BILEN KÖR PÅ MIG OCH HÄSTEN!

Det är söndag. Jag och M är trötta i kropparna efter ännu en dag av arbete på gården tillsammans med hela familjen. En trötthet vi konstaterar att vi fullkomligt älskar. Och mår så bra utav. Det blir kväll och barnen går till världens absolut snällaste Farmor och Farfar. Medan föräldrarna hämtar varsin hästvän för att ge sig iväg på tur.

Vi rider från gården, förbi Tant G på andra sidan åkern och vidare i det nyslagna diket, alldeles vid åkerkanten. Korsar en väg och tar den lilla, lilla grusvägen genom byn alldeles ovanför gården. Solen skiner men vindarna är betydligt svalare än tidigare i veckan. Det är skönt, alltihopa. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på berget. För att rida den turen behöver vi gå landsvägen cirka 50 meter. Vi rider helst där det är mjukt för våra barfotahästar, mycket skog och mjuka grusvägar. Men ibland ”måste” vi ut på ”stora vägen”, landsvägen, där det är 60 km/h som gäller. Vi går. Håller oss i kanten som vi sedan barnsben är lärda, fast egentligen har vi ju full rätt att gå mitt i det högra körfältet… vi sitter ju på två fordon! Men vi chansar inte förstås utan håller oss längst, längst ut i vägkanten.

Vi hör hur en bil kommer bakom oss. I hög fart. Vi hatar den här vägen. För ”INGEN” håller hastigheten här. Det kör timmerbilar i högsta hastighet och personbilar likaså. Ändå är det gulliga små skolbarn, hejdlöst med vandrare, cyklister, och vi ryttare som behöver använda den för att ta oss till mindre vägarna. Och alla har vi rätt att vara här. Och hastigheten borde hållas, eller hur?

Bilen kommer närmre. Och jag tänker ”det här går fort. och den saktar inte ner ett dugg!?”..

-då smäller det.

Bilen kör in i oss! Tuschar, rakt in i min vänstra fot. Benet sitter ju fast i stigbygeln och en ej skön vridning görS av knät. Backspegeln flyger av bilen. Det smäller nåt enormt. Foten gör ooont och jag hinner tänka tusen tankar på dessa sekunder.

Världens mest fantastiska häst, vårt Blå Berg som nu gör allt för oss, för att vi nu är hans flock. Han, drog bara åt sig andan och pustade ut, fast en bil alldeles nyss var påväg att klippa hans ben. Han skenade inte iväg i galopp, som hade varit det mest logiska av den upplevelsen. Likaså, höll lilla islandshästen, som är en Fjäder av rang, sig lugn. Det gör ont i min fot. Jag hinner tänka att den är bruten.. för att i nästa sekund förstå, att Änglavakten varit här. Jag kan kliva ner på min fot. Hästen står på sina fyra. Och de gulligaste människorna från lillbyn vi just ridit igenom, kommer springandes och undrar hur allt har gått och är så fantastiskt fina medmänniskor.

Det här hade kunnat gå illa, så illa. Men; -Allt. Går. Bra.

Mannen som aldrig någonsin skriker eller svär… är så upprörd och gör precis det. M var ju bakom, och såg eländet som skedde. Hann tänka att ”nu blir häst och fru ihjälkörda”. M är inte arg på mig, förstås… men på han som körde bilen.

Det fanns liksom inget mer utrymme att spela på. Ett par centimeter till och bilen hade klippt hästens ben. Det hade inte funnits någon Ikran här hos oss nu. Och hur jag hade mått, det vill jag ej heller tänka på. Jag kanske inte hade mått alls…. fy. Eller om bilen kört 30 centimeter längre till höger, hade vi varit änglar alla fyra. Det hade kunnat gå så, så, så illa. Med oss alla fyra. Mannen och islandshästen var ju precis bakom.. men dom är ett lite nättare ekipage… det är alltså dessa marginaler vi spelar på.

Alla är vi så chockade. ”Han körde på oss!?”.

Bilen saktade in därefter. Och ur klev en gammal, gammal farbror. Som först påpekar att ”det var bara backspegeln”. Sen kommer han på att fråga hur det gick för oss han precis kört på. Jag är så chockad och tänker att ”vi lever” och svarar därför ”det gick bra!”.. varpå han bara ber om ursäkt och sedan drar.

