Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.
Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.
Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.
Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.
Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..
När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.
Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.
Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.
Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.
..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.
Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.
Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!
…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.
Liivet, mer än fräsigt!
Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.
Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.
Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.
Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.
Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.
Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.
Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.
Vilken stjärna du är, Lilla O.
…
Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.
Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3
Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.
Några glimtar från Bäbisbubblan..
Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.
Hans små tår är dom vackraste jag har sett.
Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.
Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….
.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..
Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.
Älskad familj på små besök i bubblan.
Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.
”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.
Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.
Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.
.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.
En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.
En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.
Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…
…
TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3
September blev oktober och vi tittar på veckan som gick…
Vi startade en ny vecka av Hemmaliv och känslan av att vara ”fria som fåglar” och skapa dagarna utefter behov sköljde gott över oss. Livets lyx!
Pyssel vid köksbordet för barnen.. där mamman pendlade mellan att pyssla hon också och storstäda klart köket. Köket, som blev så tjusigt att den där boande höggravida typen beslöt oss för att ta lunchen ute på bron. Jojo! Och ungarna jublade förstås.. järnmackor ute i i-slutet-av-september-solen! … och morsan fick njuta sin nystädatkänsla en stund extra. Succé, ja!
Samtidigt som vår ena av dom två New Dawn-rosorna (som vi var lite rädda hade strukit med i våras från kalla vintern) blommade.. så färgades löven gula, så gula och flög av träden all världens väg i höstblåsten!
En dag var det bara Storebror och mamma hemma några timmar. Vi passade på och tankade Bara-Storebroren-och-Mamma-tid när småsyskonen var på sin Kotte- resp. Rävgruppsdate på förskolan. Det är tusan inte lätt att norpa åt sig egen mammatid när man är Storebror till två, snart tre småsyskon.. så det var vi värda den där dagen, sannerligen. Å himmel, vad trevligt och mysigt vi hade det.
Vilade! I olika omgångar. Struntade i tvätten och myste med katten den ena. Klappade mage och snusade Lillebror den andra. Och tre svängar prickade jag av migrän (IGEN!?)… blev så sur att jag knappt orkade reflektera över skiten. Tack och lov inte dom allra, allra kraftigaste anfallen.. tappade bara tal, känsel osv, en av gångerna. Annars ”bara synbortfall och vidrig huvudvärk”….. oboy..fast just här på bilderna mår jag gott så gott och bara njuter. När jag har migrän är det inte läge för fotograferande..
Vi dejtade med små och stora vänner på olika vis.. Fräsigt överraskningsmellis på ”Glassbaronen” ena dagen och mysig hemmalekdate nästa. Så tacksam för alla dessa fina människor vi har omkring oss. Ser ni förresten hur lyckliga ungarna är över att få GÅ IIIIN och fika tillsammans!? … restriktionerna har vi levt med länge nu.. så ovant det känns, att släppa. Vi gör det med försiktighet, eller hur? <3
Jag och mannen kampanjade för Naturkompaniet. Ja, och Fjädern förstås!
Ni ska veta hur skitglada vi blir, att ni inte sparkar bakut när det dyker upp reklam nu och då hos oss här på Drömgårdsliv utan att ni faktiskt stöttar det också, med en kommentar eller gilla (ja mestadels hamnar annonserna ju på instagram och där förs statistiken så, utifrån likes/kommentarer osv!) Det är ju faktiskt så, att vi delar med oss av allt detta ”Drömgårdsliv”, helt gratis och med fullt fyr från hjärtat. Jag skulle inte kunna lägga all denna tiden nu, utan att känna att det faktiskt också gav oss en slant och det verkar ni förstå. Och det gör mig så glad. Ni kan lita till att vi alltid, alltid bara kampanjar för sådant vi verkligen står för och tycker om. Så, nog om detta. Ville bara förklara lite. Och säga tack, för att ni är så goa!
Och titta där då! Årets sista stöpa äppelmust… gjordes ute i kolsvarta mörkret. Hela gänget var med förstås. Vi tände upp med bygglampor och ficklampor och jobbade på som bara den! …och ni må tro att musten smakade extra gott när vi kom in i värmen sedan.. Bertilen var väldigt rädd om sin nytappade flaska. Ja, det äär så gott. Enkelt. Bara en endaste ingrediens. HÄR kan ni kika hur vi gör, lite tydligare..
