När sötsuget slår till.
… då kan man:
Mixa frusen mango, med lite kvarg. Strössla med ett gäng frusna hallon och pudra lite kakao över det hela.
Fäääärdigt!
Den perfekta onsdags-mango-glassen!
Tack för idag.
Det där med motivationen.
Ja, ibland känns det inte helt självklart.
Ibland känns det motigt, även för mig, som verkligen älskar att träna. Säger jag alltså, inte Maja-hunden. Även om hon inte heller verkade så pepp på det där med träning idag.
Ikväll hade jag helst lagt mig i soffan och dragit filten över mig. Ja på en gång, efter middagen. Men så är jag ju den där vanemänniskan, du vet. Och jag brukar i dom allra flesta fall träna på måndagarna och tycka att det är den bästa starten man kan få på en ny vecka. Så det skulle liksom inte kännas rätt att bara bryta den höjdaren, bara sådär. Jag känner mig själv, rätt så väl, faktiskt. Och jag vet, att jag skulle må allra bäst om jag ändå drog på mig träningskläder, tryckte på tabatatimern och körde igång.
Men. Det där med motivationen.
Det äär inte helt självklart alla gånger. Jag brukar då tänka såhär (för ja, det är just det, det handlar om. Tänket.) : Jag vet att jag mår så bra av det. Och tänk vad skönt efteråt, när kroppen är genomtränad och påfylld med ny energi. Det är precis det som träning ger- ny energi. Soffan och filten- ja dom, är äääännu skönare efter ett träningspass. Och tänk dig, en iskall hallonsmoothie att sörpla på, som återhämtning. Och, den bästa träningen, är den som blir av. Kör nu!
Typ så.
En stark preggo-kropp. Jag uppskattar den. Och den tog mig ikväll igenom ännu ett träningspass. Tacksam.
M och jag tränade bredvid varandra, men helt olika saker. Han körde ett rent TRX-pass. På bilden: Plankan med knäindrag (stå i plankposition och dra knäna in mot magen). Den övningen längtar jag efter att få prova!
Och den där smoothien. Den var den godaste jag ätit. På riktigt. (Två stora matskedar kvarg, en apelsin, en banan, en skvätt juice och ca 2 dl skogshallon. Makalöst.)
Och så var den här måndagen till ända och jag känner mig helnöjd. Både i kropp och knopp. Om jag ångrar träningspasset? Aldrig. Har aldrig gjort. Och jag kommer nog aldrig göra det heller.
Men kudden, den blir skön nu.
GODNATT!
Kram/lillafrun
Varierad dag med ett middagstips på toppen!
Åh.
Finns det något bättre än att ramla innanför dörren, efter att ha gått i kylan hem och nästan frusit örsnibbarna av sig? Att få komma in i värmen, känna hur det osar gott ifrån köket och säga aah, vad skönt med kväll igen. Nja, svårslaget är det i alla fall. En, en, en, heldag på skolan och jag tycker redan att jag känner att det luktar bränt ifrån huvudet. Eller också är det så, att det är precis så det är, när man varit ifrån det där tänkandet. Det tar helt enkelt sin lilla tid att komma igång igen. Men, nu har vi börjat, vi är på gång. Om så inte i full fart, så ändå i någon slags fart.
Dagen har varit varierad. Och sånt gillar jag. Jag har spelat fiol, piano, sjungit, projektat, fruktstundat (ja, sånt avsätter vi tid till. Viktigt) och musikfröknat. Och nu har jag alltså landat hemma.
Mannen bjöd på middag:
En utav våra paradrätter här hemma. Otroligt gott och lika enkelt att laga.
Skär ett snitt i så många kycklingfileér du vill ha. Smeta in dom i grön pesto. Lägg i stekpannan och stek en yta på filéerna. Salta och peppra. Ta ur filéerna och lägg dom i en ugnsfast form. I snittet på kyllingarna petar du in, minst, en skiva mozarella. (man kan pyssla till det och sticka tandpetare som stänger igen filéerna. Men vi brukar skippa det. Det funkar ändå!) Klicka ut några klickar crème fraîche runtom fileérna i formen. Och skjuts in i ugnen, 200 grader. Tyyyyp i…. nä, det går inte säga någon tid. Det beror på storleken på filéerna. Skär ett snitt och kolla, helt sonika!
Medan kyllingarna gör sig klara i ugnen, så fixar du antingen quinoa eller couscous, som du blandar med körsbärstomater, gurka, avokado och paprika.
Så himlarns gott! Och jag sitter här nu, och sörplar på en kaffekopp, och är alldeles ypperligt mätt. Den där tröttheten, som kommer efter en heldag och när dessutom ljuset är helborta och kvällen är kolsvart, den ska ignoreras. Ett träningspass väntar, såklart. Men det tar emot, det ska gudarna veta.
MÅ SÅ GOTT!
Kram/lillafrun
Fääärdig! Den optimala. Och vännerna
Sådärja.
Färdig! Fett nice. Ligger på storsängen bland shoppingkassar, massa kuddar och mysiga filten. Nu ska jag vila och njuta av att vara färdig, med det där egentligen helt världsliga (julklapparna) men som liks förbaskat är väldigt roligt. Att ge till dom man älskar, det finns ju inget bättre. Än om det egentligen inte behöver kosta att ge något. Kärlek är ju det vi behöver allra mest och det kostar ju gratis. Men jag köttar på med båda, både klappar och kramar. Nu gäller det bara att hålla tungan i styr och fingrarna likaså. Jag är världsbäst på att försäga mig och ge i förväg. M har till exempel redan fått en julklapp…
Nåja.
