Börjar veckan med att sända er ett fång blommor från trädgården!
Hej måndag och nya veckan med september lurandes bakom hörnet!
Vi kikar tillbaka på veckan som gick tycker jag, i vanlig ordning. Sen omladdning och nya veckans planer!
Nya vardagen. Med Storebror på egen vift en hop timmar. Mamman har ej landat i det ännu, och önskar så att skolplikten inte var utspridd på alla fem dagar… S har det bra på skolan och vi har det bra här hemma, äter sockerärter och påtar och sånt… men nä, det skaver ännu i mammahjärtat. Allt är så nytt, jag vet.
Augustiljuset. Magi. Särskilt med en liten ponny mitt i allt.
Jag checkade av en del tråksaker som jag i smyg tycker är härliga. Eller äsch, vadå i smyg? Ordning och reda är min grej. Jag tycker inte att det är jobbigare att hålla ordning, tvärtom. Gillar ej när det rör ihop sig som det gjorde här i skafferiet efter en sommar på diverse utflykter. Gamla mögliga korvbröd fyndades, mums-mumsen vi fick av grannen som glömdes bort, och massa annat som inte hamnat på ”sin plats” och skapat virrvarr. Nu blev det ordning och är lättare att hitta. Notera polarbrödet. Har skämt bort både mig själv och barn med hembakt, men är det något bröd vi gillar så är det det. Fy tusan så tråkigt att den fabriken brann ner i Älvsbyn under förra veckan… hoppas det ordnar sig på bästa sätt!!
Ljuva stunder med barnen. Säger inte att alla stunder är ljuva. Allt ingår. Men jag kan inte säga nog hur tacksam jag är över att få vara HemmaMamma. Här i bild hade vi skitmysig eftermiddag. Kattgos och pyssel kring köksbordet. Ynnesten i att få vara deras morsa och vara just den som knyter pärlade armbanden eller springer ”kan du ge mig en sax,mamma?”-ärenden till pysslet och får lyssna till deras funderingar och småstora samtal.
Och det här. En utav veckans höjdpunkter. Tusan så trevliga dom är, gullfåren! Jag vill aldrig att dom ska flytta hem igen…
Små och stora njöt ridturer i olika omgångar. Bertilen är gaanska gullig här, med ridhjälm på och hovkrats i lillhanden, tycker jag helt opartiskt..
Jag sprang. Med liten storpojke i cykelsällskap. Med en unge i vagn. Med två ungar i vagn. Olika turer, alla lika älskade.
Vi hängde med gullvännerna. Sådär ”som vanligt” där vi morsor sörplar kaffe och pratar (skitmysigt har vi då!) samtidigt som ungarna leker järnet. Men så sött nu också, att vi mammor (eller papporna) inte alltid är med. Ett par timmar var Juni på egen vift utan morsan. Och här i bild hade hon på samma sätt lillvän hos sig, som var utan sina päron. Så fint att få knyta vännerband tidigt i livet. Knyta trygga relationer utanför hemmet.
Det blev fredag. Trötthet. Stor. Mysfaktorn på sofflocket? -Större än stor.
Helgen. Med helgkaka och olika bestyr. Som att skörda, plocka vinbär och koka saft.
..och jag och M var på världens trevligaste date. Mer från den får ni se imorn. Och förresten! Redan ikväll kan ni kika in på instagram (@dromgardsliv) och se mer…!
Veckans sista dag öste regnet ner och vi påtade inne. Med tvätt, bygg på övervåning, ”pianolektion” med Frökenmamman och något sorgligt…vi var ute på byn och letade älskade Franssonkatten, som nu varit borta i ett par dygn. Fy farao så tråkigt det vore om han inte kom hem igen. Tänker fortsätta hoppas på att han bara är på tur..
Smådeppiga efter ej lyckad sökningstur av Franssonkatt, dunsade vi ner i Salen hela gänget. Med popcorn och mysfiltar framför en så himla fin disneyfamiljefilm; ”Framåt!”, hette den. Se den. Otroligt fin med många goda andemeningar. Vi somnade i ett trassel i storsängen sedan.. vet inget härligare än det.
Och nu är det måndag, luften stiger för var dag och sommaren finns som minnen i hjärteasken. Nu ser vi framemot tidiga hösten, eller hur?
Veckans planer:
–Omfamna September! Älskar den månaden.
–Fylla på brödförrådet! Tänkte damma av ett gammalt recept.
–Rida!
–Måla nysnickrade dörrkarmar!
–Träffa kompisar!
–Jag ska göra ett skitmysigt fotouppdrag! En liten syskonskara ska förevigas.
–Sända er hälsningar! Tänker mig bland annat ett fint erbjudande, goda recept på både matbröd och nyprovad vinbärskaka…
–Sänka axlarna. Andas. Känna in nuet och ta en dag i sänder. Dagarna som går, är livet….
…
Njut sista augustikvällen så hörs vi när det är en utav årets allra, allra vackraste månader, SEPTEMBER!