För 8 år sedan krockade jag och M med en älg på e4-an i hög fart. Bilen blev skrot och vi hade änglavakt. Enligt M, var ”det här så mycket vidrigare än det”.. tänk så naken och oskyddad man är till häst. Eller till cykel. Eller med ryggsäck på ryggen, vandrandes en sommarvandring. Fy farao, så illa det hade kunnat gå.

Tack Gode Gud, för att allt gick bra.

När jag slappande av efteråt, kom tårarna. Hur ska vi någonsin våga rida längs en väg igen? Aldrig tror jag. Jag letade nästan bilar uppe i skogen därefter, när vi då ändå beslöt oss för att rida en liten tur och låta pojkarna gå på lite och känna så att inte I kändes stel eller så..

Vilken helt fruktansvärt obehaglig upplevelse.

Visst är vi eniga om, hur otroligt viktigt det är med bra sikt när man kör bil eller annat fordon på vägen? Särskilt nu i sommartider, är det så många som rör sig längs vägarna… en liten landsväg, här mellan byarna, här ska vi hålla neeeeeer farten, snarare än upp, eller hur?

Idag kramas vi extra mycket. Livet är så himmelens skört. Kära nån.. bilen körde på mig och hästen…


Emmeli

Midsommarafton 2020!

Så blev det Midsommarafton. Och vi började dagen med frulle ute på trappan, följt av en stund i hästhagen. Öppna till lilla betet och kela lite. Barfota förstås. Livet på en pinne!

Inne i köket var en sommarklänningsklädd älsklingstjej och gosade Fransson-katt.

Tillsammans hade vi strösslat hemmet med så mycket midsommarkänsla.

Blommor överallt. Fina duken på köksbordet.

Blomsterprakt!

Ut genom fönstret skvalade svenska sommarklassiker ur högtalaren. Vi hade dukat med findukar i ”trädgårdsrummet”. Stora och små strosade runt i sina finaste sommarstassar. Och plötsligt, fylldes gård med än mer liv. Så älskat.

Älskade Storfamiljen.

Med småkusiner som inte bara är kussar till varandra utan och så goda, goda vänner. Farfars, Morfars, mannens morbror och så min fina Svägerska och Svågge.

Mannen och Pappa drog iväg och hämtade björk. Prydde entrén och med ens blev det liksom Midsommarkalas!

Så dukades lunchen upp. Så otroligt mycket gott. Och så vansinnigt soft, med knytis! Win-win åt alla håll och kanter, liksom. Vi åt så vi flämtade.

Därefter behövdes en aktivitet för att vi inte skulle råka somna på kuppen. Nu skulle stången bindas! Älskar att traditionerna från min barndom, nu får leva vida här, på min och min familjs alldeles egna gård. Det är så fint att det inte är klokt.

Prinskorven höll med. Där han kutade från sin Farfar där han fått lillnäven full av björk, för att kunna ge till sina föräldrar som band och band.

När stången var bunden och en herrans massa kransar likaså. Då var det dags för MammaMormors Jordgubbstårta. Och den mina vänner. Den, går ej av för hackor.

Och sen dansade vi runt den tjusiga Midsommarstången ”som aldrig varit så fin som i år” (ord som upprepas varje år, haha!). Hoppade små grodorna, rantade runt med prästens lilla kråka, spelade basfiol och flöjt. Och lekte Björnen sover förstås!

Sen gav vi spillet från allt björkfix, till hästarna. Så uppskattat. Och både jag och Mor konstaterade att det här med hästarna fortfarande är så ogreppbart. Som jag alltid drömt om hästar.. och nu får uppleva detta, med tre vackra skapelser direkt utanför fönstret. Tre individer som byggt sånt bo i våra hjärtan.

Där är en annan som har en plats i mitt hjärta som precis ingen ta ifrån honom. Världens finaste.

… och med lite enkel matematik förstår ju alla att ett plus ett i ett nafs kan bli fem, om livet bjuder upp till dans.

