Det är Julaftonsmorgon, småttingar har just vaknat och fått en allra sista hälsning från Nissenissan. I julestrumpan trängs varsin morgonjulklapp.. som det direkt kan pysslas med vid köksbordet.
Vi äter julfrukost, spanar på julklappar och det är pirrigt och förväntansfullt.
Vi ger oss ut, ger smågåflarna sin Julekärve..
Gosade mular och motionerade hästkroppar. Hur gullig är vår lilla ponnyplutt Chippen?
Lyckan över första räserkälketuren ser ni här!
Så susade vi in igen. Donade i köket, piffade till oss och tog till sist mat och klappar och fiol och gudvetallt, och drog iväg..
.. hem till älskade Lillis och Lillsvågge. Där, skulle vi få fira Julafton med hela Storfamiljen.
Det går inte att beskriva.. A och J har ett Ssssagolikt vackert hem! Och är dessutom två helt underbara människor. Så hela alltet är magnifikt och ni kan ana att det var en fröjd att få fira där.
Glöggminglande och Kalle Anka-tittande.
För att sedan få sätta sig till bords här.
Knytisbordet byggdes på från alla håll och alltsammans smakade så gott, så gott.
Mums!
.. och strax efter knackade det på stora, höga dörren… någon hade hittat till den vackra Prästgården…
Juni knöt näven och tjöt ”YES!!!”, när det ju visade sig vara TOMTEN!!
… han pratade hejdlöst med stockholmska och var helt underbar.
Ungar lyckliga för julklappar som öppnades i en fart jag ej försöker mig på att beskriva. Önskat lego och My little Ponys och Lillprinsen med sin Livets första egna leksakstraktor. Och där i bild? Mormoster Storan och en väldigt lycklig Miniman.. som just fått, utöver leksaker, julklappen ”välkommen till oss på ”tacodate” en jullovskväll”… något som S uppskattar så mycket att han slängde sig i famnen på sin moster.
Det lästes rim och funderades. Väldigt roligt. Jag blev så glad för mina nya ull-långkallingar av mannen…men alltså, hade ni kunnat gissa att det var det, på rimmet?
Systermoster M läste julevangeliet.
Efterrättsbordet dignade av gott.
Vi spelade och sjöng. Allt från Stilla natt, Mössens julafton till Jaaag, såg mamma kyssa tomten..
Barnen lekte med klappar.. medan vi vuxna sedan nääästan småslogs i skitrolig paketlek.
Nattatimmarna smög sig på och vi tackade sötaste värdparet och familjen för en makalös julafton.
God Jul. I massor.
Hoppas, hoppas, hoppas att du också hade likaså, på det sätt du önskar.
Det är dagen innan Julafton och vi får vakna till det här.
Det där vita täcket som även lägger sig som mjuk bomull i magarna och ger julkänsla på en gång. Så, har du inte egen snö utanför fönstret, delar ja gladeligen med mig här i form av några glimtar från gården..
Det här är hemma. Så tryggt. Vyn mot kyrkan är god.
Jag behöver ingen dyrbar resa långt bort för att fylla på med energi. En långpromenad med en vän runt småbyarna. Som den häromdagen, med sovande småttingar i vagnarna. Det är själagott för mig. Eller helt sonika, som idag, en tur i sakta mak bara runt gården..
… gamla gården som är mer än 200 år gammal men som fortfarande står så stadig och grann. Ikran står och spejar efter sin Hästmamma.. det blev brokigt för oss när han var den första häst i livet som jag råkade falla i rädslans famn för.. efter drygt en vecka tillsammans av rosa moln och fluff. Men jag vet bättre än så, han vill inte göra mig illa.. han ville bara se om det fanns något skinn på den där Hästmammans näsa, egentligen.. om han kunde lita på henne, luta sig mot henne med sina 600 kilo, eller?
.. och det börjar han förstå nu. Att det kan han. Den där mulen doftar himmel på jorden.
Är vi bara inom en trevlig zon, där Ikran nu känner sig trygg, så är han min och M´s stora ”hund” och den häftigaste häst jag mött. Vi börjar bilda ett språk tillsammans.