Det är så roligt, att ni är intresserade, undrar och vill veta. En engagerad följarskara, det har jag sannerligen. Tack för er! Det här vore inte hälften så roligt utan er!
Så hur hamnade vi här, undrar ni. Här, på den här gården av alla ställen på jorden? och hur blev det såhär? ”Drömgårdslivet”, liksom?
Många av er vet. Men många är ni, som trillat in efter vägen..
Det var såhär..
Den skäggige och jag, bodde i Piteå under 5 år. Våra studieår. I söta Lyan, som vi gjorde sådär dockskåpsputtinuttig och shabby chic-söt. I ”norrnorr” pluggade vi på Piteå Musikhögskola, del av Luleå tekniska universitet. M grottade ner sig i ljudteknik och drog hem en stolt Fil kand inom det och började direkt jobba med sitt nystartade företag efter tre års studier. Jag, studerade till Musiklärare, en femårig utbildning. När jag hade 1,5 år kvar av utbildningen, läggs en smågalen växel in och jag får möjlighet att läsa på dubbelfart under några månader..
… samtidigt bär jag vårt första lilla tickande småttinghjärta inom mig. Bakade bullar på flera vis. Det var ohyggligt pirrigt alltsammans, men kändes så rätt. Jag och M var förstås überöverens och båda skrev under på orden ”nä, varför vänta? livet är nu. nu kör vi!”…
Vårvintern 2014, då började livet, på riktigt.
Liten föds, jag pausar inte studierna men ”väntar in” övriga klassen och livet levs på fluffiga moln som ”Litenledig” där hemma i Lyan i norrnorr. S var ljuvlig och det var så UNDERBART att bli Mamma och Pappa. Sommaren 2014 närmade sig och vi ville åka ”hemhem”. Till vår hembygd, … men ingen av oss var pepp på att knösa in ”Lilla familjen” i något utav barndomshemmen. ”Men! Jag har idé! Jag frågar Tant E om ni kan få hyra hennes hus, det står ju tomt!”, säger Svärmor. Lyckligtvis, fick vi ett ”ja det går bra! klipp gräset som hyra så är vi nöjda.” Åhåhå, sån lycka! .. till sommaren flyttar vi in i vårt ”Sommarhemma!”.. nära till både M´s och mina föräldrar, Storan och hemmahemma-vännerna… mitt i dånande vackra Höga kusten!
.. från första stund jag klev in i det där huset, slog hjärtat på ett sätt man in skojjar bort. Huset, ja hela gården, andades ett lugn och snäll själ.. som man inte heller skojjar bort. Vi trivdes där, bland knarriga golven, grilliga tapeterna och fräsiga kökskaklet. Det gällde att hålla i sig i trappan på vägen in, för den gungade likt ett skepp på dom sju haven. Vi gjorde oss hemmastadda och trivdes. För bra.
Sommarmånaderna var ljuvliga, helt och hållet. Som nya föräldrar med en skitnöjd lillunge, få leva gårdsliv som päronen bara kunnat drömma om. Så tacksamt!!
Vi var båda mätta på lägenhetslivet och fantiserade den där julidagen 2014 om ”hur vill vi bo och leva, egentligen, nu när studierna snart är över för oss båda?”…
–På en lagom stor gård. Men chans till fri lek för småungar och chans till djur där i ladugården och ute på marken kring gården. Nära familjerna… men du M..? Är det inte HÄR vi ska bo, då?…
-Nej, det var det inte. Tankarna puttades bort. ”Vi kan inte bo här om jag ska försöka få jobb där i norra staden, mitt emellan Piteå och Höga kusten…”
Nä, just det.. säger jag. Smådeppig. Eller jag menar; världsdeppig.
Men alltså, nej.. hon där på bilden kunde inte tänka sig att släppa detta ställe, bara sådär. Vi började fundera…och möjligt är, att jag råkade lägga huvudet på sned och säga, ”men vi kan väl prooova?”
varpå lugnet och sansen i vårt äktenskap undrade…. ”ett helt hemman? .. hur ska vi ha råd med det? två 24-åringar… där den ena kämpar med nystartat företag och den andre inte ens tagit sin lärarexamen…?”.
Puh.
Hur det var, så tar sommaren tyvärr slut och vi beger oss till Piteå igen.
Vi lever småbarnsfamiljeliv och studentliv i en salig blandning..
M jobbar. Allt han bara kan… och lite till. Och jag och Liten-bäbisen hoppar på plugget igen… kommer aldrig någonsin glömma studietiden, allra minst den sista delen, där jag med lillungen på höften tarvade mig igenom sista bitarna, med ex-arbete osv, tillsammans med världens bästa man och klass som stöd. Det gick bra, hela pusslet. Men det var tufft, också!
Studieåret 2014/15, led mot sitt slut och vi kunde knappt tro det, att vi var i mål! Liten och mannens flugor och mammans examensklänning låg beredda för en festlig och känslosam dag..