Hujedamig, så lycklig jag är över denna dans…

Inte som i att det alltid är lätt, att varje dag är utan motstånd, att vi aldrig behöver kämpa för något, stöter på krux, är trötta, utan ork, mod, att vi aldrig känner övermäktighet, oro eller så.. nä, det förstår ju ni också. Att vi är människor. Precis som du. Och du. Men.. ”varje dag är en gåva. det är en ynnest att få vara här. på denna plats, vi får äran att kalla ”vår drömgård”. spendera dagarna med människor som bubblar kärlek”. Dom orden. Jag menar dom. Så så såå himla mycket. Det är något så lyxigt, att få chans att leva sin dröm, att vore vi annat än tacksamma, slå då en stekpanna i huvudet på oss.

Det var Midsommarafton 2020 för oss. Fenomenal. Som min Farmor Gertrud skulle ha sagt.



Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i junimåndagen!

Vi startar igång veckan med Måndagshälsningen, i vanlig ordning. Med veckan som gick, veckans önskeplaner och så..

Dom allra första junidagarna..

Den första junidagen. Tillsammansmåndag för oss. Som alltid. En sån livsinvestering att det inte är klokt! Här spelades det hockeyspel ute i trädgården, pappan med kaffekoppen nära och Lillebroren fortfarande i pyjamas. Livet på en pinne!

Bertilen vattnade sina jordgubbar.

Vi donade i köket en hel massa. Bakade, både matbröd och sötbröd. Och dessa;

-Raw-chokladbollar.

Helt fantastiskt goda. Jag iddes inte väga kokosoljan som skulle i, och tog förmodligen lite mer än vad som står i receptet… och det där blev dom godaste vi gjort.

Sockerfria chokladbollar, typ 10-15 stycken.

Mixa ihop 45 gram rumstempererad kokosolja (men ta lite mer vetja!), 2 dl havregryn (fiber eller vanliga), ½ dl kakao, ½ tsk vaniljpulver, 7 st urkärnade dadlar och 2 msk kallt kaffe. Forma till bollar och rulla i kokos. Ät och njut!

En dag hade vi vänner på lunch och lek.

Enkel men god lunch serverades! En räserstund av hackning för morsan, sen var det klart. Addera nykokt, småljummen pasta till det ni ser i bilden. Det var gurka, tomater, rödlök, fetaost, salami, paprika, oliver, herrgårdsost i småbitar, mozarella och basilika, små korvpengar och majs…. Så fiffigt, alltid hittar då alla något att göra till sin egna pastasallad. Och på toppen, den godaste örtblandningen! Den hittar ni HÄR, tillsammans med andra godheter från samma serie. Så bra gå-bort-presenter!

Vi var tre ivrigt surrande mammor. Tre pluttisar som ammade och sov mest. Och fem små minimänniskor.. som lekte i lekstugan, sprang i tvärskuren, gosade med ponny, fick skjuts av undertecknad på fyrhjuling, sprang genom vattenspridaren när solen kom tillbaka.. ja åh, det där var en så himla härlig dag. Stoppat den i hjärteasken!

Ungar sommarnattades. Och mamman plockade blombuketter.

Vi hade Bästa Hovslagaren hos oss och M får lära sig nytt för varje gång. Ikran undrade dock ”vad håller du på med? det här brukar ju inte du göra!?”.

Vi vi fick njuta av skogsturer i vackra junikvällarna. Sagolikt. Från början till slut. Just nu är det M som rider Fjädern mest. Och jag blir buren av mitt Blå Berg.

I gårdshuset stod planten och glodde ut. Jag och barnen sådde i odlingstäppan och tankarna fanns på utplantering.. men längre än så, kom jag visst inte. Jag och mannen grejade till alldeles för sent in på nätterna, med olika saker. Skurade veranda, donade i snickeriet.. Det finns ju så vansinnigt mycket roligare saker att göra denna tid, än att sova! … det är vi överens om jag och M… så himla dumt, egentligen..

Här kom M in från sin ”lekstuga”.. ja alltså, fråga honom det verktyg han INTE har nu. Men, är man en Byggmästare så är man, liksom. Här, lycklig över att ha provat det senaste i samlingen och nu kunna tillverka snygga lådor och annat som behöver sammanfogas. Vänta bara, så snyggt platsbyggt klädskåp jag ska önska mig till nya sovrummet!

Min rabatt som inte är någon rabatt, blommade i gult och blått. Så passande, med nationaldagsveckan till ära.

Kvällssolen var fantastisk. Jag förevigade ögonblicket. Två bröder i samtal, i ett solbadande junikök.

