Oktoberhelgen stod för dörren och som vi donat och grejat, lagat, bakat och fixat.
Sånt där som jag tycker så mycket om.
Morgonen hade varit rejält frostig och jag fick riktigt ”skrapa ihop” den allra sista blombuketten för i år.
Mörkret föll. Och gästerna trillade in. Äntligen.
Snabbt steg temperaturen i det gamla timmerhuset när gammköket fylldes av älskade människor. Det lilla minglet kunde börja. Krustader fyllda med stuvning på höstens kantareller. Bubblor i glasen.
Blå timmen och Vaarsågoda!
Sallad med så mycket som möjligt från landet. Ris av olika slag. Mammabröd. Och den där grytan som är en sån favvis för oss. Dessutom så otrooligt bra, att laga till många!
Kycklinggryta med fetaost och soltorkade tomater. Och på toppen är det tärnad zucchini som bara duttas i mot slutet. Perfekt! För är det något vi har nu, så är det zucchini.
Hjärtana våra, lyckan att vi har varandra. Lill-Olof älskade när Mormoster Storan läste ”Pippi Lång” (som Lilla O säger) för honom.
Till efterrätt bjöds födelsedagsmorsans absoluta favoriter .. ”Falsk Ostkaka/Zucchinikaka” (recept HÄR) och ”Drömgod Morotskaka” (recept HÄR)
.. sen hade vi fullt upp med att vara mätta och surra tills ena lillungen efter den andra somnat och det visst var dags att krama hejdå till varandra.
…
Så det var en höstkväll i gamla Drömgården, det. Så väldigt fint att få fira 33 år i livet, mumlade hon, efter-kalas-trött och så tacksam för alla älskade människor vi har runtomkring oss.
..solen sken och vi bjöd över vännerna för middag efter en dag av grejande med allt möjligt.
Septemberköket!
Mos- och saftkittlarna alltid redo. Något nyskördat ständigt på bänken. Grönkål i blombuketten. Middag på gång.
Som tillbehör till laxmiddagen fräste jag finhackad gul lök, grönkål och harrisar i en redig klick smör. Saltade, pepprade. M-m-m!
Dukade fint i Salskammaren med halvskrövlig duk och färsk blombukett.
Mållös. Blomningen. Hur kan den ens bli såhär vackert!? Tycker så om att blanda i nypon i nyhöstbuketterna också. Och som sagt, grönkål också. Himla charmigt!
Ett stycke morsa som slirat genom duschen, hoppat i en sommarklänning för vad vet man, kanske sista gången denna sommartid? Det gäller att passa på. Tillbaka till kastruller och spisande sedan. Och iiingen uppoffring i det, alls. Att stå och laga i lugnan ro, särskilt denna tid på året när landen, träd och skog dignar av gott .. det är en favoritsyssla för mig.
Ett stycke efterrättsexperiment i bild. Jag hade nämligen kommit över smördeg på lillaffärn, sådär skitbilligt.. för billigt för att inte köpa och prova göra något gott utav…
”Å, nu kommer dom!!”, vrålade storasyskonen utifrån bron. Bäst att gå och anfalla dom efterlängtade!
Älskade torparna som kom med sin härliga energi och goda grejer som hemägg, nykokt saft och hjortronsylt.
Sa klart och tydligt till familjen att dom kan få varsin tesked hjortronsylt, att smaka. Resten är till mamma. Sådetså. Det är en stor favorit, mao. Tänk om jag vågade mig upp till vår skog på fjället och plocka om somrarna… men det gör jag inte. Är alldeles för björnrädd.
”Nu är det maaat!”
Och vad härligt det kändes, med skördemiddag. Okej, laxen var ”fiskad” nere på lillaffärn. Tunnbrödet, nere från Mjälloms. Men allt grönt från oss. Pärerna likaså. Blåbär och äpplen till efterrätten också. Dillen i såsen. Krassen och ringblommor som krusidulligt uppepå. ”Bara kon som fattas”, menar den skäggige….
Livet i syn.
En vinstkänsla är också, att precis alla tycker om denna maträtt… hur ofta hittar man en sån rätt, när det handlar om ett gäng på sju gullungar!?