Frysryser av denna syn.
Vi var så lyckliga. Men också så sorgsna i hjärtat. Ett så oerhört sammansvetsat gäng, där vi levt i kollektiv i princip, en stor hop. Ränt mellan smålägenheterna dagarna i ända. Haft sittningar hos oss jag vet inte hur många, för att vi älskade att bjuda hem redan då. Älskade att få fylla hemmet med liv. Bara en trappa upp, bodde Familjen H, som hade en liten ettårig prinsessa som var Litens första bästis i livet. Sån ynnest hela alltet.
Det brann i bröstet av separationsångest, där Lyan plockades ihop, pinal för pinal. Här hade vi vårt allra, allra sista ”häng” hos oss, bland flyttkartonger och känslostormar och gulliga småungar och Majahunden. Älskade vänner och vi, Lilla familjen.. vi sa hejdå, spreds över landet men kvar i varandras hjärtan, det skulle vi vara för alltid, sådetså.
Studentlivets plock, ihop med småblöjor på toppen… ingen slump för oss, en ren önskan och något vi var så tacksamma över att få uppleva och så fortfarande är. Ynnesten att få bli unga päron precis när vi önskade. Ni må tro att det inte bara var en människa i vår närhet som tyckte att vi var smågalna…unga, knasiga.. nygifta.. som mitt i studier skulle bli päron och så blev. Men ni vet, såna där bryderier, som andra möjligt har om våra påhitt, det har inte brytt oss.. om vi själva varit helt säkra, alltså.
… och vart drog vi nu då? Jo, efter att vi tillsammans kämpat hårt, med både arbete, plugg och massa rodd..
..så blev den där gamla, gamla gården vår. Vi satsade allt vi hade och lite till. Här, är vår plats på jorden! Gården som M sett från sitt föräldrahem hela sin uppväxt, men förmodligen aldrig någonsin tänkt en tanke på att han skulle leva där någon gång… ganska så fräsigt ju!
Ettåringen njöt så det sken om honom. Fri som en fågel…! Ja, för prick fem år sedan, blev alltså gården vår. Ett Hemman med stora byggnader, stor gård, mark intill gården och skog lite härs och tvärs. En plats vi aldrig någonsin skulle haft råd att köpa om den låg närmre en fräsig stad eller så, men det var ju just här vi ville leva… det ville ju M också egentligen från första början, han behövde bara lite skjuts av sin fru med hjärtat i handen… att släppa förnuftet ”och bara köra”…
Det kändes ärligt talat som om vi hoppade in i en kostym som var lite, lite för stor på ett sätt… men som liksom passade våra själar, alldeles ypperligt också, från den första stunden.
Arbete löste sig för oss båda och vi tog en sommar att landa på vår nyköpta gård. Med tomma fickor, hade vi aldrig känt oss rikare där vi flyttade in i det där timmerhuset med så mycket historia och själ i sig..
Hemma!
Vi skrev på papper ena dagen, dansade lyckodans ..och dag två börjades det… bygg- och renoveringslivet! M hade längtat efter det här…
Jag och Liten vi var peppade vi med.
Det har förstås inte bara varit lekande lätt här för oss, från dag ett till nu. Men vi båda har på vägen konstaterat att ”det här var meningen. Pusselbit för pusselbit har lagts och vi lever nu det liv vi alla mår så otroligt gott av. Det har alltid känts och känner så rätt att bo och leva just precis här. Det är här vi är lyckliga, det här här drömmar kan gro och bli till vår verklighet..
Snabbt blev ett lillhjärta, två.. Pyrets hjärta tickar och vi längtar.
Och så var hon plötsligt här, och gjorde livet sådär magiskt som bara hon kan. Vår Juniflicka.
Hennes första höst och vinter, var ingen lek. Jo, på ett sätt. För ungarna mådde prima skinka och då äär man som ni vet överlycklig som mamma och pappa. Jag levde HemmaMammaliv och njöt i fulla drag.. M njöt förstås han också. Men fina pappan, var tvungen att leva ifrån oss tre och fyra dygn. Varje vecka. Hur trött jag än kan vara nuförtiden, kan jag aldrig uppnå den trötthet och känslostorm både jag och M upplevde då. Fy farao…. och en kall februarimorgon höll det på att gå åt fanders, hela alltet… vi var för trötta, jag och M.. och då ska man inte köra bil. För då kan man somna… och sånt kan gå mer än illa. Den morgonen konstaterade vi att ”nä, vi är inga maskiner.. vi måste göra någonting åt det här.. såhär vill vi inte ha det, inte leva och må…vi behöver pengar så vi klarar oss, men någon superfräsig karriär som ger klirr på konton.. än hur fräsigt det är med ena VM-hockeyuppdraget efter det andra där duktiga M styrde ljudet ut över hela världen…så är det inte värt det. Antingen behöver vi flytta härifrån gården, eller göra en ny plan…”
-Vi vill inte fylla livet med dagar. Vi vill fylla dagarna med liv. Så mycket Tillsammans, vi bara kan! Vi stålsatte oss vi dom orden och kämpade mot nya vägar..
