett slag. nöden har ingen lag.. och just nu när vi (vuxna) är så duktiga och inte ses inomhus, var vi lyckliga över att vi nu var tvungna att göra det…. hu, vad jag längtar efter ”den vanliga livet” nu.
Det var förstås en hel del slit med den där snön och inte bara tjoande snölek. Otroligt tacksamma var vi över att denna vinter ha en traktor som kunde hjälpa oss i massor. Mannen skottade otaligt många timmar. Här i ovan vänstra bild tjavade jag runt i djupsnön och befriade stängseltråd från för tung snö/is. Puls tickande högt… och jag ÄLSKAR det där. Att jobba med kroppen, ta hand om älskade liv, KÄNNA livet i mig. Exakt vad jag vill. Så värt att slita för… och lilla Minimannen var en kämpe där i stormen också, som ni ser.
Inne varvades lek, pyssel, utdansande av julen, en Fyrverkeripjäs till mor som röjde runt och ordnade stökiga vrår… och stunder av sånt där; vila.
Långturer med gratis Norrlands-makeup på kuppen. Här behövs ingen rouge, mascara eller slingor i håret .. det ordnar kylan så fint.
Vi pulsade i snön. Både två- och fyrbenta. Frust och pust!, sa Ikran.
Massa hästgos i vanlig ordning. Här, efter en ridtur ute i djupsnön. Och januarihimlen bjöd på magi.
Och så blev det fredag och vi landade mjukt.. tänk att ha en mamma och pappa, som ringer och säger ”Hej! vill ni ha palt?” och plötsligt fanns palt på vårt bord. Längtar enormt tills vi kan äta paltmiddagen tillsammans, i samma hem, tätt intill varandra.. men tills dess kändes det här som magi. Att också kunna gå lilla biten hemifrån, tassa ner i bästa Svärisarnas källare och värma upp frusna kroppar i en bastu.. det var också magi. Livet skämmer bort oss med fantastiska människor i kring. Helt klart.
Vi fyllde helgen med massa själagott. Lördagsutflykten är värd ett eget inlägg.
Veckans sista dag fylldes med ännu mer hästande i ett helt sagolikt väder. Vi tog hästarna på långtur runt byn och mötte jag vet inte hur många bybor som var lika glada som vi över det magiska, soliga, snögnistrande vintervädret. Älskar förresten att vi bor i en liten by där man alltid hejar, ofta stannar och småpratar lite och liksom lever tillsammans på ett helt annat sätt än i till exempel storstan. Jag vet att jag inte skulle må bra i en storstad… det har jag ju provat ett år på folkis i Bromma, Hufvudstaden. Det värmer också alltid mitt och den skäggiges hjärta gott, när vi blir så positivt bemötta när vi är ute och hästar genom byn. Pippi Långstrump-Emil i Lönneberga-känsla är det verkligen. Ja den där turen var sannerligen alldeles särskilt härlig och en god uppladdning för en ny vecka! Tacksam, tacksam, tacksam.
…
Önskeplaner för vecka 3
-Ta en dag i taget. Varje dag är ett liv. Och den största av gåvor.
– Rensa, förstås! ..nu ska min arbetshörna där nere i vårt fd. sovrum få komma i ordning… och FLYTTAS! En våning upp. Jag vet inte om det kommer bli bra.. ska prova i alla fall. Ni får förstås hänga med på det hela!
-Baka matbröd! .. älskar att barnen är tokiga i ”Mammabröd” och ”Mammalimpa”. Blandar upp med köpes förstås, men inget slår hembakt, så är det bara.
–Börja planera för vår Drömträdgård 2021… jag är så pepp på att skapa oss odlingsbäddar.. och liksom växla upp, rätt rejält inom detta område… vi får se var vi landar.
-Utekalasa för älskat barn i Storfamiljen!