Är vi däremot på lite för spännande marker, lite för långt ifrån lilla ponnybundisen.. då är det fortfarande fasligt otryggt och för spännande för ”Lilla vännen” varpå han svarar med flykt och vill hem till trygga lagårdsstallet. Det kan man ju förstå, eller hur? Än om otåligheten i mig skaver. Men, vi skyndar långsamt… pressar inte på. Imorn, på självaste julafton, har vi haft hästpojkarna hos oss i prick fyra veckor. Inte klokt, det känns som att vi haft dom i en evighet.. men så är ju verkligen inte fallet. Är så otroligt nytt ännu. Jag ÄLSKAR det alldeles egna hästlivet, älskar att få dela det med M och barnen..än om det också under dom första veckorna stundvis känts som ni vet, när man tagit körkort och skulle köra bil själv för första gången…?
Dagen före julafton och snön utgör ett lugn. Snälla Bonden kommer med ny bal till hästarna. Dom sista klapparna slås in. Det donas och grejas i köket. Brandispappan har klivit på sin jour.. någon ska ha det också, trots juleveckan eller hur? Storebror leker i granngården. Katterna varvar soffhäng med utespring och hästspaning..
Efter friskluft går vi in..
Granen har visst fått en hop klappar under sig och det är några små som trippar på tå i kring och är ”smått” ivriga.
När jag tittar på smällkaramellen minns jag pysselstunden hos min mamma och pappa. Den stunden, som i sin tur gjorde att jag mindes pysselstunderna hos farmor, som liten. Alla dessa minnen. Som jag nu får vara med och skapa för mina barn. Sånt är svindlande..
”Jag älskar hjärtan”, sa Juniflickan lyckligt när hon sett ett paket med hjärtan på som det dessutom stod hennes namn på.
Den skäggige vet hur han ska charma sin fru. Fem röda rosor, en för varje familjemedlem, och lite guldigt krusidull. Sånt älskar jag.
Så vacker kärleksförklaring.
Ok. Nu ska jag och min flicka gå ner till lagårn och ge hästarna nytt vatten och gosa lite. Idag får hästarna vila från motion. Men gos och tillsyn får dom flera gånger om dagen i alla fall.
Från oss alla här på drömgården, till er alla som kikar in här..
Och Nissenissan hade skickat en lååång hälsning i adventspaketet. Något om att det minsann bara var två dagar kvar till julafton och att det kanske var på tiden att ge sig ut och leta Nissespår?
Att det var blyertgrått och duggregnet ännu inte hade hunnit förvandlas till snö. Det, bekom ingen av oss. Vi hade så sjåigt att gå efter alla möjliga spår vi hittade. Och det fräsigaste… var dom där pepparkakorna i snön.. och nisseluvan…
Vi firade en lyckad spårningstur med varm choklad och mammalimpa. Bland ryktborstar, hagstolp, fikasugna ungar och föräldrar, surväder och mitt i vändningen av mörkret. Där måddes det gott.
Lillebror som sov sig igenom förra årets, hans livets första, nisse-spår-tur.. han var i år med i allra högsta grad. Att få sörpla varm choklad för första gången, det var en höjdare som ni kan se!
Att få (-okej för er kan jag erkänna att jag och barnens pappa kan ha något med hela alltet att göra).. att få skapa mysiga äventyr för barnen. I det lilla. Men som blir det stora. För både dom och för oss som får gå bredvid. Det, är bland det bästa jag vet. Och nej, det behöver ju faktiskt inte kosta något extra alls.. fika mellis skulle vi ju ändå ha gjort. Tid och lite fantasi är oftast vad som behövs för att skapa magi.
.. så gick vi in i varma huset och en stund senare hade regnet bytts mot snö.
Vi mår gott av vetskapen att ljuset vänder åter för var dag från och med nu. Nissespårar tillsammans med barnen. Är lyckliga över det där gamla gården som fick bli vår plats på jorden. Där det numera också strövar pållar precis utanför sovrumsfönstret. Den här julen glömmer jag aldrig.
Det är decemberkväll och bara några dagar kvar till jul.
I gamla gården i norr, närmare bestämt i Salen. Där vackra kakelugnen, finsoffan och trasigt-efter-fönster-insättningar samsas om plats. Allt och alla får plats. Där, pågår livet.