September blev oktober… vi prasslade i löv, kokade saft och hösten var mycket sitt ruskigaste jag utanför fönstret.
Så blev det fredag! .. vi hämtade in lite ”nya” spel från förrådet.. det är vansinnigt lyxigt med allt ”ärves” vi har. Tack storstadskussarna för detta skitroliga ”livets första kunskapsspel” som både 3-åring och 5-åring tyckte var väldigt roligt. ”Se vad jag kan” heter det och blir ett tips från oss till er.
Plötsligt var det efter lunch och hela gänget fulltaligt. Vi dök in i fredagsmyset.
Helgen har fortsatt att vara regnig som bara den. Vi har alla varit på rolig och välordnad fotbollsavslutning för Storebroren, det har pysslats och kalasbakats i köket… och sista lilla listen spikades upp i matrummet av brandismannen som ja självklart också ryckte ut på larm huxflux… ”bliir vi kanske klara med det här rummet någon gång, alltså!?”.. lite den, är känslan… i veckan ska ni få se!
Veckan avslutades med att jag vaknade av ännu ett migränanfall.. som jag bara lät få udden ur sig innan ”tornadon” (aka Den Höggravida, Otåliga Kvinnan här i hemmet) var i full gång. Storstädade sal, putsade fönster, rev i gardiner och så vidare… och plockade in en så andäktigt vacker blombukett.. för nu är det skrapa, skrapa som gäller.. varje blomma känns så dyrbar som kan plockas in.
Det var en fin vecka, det där.. inte fin som i ”lekande lätt och utan grubblerier och krux att ta sig över”.. men fin, som i att den innehöll livet, tillsammans med dom jag älskar mest. Och då räcker inte ordet ”fin”. Inte på långa vägar.
Önskeplaner för vecka 40!
-Vi börjar med mammans födelsedag, idag! 31 år.. uj uj uj! 😉 .. till kvällen ser jag fram emot det lilla, lilla kalaset här i gamla drömgården. Vi inviger matrummet till födelsedagsmiddagen, hurra så roligt!
-Susar till barnmorskan! … med både J och B har jag inte hunnit dit mer efter detta besök.. men det här kanske är gången vi går 40 fulla och till och med mer!? .. vem vet. Unobebben…
-Ta en oktoberdag i taget.. iiiinget är som väntans tider. Sannerligen. Omöjligt att planera något. Bara att åka med. Fräsigt! Är så tacksam över att få vara med om detta så mäktiga, spännande ännu en gång. Tillsammans med en skäggig jag älskar så och våra tre så förväntansfulla barn till storasyskon. <3
…
Nu ska vi fira ”Mammas födelsedag” här, dagen lång! Önskar er alla en god start på veckan, ni med. Så hörs vi.. när vi hörs, helt sonika! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Hej i måndagen! Så himmelens härligt septemberväder vi bjudits på flera dagar i streck nu. Idag är vi ute och bara njuter. Plockar äpplen. Förbereder för en sista must-omgång. Och bara mår gott. Största pojkarna i familjen kom hem strax efter lunch efter skola/jobb och det är en så själagod grej att få starta veckan mjukt, tillsammans.
Låt oss kika på veckan som gick, vetja! Sen några önskeplaner för den här (lite för spännande) veckan..
Veckan som gick;
Började med soppmiddag. Höst + soppa = SANT. Eller hur? Den HÄR soppan blev det, till en god brödbit.
Jag tog hand om den sista zucchinin. Rev och frös in i lämpliga portioner för att sedan i ett nafs kunna baka det HÄR brödet.
HemmaMammans pärsigaste stund på veckan? .. när hemmet är tomt på ungar. ”Vad gör jag nuuu!?.. hur gööör man?”…En på skola, en på Rävgrupp, en på Kottegrupp… Bebbe-Uno!! Kom ut och håll mamman sällskap snart! … men jag försöker njuta av dessa småstunder, förstås. Några timmar går i ett nafs och sen är veckans pärs över, hehe. Promenera med bara mig själv i sällskap, till exempel. Inte så dumt ändå. Plocka en sån där bukett som känns så himmelens lyxig gjorde jag också..lyxig, precis som den allra första på våren ni vet? fast det nu är en utav dom allra, allra sista..