…
Förra veckan startade jag med motig, orolig känsla i kroppen. Men jag visste vad det berodde på. Ett beslut jag behövde fatta. Som kändes läskigt men minst lika självklart. Och därefter kastade jag bort den ok-känslan… så vi kan väl påminna oss om dom där orden; att påverka, det vi kan. Göra, vad vi kan, för att leva såsom vi önskar i var våra liv. Ok? Jag ser med hopp fram emot denna vecka.
Knäpper händerna för en god vecka, både för dig och mig!
En allra sista Jullovsdag för denna juletid och vi startade dagen med fart. I bild; Tre Generationer Skogshuggare!
PappFarfSvärfar kom till oss efter frukost, med sig hade han alla möjliga fälla-träd-gremeljer och i ett hujj hade Far och Son fällt det där stora, stora trädet som nu inte hade det minsta tillstymmelse till liv kvar (Tack igen för hjälpen Svärfar!). Det kändes som en lättnad när det låg på marken, under vårt eget bestämmande.. så att det inte skulle gjort samma sak, mitt i en storm och med någon som kommit till skada. Och jo, du har rätt.. hade det inte varit ett dött träd hade jag förstås haft skoskav i själen.
Ganska gulligt med lille hittepå-motorsågen bredvid den stora riktiga. Och ganska så jättehäftigt när vi räknade årsringarna av trädet och det miiinst var 100 år..
Så fort trädet var fällt vinkade vi Farfarn hejdå och så fortsatte vi dagen tillsammans.
Pappan styrde bort riset med hjälp av lilltraktorn. Och så åktes det stjärtlapp och andra räserfordon utför lobryggan. Och hästarna undrade om dom inte fick vara med?
Det blir bara häftigare och häftigare med hästarna, tycker jag. Ju mer vi lär känna dom. Och dom oss. Förstås.
Till eftermiddagen när dagens gårdsarbete nääästan var klart, dukade vi upp i Salen med gofika. Dom sista MammaMormor-pepparkakorna, ”Mammabröd” och iskall mjölk. Julen sjunger på sista versen och det ser ut som bara den mest överallt, så vi toppade gladeligen det hela med ännu lite mer pepparkakssmul medan vi glodde på julgranen och skränigt barnprogram på tv-n.. och precis ingen hade en tanke på städning. ”Det tar vi till veckan”.
Brandismannen eldade det sista av riset och vi konstaterade att det gått så väldans snabbt och smidigt med detta lilla dagsprojekt. Ja, helt klart skönt att få bryta av med lite småprojekt som trädfällning efter alla månader med storgöra på övervåningen.
Nu väntar kvällen och jag är rosig om kinderna efter en lång promenad ute i mörkret. Älskar att gå/springa ute i vintermörkret. Så vilsamt och omfamnande tycker jag. Dessutom är det ingen som ser och undrar, när det trillar tårar från den där Starksköra mammans kinder när hon plötsligt lyssnar till någon låt som gör henne överbubblande av kärlek till sina barn.. eller en låt som påminner mig om hur en bit av mig är så sorgsen just nu och fullt påmind om hur skört livet är. ELLER! När jag bara susar fram, halvdansandes och stormimandes genom peppiga favoritlåtar!
Jag älskar alla årstider, sedan jag för några år sedan landade i att ”var sak har sin tid.. var tid har sin charm”. Vintern är härlig på så många sätt ju. Kylig, mörk men ändå ljus tack vare snön, vilsam och inbjudande till att lyssna inåt.. och drömma framåt.. vi har allt det bästa framför oss!
…
Imorn är det vad som känns som Årets Första Måndag. Och då hörs vi, med en redig Måndagshälsning, precis som vanligt. Kikar ni in då?
Ett år har gått, på pricken idag, sedan vi gick och vankade av och ann för att det skulle bli ”tisdag kring klockan 19-20”. Så nervöst det var. Vi skulle ju bli hästpäron för första gången i livet!