Hästarna betade utanför.
Sen utbröt lekinferno bland barnen. Samt allt mellan himmel och jord-babbel och spejande av pågående projekten här hemma för dom fyra päronen.
Typiskt härligt, hela alltet.
Sen blev det glassbuffé för barnen. Och någon premiärade och fick minsann sitta både mellan gängets Radarpar OCH få PRECIS samma sak i tallriken som dom…
-Glass, maränger och chokladsås. Hejdå kvällströttheten och hej SuperspeedBusOlof! ..som levde lajvet i sin sockertopp bland alla ”storbarn” sedan.
Nu var det föräldrarnas tur att njuta efterrätt.
Hade gräddat experimentknytena en stund och det doftade himmelskt i köket. Blåbär med vit choklad eller andra varianten; smörstekta kardemumma- och kaneläpplen.
Söta smördegsknyten med en klick vaniljglass till. Det smakade mycket, mycket bra… om jag ska behärska mig i orden.
Om inte; ”DET VAR SVIIINGOTT!!”.
…
Det blev en så på-alla-sätt-god kväll.
Skördetider, är goda tider. Och vänner, är dyrbarare än guld. Ja, så är det!
Jag bara måste få berätta om gårkvällen här hemma..
..StoraLillasyster hade bjudit in sina två närmsta vänner till ett så efterlängtat litet ”kompiskalas”, något som hennes bröder var minst lika taggade på. Lilla B skulle nämligen få vara med på kalaset han också och Storebror? Han skulle stå för kalasfixet, dukandet, kockandes, kyperiet… RUBBET!
Meny skrevs, i sån pepp och hast att vi varken hade ro eller intresse att rabbla rättstavande. Så fort kalasfolket var samlat, upptogs beställningar utifrån den hejdlöst barnvänliga menyn.
Medan den klassiskt italienska musiken bara skrålade ur högtalarna, hällde Storebror upp önskad crush i glasen ..
Ristorante Pigiama, osade av kalasstämning.
Förrätten (chips i varsin liten skål) serverades och snabbt var skålandet igång också, som ni ser!
Ni vet att jag aldrig någonsin dricker en droppe alkohol, men jag är nog den som skålar mest. För ICKE behöver det vara någon särskild dryck för att kunna skålas. Vi skålar för livet, i kaffe, mjölk och bubbeldricka av olika slag. Så det så!
Snabbt ut i köket igen, där assistenten (Morsan) precis hade spisat klart det sista. Den kuuuulinariska maten lades upp på fat och beställningarna lästes noga, ”vem var det som skulle ha ketchup på nu då, och inte!?”… ”Mamma, det här är så kul! Och såå stressigt!”, sa nioåringen lyckligt där han slirade tag i tallrikarna och drog in mot Salskammaren igen..
”Smaklig måltid, hoppas det ska smaka!”, sa servitören! … iklädd vitskjorta och med kökshandduken världsvant hängande över armen.
Det var inte bara sjåigt med matlagande, serverandet och allt det där…vi ”som jobbade i köket”, hade också en busig Toddler att hålla reda på. Han var precis överallt där han inte skulle vara. Så vi gjorde helt sonika ett försök att hålla honom några minuter på plats, med hjälp av bolibompa. Funkade halvbra. Men några minuter, är ändå några minuter…..
Puh, så varmt! Ljuvliga augustivädret tillät korsgrad med ljummen vind…
Små godispaket skulle nu ordnas, medan kalasfolket lekte uppe på övervåningen. Ni ser vem som lyckades haffa tag på karameller i väldig fart, va?
Knyta knuten, fixa och greja. Kanske en kväll av det mest kärleksfulla slag, suckade mamman…
Det blev fiskedamm ute på bron. ”Men vad synd att jag missade det, mamma!”, sa 9-åringen… jag ”var ju på toa!”, sa han nöjt, blinkandes med ena ögat och med sitationstecken-fingrarna i luften världsvant.
Å men peerfekt! Nu kom Bondepappan in en sväng från traktorkörandet.. och hämtade lilla Virvelvinden. Lycka för Toddlern!