Så världsmysigt att ha eftermiddagshänget sedan när alla är samlade igen. Spela spel, äta mellis och snacksa oss fram på nötter och russin framtill middagsfixet..
En dag visade jag er våran trappa, på instagram. Det är ju för fräsigt att vi har en riktig trappa, tycker vi fortfarande, efter två år. Ledstång ej på plats. Ej heller ett riktigt räcke, bara ett provisoriskt… (dock barnsäkert, lovar!) Men titta, visst blev lamporna tjusiga där? Lycklig varje natt jag kliver upp och preggokissar och kan tända…
Vägde upp dom där timmarna utan barn, med att ta med mig några extra gullungar hem en annan dag. Finns det förresten något härligare än att säga ”nu är det fiiika!” till ett gäng leksvettiga småungar som bara ööser in bullar och saft och som tycker att livet leker?
Och från att ena dagen känna sig som en supermom med hur mycket kraft som helst.. putsa fönster, skura bro, kirra middag i lergryta, pyssla om en hel hop med ungar.. till att en annan dag vara en preggo-hormonbomb utan dess like.. känna sig ynklig, önskade få sitta i mammas knä och få saga läst för sig… gärna varm choklad serverad till mellis också… det går upp och det går ner, …. nog för att mamma säkert hade kokat varm choklad åt mig om jag susat hem till päronen.. men istället pysslade jag om barnen och mig själv med varm choklad och vispgrädde och ostmackor att doppa där i. Klappade egna kinden ömt. Eftermiddagsslumrade. Japp. Bra så. Dagen efter. Ny energi.
Vi fick världens finaste bud, från älskade älskade vänner långt nere i söder. Vi bodde tillsammans i samma trappuppgång, under Piteåtiden.. levde sannerligen med varandra. Fick våra första barn samtidigt. Nu bor vi 100 mil ifrån varandra. Men vänskapen är stark, så stark ännu. <3
Det blev fredag. Alla barnen var bjudna på födelsedagskalas…. och där hemma? Satt föräldrarna på sofflocket och moffade det där smågodiset som mannen hade köpt till sin fruga den där dagen hon var som ett barn… och också grät efter lösgodis. Haha!
Och så blev det lördag och helg. Och äääntligen fick vi vakna till sol efter vad som kändes som en evighet av moln och regn.
Skrållan var på eget mormor-och-morfar-dygn. Storebroren hängde hos sin kusin. Och Lillebror var hemma med päronen med fullt fokus. Alla hade det gott på sina håll, mao. Här hemma hästade vi. Bertil red en lång tur på sin ponny. Ikran promenixade med sin M. Väl hemma igen, tog jag ett pass med Kolabönan. Jackan kastades av och det var sensommarvarmt. Och jag längtade efter att få dundra fram på den där kolabönan.. men nöjde mig med att jobba honom ääännu ett pass från marken.. vi har trevligt ihop, det har vi.
Och så blev det veckans sista dag och ”någon” fortsatte sitt storstäda-boa-race. Väldans vad konstig denna bild blev, men skit samma. Dunderkulan jobbade på med fönsterputs och vilken flärdfull känsla att få bort en massa flugskit och kunna se ut igen!
Jag tog mig en tur med mina småpojkar också. Fyrhjulingsrace med morsan är en favorit för Minimannen förstår ni. Pappan målade lister, socklar och fönstersmygar i matrummet där hemma, så idogt att hälften vore nog imponerande.
Och veckan avslutades med att hela gänget var fulltaligt från sina äventyr och vi drog iväg på utflykt. Tog söndagmiddagen på tur. Grillade hamburgarna smakade himmel där vid vackra favoritplatsen. Vi lät självutlösaren föreviga stunden, sådär perfekt operfekt. Mannen stack sedan ut och red med sin mamma under kvällen, medan jag var hemma och såg Spirit (världens bästa häst-film) och åt upp karamellrester tillsammans med barnen… pappan anslöt till sist och vi kunde inte avsluta veckan godare.
Tack livet,.
Och nu är det en ny vecka som är här!
