Ser så fram emot denna vecka. Men innan vi pratar om den, vill jag minnas tillbaka lite till den där Födelsedagsveckan..
Vanlig Hemmamåndag startade veckan.
Medan Snickarpappan och S jobbade med huset, gick jag och minsta barnen till grannen, Tant G, på andra sidan åkern. Hon fick en liten bukett av de allra sista luktärterna. Gott att glädja andra. På köpet blir man ju lycklig själv!
På tisdagen regnade det nåt så ohyggligt. Hela dagen.
Jag var obotligt springsugen och mellan ett par störskurar chans-gav vi oss ut. Klarade oss förstås inte aaaalls från regnet och jag var prick hur blöt som helst när vi kom tillbaka. Ungarna snusade gott, jag var rykande varm och lycklig… ibland är det bara härligt att köra på, regn är liksom bara regn och inte ett hinder på något spring-vis, egentligen!, tänkte jag..
Vi somnade gott om höstkvällarna. Fortfarande trasslar vi oss alla i Storsängen.
Mitt i veckan var det plötsligt bara Lillebror och jag hemma för några timmar. Så ovanligt och mysigt, på samma gång.
Juniflickan var på Mormordate.
En loppistur gjorde vi oss i Lilla byn när vi hämtade hem lillasyster, pojkarna hittade sig själva i en spegel men i övrigt; ingen loppislycka den gången. Vi letar vidare. Efter Linneskåpet.
Jag receptspanade bland mors recept.
Vi kalasfejade.
Och ungarna var förstås med i allt. Att slicka bunkarna efter bakning är ju en höjdare… det blev även Lillebroren varse om! .. att baka och mumsa smet, var också en lagom syssla, när man som Storebror precis varit på bvc för livets sista gång, klarat av det pirriga i att få vaccinspruta (!), bli lite småfebrig och behöva ta det lugnt för ett slag.
Jag njöt av susande HemmaMammaliv.
Säger kanske en gång om dagen till mannen att ”tänk att dom är våra!”. Det är en så himla fräsig syn, det där lilla gänget samlat. Fordrar absolut en stor dos energi, dagarna i ända, men geeer också så himmelens megaenormt mycket.
En guldstund.
Gungandes i trägungan där ute i färggranna hösten, ammandes liten lillprins. Storan beskrev det så bra; ”som en kärleksförklaring varje gång”. Varje amning, alltså. Och det stämmer så väl, tycker jag. Jag är så kär i dessa stunder och det är ju himla tur, eftersom jag har en B som inte verkar ha den minsta lilla tanken på att ens trappa ner lite på dessa stunder. Därför är jag smått nervös inför en grej i veckan, mer om det längre ner..
Poff var jag 29 år, blev firad till fullo och tog sedan lördag och lutade mig mot han jag älskar så, ni fick se synen på insta stories.
Vi tog fika med oss i ryggsäcken, fem gulliga barn (våra, plus två småvänner till ungarna) och slog oss ner längre ner på gården, vid ”Gläntan”. Ypperlig liten utflykt. Det stora i det lilla, ni vet..
Veckans sista dag. Mötte vi Storfamiljen för utehäng, korvgrillning, surr och kaffesörplande. Rikedom i sin ljuvaste form.
Det blev tårfyllda protester från S och J när vi skulle skiljas från Storfamiljen och bege oss hemåt…så Mormoster Storan sa ”låt dom stanna en stund, så skjutsar jag hem dom” (ni förstår lyckan och tacksamheten över att ha dessa människor i vårat liv!?) medan vi andra åkte hem. Jag tog då Lillebror med mig på en tur till snyggingarna på andra sidan ”storvägen”. Alpackor till grannar. Sånt älskar man ju!
Sen gick vi upp och inspekterade vad duktiga Snickarpappan påtade med.
Till kvällen var vi alla trötta och bläddrade i fotoalbum tills ögon gick i kors. Det var första oktoberveckan, det. Känner mig bortskämd på livet.
…
Nu är det måndag och..
Veckans planer:
Åka till norra staden för en hop ärenden tillsammans med familjen
Ta en långsam dag vid köksbordet, sortera ut bilder för framkallning och förbereda för ännu ett fotoalbum. Ungarna verkligen älskar att titta i dessa och det är en bra drivkraft för mig att fortsätta med det pysslet!