Tänk att vi fick dessa dagar av värme, lagom vind och sol? Höskördsväder!! Sooom vi väntat och väntat på det denna sommar…
Nu var ”köket” så trötta att vi nästan såg i kors.. men vi haade ju en rätt kvar på menyn. Efterrätten.
I ett nafs snodde vi ihop en önskat ”lagomkladdig” kladdkaka. Vispade grädde. Tog ännu ett varv av beställningar… ni vet, nån ville ha med grädde, någon utan.. nån ville baara ha grädde…
Nu var personalen på Ristorante Pigiama, heelt utmattade. Och såå nöjda.
Vi slog oss ner ute på bron, med varsin kaffekopp och efterrättsbit. Inne i Salen satt nu kalasfolket parkerade framför film, med popcorn och chips i skålar härs och tvärs…. nära på, sovande…
Fyra timmar av ivrigt kalasande, som varit så skitroligt. Vi sänder idén vidare, mao. Lek er egen restaurang, fullt ut. Fyll livet med en busrolig kväll. Låt barnen få mycket av ansvaret och det kommer bli fest av rang! Det här blev ett underbart sommarlovsminne.
Ristorante Pigiama, undrar du kanske? Jamen, vi troor att det kanske, på italienska, betyder typ ”pyjamasrestaurangen”?… gästerna kom nämligen iklädde pyjamas.. och klackeskor, förstår ni.
-Ja-a-då! Kalastätt är det här denna tid om året, med familjens alla sommarbarn. Nu var det pappans tur att fylla år och vi andra i familjen var såklart überpepp på att göra ett härligt kalas för honom, än om han tyckte att ”Emmeli du behöööver inte göra kalas för mig nu efter barnens kalas och allt”.. men det känns som att det är flera år sedan det blev kalas på något värdigt vis för honom och nu fanns både ork och lust, såå nu skulle det bli kalas, sådetså!
Vi hade dukat så det gick att slå sig ner lite här och var. Som i gammköket.
Eller i Salskammarn! Ja, eller i Salen intill, förstås!
”Uuuääh, vad äckligt, nu pussas dom igen, hörni!!”, utbrister barnen till varandra. Samtidigt som dom ska låtsas tycka att det är så himla drygt, så syns det på dom, hur dom älskar, att vi älskar varandra så. Och jag hoppas så, så, såå..att det ska få vara såhär, länge, länge, länge till.
Det dukades upp med allt gott som vi bakat senaste dagarna.
Tårtor och somriga kakor! Den ena tårtan hade en botten med valnötter, medan den andra hade en botten av mandel.
Tårtan närmast i bild, den med valnötter i sin botten och med en fluffig vaniljgrädde som också har en dutt gräddfil i sig… den, är så hejdlöst god och har liksom blivit ”Martins tårta”, då den faller honom så väl i smaken.
Valnötstårta, men vaniljfluff och bär på toppen! HÄR har ni receptet till den, förresten!
Den andra tårtan får jag ge er recept på en annan dag.
Gästerna började trilla in och här har ni två utav kalaskvällens stjärnor! Ett stycke Enhörning och en Pytte-Zorro!
En så extrafin gäst för kvällen också, min fina, fina Moster Marianne! Å, som vi har längtat efter att få ses, det var så längesedan nu. Och prick hur härligt som helst! Det känns förstår ni, som att en liten skvätt av min Mormor Syrena plötsligt kom in i vårt gamla hem för ett slag. Och det var så, så såå gott i hjärtat! Ni kan inte tro att den där donnan bredvid mig, snart snart fyller 85 år, va!?
Det sjöngs och skålades för jubilaren och strax efter, ringlade en kalas-kö sig genom köket.. Sixten kände sig trygg mellan kusse och Mormoster.
Och i Salen skapades en liten ”ungdomshörna”, Lillminsting tyckte det var helnajs att hänga där, med stoorbarnen.
Väck med fikat och fram med kex och ostar och iskall äppelmust och frukt och allt annat gott vi kunde hitta åt.
Jag är Team Digestive med Kvibille gräddädel eller brie på. Det bästa med att vara Kalasfixaren alltid, är ju att man får bestämma eeexakt man önskar bjuda på…det jag tycker är godast, alltså. Hehe..