Jag tankade mig med energi. Och stunden efter en springtur. Är magi. Fint halsband från Skrållan också, va?

Så födelsedagsfixade vi, förstås. Sånt är alltid helt omåttligt roligt tycker jag!

.. och smakade sommarens första, sviiindyra, drömgoda jordgubbar. Några rackare provsmakades och resten hamnade på Bertilens födelsedagstårta. Såklart lillprins skulle ha jordgubbstårta! Veckans sista dag var en så mysig 2-årsdag.

Tacksam, tacksam, tacksam.

Nu är det måndag igen. Så andäktigt vacker i detta nu. Solen är kvällsmjuk och det gröna så oerhört grönt. Nya veckans önskeplaner, som livet (och ett visst virus) är vägvisare för..

Veckans planer:

Vara tacksam för varje ny dag. Den här tiden är sagolikt vacker. Det bästa jag kan tänka mig, är livet här. Här. Och nu. Tillsammans med älskade liven. Människor, hästar, kissekatter, blommor och doftande äppelträd och syrenbuskar.

Plantera ut all plant! Alltså.. nej jag har nog inte haft möjlighet förrän nu, men jag draar också på detta moment(!).. tittar bara på planten nu och funderar på om jag ska hiva den och låtsas som om inget hänt?.. haha..eller bara ta tag i ”eländet”.. som ser förträffligt grönt och fint ut!… frågor på dessa tudelade ord? Nä, tänkte väl det. … bara ord från en trädgårdstokig trebarnsmor som kaaanske försådde liite för mycket i år…men det är ju så kuuul!

-Välkomna storfamiljen för 2-årskalas ute i trädgården!

-Plocka Liljekonvaljer!

Susa iväg med Storebroren till Förskolans ”kottegrupp”.. så känslosamt, en sista stund där. Avslutning. Och vi tar Sommarlov då! .. S har ju haft sin 15-timmarsplats ni vet, så gott att som Storebror få använda så mycket/lite som vi önskat. Men senaste månaderna har det ju inte blivit något alls.. ett lite knasigt slut, men vi deppar inte.. peppar oss istället, ser det nya kapitlet skymta där framme, och tänker att det blir en väldigt fin avslutning på onsdag!

Springa, gympa och rida i skogen. Nyp mig i armen, så härligt!

Mysa med vännerna! Fira sommarlov (trots att vi har sommarlov jämt, haha!) med glass, kan det bli bättre?

Fira älskade födelsedags”barn” i storfamiljen!

Låta er hänga med på ditt och datt! ..genom bilder och filmsnuttar på instagram och inlägg här. Häng med ba! Längtar efter att få visa er hur Lekstugan blev, ungarna leker för fullt där nu och jag avundas dom lite.. med ett färdigrenoverat hem, hehe!

Må så gott ni bara kan, så hörs vi alldeles snart igen!

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej fina ni, hoppas att ni mår gott!

Landar här inne och tittar tillbaka på veckan som gick, innan vi tar önskeplanerna för denna veckan.

Den allra sista majveckan..

Jag tar alla chanser jag får, till älskade morgonrundor annars morgongympar jag här hemma. Sån himla, himla god start på dagen. Här en bild från sista majveckans allra första morgonspringtur. Så skirt och nygrönt. Ett par dagar senare exploderade grönskan.

Jo just. Vi hamnade i en grusgrop, lyckligtvis. Så under ett par för sena kvällar jobbade mannen på med det kring nya trappan medan jag målade och målade i lekstugan. Så mysigt att mötas sedan från sina bestyr och nattafika innan kudden. E-och-M-tid, liksom. Dock, som ni säkert är fler med oss, efterlyste vi en sisådär fem timmar till per dygn just nu…

Vardagskärlek. Några ord skickade till varandra. Kan göra vilken tisdag som helst kärlekslycklig.

Småbarnen hade det gott och fyllde hjärteaskarna med lite av varje. Som att Storasyskonen och jag spelade yeatzy ute på nya trappan när Lillebroren sov. Vi teamade och storhandlade… full fart och trasiga Lillebrorsbrallon. Japp, gick så fint så! Var ner till Lekparken tillsammans med kompisarna och festade till det med valfritt fika på lilla Glassbaronen alldeles bredvid. Junis glass var så himla gullig!