Två månader innan denna dag, hade vi ingen aning om att vi skulle stå med ett par hästar två månader senare. Men ni vet hur vi är vid det här laget, vi åker med. Livet!
”Hoppsan, två blev tre…”
…
Lilla hästflocken och vi är nu ett sammansvetsat gäng. Men både mannen och jag konstaterar att ”det tog ett helt år för oss alla att landa”. Och många är ni som säger att ni inspireras av vårt hästliv vilket är väldigt roligt att höra. Jag får frågor som ”hur förebredde ni er?”, ”har ni hållit på med hästar tidigare?”, ”hur många gånger i veckan rider ni?”…
…
Vi byggde lösdrift, permanent vinterhage, röjde, förvandlade maskingarage till ligghall, drog vatten och ordnade belysning till samma ställe, byggde foderbord, raggade hö, bunkrade med saltstenar och mineraler, läste igång hästhjärnan, och bäddade för att ge två hästar ett gott liv. Ett hästliv där alla lagar inom området uppfylls, där hästarnas basala behov uppfylls väl och där hästarna kan låtas vara just hästar.
Så blev det den där tisdagkvällen, för prick ett år sedan. Hästmamma J var här hos oss som stöd vid ankomsten. Det blåste snö på tvären. När lastbilen rullade in på gården tickade pulsen högt, så högt. Inte lägre blev den, där vi hörde Den Stora Hästen stå och stampa stressat i transporten. ”Vad har vi gett oss in på”, tänkte jag för mig själv i samma sekund som jag svalde rädslan, gaskade upp mig och mötte Det Blå Berget som såg så vilsen, orolig och bedrövad ut där han stod fast. Ut ur transporten det bar. Nu hade jag en häst i min hand. Och han var min. Min livets första häst. Barndomsdrömmen.
Vi båda hade hästliv i bagaget sedan innan, givetvis. Annars skulle inte ens vi tokar, rekommendera detta nog så tokiga. Men SOM vi har lärt oss MASSOR senaste året.
Nu, ett år senare. Så lyckliga. Över att vi VÅGADE.
Som med så mycket annat som vi önskar göra, så handlar det ju så mycket om just det. ”Att våga hoppa”. Inte lyssna på dom som står i kring och säger ”neeej, men deeet kan ni väl inte!”, eller den halvan som känner sig rädd och osäker…. Att våga följa hjärtat, i stort och smått, är bland det häftigaste vi kan tänka oss!
Att det dessutom blev så mycket mer än ”bara min häst”, att M helhjärtat hoppat in i rollen som den bäste Hästmannen, är så vansinnigt roligt och härligt. Det här är ännu ett gemensamt intresse nu. Vi har totalt nördat in oss på naturlig hästhållning tillsammans, att bara bara använda oss av positiv förstärkning. Relationsbaserad hästträning, där hästen får vara ”som den är”, att djuret är delaktigt i vår träning och på riktigt tycker om (inte känner sig tvingad!) att umgås med oss människor.
Att få ge detta djurliv till barnen och deras barndom, är rysligt härligt. Nej, jag säger INTE att det alltid är okrångligt att bolla hästliv med tre småälsklingar. Men det äär så värt det, tusen gånger om!
… att varje morgon gå ut på gården och möta hästpojkarna. Se så att dom mår gott, vattna och fodra tillsammans med barnen… klappa en mjuk mule som säger hej…
Vi utgår mycket från att tänka på att hästen ska få vara häst….
Dom lever i en stor härlig lösdrift. Med stora kuperade hagar, ligghall, vatten (ljummet mha thermobar under vintertiden), begränsad fri tillgång på grovfoder (vårt gröna hönät som ni ser, gör att hästarna får sitt uppfyllda behov av tuggande genom dygnet, men får inte i sig FÖR mycket mat). Förstås ska hästarna få sin rörelse, det mår dom gott av precis som vi. Men, här finns inget måste-antal ridpass på en vecka, det svänger. För vi gör så mycket annat än bara det. En långpromenad, springtur, bus på åkern.. sånt hör också till när vi latjar. Sen busar hästarna i sina stora hagar, precis när dom känner för det. Hästpojkarna lever så naturligt det går, aldrig med några stillastående boxtimmar under dygnet. Detta Hästliv passar oss ypperligt, både hästar och människor.