Hela familjen klär granen och munterheten och förtjusningen går att ta på. ”Nu blir det jul, hörreni!”…
Det är klassisk småbarnslivsröra, granpynt överallt, ivriga storasyskon och en ettåring kastar pumlor det första han gör för att testa studsen, liksom. Sen stillar sig lugnet ..
Storebroren försöker styra upp saker och ting i vanlig ordning; ”alltså.. vi kanske inte ska hänga alllla pumlorna på en och samma gren?”. Småsyskonen lyssnade noga… eller föga, snarare.
”Har ni sett så vackert!!”
Lillebror var ohyggligt koncentrerad där han stod och vinglade på stolen. Tror jag det, livets allra första gång, där man faktiskt kan vara med själv på ett riktigt litet hörn.. inte bara som bebbepluttis. En stor kväll för Lillebror, med andra ord.
Någon i rummet har ont i hjärtat. Av kärlek. Hela alltet är som en stund tagen ur någon slags blandning mellan det varma i Bullerbyn, Junibacken och Katthult… min romantiserade livsinspiration.. skulle aldrig påstå att jag blundar för sånt som skaver eller problem som dyker upp, inom mig och livet jag lever, ryms precis allt, jag lovar.. men finns en endaste chans att känna tacksamhet och njuta av det goda i stunden, här och nu. Då tar jag den. -Ögonaböj!
Så tacksam över att få uppleva ännu en jul, tillsammans med min livets rikedom.
Och du, som ser det här och tänker ”fy farao vad orättvist, jag har inte en så stor familj.. jag sitter här ensam”… till dig skickar jag kramar i massor, säger att vi finns här med god jul så det räcker till dig med.. och, boka in minst ett besök i kyrkan under julhelgen. Jag lovar att det kommer värma ditt hjärta. Ingen ska behöva vara ensam.
Med äppelröda kinder efter uteturen, gick vi in i varma köket. Spisade julemusik och satte en deg storlek Jättestor.
Degen formades till runda bröd.
Tavlan från köksfönstret var andäktigt vacker.
Jag flyttades till barndomens julestökande och blev kramsugen på min egen mamma.
Lillebroren vaknade från sin långlur ute i vagnen och tyckte att det såg väldans spännande ut vad mor och storasyskon påtade med.
… en liten ammestund framför ugnsvärmen. Kan liksom inte bli fel.
Bus därefter, medan mamman försökte röja upp ett diskkaos utan dess like. Sånt man får räkna kallt med när man bakar en stor stöpa och dessutom med tre små bagare till sin hjälp.
… doften sedan, av nybakta julelimpor, spred sig i hela hemmet.
Förstås blev det provsmakning i skymningen. Mums för MammaMormors rågsiktslimpor!
…
Receptet på ”Mors Juliga Rågsiktslimpor” hittar ni HÄR !
…Idag är det onsdag och strax ska jag och minstingarna susa iväg till bvc. Storebroren är på Förskolan och äter julbord, så gulligt hela alltet! Hoppas att er onsdag blir god!
.. själv säger jag till mig själv; ingen julstress, …ingen julstress, INGEN JULSTRESS!!!… men alltså, lite stress är inte farligt, huvudsaken Den Goda Vilan kommer som en utlovad belöning till kropp och knopp därefter..
Just nu är jag så trött, både eftersom en hel hösttermin av HemmaMammaliv och annat håller på att landa i kropp och knopp och särskilt efter alldeles för spännande veckor nu på slutet… jag längtar omåttligt efter jullov. Tröttheten trycks undan och inom mig bubblar en blandning mellan iver, liite småstress och pirr i magen.. det är så himla fräsigt att få göra ännu en juleresa tillsammans med småttingarna, deras ögon tindrar stort. Ikväll ska vi klä granen… Åh, <3
En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..
Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.
Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.
Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.
Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!
…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.
Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.
Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!
En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.
Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.
Jag knatade långprommis med snusande sällskap.
Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.
Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.
Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.
Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.
Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!
Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.
En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.
…
Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?
Veckans planer
-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!
-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!
– Skicka julkort!
-Bvc med Lillebroren B.
-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.
-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.
-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!
– Sända er hälsningar, förstås!
-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.
…
Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3 Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…
Senaste kommentarer