Vi gjorde hemmet Försommarfint. Storstädade duttvis under ett par dagar. Putsade fönster och så. Hej vad det gick! När jag om kvällarna fick dona för mig själv, kändes det som spa!

Det blev fredag och jag och barnen hade spontant finbesök av mannens faster. Hade det varit för några år sedan hade jag blivit dö-stressad av att kylskåpet ekade tomt, att barnen fått sista bullarna till melliset dagen innan och att jag inte skulle hinna på affären och förbereda något… men jag älskar ”mitt nya jag”. Som vägrar stressa upp sig för något dylikt. Barnen hade ju önskat pannkakslunch, och det hade jag ingredienser till. Perfa! Vi gjorde pannkaksfest med lingon- och hjortronsylt, vispad grädde, kall mjölk och rykande varmt kaffe. Och hade en så himmelens trevlig förmiddag!

Vi lät hästarna komma ut på små ätstunder av lite mer grönt än dom redan hade i sin hage. Och så red vi ut på ont-i-kroppen-vackra långturer i skogen. Där jag och detta Blå Berg på ena turen hamnade i ett så kallat blöthål i skogen. På ett ställe började Ikrans bakben plötsligt sjunka ner. På några sekunder var denna stora häst i det närmsta nere med heeela bakbenen och kämpade för fullt för att ta sig upp..och lyckades precis, i skedet när vi bara inte fick komma det minsta längre ner (vi hade blivit fast då och det skulle ha inneburit räddningstjänst mitt i skogen… i bästa fall med gott slut men en sån där grej kan sluta i en mardröm. Fy farao så otäckt det var!)… till och med M, som är den coolaste jag vet, erkände att han blev orolig.

Pingsthelgen var enormt drömmig. Så sommarvarm och härlig. Vi jobbade ute hela lördagen med att bygga Försommarhage till hästarna. Så festlig grej! … och en viss Miniman menade att ”jag tänker köra pappas fyrhjuling nu”. Och så blev det tydligen. Han leverade stolp, gång efter annan.

Vi sommarnattade. Synen av pyjamasbarn i vitsippebacken sparar jag i hjärteasken. Kan omöjligt tänka mig något mysigare än att få avsluta dagen så.

Så blev det veckans sista dag och vi firade Morsdag. Älskade Mor. Ingen är som du. Som jag älskar Dig. <3

Jag firade här hemma på Drömgården under morgonen. Under dagen firade vi min mor. Och till kvällen traskade vi lillvägen till Svärisarna och firade MammaFarmor.

Och innan maj blev juni. Sådär mitt i natten typ. Så skulle jag bara titta till min plant.. hade ju tänkt hinna få ner luktärterna i jorden men hade slutit ut det… men efter denna varma helg möttes jag av en väldans ledsen hop av luktärter och liksom skrek ”rädda oss”. Så, det var bara att börja gräva, tömma jord och fylla ny och dundra ner en sisådär 100 plantor luktärt. Kämpigt? Nä, det var helt magiskt. Mitt i varma, vackra, tysta sista-majnatten, få pyssla med bland det bästa jag vet…men, lite orolig är jag över att det är kört för mina älsklingsblommor. Några kommer klara sig, men många tvivlar jag på. Blir spännande att se!

Nu är det måndag, igen! Den allra första junidagen. Och inom mig ryms så många känslor idag. Det bubblar, liksom. Denna ljuva sommartid, så vacker att det gör ont.

Det är högsommarvärme här i Höga kusten även idag. Sagolikt! Vi donar i trädgården, springer genom vattenslangen, äter glass och pausar ibland inne/ i skuggan för att inte får solsting.

Veckans planer:

Välkomna årets vackraste månad..med öppen famn, många djupa andetag. Nu är tid för iver, javisst. Men också tid att stanna upp, titta, begrunda, DOFTA, cirka tusen gånger om dagen, och bara höja blicken… oslagbart vackra, vackra juni.

Ha leklunch här hos oss, med små och stora vänner.

Så i Odlingstäppan!

Greja på med alla möjliga projekt och fix vi har igång ute på gården. Inte en minut läggs på övervåningen just nu, haha! Näpp, varken jag eller M är pepp på att innefixa just nu. Vi har inte bråttom.