Sommarnatten var ljus trots det efterlängtade regnet som fallit i timmar… och den här kvällen stoppar vi varmt om i hjärteasken. Plötsligt började det ju närma sig mitt i natten och precis ingen lillunge var ens nära att vilja gå i säng.. men efter många hejdå-kramar så small vi av allihopa, en efter en.. vilken kväll det blev!
…
Så så gick det till, när vi firade Livets Människa! Japp, det är just precis det han är för mig. Älskade M, alltså. Evigt tacksam för honom.
Vi vaknade till en så otroligt varm och vacker Årets Längsta Dag… somrigare dag blir det liksom inte.
Och den sammanfaller, vid vår älskade Juniflickas födelsedag.
Tänk att det är sju år sedan, hon kom till oss. Vi samlade ihop alla paketen, förutom rockringen, den fick vänta nere i köket. Bullar som är Skrållans favorit.. och jordgubbar. På frukostbrickan. Ja nu var allt klart, ljuset tänt till och med!
Vi rumlade in i det varma, efter natten-kvalmiga sovrummet och sjöng allt vad vi kunde.
Brollorna satt på rad i kring henne och tittade storögt. En egen klocka. Woow… och den gick rätt också, bara en sån sak!
Här fanns ingen tid för särskilt lång frulle inte, nu skulle det grejas med nya födelsedagspresenterna. Som textilpennorna.. något han där i blurret inte bör få tag i precis. Så kul, va! Pennor att kunna skapa sin egen tröja med!
Och önsketårta bakades!
Och ni vet hur det är, med barn i väntan på något världsroligt… som sitt eget födelsedagskalas.
Mm.. då räknas nästan minutrarna. Men vilket himla bra tillfälle vi hade att öva klockan på då! Vi hann med på kvartar i och kvartar över, halva timmar och räkna fem plus fem plus fem plus fem.. osv.
Det finns få saker som är så häftiga att vara med om, som när barn glittrar av ”jag kan-känsla” efter att ha vågat/provat/lärt sig något nytt.
Medan någon i detta gäng hoppade och hoppade, var det en annan som var heeelt slut efter en liten stund. Undertecknad alltså. Visserligen var det trettio grader varmt. Oavsett, så himla roligt! Hoppa rep och rocka ring! Exakt sånt jag tyckte om som barn.
Så äääntligen blev det kalas!
Somrigt kalasfika!
Med den absolut sötaste sortens fika-kö!
Vimpeln vajade och ute i trädgården var det dukat som ett smärre sommarcafé.
Broderade loppisdukar och kalasfika på loppade fat..som åts med loppade skedar. Ja, ni fattar. Loppis är livet. Finaste jag vet!
Efter barnens fiskedamm var det dags för ”rond 2” ute på det gula gammbordet. Kexar och ostar, frukt..
.. och dessa så goda och suuuperenkla tunnbrödsrullarna!
Jag hade rört ihop ca 100-150 gram coops naturella färskost, saltat, pepprat och duttat i så mycket pepparrot jag tyckte var gott. Brett på mjuka tunbröd och strösslat finhackad rökt skinka över. Rullat ihop rullarna och skurit i önskat stora rullar. Lite gräslök på toppen och vips, en så otroligt god liten tunnbrödssnitt!
Vi hade det gott i den varma, varma sommarkvällen. Pratade om hur otroligt tacksamma vi var, över hela alltet. Ödmjukheten till livet… större än allt stort. Minstingarna våra satt och snicksnackade till långt efter läggdags.. familjens minsta små älsklingar.
9-åringen förevigade ett småtrött kalaspar till päron och dess Lillminsting som nu faktiskt var gaanska nära nattasömnen ändå.
Älskade flickebarnet, som slängde sig om halsen på sina föräldrar… och tackade för dagen.
Älskar henne så. Och hennes trio till brollor. Älskar också.. och känner sån lycka i, hur dom små liven redan vet hur fint livet känns när tacksamheten får spela huvudroll, dag för dag. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över, varje dag.
…
Tack Livet för en så fantastiskt fin 7-årsdag. Nu står Midsommarhelgen för dörren.. och jag önskar er och oss så goda dagar det bara är möjligt.
