Det är måndag och ännu en mörk decemberdag här i norr.
När snön smälte bort för några dagar sedan och det sedan regnat och regnat, så är det så otroligt otroligt mörka och blöta dagar just nu. Men, det här är bara konstateranden. Inget klag. För fy tusan vad härligt det är. Att på friska ben, kunna knata ut. Andas friskluft och tanka energi. Oavsett väder.. om det inte blir ljust ens mitt över dagen, så är det bara så. Skäll skulle jag ha, om jag klagade för något så världsligt som att det regnar istället för snöar. Inte sant!? Vi pysslar om dagarna och gör dom så varma och trivsamma vi bara kan, visst?
Nu tar vi i vanlig ordning måndagshälsningen. Blickar lite tillbaka innan vi kikar på den här adventsveckans önskeplaner…!
Veckan som gick, fylldes med..
Sånt här. Mysiga stunder i hemmets trygga vrå. Jag beundrade stickesockarna jag fått av Svärmor, sörplade kaffet och spelade spel och pusslade tillsammans med småmänniskorna i mitt liv.
Månskenet var helt magiskt och nätterna kändes ljusa med skenet mot det tunna snötäcket. Och morgnarna, var som en saga. Dessa bilder är från morgonrundan till lagårn. En syssla alla mår så gott av.
NisseNissan är så busig i år förstår ni. Känner sig som hemma. Går i skafferiet och äter upp pepparkakor under natten och smular ner som tusan… (tror ni barnen är förtjusta?)…
Vi umgicks med våra helt underbara vänner. Vi säger det till varandra varje gång vi ses, vilken lycka det är att vi funnit varandra. I vår lilla by. Bara några minuter med bil, eller en promenad från varandra. En utefika med goda avstånd och lekande barn i kring, är så otroligt gott. Vi gör vad vi kan i dessa tider! N hade ordnat så otroligt mysigt och gott för oss alla!
Och den här eftermiddagen var magi för HemmaMamman. Den jag redan beskrivit. Den med huset fullt av småungar som lekte och fikade och fejade. En skara lyckliga ungar. Kan inte tänka mig ett härligare sällskap!
Så blev det regnig helg och hela lördageftermiddagen och till mörka kvällen, var jag och den skäggige på date. Ja, alltså.. date, på vårt vis. Inte på flådig restaurang eller så. Nä, medan lilla barnaskaran var hos älskade vänner och blev topp-ompysslade, fick deras mamma och pappa tumanhandtid, byggstädade inför slutspurt i bygget och åt middag på två. Ni förstår, så busigt det kändes! Och alldeles underbart, när skaran var hel sedan.
Så blev det söndag och Juni tände Andra Advent-ljuset. Pappan ser liite bekymrad ut.. undra om det beror på att Minstingen håller på att sätta sitt lilla pekfinger i ljuset? haha
Hela dagen var ett enda långt mys. Med kojbygge, julkaramellskokande och på toppen; Pepparkaksbygge och pyntande av det hela.
…
Veckans önskeplaner!
-Ha alldeles ”vanliga dagar” med min familj. Basic? Nä, inte alls. En ynnest. Och lyx!
-Göra det allra sista skriv- och fotouppdragen inför julen!
–Göra några julklappar..det personliga är så roligt tycker jag!
–Måla lister! Vi kämpar på i rekordmängd på övervåningen just nu, en ”Julkalender” är gjord och varje dag vet vi vad vi behöver hinna för att kaaanske kunna flytta upp till jul… vi gör så gott vi kan. Det räcker så. Bara lite roligt att ha ett tidsmål nu när vi är så nära! .. annat var det när vi stod i en spånhög och skottade och någon undrade ”när är ni klara tror ni?”. VI VET INTE, ju! Men nu, nu vet vi.. typ. Och det är… snart…. 😉
-Luciamysa! … kan bli alldeles gråtig när jag tänker på att vi inte får vara med om det där magiska i kyrkan i år. Lyssna på lilla 6-åringen … men! Det hade kunnat varit värre. Det, är inget att lägga fokus på. Pandemiskiten kommer dra sin kos. Snart. Det bara måste den! Framtill dess, gör vi livet så gott vi kan, med det vi har.
-”Bara Leva”. Det största vi kan göra. Vi mår så gott och är så tacksamma för det. Men livet sker ju…, högt och lågt, förstås. Jag har ont i magen över flera saker just nu. Och jag försöker ordna alltsammans, så mycket jag bara kan. Ger mig inte förrän motsatsen är mig bevisad, ni vet. Vi är så himla tacksamma över att få leva som hel familj, dag efter annan. Med små bekymmer som snoriga näsor, föör leriga hästhagar, decemberregn…. tänk gärna du med, på vad du har att vara tacksam över…
…
Önskar er en god decembervecka! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Vi inledde denna Andra Adventshelg, på det mysigaste sättet vi kan tänka oss.