M räds aldrig nya utmaningar. Där, mitt i ett småkruxigt stadium i livet.. beslöt han sig för att trappa ner sitt eget ljudföretag några växlar och kasta sig i något nytt.. ni vet orden; vägen är inte alltid rak? …stämmer så väl…det är så livet är!
.. och han gjorde det med bravur. Här kramar lilla, lilla ettåriga Juniflickan sin pappa ”glad sommar”, då han precis fått sin första semester från Konstruktörsarbetet. Brandman hade han nu också hunnit bli och egna företaget är igång när det passar livet.
Livet rullade på, i tryggare fart. HemmaMamman där hemma hade också gett sig den på att våga satsa på sina sociala medier-kanaler, kombinera HemmaMammaliv med Småföretagande. Alltsammans är ett teamwork och pusslande, med målet att kunna ge barnen en så lugn, trygg och härlig uppväxt som möjligt!
Tjopp så blev två gullungar tre och det ska erkännas att det kändes småkaosigt i början av trebarnslivet… men kära hjärtanes, det är det bästa vi vet! FlOCKEN är ju grejen! Helt helt underbart.
Vår största lillunge sa lyckligt till sin kompis häromdagen att ”hemma! där finns det knappt några regler, mest bara galenskap!”. Jag och M konstaterade att vi inte kunde få en härligare bekräftelse än dessa ord. Kärlek och galenskap… man kommer rätt långt på det!
..och ser ni den där svarta mojängen där i mannens bakficka? Det är Brandisradion. Den hänger där ganska så ofta och mycket.. men den är en go pusselbit i att vi ska kunna maxa tillsammanstiden som vi värderar högre än allt. M kan ha jour, men vara hemma hos familjen. Ett tu tre susar han iväg och räddar liv, för att sedan komma hem igen, efterlängtad. Ingen gör sig av sig själv, menar jag. Men vi peppar ALLA som har drömmar, att kämpa för dom. Inte bry sig i om någon annan säger ”nämen såå kan du/ni ju inte göra.. det kommer inte att gå”. KÖR! , säger vi!
Gården blomstrar mer och mer och vi har så många drömmar för denna plats. Kanske stannar det bara vid just drömmar, det är sekundärt. Det är mest känslan, av att VILJA LEVA, just precis här, på vad som är vår alldeles egna plats på jorden, som är det häftigaste.
Det är småungar, katter, hästar, renovering mastodont, arbeten, HemmaMammaliv, tidstrollande, downshiftande, kärlek och en herrans massa galenskap… och lååååångt ifrån perfekt och ”regelrätt”. Det här är förmodligen inte vad många andra skulle kalla ”drömgårdsliv”, med tanke på hur mycket jobb gården önskar av oss, hur skruttig den är på många håll, tanken på hur mycket vi väljer bort i och med alla våra val.. men det här är Drömgården och Drömlivet, för oss. Här lever vi så gott. Dag efter annan. På det vis VI önskar.
Puss på det!
Att vi vågade följa hjärtat, hoppa i den där lite för stora kostymen och landa här. I det där ödehuset som stått tomt länge. Förvandla gården från död till levande. Och fylla den med så mycket liv.
Ibland blir det inte som man har tänkt sig…. men tänk så himmelens mycket bättre det till och med kan bli!
Det är måndag och alldeles i slutet av juli.. jag pustar ut idag.
Kära nån då, sån oerhörd berg-och-dal-bane-vecka det där var!? Ner som en pannkaka, och upp som en sol, tack och lov.. men ja, vi tar det från början. En titt på veckan som gick, kommer här!
Vi började veckan gott. Med mannens Storkusin på besök. Uppskattat av oss alla.
På måndagkväll jobbade vi seeent men blev ääntligen klara med allt gyckel och krångel med hästarna.. en betesrik sommarhage gjordes. Storebror höll i ända till slutet.. ”mamma! det här är världens bästa kväll!”, sa han lyckligt där han jobbade med sina päron.. langade stolt och tråd och framförallt ljuva hejarop. Lagom till mitt i natten var vi klara, släppte glada hästar på nytt bete och fick samtidigt det utlovade skyfallet på oss. Vi sov gott den natten… trots att gänget inte var fulltaligt…
På tisdagen var känslan den här. Hos oss alla. Helt slut. Lite för slut, kunde vi päron konstatera. ”Det har varit lite mycket på sistone. Mycket som måste ha tagits itu med, en massa vi vill, alltsammans älskvärt men nånstans tar energin slut…”
Lyckan gjord för familjen! När den älskade Storalillasystern kom hem från sitt alldeles egna vara-hos-Farmor-och-Farfar-dygn. Juni, är den coolaste jag känner. Vi firade med glass på verandan efter hemkomst! Och som ni ser delar dom emellan varandra, hejvilt, för att få smaka tre olika glassar. Syskonkärleken..
