Det var lilla polarbrödsmackan, chokladmuffinsen från igår, moroten och förstås saft i sirapsflaska, det är sen gammalt. Livets första skolutflykt med fika och egna räserkälken med. Vilken peppig morgon!
Och det bara kändes när vi öppnade dörren.. ”Vilken makalöst vacker dag!”, sa jag till barnen. Det var liksom plötsligt alldeles ljust när vi var på väg till skolan med Storebror. Bara en minusgrad. Solen sken, redan! Fåglarna kvittrade.
Och efter några timmar, droppade det för fullt från taken. Vi rev av lite tvätt och städ och härj, innan vi gav oss ut. Drog igång grillen och ordnade oss lunch.
Ute, njutandes i snödrivan. HemmaMamman njöt så det stod ut genom öronen på henne.
Nä, det var inte bara mor som njöt. Jag har sällan skådat en grillkorvsätare som njutit såsom Lillebror gjorde idag. Sen var det också så ljuust att det ju nästan var omöjligt att göra annat än att blunda.
Med solen som vårt sällis, som inte bara sken utan också värmde, utan den minsta tvekan. ”Vad vaarmt det är, jag svettas ihjäääl”, grymtade den ena ungen. För nu var det flera plus och norrlandsungarna svettades i sina vintermunderingar. ”Kan vi få en glass?”, blev nästa fråga. Svaret blev förstås ja!
När ungarna sov i vagnen, lutade jag mig tillbaka, jag med. Det enda raka, tänkte jag. Så vanvettigt skönt. Och när vi hämtat Storebror från skolan och Pappan från jobbet strax efter mitt i dagen, så fortsatte utehänget. I timmar. Vårvinter och faktiskt Vår(!)-tecken, på rad idag.
Fjödur har börjat fälla vinterpäls redan och fullkomligt droppade av svett efter eftermiddagens tur. Vi kom hem till gården igen kring halv fem och det var inte i närheten av mörkt. Och jag red barhänt och hade bara tunnaste understället under overallen.. och svettades i alla fall. Åhåh!
Ja, vi hängde ute tills solen gick ner. Nu har vi, på något outgrundligt vis lyckats få i oss middag, badat en skara barn och skurat hemmet klart för helg… nästan sovandes… för hujedamig så trötta vi är efter denna soliga dag. Ljuset ger så mycket energi och mitt i allt, så blir man tvärtrött efter all friskluft och februarisol, eller hur? När ljuset återvänder känner jag mig sprudlande och stundvis aptrött… Det bara är så. Och jag verkar inte vara ensam om det.
Men den trötthet jag känner just precis nu, efter en dag fylld av friskluft.. det är den bästa sortens trötthet.
Idag. Det högtidliga startskottet. För Vårvintern, alltså! Det var så tydligt att det inte var klokt. Jädrans vad vi ska njuta. Allt vi bara kan!
Nu väntar nattasagan och jag vet en, kanske två, som också kommer slumra samtidigt som Tripp Trapp Trull ikväll…
Faktum är, att vi ju gjorde en liten snabb-makeover här redan direkt när vi flyttade in sommaren 2015. Den gräsmattegröna heltäckningsmattan revs genast bort och golvet slipades och linoljevaxades. Det var en FRÖJD att få fram detta golv.. istället för mallarverna som fanns där under mattan och som hunnit förstöra otaligt många ullkläder för oss. Men, allt och lite till ingår i ett gammhus och vi skulle inte byta det mot något. Lite färg kletades snabbt på väggarna också och vi hade sedan i fem år ett gott sovrum där hela familjen sovit framtill nyss. Allteftersom utsidan av huset gjorts i ordning, och alla nya fönster och dörrar kommit på plats, så har rummet trasats sönder igen.. men, ”det får vara så tills vi gör i ordning rummet på riktigt”, har vi sagt. Och nu äntligen, är det dags!
Där jag står och fotar nu, så har vi köket till höger och bakom mig ligger salen. Till vänster lever hästarna och rakt fram har vi stora äppelträdet. Det är ett ljust rum, så härligt!