Som plåster på såren för den skolälskande 6-åringen som hade liiite snorig näsa och därmed inte fick gå på sin lilla skoldag, kunde vi sätta igång med allatillsammanspysslet för dagen redan från morgonen istället för att vänta till efter lunch.. det var lycka så det förslog! .. Enormt mysigt när ingen skulle någonstans, tyckte mamman. Morgonen kunde pågå så länge den ville. Efter julkalendertittande och frulle gick vi ut på gården. Med alla tre barnen med till lagårn är jag helt överflödig vid sysslorna. Tänk så dom lär sig, dom små. Hästarna fick mat och vatten och gos. Så stoppades det nejlikor i apelsiner och spisades julmusik… innan vi drog igång med dagens efterlängtade bestyr…
Årets pepparkaksbakning! … i vårt egna gammkök. Med Mormor och Morfar som sällis, på facetime. Och inte vi i deras kök, som vanligt. Vi gör det bästa vi kan av situationen, visst?
Den här synen, av tre lyckliga ungar, gör mig salig.
Och tänk. I år var alla tre barnen ivriga peppisbagare. Bertilen bakade ”Pappas tlaktoj” och ”Chippen”. Traktorer och hästar, det är livet liksom!
Mamman svischade emellan ungarna, Kavlingshjälp här, utstämplingshjälp där och så gräddades plåt efter plåt och doften som spred sig i köket var fantastisk. MammaMormors pepparkakasdeg är den allra bästa och Storebroren konstaterade att hela alltet var som en dröm... medan StoraLillasyster snabbt fyllde i att men tänk att det inte äär någon dröm, det är på riktigt!
”Nygräddade pepparkakor. Av Mooormors deg”.
Bakade av små barnhänder. Försvinnande goda peppisar. Och ser ni enhörningen? Jodå.. nog skulle Juni ha en Junicorn, givetvis.
Så efter lunch när Lillebror långsov ute i vagnen, så fortsatte vi med Storasyskonpyssel. Vispade kristyr och garnerade.
Så roligt att det inte var klokt!
Nu rådde en viss trötthet i lägret. Det vilades och knaprades pepparkakor och lektes på rummen för dom små. Med den nu hemkomne konstruktörspappan nära. Mamman pustade ut efter ivriga timmar, med att baka alldeles solo allena.
Det blev många hästar..
… och granar och traktorer!
Stora pepparkaksburken fylldes. Köket blev mjölfritt innan jag snodde ihop den HÄR enkla fiskgratängen med blomkålspuré till middag.
Till kvällen hade kristyren stelnat helt och hållet..
Bröderna stod och betraktade och beundrade skapelserna. Innan alltsammans fick samlas i varsina burkar.
”Det här är värdens bästa fredag”, sa den ene. Och vi andra höll med. Tillsammans i ett varmt och tryggt gammkök, med så mycket pepparkaksdoft att det bara osade om det när man öppnade dörren utifrån… bakade utav deg vi fått av någon vi älskar till månen och tillbaka, och tillbaka igen..
Det är decemberkväll och hemmet doftar såpa.. barnen är nyduschade och sover gott i renbäddade storsängen. Bara torktumlaren som låter. Tända ljusen lyser i sin tystnad. Det är torsdagsfeeling på ett för mig flärdfullt sätt. Att skurvattnet var alldeles grått.. det tyder bara på liv. Visst?
Så tänker jag ett varv till..
Tänk, om 20-åriga, superpedantiska, Emmeli hade sett hur Emmeli tio år senare lever. Då hade hon fått spunk. Samtidigt som hon beundrat och avundats. Då, på den tiden, snackar vi pedant och absolut tvångsmässiga städfasoner. Alllllllt skulle vara på sin plats och skräp var (nästan) det värsta jag visste. Som att jorden gick under för lite stök?
Så blev jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt. För att mina egna pedanterier fick maka på sig nu. Här ska levas! Jag vill se lyckan när ungarna springer in och ut med barfotafötter om sommaren. Jag vill att småttingar ska få leka och skapa, baka och greja. BUSA! Jag fantiserade om hur barnen med småvänner ska få njuta fika kring köksbordet, gång efter annan.
Och jag har övat. För det är ju så man gör eller hur? När man vill lära sig något nytt? Båda vad gäller fysiska och psykiska färdigheter..!
Jo, nog gillar jag forfarande ordning och reda och jag älskar känslan just precis nu, när det är nystädat för några minuter. Det är inte jobbigare att ha ordning än o-ordning i ett skåp till exempel, tvärtom. Men nu pratar vi inte insidor skåp, som lätt får stå orörda. Nu pratar jag hemmet.