Sända er hälsningar! Tänker visa er Ett festligt gårdsbestyr, Den nya trappan, Trädgårdspåtande förstås och hinner jag så knipsar jag av några bilder på barnens ”Lilla Vackerhemma”, som dom säger.. Lekstugan alltså!

Kalasfixa!

Fira en älskad, älskad Lillebror som fyller 2 (!!) år! Dra mig baklänges, jag tror jag måste gråta en skvätt på stuberten. Av tacksamhet. Livet blev liksom bättre än bäst när han kom till oss.

I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor

Ta hand om er alla ni. Önska er goda, goda junidagar. Vi hörs imorn igen!


Emmeli

En ynnest!

Det doftar av himmel på jorden.

Luften är så varm. Våren förvandlades till försommar som plötsligt Morsdag till ära, blev som Högsommar.

Jag har känt mig som en prinsessa. Från morgon till kväll. Förresten, så känner jag mig som en prinsessa, varje dag.

Min stora, stora skatt. Älskade Tripp Trapp Trull.

Tack för att just jag fick bli eran Mamma. Det är en ren och skär ynnest. Jag gör mitt bästa för er, varje varje dag.. det är ni så himmelens värda… och som ni ger mig kärlek åter. Den bästa mammalönen. Obetalbart underbar.

Dagen började med söta teckningar målade av minimänniskor. Pussar och kramar. Fint paket. Med en så himla fin klänning i. Där en finurlig skäggig påstod att ”det är barnen som ordnat den”. Jag känner mig bortskämd. Och så fin.

(Psst! Klänningen kommer från Indiska!)

Så har vi firat världens bästa MammaMormor och MammaFarmor. Älskade mödrarna våra, så viktiga för oss alla. Och en så innerlig lyx att barnen får ha både sin Mormor och Farmor, nära, nära. Både i hjärtat och rent fysiskt.

Jag funderar ett slag.. Tänker att, det är lyx att få vara Mamma och Fru i Team Drömgården.

Den skäggige påstår att han känner likadant, fast från Pappa-Man-sidan.

Vi gör det här tillsammans. Värderar varandras bidrag till att Team Drömgården rullar, dag efter dag, lika mycket. Jag tror det är en viktig byggsten i äktenskapet.

Det är vi och barnen. Men ibland är vi ju på två håll.

Det är då inte viktigare att han susar iväg på Konstruktörsjobbet, än att jag pysslar om småbarnen, viker tvätt, skriver handlingslistor och fyller hemmet med såpadoft och nyplockad blombukett. Och det är lika viktigt att M gör enormt imponerade renovering, som att jag är den som tänker ut varendaste middag här hemma. Bara för att ta några små exempel. Livet är ju så mycket mer, på alla fronter, jämt och jämt. Ni vet.

Men det vackra i kråksången, är att vi aldrig jämför. Aldrig.

”Ni är ett riktigt team!”, sa 6-åringen till oss häromdagen. Bland dom vackraste ord vi kunnat få.

Inget är att ta för givet.

Varken att få vara med om ännu en häggblom. Att få hålla en liten hand i sin, och kalla den för min. Eller att ha en andra halva vid sin sida, som finns där som den trygga klippan när stormen river i.

Inget är att ta för givet. Och jag är tacksam, för varje ny dag.

Tack för Livet.

Och tusen massa grattis till alla er andra mammor där ute! Då räknar jag in småttingmammor, bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! <3

Emmeli

En överraskad Miniman!

Jag är överväldigad över responsen på mina senaste ord här inne. Inkorgen har svämmat över av peppiga, kloka och varma hälsningar från er. Oj, så roligt! Jag tycker så om när vi kommunicerar, diskuterar och funderar tillsammans.
Och nu, tänkte jag helt sonika dra en bit bort från oron och eländet som råder ute i världen. Bara glömma skiten för ett slag och berätta om något gulligt.
Ni vet, precis i linje med vår livsfilosofi som ni läste om HÄR, så är både jag och M för att ha barnen med i vårat livet-tänk. Inte för att vi tvingar dom att sätta sig upp på morgonen och säga ”å vilken ynnest med en ny dag”. NEJ. Men att redan från barnsben öva på att inte ta saker för givet och att vara tacksam, det tror vi bara gör så gott.