Älskar, älskar, älskar att vi får göra precis som vi vill och hästarna är pigga och glada och gnäggar glatt när vi kommer ut på gården. Så cool grej att få vara med om!
…
Ja oj, så mycket vi lärt oss under detta år. Man kan ju liksom inte äga häst för första gången, innan man äger häst, för första gången….. Det finns ingen att lämna över det yttersta ansvaret eller kruxiga beslut till. Det finns ingen som kommer och hjälper oss när det kniper. Hästarna är våra. Och som vi älskar dom och gör vårt yttersta för att dom ska ha det bra.
Vi tar en titt på veckan som gick, vetja! Landar lite. Det är alltid en god idé till veckostart, tycker jag.
Veckan som gick!
Efter hejdlöst stormande och en dunderförkylning, var det helt underbart att vakna till sol, hästar som inte behövde söka vindskydd och dessutom fick vi snabbt svar på covid-testen vi gjorde. Negativt och alltså ingen härjande corona här oss oss. Skönt. Hela alltet!
Småttingar red sin världssnälla ponny.
Mamman red också och kom hem med svettig häst lagom till att solen gick ner. Så andäktigt vackert, när hästarna gick iväg i dimman med färgstarka himlen ovanför sig.
Vi hade vardagskvällar. Alldeles vanliga. Och så högt älskade.
Det cyklades och plaskades i till ytan-isiga vattenpölar… och ”någon” njöt. Stort. Av att våra val vi gör, resulterar i just det där; En mjuk vardag, som är våra barns barndom.
Synen av lekande småvänner och häst precis utanför fönstret. Det, är liksom livet på en pinne!
Och så var vi till bibblan och lämnade tillbaka böcker och lånade en hel hop nya.
Låååt oss få tipsa er med småttingar, om ”Familjen Jansson”. Soom vi skrattat åt denna tokiga familj senaste veckorna. En familj där man liksom vänt på allting, barnen har fullt sjå att hålla koll på sina ”skitvuxna” (inte skitungar liksom) och det är sjåigt att skjutsa till jobbet och få pappan att slita sig från sin himla åkgräsklippare om kvällarna när han behöver sova. Vi har lyckats låna två böcker från denna familj och hoppas på att det finns fler. Tips tips! Både 4-åring och 6-åring tycker denna är jätterolig.. kaanske väl svår för lilla 2-åringen.. men har han inte klagat utan lyssnat, lillvännen.
Det blev fredag och ääntligen blev det Halloweenparty hos småkusinerna. Jag är inget halloweenfan. Men Sväggans halloweenpartyn gillar jag. Skitmysigt och lagomläskigt, från början till slut.
Lördagen var himla vacker. Vi varvade gårdsbestyr med ponnyridning och storhästlatjande. Ungarna hälsade på Farmor och Farfar några timmar. Såna där räsertimmar när pappan och mamman kunde speeda på målandet uppe ännu mer.
Vi åt hemmapizza med hemgjord pizzasallad. Enkelt och så gott!
Veckan avslutades med massa firande. Farsdagsuppvaktning av Pappa M. Och födelsedags-Storan.. utöver en bok, fick hon så fiina skor jag funnit på loppis.. skiit att dom var stora i storlek och därmed, för stora.
.. och så firade vi min egen pappa. Utehäng med grilllunch och mammas världsgoda fika efteråt. Som jag älskar mina päron. Så tacksam över att få ha dom så nära, både i hjärtat och rent geografiskt, jämt och jämt.