Nyp mig i armen-syn. När småungarna, pyjamsklädda, drog ner mot lagården och vårt egna lilla hallonställe…
Jag hade sett fram emot att rida ut i skogen med pojkarna. Men det var livat i hagen en kväll och Fjödur sprang av sig en sko…. suck. Lillponnyn och kallblodet går ju alltid barfota, men Fjödur har skor och hans hovar är därmed vana det och alternativet att rida långt fanns ej, med bara tre skodda fötter. Vi tjoade hemikring istället. Fint, det med.. än om jag kände ”men vad fasen.. kan det få flyta lite nu med hästarna någon vecka!?”
För varje dag som gick av veckan kände jag bara att ”nä, jag är för trött…”. Ville bara sova och inget annat. Ganska så omöjligt när man är trebarnsmor, så jag kämpade på, men kände mig.. olycklig. Tydligt trötthetstecken. Allt kändes bara övermäktigt. Den känslan är ej kul. Men tillhör livet då och då, den också. Vet inte hur många gånger jag efter ridolyckan (läs HÄR) sagt att, ”nä M.. vi säljer hästarna…”. Som ett ok… så, har det känts senaste veckorna, att ta sig ut med dom… ”kanske kryper det lite posttraumatisk stress där i Emmelikroppen?”.. ej omöjligt. Jag är ju en sån som behöver bearbeta saker…
Vi drog i bromsen tillsammans, så gott vi kunde. Tog kroppens ringklockor på allvar.
Stängde bort ”omvärlden”… plockade blommor i massor.
På fredagen, fick jag och M renoveringsjobba, på tumanhand. Date, ju! Något vi inte gjort på väldigt väldigt länge. Senaste året har all barnvakt vi fått, utnyttjats till hästarna. Världslyxigt!! Fast denna dag fick pållarna vila och vi tog tillfället när barnen var med världens snällaste farmor, till detta. Hela galet, vad den dagen gjorde med oss! Ni ser blåsan och slitna handen.. jo, det är jobbigt att renovera. Men, det var så gott att få greja på utan att gulla ungar samtidigt, än om vi tycker det är himla charmigt också..men det var så fint att få vara E och M för några timmar..
Vi slog till med lunchdate. Så fräsigt att äta och hinna prata med varandra i lugnan ro. Han slog till med lite rödtjut i glaset medan jag i vanlig ordning sa ”Gud bevare mig väl, crush är livet!”. Ljuv stund. Än om frugan fick en idé angående övervåningen som fick M att nästan tappa skägget…. (nån gång ska jag berätta..).
Till kvällen var det så mysigt att få träffa barnen igen. Svärmor pysslade om med god middag. Och nya svärisfamiljemedlemmen skänkte oss alla gos.
På lördagen, från eftermiddag till kväll, hängde vi hos mamma och pappa. Vi blev omhändertagna, så det förslog. Spa med all inclusive. Gott att äta, slummer i hammock, springtur, Kristina-tårta för firande av syrran, bastu och bubbelpoolande… både små och stora somnade som små björnar den kvällen..
Och veckans sista dag, såg jag ut såhär efter ännu en morgonrunda. Så glad! Kände mig som en vissen blomma som varit noga med vattningen senaste dagarna… så innerligt tacksam för vändningen och att jag vågade lyssna och tvärnita lite några dagar. Nu vill jag saker igen. Känner mig pepp. Ääälskar ju detta drömgårdsliv, med gullungar och djur i en salig röra. Lever ännu på dagen i blåbärsskogen igår med barnen och söta kusinen, och älskade M. En energikick som gjorde nya veckans start så god!
…Livet alltså!
Önskeplaner inför sista julidagarna:
-Ta vara på dagarna tillsammans, när juli går mot augusti. Låter så förbenat klyschigt, men alltså.. det är det ju inte? Sommaren har så lätt att susa på… om man inte aktivt drar i bromsen och andas in hela alltet.
–Uppfylla små önskningar! Storebror önskar leka gömma nyckel. Bertilen vill åka ”tlaktonn”. Och Skrållan önskar rida ponny. Hoppas också innerligt att den lilla förkylningen som finns i lilla lägret idag, försvinner till om några dagar då vi päron har en överraskning för barnen…
–Mamman och pappan ska slita vidare med övervåningen så gott dom orkar.. ljuset i tunneln skymtas, än om det är mycket kvar till denna fem-rums-etapp är klar.. men ändå, så himmelens mycket är gjort. -Nu kör vi!!
-Jag sänder er hälsningar titt som tätt. Bland annat ska ni få se Junis tapet, tjoho!