En lördag för ett par veckor sedan började M ivrigt och rev taket. För vi anade att där ovan fanns ett gammalt locktak. Och så ofantligt roligt, att vi fann detta!
Därefter har M tappert dragit bort varendaste nubb ur taket och så frågade jag vår byggnadsvårdskunniga vän om hur vi kunde ta reda på om det var oljefärg eller limfärg i taket; ”blöt en trasa och torka, sa hon.. sitter färgen kvar är det oljefärg/linoljefärg och lossnar den.. så är det limfärg”. Tyvääärr så visade det sig vara limfärg och därefter har vi läst på än mer i våra byggnadsvårdsböcker och förstått att här är inte tid för chansning.. att bara slipa och måla över med linoljefärg som vi önskar. Nä, limfärgen kan ramla ner då och den grejen känns inte värd att chansa för…
Så hur tar man då ”enkelt” bort limfärg?
Ett knep, är att dutta taket med tapetklister. Låta klistret verka i ett par timmar. Och sedan skrapa ner färgen.
”Det här går som hejsan” sa den tappre darlingen och körde sedan på i ett svep och skrapade hela taket så färgrent det gick.
Å hej och hå… ”och däär sprang lillkatten in, ja! och har tassarna fulla av tapetklister…”.. men nu är det där gjort, som jag bävat för och till sist helt slapp, hehe..
Häromdagen började den sista färgen som var kvar, att tvättas bort med vatten och taket är därmed trärent igen. Så läckert! Såå otroligt vackert. Så gammalt. Så starkt. Oförstört.
Tänk att vi ska få återskapa något här inne i huset, äntligen!! Nu har vi ju mest byggt och skapat från något som aldrig funnits (övervåningen). Mycket i detta hem renoverades så ordentligt för en hop år sedan att allt från tidigare seklen suddats ut. Tacksamma är vi att i alla fall en kakelugn finns fortfarande, men i detta matrum har det stått en rund… huu, så vackert det varit om den var kvar. Men, nu är det som det är och vi gör det bästa vi kan av hela alltet. Vår älskade Drömgård. Gamla järnspisen står också nere i lagårn och väntar på att återinstalleras i köket en vacker dag. Och ja, nu vet vi också att det finns locktak i hela nedervåningen att återta i bruk. Wow!
Händerna upp för Byggmästare M!
Jag skaaa haka på jag med snart, det är ju så roligt! … ”jag ska bara packa in varorna jag just handlat, vika tvätten som jag hängde tidigare, pyssla om småungarna och vattna hästarna och..”. Som alltid. Det är ett teamwork, alla projekt vi tar oss för. Och det är med respekt mot varandra vi går in i ännu en renoverinssväng… han och jag, och våra tre små byggmästare. Det finns liksom ingen hantverkare som smyger här i gömmorna… än om det hade varit nice ibland 😉 .. men, det är gott, att ta det i den takt vi mäktar med, då känns det som allra roligast. Och trots att vi nu bokstavligen satt oss i (tapet)klistret.. så känns det här som ”en piss i nilen” som min fräsiga storasyrra brukar säga.. jämfört med att göra en obebodd övervåning, beboelig… faast hur det än är, så finns det inga små projekt eller hur? Det tar alltid mer tid och energi i anspråk än man kanske kalkylerat med, och så måste det få vara. Projekten får anpassa sig efter livet, inte tvärtom.
Nu kör vi! Mot ett vackert Matrum att bjuda hem älskad familj och vänner i, ett rum med ljus från alla håll, att från Sal och kök tjava igenom för att komma rätt ut i trädgården… kanske redan när äppelträdet utanför pardörren står i blom? Ja, vi får se. Kanske hinner vi det. Kanske inte. Noll stress. Vi vill ju leva också, ju!
För att ta sig upp på den så kallade ”övervåningen” (kallvinden), när vi flyttade in i Drömgården, så öppnade man dörren där mitt i nedervåningen och tog branta trappan upp.