Springa och gå! – i lövprassel. Själagott så det förslår!
Inhandla i alla fall nåågra vårlökar.. uppdaterar er senare om vad jag som norris tycker är mest värt att peta ner.
Knåpa höstmysiga inlägg till er.
Ha Storan-Lillan-dag. Med tanken att Pappan tar över rodret här hemma över den dagen.. och det kommer han fixa galant.. men huur ska jag och B klara oss utan varandra, är frågan.. och det jag är nervös över, mao.
Trappan är vilken dag som helst färdig på snickeriet och jag och M behöver bestämma oss för vilken behandling den ska ha…
Lekdate med småvänner, mammor surrar, barnen leker.
Vårt blivande sovrum får gipsskivor under veckan och till helgen väntas spacklande, slipande och takmålande.
Storebror tänker börja Skridskoskola
Typ så. Vi börjar mjukt. Påtår. Några djupa andetag. Innan vi sätter oss i bilen och susar norrut mot Örnsköldsvik. Ett jobb för Drömgårdsliv ska filmas och samtidigt gör vi oss därefter en mysig familjetur,..
Hoppas att ni alla får en god start på veckan, så hörs vi snart igen!
Och återigen; Ni som önskar bli uppdaterade på facebook och se direkt när Drömgårdsliv har ett nytt inlägg att läsa. Ni, kan klicka HÄR för att gå in och gilla den nya sidan som tillhör Drömgårdsliv.
Det var min 29-årsdag och födelsedagsmorgonen njöts. Fastän vi till kvällen skulle fylla hemmet med dryga tjoget av älskade familjemedlemmar och det stod kalasfix för fullt på schemat, så hade jag gett mig själv i present att förbereda och dona i massor innan, så att födelsedagen kunde ägnas åt i alla fall ett litet slag av sånt där; lugnan ro och mys med mina småhjärtan.
En runda i trädgården unnade jag mig också. Att den fjärde oktober kunna plocka in både rosor och praktvädd, rönnbär och höstfärgade hallonris. Underbart, ju!
Vi dukade och donade. ”Det här går ju bra ju, syrran!”, sa Bertilen!
En så otroligt vacker höstdag. Jag kände mig både barnsligt pirrig i magen och samtidigt lite sådär eftertänksam och funderande. Livet, ni vet.
Jag blev så lycklig då Storan och mannen gjorde det möjligt för mig att kuta ut på en fantastisk springtur. Kände mig så stark. Njöt av varje steg, lövprasslet och oktobersolen…. och ammestunden med Lillebror direkt när vi möttes igen.
Minimannen tyckte att vi pyntade med fasligt ”skrrruttiga” blommor… jag tyckte det blev fint, jag!
Det skulle bli höstigt födelsedagskalas, ju. Hej, hej där i gamla fläckiga spegeln!
Nu började det närma sig… och det var hetsigt värre där i köket.
Kycklinggrytan (den HÄR) puttrade för fullt på spisen, potatisen kokade över…men allt sånt hör till och vi high fivade där i köket, jag och den skäggige.
Allt ordnade sig och nu var det bara en sak kvar..
Vänta på kalasgästerna- pirret!
.. inom några minuter började älskade människor gå och rulla in på gården. Drömgården fylldes av älskat människorsurr, kramkalas, och födelsedagssång. Så älskvärt att det förslår!
Vi åt gryta och ”mammabröd” och barnen sprang runt i huset härs och tvärs och det finns inget jag tycker är så drömmigt som just det, när hemmet fylls till bredden. Av Liv.
Kalasfikat pryddes med sötaste teckningen jag skådat. Chokladtårtor (recept HÄR), chokladbollar (barnens favoriter!), ljuuvliga biskvier gjorda i långpanna (recept kommer, för så himla smidiga att göra och goooda!) och morotskaka på toppen av allt (recept kommer på den med, förstås!)