Så vaknade vi till den tidiga marsmorgonen som det längtats så till…
-Minimannens 9-årsdag. Kan ni förstå att det är NIO år sedan ”Liten/Pastellkungen/Minimannen”, vår älskade S, föddes?
Jag har lite svårt för det, samtidigt som det känns helt självklart. En YNNEST, att få vara med om, hela alltet.
Hoojas låtar går varma här hemma, vare sig mamman gillar texterna eller ej. Äh! Livet är för kort för att vara så jädrans ”PK”. Och såklart, skulle Storebrors väckas med en Lillasyster som klätt ut sig, likt Hooja… ni som vet, ni vet. Lägg till att hon bar en brummande leksaks-motorsåg också, haha!
Födelsedagssång, frukost på säng och hurra, av ett nyvaket syskongäng och två ruffsiga päron.
Och paket… och ni vet hur ”stränga” vi är med skärmtid av alla de slag. Äger ingen padda. Är hårda med ramar och reglerna för ”Veckans skärmtid” om torsdagarna, och så vidare. Men återigen… inget ska gå till någon överdrift… och om 9-åringen nu stor-önskat sig ett (av äldre modell, begagnat givetvis) Playstation… då kan ni ana lyckan här… när han fick. -EN. KONTROLL.
”TACK TACK TACK TACK! nu kan jag spara till ett playstation och ännu en kontroll!”… redan här var han alltså mäkta nöjd.
Ni kan kanske då också kan ana jublet…
.. när 9-åringen och småsyskonen knatade nerför trappan och inne i Salen upptäckte, att där FANNS ännu en kontroll.. och ett Playstation.. och några olika spel…
Efter födelsedagsmorgonen drog pappsen på jobbet och vi andra gav oss ut för lagårdsbestyren.
En sådan omåttligt stormig och kylig dag.
Livets guld i sikte!
En tur till postlådan.. och vad slår riktig post? Grattiskort.. favoritkarameller.. slantar. Skickade per post. Omåttligt mysigt!! Framförallt, känslan att älskade tänkt på en. Finaste som finns, ju.
Det dukades och fejades…
Och inne i Salen gasades det för fullt. Juni körde bilspel och åt karameller. Njutet och buskänslan hos barnet…
Liten Svea undrade mest vad i allsin dar som dragits in i detta hus… Play-vadå!? …och jag försökte lugna henne med att säga att det där trasslet till teknikspel, endast kommer att få vara framme ibland.. ej tillhöra vardagen. Vi är alldeles för rädda om leken, kreativiteten, stunderna att hinna PRATA.. ha TRÅKIGT… dom där stunderna som gör att ena lillungen hamnar vid trumsetet och den andre vid pianot.. och så vidare.
Väntan… längtan…
Men nu så, kom blå timmen och gästerna började trilla in..
”Vänta vänta vänta, ska det bli party nu eller?”, undrade Lillminsting och drog iväg som en skott efter Storebror…
I hallen ramlade älskade Storfamiljen in, en efter en.. den rikaste känslan av dom alla.
Om kalasungen själv fick välja så skulle det bli tacos i stora lass. Och det fick han givetvis.
Ännu mer Livets guld i sikte anas här.
Discokulan gick varm, hetsiga PlayStation-hockeymatcher inne i Salen bland stora och små varvades med disco i Hooja-musiken..
Mormoster Storans hemstöpta födelsedagsljus sattes i kärleksmumsen och i tårtan tuttades en tomteblossig nia på..
Ja må han leva, skränade för fullt i gammköket…
Glasstårtan var helt sonika den HÄR cheesecaken, strössad med krossade oreo-kex, efter földelsedagsbarnets önskan.
Smidigt med glasstårta, så lätt att förbereda och dessutom så suveränt gott!
Vrooom! -brallorna hann åka av på vissa i njutandet av människomyllret.
Det kramades sedan hejdå i trånga, renoveringsstökiga hallen.. stöps över skohavet, letades fram jackor i klädtrasslet.. med rikedomens känsla, somnade vi gott så gott till natten.
Tänk, att vi har en 9-åring här hemma nu. Älskar honom så det värker i bröstet.
Senaste kommentarer