Där låg något slags golv men takhöjden var maxad upp till husets nock och det var kaaallt där uppe. Minns lyxen när vi, trots fult, tog ner lillfrysen (den där det står en Norrlands Guld-kartong, haha!, fylld med jäst vinbärssaft i) och ställde den (den står fortfarande kvar och jag älskar den) mitt i köket så vi slapp gå dit upp i vinterkylan varje morgon för att hämta frukostbröd. Och åt andra hållet var det ingen öppen korridor inte, utan en hitte-på-timmervägg som gjorde det mörka om möjligt än mörkare.
Det blev med ens en väldig skillnad bara nya fönster och dörrar var på plats. Vi fick känslan av att ”det här, det kan bli en trevlig våning, en dag…” men från hösten 2016 till hösten 2018, var det fullt fokus på att måla fönster, dörrar och få dom på plats. Samt brädfodra och måla om hela huset. Så inte förrän i början av 2019, drog vi igång med denna övervåning, på full fart.
Hitte-på-väggen i korridoren revs och ljuset kunde flöda.
Hej hej där borta, bebbeBertil och M!
Innertak reglades. Det ”dukades” med ångbroms och till sist kom locktaket på plats.
Cellulosaisolering sprutades in i övervåningens tak. Det var en fräsig upplevelse och går att läsa om HÄR.
Följt av oräkneligt många timmar till spånskottande, golvregling, golvläggande, el-kolijox (tack bästa Elektrikerkusinen för din proffshjälp<3), väggriktande… och just det! Nya trappan sattes in också, på annan plats än där den tidigare kom upp. Nu kunde långa korridoren bli hel och utan en smal spång bredvid den branta trappan.
Nu började det sannerligen se ut för något.. det här var i mars 2020. Fem rum som skapades samtidigt… åååhej!
När osb-skivorna var på plats kändes som att ”nu är vi snart klara”… men nu väntade ju allt pyssel med ytskikt, knacka bort puts från murtocken, putsa och måla om den.
Teamwork, för hela familjen.
…
Och så allt påtande med finsnickerierna.
Alla breda trösklar och dörrkarmar som skapades, en efter en skräddarsydd efter drömgårdens ostandard-mått. allt av Byggästare M´s händer ute i snickeriet.
Och sen blev det fest, när vi började kapa pärlspont, schellacka och linoljefärgsmåla, lager efter lager. Nu började det kännas nära. På riktigt.
”Nu är det ju bara montera karmarna, spika pärlspont, sätta taklister, dörrfoder, golvsocklar, fixa gamla blocketfyndade spegeldörrarna som hade olika skavanker, sätta gångjärn på plats… och måla, måla, måla….
Här var vi ju en bit på väg, med taket och dörrar/fönster osv… Men jag älskar den här bilden så. På lilla nöjda prinskorven som sitter där medan mamman och pappan grejade. Så, vi säger ”Före”, om denna.
Och nu då?
-EFTER!
Tjohooo och full fart genom livet, säger Bertilen!
Och undertecknad blir alldeles rörd av hela alltet. Förstås. Vilken resa det här varit! …ni får nog stå ut med en sentimental E vid varje presenterande av rummen här uppe.
Det. Har. Varit. Ett. Så. Mastodont. Projekt.
Och sooom vi absoluut inte glömt hur våra nära och kära ställt upp på olika vis, vid guld värda tillfällen. Men tusan, alltså.. hejdå Jante; Fy farao vad vi har gjort det bra, M!! DU och Jag. Tre barn och stora stora byggprojekt.
Där vi gjort i det närmsta, närmsta exakt allt, på två päron med tre små byggledare i hjälp. Vilket tålamod BARNEN också haft! Men vi har ju låtit det ta tid. För att hinna leva emellan allt byggande. Här skulle inte renoveras bort något liv, inte. Det sa vi tidigt. Och är mer än nöjda över nu. För klara blev vi ju till sist. Och mestadels, har vi haft så ofantligt trevligt på vägen. Såklart har det varit slitit ibland, menar jag. Men hela vägen gjord med kärlek och respekt till varandra.. och vi har tusan byggt oss ett dubbelt så stort hem än vad vi hade när vi flyttade in och trivs så ohyggligt bra.