Söndagkvällen avslutades hos mina Svärföräldrar och vi kunde inte få ett godare helgavslut.
Tacksam tacksam tacksam.
…
Veckans planer:
–Ta vara på friskluftigt dagsljus tillsammans med småttingarna. Och sedan gå in i värmen och novent-mysa…
-Besikta bilen och göra andra ärenden i stan! (puh. det checkade jag och barnen av redan idag!)
–Vinterpyssla! Tillsammans med min lilla mor. Åhåå, det längtar jag till!
–Ha efterlängtat Matlag! Här hos oss.
–Tillsammans med mannen, försöka skrapa ihop ork till att måla, måla, måla.. det är ju ändå så himla nära nu att hela detta renoverinssjok ska vara i mååål där uppe på övervåningen. Käämpa E och M, käämpa!
–Rida! Det är tanka själen med gott för mig.
-Så smått börja fundera på Adventskalenderinnehåll…
–Ta en dag i taget. Njuta av denna HemmaMammatid, allt jag förmår. Livet får styra. Vi varvar ivriga stunder, pysslar, bakar och grejar, med att tom-glo på sofflocket, spela spel och när det är november tittas det förstås på en och annan mysig barnfilm också. Så gott att få leva efter årstidernas fart!
Ta hand om er. Fina fina ni. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen! Önskar er alla en god novembervecka!
Nej. Jag har inte försvunnit någonstans. Jag behövde bara pausa några dagar, var lite energitappad förra veckan. Jag vet att ni förstår. Men vänta, vi tar det från början. Veckan som gick!
Det var måndag. Och jag kände mig trött och lite sliten. Samtidigt som jag visste att M skulle jobba extra mycket och jag behövde min energi till det allra viktigaste. Daten med Blått Berg, skritten över åkrarna, galoppen bland lövprassel. Var så själagod start på veckan.
Mamman och Bertilen hade tumistid när Storasystern var på sitt eget äventyr för veckan och Storebror var på skolan. Vi passade på att leka järnet, plocka in leksaker från sandlådan, vintra runt lekstugan och sätta vårlökar i jorden. ”Sådäääja”, sa lillvännen när vi var klara.
Frosten gjorde världen sagolik.
Jag kände mig alldeles kär i dom kyliga graderna. Gick långpromenad med sovande Minsting i vagnen. Kände mig så himla Mammaledig, med bara en lillunge för ett stund. Pepp, fyllde jag hemmet med fantastiska människor, stora och små. Mellisfikande, lekande ungar och kaffesörplande mammor. Allt i en salig röra!
Närmare helgen hade vi en smått kaosig morgon och förmiddag.
Ena lillungen slår ett jack i huvudet av krocken med träsängen och det fullkomligt pulserade ut blod, nära tinningen. Mamman reagerade med att (förstås!?) bli väldigt rädd men försöka handla så gott hon kunde. Med tryck på såret rådde vi bot på blödningen så pass att jag kunde packa ungarna i bilen och åka till Hälsocentralen och få världsfin, jättesnabb hjälp. Lite tejpande och många ”å vad du är modig” och hållande i liten, cool hand, då var vi hemma igen.
Och dagen gick i piano och lågt, lågt tempo. Vi vilade. Och vilade.
Exakt vad alla behövde.
Den trötta mamman gav sig själv tvärvila under ett par dagar, från allt annat än att ”bara ta hand om tre barn”. Vilade, från sånt jag älskar, brinner för men som jag också ibland bara behöver tvärvila från… Och det är ju som magi. Att supervila, alltså. Inte bara en liten stund.. utan verkligen ”stänga av” under ett par dagar. Som att spilla vatten på en törstig blomma.