–Bara gosa, prata och umgås med hästarna. Det är vad som behövs mest just nu, tror jag.. inte en massa krav på att det ska vara på ett visst sätt, än om jag längtar efter långa tidturer… jag känner redan att detta kravsläpp, kommer vara receptet för att känna att det är ljuvt med hästarna igen… älskade hästpojkarna!!
-Plocka blombuketter. Den stunden. När jag går där runt trädgården och knipsar vad jag känner för, sätter ihop små och större buketter, doftar, tänker, funderar, landar… så gott.
…
Varje dag är en gåva. Det bara är så. Den känslan, tacksamhetskänslan, är min bästa och vad som gör mig lycklig varje, varje dag. En dag kanske inte är solig rakt igenom.. men ofta finns det guldstunder som bjuds.. dom norpar vi åt oss, dom ger vi vårt största fokus, eller hur?
Det var måndag, alldeles i slutet av juni. Regnet öste ner, precis som det gör idag, en vecka senare.
Sista junidagarna och allra första julidagarna, fyllde vi med..
… en rad motiga dagar. Men så är det ju ibland, livets upp och ner. Denna nedåtsväng, en omskakande variant då vi just varit med om en ridolycka. Mycket fix och trix, prat med polis, försäkringsbolag osv efter det. Här var jag på väg från ett läkarbesök till ett annat, fann mig själv i en fräsig hiss och knipsade en bild. Skelettet ej skadat.. men jag har fortsatt ont och knät är väldigt opålitligt. Förmodligen är något uttöjt och jag ställer in mig på att få längta till löpning och tyngre lyft..ej konstigt då knät vridits iväg i ca 80 km/h…
Vi jagade skit i hagarna, smått maniskt.. Bertan hög på livet! Mocka och varva med traktoråkande, succé!
Jag njöt av trädgården…pionerna, som bara den!
Sommarnattandet i våra hjärtan och junidikenas blomster byttes ut mot julifägring!
Sista junikvällen kläddes himlen med dubbla regnbågar. Superhäftig syn!
Mellan varven vilade mor på sofflocket med en kaffekopp och nyplockad blomsterbukett. Längtan efter att Konstruktörspappan skulle gå på semester, började krypa sig på..
Den efterlängtade fredagen kom. Vi firade 30-åringen, finast på jord och Semester! .. Dukade i Salen för litet familjekalas.
Såklart födelsedagsbarnet skulle köra traktor på sin dag. Men det var inte bara härligt och frivilligt. Vi fick nämligen negativt besked från labbet just denna eftermiddag. Stor blodmask råder i vårt läger och både jag och M kände hur stressen steg oss in på nerverna. Vi tog varsitt djupt andetag och började direkt göra det bästa vi kunde av situationen. I det här läget kan vi inte släppa våra hästar i ny hage, då kommer masken även dit.. så M slog en bit åker och jag tog ihop höet. Sånt ögonblick jag aldrig glömmer. Han och jag. Samarbetandes för att djuren ska ha det gott. Att vi inte hann äta den där födelsedagsmiddagen som tänkt utan istället behövde be om barnvakt för småttingarna för att hinna få ihop ny mat till hästarna som tuggat ner sitt bete till max… ptjaa, det fick vi bara finna oss i då och ta igen dagen efter. Vi hann i alla fall snabb-äta och sedan har väldigt mysigt tårtkalas till kvällen!
(Kommer berätta mer om detta med hästarna eftersom vi själva vet mer…sitter på nålar idag och väntar på veterinär…)
Under lördagen var det hela familjen-jobb. Vi hjälptes åt att ta ihop det nyslagna. Vi KAN inte det här. Vi kan inte skörd. Men vi försöker lära oss. Skrattade åt oss själva där vi slog och tog in, bland sol och REGN om vartannat… ej optimalt…men vad skulle vi göra? Kan ju inte låta hästarna svälta, liksom… så vi ordnade oss helt enkelt stödfoder på detta sätt, innan vi kan släppa på stort bete..
Fann gammeldags hässja i lagården. Kånkade ut och…-Sådärja! -Kropparna möra och människor och hästar nöjda. En hässja fylld med hö. Vackert och gott. På alla sätt! ”mamma! vi är verkligen hästbönder på RIKTIGT nu!”, utbrast Storebroren lyckligt. Älskling!
Så blev det söndag och Lillebror sa god morgon till sin största häst. Han som är familjens nallebjörn och ”lilla gubben”. Störst, men så himla, himla snäll.
Vi drog iväg på Gudstjänst sedan. B med en traktor under varje arm. Så god stund. Gulligaste lilla barnkören, Äventyrskören sjöng, med bland annat Vackerpappan som kompade på gitarr och Farmorn som ledde alltsammans.
Därefter hade vi några timmar att fylla med liv… där vi beslöt oss för att…. tada; VILA. Jag slumrade på sofflocket medan Lillebror långsov. Storasyskonen och pappan gjorde det dom gillar tillsammans; bygga olika saker. Så viktigt, att efter tider av mycket ”gas”, möta alltsammans med vila. Jag vet ju det nu. Har ju blivit klok (faktiskt..!) och värderar vilan högre nuförtiden. Det är INTE egoistiskt att mor slänger sig raklång en sån här gång.. det är tvärtom det bästa hon kan göra.. för att inte bli en ledsen mor med sotiga kanter…!