Före-men-en-bit-på-väg-bild.
Följt av..
EFTER.
… där springer han gott, barfota fram, på såpskurade grangolven… (läs mer om vilket golv vi valt, HÄR)
Fem rum är helt klara. Trapprummet, Stora sovrummet, Junis rum, Sixtens rum och långa korridoren. Men jo just det, det finns två rum till att göra i ordning. Dom tar vi ”så småningom”.. ett badrum och stort barnrum är tanken med dom två rummen.
Vi tar inboandet i lugn takt.
Belysning håller vi utkik efter på tradera, mest varje dag. Men att finna tre likadana lampor var inte så lätt, så det fick bli nyköp på byggnadsvårdsbutik. Så förtjust i dessa små plafonder med mässingfästen.
Och alla gångjärn är också handlade i byggnadsvårdsbutik. Gamla och så vackra. Detaljerna… jamen, dom gör så himla mycket för slutresultatet, faktiskt.
Färgerna, samtliga linoljefärg, börjar ni kunna vid det här laget.
Pärlsponten är målad i 2% grön umbra.
Golvsocklar och dörrfoder i 7% grön umbra.
Trösklar är målade i 30% grön umbra.
Tak, murstock, taklister är målade i matt linoljefärg (vit).
Vad tror vi om den där tavlan där på väggen? Kan bli fint, va?
Jag fantiserar i smyg om när vi till våren och sommaren kan öppna balkongdörrarna.. det är rätt så fräsigt högt där och sommarens solnedgångar är tokvackra där.. men det kan hända, till barnen blivit större, att jag kommer döpa balkongen till ”Mamma och Pappas när-barnen-har-somnat-om-kvällen-plats”…
Näpp. Nu ska jag gå en trappa ner igen. Servera gullungar kvällsfika och natta både dom och mig själv.
Mycket imponerande om ni orkat vara med genom hela detta inlägg!
Och ni, tack för alla ER pepp genom denna bygg- och renoveringsresa. <3 Å förstås, fråga på om ni undrar över något!
Ser ni? Solstrålarna som plötsligt når in i köket. Ljuset är med oss redan på morgonen när vi är på väg till lagårn och stannar till alldeles strax innan middagen. Och det är så förskräckligt härligt!
Minns ni vad jag mumlade om förra veckan? Det där om att ungarna egentligen inte behöver en massa nya prylar eller så, för att vara glada.. nygammalt funkar skitbra.. (läs inlägget HÄR). Det gäller ju oss vuxna och våra pinaler också. Bara vi vårdar det vi har. Se bara här hur jag piffat vårt vinterkök…. men nygamla kuddfodral, ännu ett år. Under sommartiden vilar dom tryggt i linneskåpet och när jag nu plockade fram dom kändes dom som nya igen…
Jag bara ler när jag tänker på dagen som snart är till ända.
”Dagmammedag nummer 2”.. idag bara med fyra små, ”dom stora” var, till skillnad från förra veckans studiedag, i skolan.
Skrattar rakt ut gör jag, över tanken på just den där stunden när det var lite sjåigt för ett slag. Alla barnen hade precis fått lunch, det var gröna ärter och torsk och potatisstamp i småmagar och härs och tvärs. Lillskrutt sövdes ute i härliga luften och efter lunchdisk ropade jag på resten av gänget att ”nu bakar vi hörrni!”. Och precis ingen bangade. Vi började med en kaka… och när vi kommit en bra bit på väg, inser vi att vi saknar en viktig ingrediens, som alllltid finns i skafferiet annars men ej nu… besvikelsen hos dom tre små bagarna då…. Okej, bara stöka bort och tänka om. ”Men vet ni, vi gör en sockerkaka!?”, sa jag- JA!!, tjöt ungarna.