Önskeplaner för vecka 39:
–Jag önskar att det blir en odramatisk vecka, hah! Brandispappan har jour och jag (även han) kan inte låta bli att vara lite nojjiga över att bebben skuuulle kunna vilja anlända världen lite tidigt och att det skuuulle kunna vara mitt i ett krångligt larm där brandismannen är fast att rädda liv… och vad gör vi då då? Hinner han? Lillminsting kanske tar det chill, eller så vill hen ut i raketfart precis som sin syster? Får fråga min allt-och-lite-till-Storan, fembarnsmorsan.. om hon ställer upp som doula för Lillan? haha
-Njuta av hösten! … Ljuvt så det förslår, med dom här ljuvliga soldagarna vi haft några på rad nu. Men regndagarna hör till dom också.. då påtar och pysslar vi på här inne med ditt och datt.
-Knåpa ihop några samarbeten!
-Dejta med vännerna!
-Kaanske bli klara med matrummet!! … så så så yttepytte kvar nu! Längtar efter att visa er då. Vårt hejdlöst utdragna projekt.
–Säga tack till september och välkomna oktober.. åhåh, DET, blir en spännande månad, det!
…
Känner mig taggad på den här veckan. Inget är som väntans tider och nu är det grand finale-veckor, sannerligen. Migränhärvan är (nästan) glömd och kroppen har god energi… jag känner mig pigg, trots att jag grejar i massor nu så har jag så mycket mindre ont i ländryggen… typiskt tecken att lilla vännen fixerat sig.. Jag kan njuta av varje dag och föda-bebbe-peppen är här. Väldigt spännande att se hur länge Lillminsting tänker stanna i preggolyan… kanske lika länge som storebror? Då dröjer det några veckor till. Kanske ungefär lika länge som små storasyskonen? I sånt fall är det nära, nära.. vi tar en dag i taget!
Önskar ER goda sista septemberdagar.Ta hand om er. Allt vad ni bara kan! Så hörs vi snart igen!
Frosten hade varit på besök inte bara en natt, utan två. Det var dags för pärerna, potatisen alltså, att få komma ur jorden. Den skäggige var ledig från sitt kontorsjobb och känslan ”Höjden av lyx” vilade över oss inför semesterdagen som skulle bli en dag med skörd i fokus. Fast börja dagen med en tur till häst är alltid en god start.. här var hästpappan precis på väg att sitta av och lillpigan var beredd med hink fylld med gott i till Fjäderpojken.
Svettig isprins släpptes in i hagen igen och morgonen fortsatte med att MammaMormor och PappaMorfar rullade in på gården.
Efter kramar härs och tvärs (hur underbart att vi får kramas igen!!!) så såg det snabbt ut såhär; rutti pärupptagare med rumpan i vädret, arbetade systematiskt och världsvant.. älskade pappa!
Å vilken skörd!
Tror att vi haft nybörjartur med det mesta i odlingen i år.. Blomster- och köksträdgården som prunkat så och nu potatislandet. Okej, rotsakslandet hade vi inte ”nybörjartur” med.. eller rättare sagt.. det hann vi inte sköta om, som vi gjorde med dessa odlingar.. så nog har det att göra med skötseln, givetvis. Men! Jag har också förstått att det kan skita sig i alla fall, att både det ena och det andra kan angripa potatisen.. så det här var så himmelens roligt!
Medan det jobbades på, fåra efter fåra, där ute i pärlandet.. så pågick Mormor-mys inne i gamla gården, bredvid årets sista dahliabukett. Mormor läste sagor och snicksnackade med småsyskonen.
Vi tog lunchpaus! Moffe och Astrid kom också över. Köket fylldes av surr och kära återseenden efter två år ifrån. Det grillades korv där ute i långa rader som vi bar in i värmen sedan. Blåbärskaka och mariekex på toppen. Kan det bli bättre!?
Jag myste så håret krullade sig på mig.. det där är bland det bästa jag vet. När gården sjuder av liv. Fylls av människor vi älskar så. Älskar när vi samlas, flera generationer. Dessa äldre, så kloka och kunniga generationer som vi får lära oss så mycket av.. .tillsammans med våra småungar. Och så vi, nybörjare någonstans mitt i allt..