Våra ungar är inte vana några dyra hittepå, som sagt. Dom är däremot bortskämda med två föräldrar som orkar leka och härja, som bjuppar på frisklufttimmar varje dag och en liten utlfykt med varm chokad i ryggsäcken, är fest så det förslår.. om det så är att vi är precis i utkanten av vår egen gård och inte längre iväg än så. Barnen blir helt överlyckliga över att få ett kex-paket på lill-coop. Dom är vana med mammas hembakta i alla lägen, att något köpt från affären, tillhör lyx. Att forma små tacksamma själar ser vi bara som något positivt. Positivt, att ungarna är nöjda över lite, för då är dom med andra ord nöjda över väldigt mycket. Och positivt också, att från start få ungarna att förstå att det här med att köpa och dona, inte bara görs hur som helst, både med tanken på plånbok och miljö.

Nu var det så, att vår äldste plutt, Minimannen, i flera år drömt om att få En fyrhjuling. Vilken önskan, va?

Men ALDRIG i livet, sa både jag och M till varandra.. när vi första gången diskuterade tanken på att ge honom en sån när han började önska sig den. Det var givet, att S fick börja spara till den själv och att det fick ta sin tid, liksom. ”Vi har inte råd att ge dig en fyrhjuling hur som helst”, sa föräldrarna i kör. Minimannen förstod, på momangen. Han är den klokaste på jorden.

Så för ett år sedan, när han skulle fylla fem år. Önskade han sig bara ”pengar att spara till en fyrhjuling” i födelsedagspresent. Drömsparandet hade han redan året innan börjat med, men fick nu en rejäl skjuts. S har därefter sparat och sparat, fått någon slant när han ”jobbat med farfar”, hjälpt granntanten, pantat burkar och förstås sparat VARENDASTE glasspeng han fått från morfar under året. För några veckor sedan räknade vi ihop kronorna i sparbössan och jag förklarade på femåringsnivå att ”nu har du råd med en halvbra fyrhjuling.. en sån som kanske bara håller ett litet tag, sparar du lika länge till, har du råd med en bra en som kommer hålla länge”. Minimannen fann sig i det och var beredd att spara ännu en lång tid.

Troor ni, att jag och hans pappa var pirriga i magarna under 6-åringens födelsedagsmorgon, när vi släppte ut födelsedagsbarnet att leta efter ett långt snöre på gården..

..som ledde honom till;

En alldeles egen liten fyrhjuling!!

En begagnad förstås. Så rejäl liten maskin. En obetalbar min på Minimannen. ”Jag fick en fyrhjuling! Jag FICK en fyrhjuling!!”. Förstås tömdes spargrisen sedan och innehållet hamnade hos mamman och pappan, så även dom önskade födelsedagspengarna som Storebroren hade önskat sig från nära och kära även denna födelsedag. Med andra ord hjälpte vi päron S med att ordna denna brum-brum, och hjälpa honom i mål med sista slantarna, det största jobbet har han gjort själv!

En liten genomgång av vrålåket. Var omöjligt att säga om det var pappan eller lillungen som var mest pepp. Det lyste om dom båda. Här var det väldans koncentrerat, för att ta in allt vad pappan berättade.

”Det här var den bästa födelsedagen någonsin!”.

Iväg det bar. Och i ett knyck har den där lilla människan blivit en räserförare. Han har slirat runt på åkrarna kring gården och brummat lillvägen fram och tillbaka jag vet inte hur många gånger.

Lilla vännen, som han sparat och sparat. Så väldigt roligt att få hjälpa honom i mål tidigare än han någonsin trott. En överraskad Miniman, sannerligen!

Det är alldeles för mycket i vårt samhälle som går alldeles för fort för människans bästa. Varför ha så förbenat bråttom jämt? Om det så handlar om att lära oss saker, att renovera, att vinter ska bli vår, att kunna köpa en drömpryl (hellre ett knasigt lån liksom, än att spara ihop!?) och så vidare. Den här födelsedagspresenten kommer S sent att glömma. Och ni mår tro, att han svävar på brummande moln ännu och är sådär tupp-stolt över sitt åk. Vad han längtar efter allra mest med denna brum-brum? -Att MOCKA VINTERHAGEN, förstås! Som den äkta lite minihästbonde han är!


Emmeli