Tankade med energi plockade jag därefter en bukett och tog chokladen med. Hela familjen susade då till vännerna i byn för en helt underbar kväll.
Barnen lekte, päronen avhandlade ena igenkännande samtalsämnet efter det andra, gapskrattade, småplanerade sommarutflykter, åt gott, smidde planer om roliga hittepå inför hösten.. och jag och M turades om att låna gosiga lillpigan…. som ju faktiskt är bäbis på riktigt, till skillnad från vår Minsting som vi tycker är våran bäbis…
En vecka där juni blev juli. Där pionen som är från min Mormors trädgård, blommade. Där vi stötte på ena mothugget efter det andra. Men där livet kändes inom oss så enormt mycket, och TACKSAMT! Varken jag eller M vill avstå delar av vårt liv, bara för att inte behöva utsättas för baksidorna av mynten. Det gäller ju ALLT liv… att allt har både fram- och baksidor. För att få vara med om allt det där härliga, både behöver och måste vi också utsättas för det andra. Hela alltet, ger livet en krydda vi är fullt ut eniga om att vi värderar högt, så högt!
…
Önskeplaner den första Sommarsemesterveckan!
–Tillsammansmysa hela familjen, vila, spela kort och skriva Sommarlovslista…
-KÖTTA renovering av övervåning! Haha! Jag och M är båda ivriga, men ganska trötta… så vi gör i vanlig ordning så gott vi kan utan att knäcka oss. Att köra slut på sig av renovering tycker vi enbart är urbota dumt.. och inte så ödmjukt mot gåvan, livet! Vi klarar ju oss finfint som vi bor nu, liksom?.. finns inget måste i att allt ska vara färdigt, nytt, tipptopp just nu… meeen givetvis är vi peppade på att få se slutet av övervåningsslitet, att få flytta upp..
–Fira bröllopsdag!
–Kämpa vidare med hästarna… väntar veterinärsutlåtande idag som sagt, därefter bör jag kunna berätta mer om krånglet vi stött på..
–Plocka trädgårdsbuketter, en efter annan. Fullkomligt älskar det och kan omöjligt se mig mätt på vackerskapelserna till blommor!
Den försa Sommarsemesterveckan är här, kära hjärtanes så gott! Önskar er skönsomriga dagar också!
Den vackraste pappan jag kan tänka mig till mina barn. Min andra halva. Han, vars hjärta känns som om det slår i ett, med mitt.
Grattis på 30-årsdagen älskade M! Du är fantastisk.
Synen av dig i ena halvan av vår gemensamma 30-årspresent till varandra… ja, alltså.. prylar är inte vår grej. Inte långa resor eller så, heller. Just nu i livet, i alla fall. Att däremot fylla dagarna med liv, här på vad vi kallar ”Drömgården”. Det, är vår grej. Hästar och Pelle-Traktor. Så fick det bli. Enligt oss, utomordentliga gåvor, från oss själva till oss själva. Och ja, synen av M i vad som är hans barndomsdröm, en egen traktor, den är så himla härlig.
En gammal, gammal, otroligt välskött och fin liten Volvo BM 500-traktor har fått flytta till gården. Ett litet paket till födelsedagsmorgonen också, förstås. Framförallt, en hop gullungar som utan att tveka, gnuggade gruset ur ögonen tiiiidigt i morse, för att kliva upp och sjunga för pappan och gratulera på stora bemärkelsedagen. Med sina små pysslade alster och varma kramar. Det är kärlek så det förslår. Att det på frukostbrickan fanns finhackad fruktsallad, rykande varmt kaffe, hembakt bröd och kanelbullar… det är också kärlek.. på enkelt men allra hjärtligaste vis. Så som han önskar. Han, den finaste vi vet.
Idag firar vi i litet, men kärt sällskap. Speciella tider råder. Men allt har sin charm, tänker jag. Jag och barnen ska baka tårta medan Konstruktörspappan gör sina sista timmar innan lång-semester…
Livets människa, fyller 30 år idag! Och tusan! Vi firar då 10-årig förlovningsdag också.
Det är söndag. Jag och M är trötta i kropparna efter ännu en dag av arbete på gården tillsammans med hela familjen. En trötthet vi konstaterar att vi fullkomligt älskar. Och mår så bra utav. Det blir kväll och barnen går till världens absolut snällaste Farmor och Farfar. Medan föräldrarna hämtar varsin hästvän för att ge sig iväg på tur.