Vi lärde oss en hel massa den där dagen. Och förutom det, så är det så charmigt att få lyssna till berättelser från Mamma och Pappas barn- och ungdom… hur det gick till när pappa var med och tog upp potatis för första gången..
Och tydligen hette Höstlovet, numera Läslovet, tidigare Potatislov. Då var eleverna lediga från skolan för att hjälpa till i jordbruket. Detta lov avskaffades gradvis allt eftersom jordbrukets betydelse i Sverige minskade under 1900-talet.. nu hade vi minsann vårt eget Potatislov denna dag, sådetså!
Minimannen var ute i landet och inspekterade skörden direkt han kom hem efter skolan… cirka 160 liter potatis blev det.. så fräsig känsla att veta att vi och MammaMormor och PappaMorfar inte behöver köpa potatis på ett bra tag!
Vår tillsammansodling av potatis, liksom! Ascoolt.
Pelletraktorns skopa rengjordes och packades, så fick potatisen rulla upp mot Gårdshuset och dess nyurstädade matkällare.. matkällaren där vi funnit bland annat gamla burkar med hallonsylt från gudvetnär ..
Mannen snickrade ordning den potatislår (potatislåda) som stod där nere i källaren men som behövde lite nya bräder bara.. därefter kunde pärerna hamna på plats.
Åhåhå, det är så häftigt det här, att få ge den här gamla gården mer och mer liv, för varje dag vi lever här!
Å det där var årets pärupptagningsdag, det! Vårt alldeles egna Potatislov. Förskräckligt så trevligt!
Idag har regnet fallit dagen lång, så väldans tur det där var förra torsdagen och inte den här..
God morgon i denna gråmulna måndagmorgon! Kan inte med ord beskriva lyxkänslan jag känner över att få börja en ny vecka mjukt och så gott. För barnen.. och mig själv. Kliva upp i lugn och ro. Ungarna dimper ner i soffan framför tv:n. Preggot morgongympar. Vi tänder ljus och äter frulle. Skjutsar Storebror till skolan… ”hejdå älskling, ha en bra dag, mamma älskar dig!”..i samma veva som han susar iväg ropar han ”älskar dig!”.. vips är han framme vid fotbollsspelande gänget. Samma visa varje dag. Lyckan att ha en lillpojke som trivs så gott i skolan är värt mer än guld. Vi andra susar hemåt och fortsätter lugna morgonen lite till.. en kaffekopp till och sådär. Håhå, så gott hela alltet.
… nu kikar vi på veckan som gick, tycker jag! Innan nya veckans små önskeplaner…
Veckan som gick;
Började med skolutflykt för Storebroren, med fikapackad ryggsäck och pepp… sjääälvklart, startade vi, hemmagänget på samma vis. Höstutflykt det skulle bli! Packade med oss allt möjligt av vad vi kunde hitta där i skafferiet.. mariekex, ostkrokar (Lillebroren var mycket noggrann med dom). Bullar och saft också, förstås. Så drog vi iväg. Cyklade till ”lillskogen”, fikade, lekte kurragömma.. pratade livet… cyklade vidare ner mot vattnet..
Där blåste det halv storm. Och var ytterst fräsigt att stå och kasta stenar i. Vi fortsatte sedan hemåt. Mäkta nöjda över veckostarten..
.. och förskräckligt vad trötta vi blev också. När hela barnaskaran var samlad igen strax efter lunch, då var det bara ett att göra. Vila. Så gott att kunna det också.
Vi kokade korvgryta. Å, det låter ju inte så gott. Men fy tusan, det är en favorit om hösten. Små, men ack så smakrika kålrötter kunde vi hämta från landet också. Kändes omåttligt fräsigt. Nästa år ska vi försöka ta hand om rotsakslandet lite bättre, så kanske det blir lite större storlek på rotsakerna. Och se, en lillvän hade ordnat bordsplacering så fint också. Det blir inte trevligare än man gör det, visst!?
Vi fyllde små och stora själar med gott. Som att umgås med hästar och plocka stora förgängliga blombuketter..