Tydligen så gott att det faktiskt inte gick att vänta till rumpan hamnat på lilla stolen.. älsklingen där! Med gullekusiner i bakgrunden.. den ena med glitterklänning, i ÄKTA guld, förstår ni…
Och nånstans här, knackade det på dörren och jag tittade storögt på Storan och sa ”vet DU vem som kommer nu!?”.. det var liksom ett så bestämt, rivit knackande…
Jag gick förväntansfull till dörren och öppnade… och där, stod inte mindre än fem älskade stjärnor till, som överraskningsåkt ända från Huduvstaden och hit till gamla gården i norr. Storasyster M med fina familjen. Vilka galningar alltså. Äsklingar, älsklingar. Och kvällen toppades än mer… med massor av sånt här;
Syskonsurr och skratt. I massor. Mannen fångade oss, en hjärtevarm syn tycker jag. Bara en systerdarling som fattades oss, fast hon kunde verkligen inte komma då hon hade det världsgott i ett varmt land. Ja, ni förstår ju.. jag var småchockad och så lycklig. Tänk att alla människor bökat sig hit, för min skull..
26 familjedarlingar var vi. Jag satt där i surret och tittade mig om, en sån ynnest.
Öppnade paket och blev gråtig. Skrattade lite till. Och dukade tillsammans med Storan fram ännu lite mer gott att äta. Man kan liksom inte äta för mycket gott, ju!
Vi åt kex och ost och skålade för livet och pratade om ditt och datt. Drömmar och sånt, stora som små. Rynkade pannorna på det flärfullaste sätt bland en hoper tapeter där alla gick in med sin åsikt med kraft och det var så härligt att det inte var klokt. Plötsligt var det midnatt och kramar hade strösslats och storfamiljen spritts härs och tvärs..
Medan ungarna snusade som smågrisar i Storsängen snodde jag en puss av mannen innan vi började stöka i köket, bland disk, mysig musik och minnen från kvällen..
Så, så gick det till. När det var höstig 29-årsdag och födelsedagskalas på Drömgården!
Jag kunde inte känna mig mer bortskämd, överraskad, lycklig. Och tacksam. Oändligt tacksam.
Tack alla som förgyllde min lilla 29-årsdag. Och tack, tack, tack för alla grattisar! <3
-Idag fyller jag 29 år. Allra sista ”tjugo-nånting”. Och orden stannar i bröstkorgen på mig… jag känner en så ohyggligt stor tacksamhet. Över livet.
Att få väckas denna dag, av en älskad skäggig och en hel skara små barn, som tillsammans kånkade på paket och blommor och sötaste teckningen jag skådat, och sjöng för så fulla halsar det bara gick sådär tidigt på morgonen. Rostigt i halsen var det, sa Minimannen när han pussade sin mor grattis, tätt följt av kärleksströssel från de andra darlingarna också.
Ni förstår själva. Mamman är en blöt kärleksfläck. Av kärlek.
Näpp, idag är det ingen vanlig dag. För idag är det Mammans födelsedag! Och vi ska tusan fira, dagen lång!
Frans Frasse Fransson sätter bild på känslan jag kan ha strax innan middagslagningen tar vid.
Eftermiddagströttheten.
Men ändå en önskan om en god, smakrik, näringsrik, enkel, smidig middag … låter ju tyyp omöjligt att pricka in alla dom punkterna, men att laga hela middagen på en plåt i ugnen minimerar disk och kastrullkaos och medan det bakas i ugnen hinner jag stöka undan på köksbänken och snabbt röra ihop en kall så till middagen och duka kring köksbordet.
Plåtmiddag!
Jag klyftar potatis och rödbetor. Strösslar över morotspengar och ett knippe färsk sparris. Ringlar över olivolja, saltar och pepprar och skjutsar in i ugnen. I typ 225 grader i 20-25 minuter (beroende på hur pigg ugn man besitter… våran är kanske inte rivigast på den här jorden).
Fetaoströra;
Under tiden rotsakerna bakas i ugnen, rör jag ihop en rejäl klick creme fraiche, smular i ett paket fetaost, saltar pepprar, ringlar i lite olivolja och vrider ur en halv citron som ligger i kylskåpet och väntar på bättre tider. Klart, en fetaoströra av rang!
Nu har 20-25 minuter gått i ugnen och jag lägger till sist på torskfilé som jag delat i portionsbitar, saltat och pepprat. Skjuts in i ugnen till torsken är klar. Typ 15 minuter till, med lite lägre temperatur (typ 200 grader).
Enkelt Middagstips, lagat på plåt!
Alla älskar det här hemma hos oss. Hoppas ni kommer tycka om det, ni med.
Senaste kommentarer