Vi rider från gården, förbi Tant G på andra sidan åkern och vidare i det nyslagna diket, alldeles vid åkerkanten. Korsar en väg och tar den lilla, lilla grusvägen genom byn alldeles ovanför gården. Solen skiner men vindarna är betydligt svalare än tidigare i veckan. Det är skönt, alltihopa. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på berget. För att rida den turen behöver vi gå landsvägen cirka 50 meter. Vi rider helst där det är mjukt för våra barfotahästar, mycket skog och mjuka grusvägar. Men ibland ”måste” vi ut på ”stora vägen”, landsvägen, där det är 60 km/h som gäller. Vi går. Håller oss i kanten som vi sedan barnsben är lärda, fast egentligen har vi ju full rätt att gå mitt i det högra körfältet… vi sitter ju på två fordon! Men vi chansar inte förstås utan håller oss längst, längst ut i vägkanten.
Vi hör hur en bil kommer bakom oss. I hög fart. Vi hatar den här vägen. För ”INGEN” håller hastigheten här. Det kör timmerbilar i högsta hastighet och personbilar likaså. Ändå är det gulliga små skolbarn, hejdlöst med vandrare, cyklister, och vi ryttare som behöver använda den för att ta oss till mindre vägarna. Och alla har vi rätt att vara här. Och hastigheten borde hållas, eller hur?
Bilen kommer närmre. Och jag tänker ”det här går fort. och den saktar inte ner ett dugg!?”..
-då smäller det.
Bilen kör in i oss! Tuschar, rakt in i min vänstra fot. Benet sitter ju fast i stigbygeln och en ej skön vridning görS av knät. Backspegeln flyger av bilen. Det smäller nåt enormt. Foten gör ooont och jag hinner tänka tusen tankar på dessa sekunder.
Världens mest fantastiska häst, vårt Blå Berg som nu gör allt för oss, för att vi nu är hans flock. Han, drog bara åt sig andan och pustade ut, fast en bil alldeles nyss var påväg att klippa hans ben. Han skenade inte iväg i galopp, som hade varit det mest logiska av den upplevelsen. Likaså, höll lilla islandshästen, som är en Fjäder av rang, sig lugn. Det gör ont i min fot. Jag hinner tänka att den är bruten.. för att i nästa sekund förstå, att Änglavakten varit här. Jag kan kliva ner på min fot. Hästen står på sina fyra. Och de gulligaste människorna från lillbyn vi just ridit igenom, kommer springandes och undrar hur allt har gått och är så fantastiskt fina medmänniskor.
Det här hade kunnat gå illa, så illa. Men; -Allt. Går. Bra.
Mannen som aldrig någonsin skriker eller svär… är så upprörd och gör precis det. M var ju bakom, och såg eländet som skedde. Hann tänka att ”nu blir häst och fru ihjälkörda”. M är inte arg på mig, förstås… men på han som körde bilen.
Det fanns liksom inget mer utrymme att spela på. Ett par centimeter till och bilen hade klippt hästens ben. Det hade inte funnits någon Ikran här hos oss nu. Och hur jag hade mått, det vill jag ej heller tänka på. Jag kanske inte hade mått alls…. fy. Eller om bilen kört 30 centimeter längre till höger, hade vi varit änglar alla fyra. Det hade kunnat gå så, så, så illa. Med oss alla fyra. Mannen och islandshästen var ju precis bakom.. men dom är ett lite nättare ekipage… det är alltså dessa marginaler vi spelar på.
Alla är vi så chockade. ”Han körde på oss!?”.
Bilen saktade in därefter. Och ur klev en gammal, gammal farbror. Som först påpekar att ”det var bara backspegeln”. Sen kommer han på att fråga hur det gick för oss han precis kört på. Jag är så chockad och tänker att ”vi lever” och svarar därför ”det gick bra!”.. varpå han bara ber om ursäkt och sedan drar.
För 8 år sedan krockade jag och M med en älg på e4-an i hög fart. Bilen blev skrot och vi hade änglavakt. Enligt M, var ”det här så mycket vidrigare än det”.. tänk så naken och oskyddad man är till häst. Eller till cykel. Eller med ryggsäck på ryggen, vandrandes en sommarvandring. Fy farao, så illa det hade kunnat gå.
Tack Gode Gud, för att allt gick bra.
När jag slappande av efteråt, kom tårarna. Hur ska vi någonsin våga rida längs en väg igen? Aldrig tror jag. Jag letade nästan bilar uppe i skogen därefter, när vi då ändå beslöt oss för att rida en liten tur och låta pojkarna gå på lite och känna så att inte I kändes stel eller så..
Vilken helt fruktansvärt obehaglig upplevelse.
…
Visst är vi eniga om, hur otroligt viktigt det är med bra sikt när man kör bil eller annat fordon på vägen? Särskilt nu i sommartider, är det så många som rör sig längs vägarna… en liten landsväg, här mellan byarna, här ska vi hålla neeeeeer farten, snarare än upp, eller hur?
Idag kramas vi extra mycket. Livet är så himmelens skört. Kära nån.. bilen körde på mig och hästen…
Senaste kommentarer