.. bjöd hem vännerna på fika- och lekdate. Lilla nyblivne tvååringen i gänget plockade blommor med sin mamma, så mysigt att låta andra njuta av blomsterbäddarna.. självplock, liksom! Det kanske vore något till ett annat år, vad tror ni!? Och så spontanmatlagade vi… det har varit svårt att planera livet nu senaste när jag haft så mycket migrän. Men för var dag märkte jag att den nog dragit sin kos helt och hållet, och ooh så njutbart. Energi igen! Att fylla hemmet med godingar. Äta en vanlig vardagmiddag tillsammans. Fint som snus!
Å som vi skördade! Äpplen, pärer, tomater, morötter, bautazucchinis bland annat. Och jag tog in eterneller, repade och hängde på tork.
.. för plötsligt låg den ju där som ett gnistrande täcke; frosten. Vemodig men så vacker första frostmorgon.
Och så förberedde vi oss på olika vis, för olika saker i livet. Som att packa BB-väskan.. och öva inför minstingkusinens dop. Både mamman och pappan hade speluppdrag. Och barnen sånguppdrag, tillsammans med dopbarnets storasyskon. Helt enormt gulligt hela alltet. En liten kusinkör liksom..
Vi tog långhelg. För andra veckan i rad hade pappan en semestertorsdag, följt av våran Tillsammansfredag som vi har varje vecka.. så lyxigt men lång-långhelg. Väldigt charmigt med semester i skördetid och inte bara mitt i sommaren. Till skillnad från tidigare fredagar när det buntats blommor, så tog vi nu istället tag i att gräva upp alla dahliaknölar ur bäddarna och förbereda dom för vinterförvaring. Hösten kom sannerligen på besök under dessa dagar.. och det kändes gott, så gott. Allt tid har sin charm…
Det blev doplördag! Världsmysig. Och Bertilen satt en lång stund och gosade med coola lillkusinen under dopkalaset. Lilla I, som satt i Morbror M´s knä och chillade. Gullbarnen! … och nej, vi längtar inte mindre efter lillbebben i magen, när vi gosar med denna goding.
Veckans sista dag var både produktiv och höstmysig. Den skäggige jobbade på i matrummet. Jag småstädade, tvättfejade och bakade äppelkaka. Så pausade vi i det produktiva, fyllde fikakorgen och tjavade över lillåkern och till Tant G för att bjuda henne på lite söndagsfika. Röstade i kyrkovalet gjorde vi också förstås. Innan vi avslutade veckan med mera skördearbete och också finfrämmande av ”Moffe och Astrid” (Mannens Norge-morfar och hans A) som varit hemma i Sverige kring doptider. Så så så mysigt veckoavslut!
Känns som att jag skrivit ”mysigt” väääldigt många gånger i detta inlägg.. men vad tusan. Nu äär det myyysets årstid. Jag älskar hösten. Ni får bara stå ut med att jag tycker att det är mysigt. Särskilt nu till en början.. när löven fortfarande mestadels hänger kvar på träden i vackra färger, allt känns nymodigt myyysigt och äckelpäckel-leran håller sig långt borta … ja, nu njuter vi!
…
Med en god vecka i hjärteasken, tar vi oss ann ännu en septembervecka..
Önskeplaner för v.38
– Ta en dag i taget! Önskar att hela familjen får må som vi mår just nu; krya, höstpeppade och högpreggo.. lite pust och stånk är det förstås från vissa håll (läs: undertecknad) men utöver det mås det gott, migränen har dragit sedan en vecka tillbaka och jag njuter allt jag bara kan av denna sista tiden med Uno-bebben i magen. Hurra!
–Gå till barnmorskan! …milda makter, så spännande tider!
-Fortsätta äppelskördandet! .. det äär så mycket äpplen i år!
–Ta hand om all zucchini som ligger på köksbänken och väntar! … vi river ner och fryser in i lämpligt stora ”portioner”, att ha till allt möjligt gott.
– Höstpåta ute i trädgården… så mycket som vi orkar och känner för. Nu är ju dahliorna uppgrävda och det är det viktigaste! … varendaste liten sommarblomma som ännu blommar är jag fortfarande så rädd om.
-Ha en alldeles oplanerad septemberhelg…
…
Vi hörs alldeles snart igen. Tills dess, ta hand om er, allt ni bara kan! Önskar er alla en god veckostart!
Senaste kommentarer