Regnet vräkte ner och det sirapssega tempot och långtråkigheten var så god. Vi satt bland annat, på sofflocket och tittade på sommarminnen som ska få flytta in i familjealbumet. Och såg på film och åt chips. Somnade tidigt. Och rådde om oss lite extra… ja, barnen rås alltid om på det bästa av vis.. men tusan vad lätt det är som småbarnsmorsa, att glömma sig själv…
Det blev fredag. Och den började helt magiskt. Fransson-katten kom hem igen och den fransiga, slitna känslan var som bortblåst och vi inledde Storebrors Livets Första Höstlov, med att åka med vännerna till deras nya ”sommarställe”.
Mysfika, vågskvalp, rödblommiga ungar och så passade papporna på att arbeta lite kring söta stugan. Så fint att vi kan hjälpas åt med olika bestyr. Till kvällen hade vi fredagsmys tillsammans och skrattade så tårarna rann. Man kan kanske inte få en härligare start på helgen, faktiskt. Med mina mått mätt, alltså!
Lördagen ägnade vi åt hästarna. Alla tre pojkarna avmaskades enligt plan med veterinär. Vi jobbar fortfarande för att råda bot på den Stora Blodmasken som tog sig hit till oss från pojkarnas förra bete.
Jag och Fjödur hade också en helt fantastisk tur. Det var just så vackert och härligt som ni kan ana. Frostiga landskapet och Lilla Kolabönan.
Ungarna fick köpa Lördagsgodis och peppen var total!
Och sooom vi spikade och målade pärlspont. För fullt! Vi som först tänkt tapet i denna långa korridor uppe, som ansluter till alla sovrum. Meeen, som ”någon” angående det ändrat sig. Efter att vi riktat väggar, skivat, gipsat och till och med börjat spackla…så kläckte jag ur mig; ”Du Martin..det blir inte bra med tapet även här.. jag tror vill ha pärlspont istället…..”. Lite blek om nosen var han den dagen.. älskade Byggmästaren. Det var ju ”bara” att skruva ner gipsen men det kändes som ett stort baksteg där och då och inte något vi var direkt sugna på, att jobba bakåt, när vi har så mycket att göra där uppe. Men nu, nu är vi så löjligt nöjda över att vi vågade ändra oss mitt i och följa hjärtat…!
Söndagen. Sommartid blev Vintertid. Långfrukost. Spikande och målande av pärlspont. Och en sväng till MammaMormor och PappaMormor för världens gofika och så fortsatte M att hjälpa pappa med nya projektet där hemma. Innan vi åkte hemåt i mörkret mot kvällsbestyren. Till natten, när jag och M la oss på kudden, hade vi precis spikat och grundmålat färdigt all pärlspont i långa korridoren där uppe.. och känslan var väldigt god.
Vilken bergochdalbanevecka. Moll byttes mot Dur, tacksam vändning.
Vet nästan inte om jag törs berätta hur mycket jag faktiskt brytt mig i att denna katt varit på vift… nu känner jag mig som världens lyckligaste. Flocken är fulltalig. Bästa känslan! Så lyckligt!
…
Önskeplaner för denna höstvecka!
-Höstlovsmysa med älskade barnen! .. efter ett par vardagar hakar Vackerpappan på också och vi blir fulltaligt Höstlovsgäng! Det behöver vi alla. Ett pärlband av lediga dagar, fyllda av Tillsammanstid.
-Förbereda ett samarbete. Texten till det gör mig gråtig. Handlar om han jag är gift med. Ni kommer få veta mer, snart.
-Matlag! Denna vecka har vi matlaget här hemma hos oss. Längtar!
-Vi är bjudna till familjecoolingar på party!
–Blogga! Är så pepp på att få sända er inlägg, om goda äppelglöggen vi gjorde till 30-årsfirandet. Om den tredelade golvsockeln vi byggt till sovrummet. Färgkoder och annat ni önskar! Hoppas ni ska tycka om!
-Storfamiljehäng! …bland det bästa jag vet!
-Omfamna dom allra sista oktoberdagarna och avsluta veckan med att Fira Allahelgona! En så vacker helg, tycker jag.
Senaste kommentarer