Jag hade perfekta, effektiva, timmar nere på stan. Avslutade turen, det gjorde jag med att luncha med E och C. Gott och mysigt! Skjuts fick jag hem också, värsta lyxen. <3 Vad vore livet utan vänner?
Jag är så tacksam för mina. Och igår hade vi en fredagskväll som jag stoppar i hjärteasken. En sån där kväll när vi åt supergott och skrattade så tårarna rann. Jag och mannen bjöd på Grekisk pytt med tzatsiki, bröd och sallad. Kanske den optimala bjudmaten. Går hur bra som helst att förbereda och medan maten blir klar i ugnen hinner man sitta ner och surra med gästerna. HÄR har du receptet, du kommer inte bli besviken!
Och sen var det ju så lyxigt att gästerna hade fixat efterrätten. En citronpaj med passionsfrukstgrädde och små läckra koppar fyllda med vitchokladkräm med havtorns- och mangosallad. Helt makalöst goda efterrätter!
Så jo, vi blev mätta och somnade med skrattet i halsen och magen helnöjd. En fredagkväll med vänner. Sånt gillar jag!
Och idag är det lördag och jag säger fääärdig! till julklapparna och tänker nu ta en skön eftermiddagsvila. Godnatt 😉
Kram/lillafrun
En gång i tiden (och recept, kardemummaskorpor!).
Och nu är det tisdagkväll.
M är iväg på gospelövning. Så jag påtar på här hemma i min ensamhet. Och blev plötsligt så nostalgisk och fick såna flashbacks ifrån typ 9 år tillbaka. Det var vid den här tiden på året, strax innan jul, och han frågade mig, med den mörka tonårsbasrösten, ifall jag ville följa med honom hem på fredag. Jag kom ihåg hur jag smalt som en blöt fläck och färgen i ansiktet var lika röd som juläpplena du kan få tag på på ica nu, när jag svarade Ja, om jag vågar, med den ynkligaste rösten jag någonsin haft. Jag var så ofantligt nervös inför den där fredagen.
Jag var ju kär, ju. Alldeles, alldeles förskräckligt kär.
Fredagen kom. Skoldagen var lång som en evighet. Men plötsligt satt vi där på bussen. Och tankarna hos mig var många och virriga… hur pussas man? Äsch, det vet jag ju. Jag har ju övat. På den där tomaten syrran snackat om. Men, huuur vet jag när han tänker pussa mig!? Jag får panik. (tonårspanik. farligt. Men jag helt bombsäker på att det var nu. Som vi skulle bli ihop.)
Det var mina tankar. Medan hans var några helt andra. Han var mer intresserad om han skulle kunna ha någon användning av mig i ett band, som pianist, eller inte. Vi skulle alltså provspela tillsammans. Inte ha någon dejtfredag. Och det enda jag kommer ihåg, var att jag inte kom ihåg någonting. Ja, precis så. Han visade vad jag skulle spela, något jag absolut behärskade, egentligen. Men hans närhet gjorde mig knäsvag, alldeles för pirrig i magen, allt bara gick åt skogen och jag spelade inte en ton rätt. Jag sumpade min chans, kan man säga. Det blev inget band. Och vi blev inte ihop, heller. Jag minns hur fruktansvärt besviken jag var. Nu var det kört.
Och snart ringer klockan i köket. Skorporna i ugnen är klara vilken sekund som helst. Burken var helt plötsligt tom, så någon mer än jag som bor här i lyan, verkar gilla dom där kardemummagodingarna skarpt. Ja precis, dom är till honom. Han som det var kört med, en gång i tiden.
Receptet finns HÄR. Och nej, jag har nog fortfarande inte fattat det. Frågan är om jag någonsin kommer sluta förundras över hur det kunde bli såhär. Såhär bra. <3
God kväll! Alla Ni.
Kram/Lillafrun
Frusen cheesecake med smak av pepparkaka (eller saffran!).
Japp. Precis så!
En julig och len efterrätt, som jag är överlycklig av att han en extra i frysen, sådär att jag bara kan plocka fram den och äta den när som helst. DET, är liksom det finurliga med såna här efterrätter; att ha dom färdiga i frysen och bara kunna plocka fram när gästerna ramlar in.
Frusen cheesecake med smak av pepparkaka
Och då behöver jag, vadå?
- 4 dl grädde
- 4 ägg
- 2 dl socker
- 400 g philadephiaost
- ca 3/4-1,0 tsk pepparkakskrydda
- 150 g pepparkakor
- 50 gram smör
Och sen då?
- Vispa grädden.
- Dela äggen i gulor och vitor.
- Vispa gulorna med sockret, ljust och fluffigt ska det bli!
- Vispa ner phildelphian och pepparkakskryddan i äggvispet.
- Vispa äggvitorna, sådär hårt att du vågar vända bunken upp och ner ovanför huvudet!
- Vänd försiktigt ner först grädden och därefter äggvitorna i blandningen.
- Krossa pepparkakorna och blanda med smält smör och strö sedan i botten på en springform, ca 24 cm i diameter.
- Häll sedan smeten ovanför pepparkakskrossen.
- Täck över med plastfolie och ställ i frysen, i minst fyra timmar (fyrtio timmar funkar också;))
Ta ut cheesecaken, cirkus en kvart innan den ska ätas. Stjälp upp formen på ett fat, dra bort plastfolien och strö över lite pepparkakssmulor ovanpå.
(psst! Man kaaan även har med finrivet skal utav en apelsin, både i smeten och som garnering!)
Och!! istället för pepparkakssmaksättning, kan du ha i ett paket saffran. Så blir det plötsligt en himmelsk saffranscheesecake!
NJUT!
Senaste kommentarer