Här hos oss; ett lekrum som är ett stök-, tvätt-, och leksaksrum. Stora Salen, som barnen både leker, spelar instrument, kurra gömma-busar och myser i finsoffan med både frulle och fikor titt som tätt. Det är stora sovrummet där precis alla sover och trasslar runt bland täcken och miljoner kuddar. Det är trånga hallen med noll förvaring… där ”Någon” gladeligen går in med sin stalloverall som är skitig och dan… ja gärna går samma människa direkt in över köksgolvet för att hämta morötter i kylskåpet till sina ”hästpojkar”, givetvis har hon då inte tagit av sig leriga stallkängorna utan tjavar fram som någon annan Pippi Långstrump-dubbelgångare. Och rymliga bondköket med pyssel, pusslande och bakande och lagande dagarna i ända. Förstås också hela övervåningen. som i ett liiitet tag till är ett spån-hak och som gladeligen delar med sig av härligheten även hit ner.. ja inte bara genom barnaspring våningarna emellan, eller från oss päron som jobbat där. Det pyser även ner inne i lill-toan och från halvfärdiga taket i hallen…
Ja, ni förstår. Här finns inga perfekta rum. För rummen innehåller livet. Och livet är inte perfekt…. eller jag menar, det är det visst, fast alldeles operfekt perfekt….
Jag har aldrig känt mig lyckligare? …. För jag lever så mycket jag bara kan. Varje dag. Som jag mår som bäst.
Återigen, klyschigt men sant; till mångt och mycket är vi författare till våra livskapitel. I stort och smått, kan vi göra val. Val, som gör att livet blir så härligt och njutbart som möjligt. Ge mig en anledning att INTE försöka göra var våra liv så goda som möjligt? Nä, tänkte väl det. Här, ett larvigt exempel om städning… givetvis är det egentligen så mycket mer än så. En pärla i ett långt pärlband som är jag och mina värderingar. Värderingar och leverne som nu är så självklart. Som gjort att jag gett vika åt såna där ”måsten” som bara funnits till ingen nytta och istället har jag givit min energi till sånt som gör att jag känner livet i mig… utåt sett är det nog inte mycket annorlunda. Vi trampar förstås inte i hästskit eller vadar bland smulor nu… men bara känslan och inställningen… är så annorlunda. Jag lämnar alla dagar i veckan disken på diskbänken, för att istället ge mig ut med barnen för lek eller springtur med vagnen. Disken står ju så snällt och väntar till sedan! Något som ALDRIG skulle ha hänt förut.
Idag hade jag sju ungar här hemma som lekte och sprang, fikade och pusslade, busade, sprang mellan våningarna och hela alltet gjorde mig alldeles rörd. Min önskemålbild som mor. Lyckan och livsnjutet, hos både små och stora.
… nu ska jag insupa den här stunden. Kvällslugnet. Känslan av att alla barnen mår gott och sover tryggt. Och vet ni, såpadoften är godare än någonsin …
Första decemberdagen är här och den har varit så vacker här i norr.
Kall och gnistrande. Med sånt maffigt månsken till morgonen följt av den klaraste decembersolen under dagens få ljustimmar. Efter utestund gick vi in och slog på ugnen. Att baka är ett höjdarpyssel.
Små snittkakor, alldeles särskilt bra idé. Så enkelt och trevligt att baka. Och så himla gott! Dessa snittar med saffran toppade med hackad mandel och råsocker, är så försvinnande goda!
Här kommer receptet!
Saffranssnittar!
Du behöver:
150 gram rumsvarmt smör
1,5 dl strösocker
1 nypa vaniljpulver
3 3/4 dl vetemjöl
1,5 msk ljus sirap
1 tsk bakpulver
1 g saffran
ägg, råsocker och hackad mandel till topping
Gör såhär:
Sätt ugnen på 175 grader och klä en plåt med bakplåtspapper. Jag använder matberedare, men annars nyp ihop med händerna, alla ingredienserna, förutom råsocker, mandel och ägg.
Dela degen i tre och rulla till tre längder. Lägg längderna på plåten och platta till lite med en gaffel
Vispa upp ägget lite lätt och pensla längderna. Strö över hackad mandel och råsocker.
Grädda längderna i mitten av ugnen i ungefär 10-11 minuter. Ta ut längderna och låt svalna lite innan du skär snittar av önskad storlek.
.. låt sedan älskade människor i kring, provsmaka! Men håll sedan kakorna lite i gömme, om du inte vill att dom ska ta tvärslut på en gång. Förresten! Gör dubbelsats på en gång. Lärdom till mig själv, alltså!
Försvinnande goda Saffranssnittar, alltså.
Nu, i vårt ”uteskafferi”. Gömda i kakbruken jag loppade en sommar på Gotland.
Senaste kommentarer