Det knäcktes ägg av små barnahänder och hivades i socker i bunken. Elvispen drogs igång.. och längre kom vi inte innan plutt sovit klart, ..och smeten var bara halvfärdig. ”Nu hjälps vi åt!”, sa vi. Alla var med på det tåget, också. Kloka små. Vi turades om att stå och vagga lillplutt som var nöjd i vagnen men kanske inte borde släppas ner på fötterna riiktigt ännu då ingen grind finns till trappan och nja, den kombon funkade inte när jag behövde assistera i köket. Så plutt vaggades av både två- och fyraåriga barnvakter. I ett nafs var sockerkakssmeten gjord, kakan hivades in i ugnen och alla ungar var fria, hehe. Då ropas det från Salen… å, jösses.. där rullar en bajskorv, ja… ”helsicke, jag hade visst glömt för stunden att liten älskling pott-tränas..” och ja, nu var det bajs över hela ungen. I håret också, ja. Och hur skulle jag lösa det där nu då? Sanering av hem och in i duschen med liten vän.. den minsta sattes i tripptrappstolen… med en utav elvisparna.. med droppande sockerkakssmet på, FÖRSTÅS!. Man får väl inte vara dum ,heller!?
Exemplaaarisk Dagmamma va…?
Dääär satt hon så nöjd, så nöjd.. ”meela?” sa lilla människan med vackra stjärnögon tittandes på mig… ”ja, okej.. ! .. vi säger inget till mamma och pappa, du får andra vispen också! ”
Strax därefter vara alla rena och fräscha igen och vi klädde på oss vintermunderingar och gick ut. Pappan och skolpojken och hans så kära vän kom hem till ett läge där man bara inte kunde aaana vilket hallihallå det varit bara stunden innan. Vi utefikade en ljuuvlig sockerkaka och sörplade mjölk och kaffe och konstaterade att det inte alls var så kallt? -bara så vackert.
Dagen har varit så rolig, jag har skrattat massor. Vi inledde sedan helgen med varsitt fredagsfys jag och M följt av fredagsmys med hela familjen samlad i soffan framför en film som barnen valt. Små människor knoppade en efter en.. och nu ska mor göra detsamma.
Den första februarihelgen väntar på oss. Ja, oss, som i dig och mig och alla. Vi gör det bästa vi kan av den visst? Fyller den med sånt vi mår som bäst utav, i den mån vi kan? Kom ihåg att det sällan behövs stordåd och pengadyrt fräseri för att mata själen med gott…
Jag önskar fylla min helg med blickar mot februariljus, kreativitet, vinterpälsklädda hästar, vila, en fyrklöver människor jag har äran att kalla mina och alltsammans i kombination av många andetag med vinterkall friskluft.
Jag blickar lite bakåt och landar, nivet. Veckan som gick.. den allra sista i januari!
Fylldes med HemmaMammaliv. Älskar av hela mitt hjärta. … och självklart är det va, vem som ska sparka hela rasket tillbaka uppför backen? .. mammakrafter är fräsiga grejer!
Jag rensade ännu en vrå. Tömde en bokhylla med både bebbeleksaker och annat som inte används. Och in i samma hörn fick vår nya (ärvd från svärisarna <3) träningsmackapär flytta in. Bertan sportade crosstrainern som ett proffs. Prinskorven!! Lika gullig som han stundvis kan vara bångstyrig just nu.
Vi njöt i både solen och fullmånens sken.
Vilade på sofflocket.
Hästade! .. och jag small av, av synen på små fotsteg bredvid små hovspår, i den pudriga snön. Nyper mig i armen.
Storebror ordnade fruktsallad till efterrätt, med vispgrädde till förstås. Och det var så fantastiskt gott. Vardagslyx!
Vi konstnärade oss. Jag försökte måla en liten skiss över trädgårdsdrömmarna 2021…
En känsla av depp och frustration sköljde starkt över mig. ”Nääär ska den här helsickes pandemin vara över!?!?!”. Så kände jag. Gör så fortfarande, förstås. Men att göra vad vi kunde för att pigga upp; kuta en tur, krama dom vi får, mixa blåbärssmoothie och micra gammbullar till mellis.. ptja det gjorde faktiskt susen och lindrade det yttersta.
Och så blev det helg.
Mitt mammahjärta svämmade över när jag fick den här bilden av Nathalie, mitt i vårt lagårds-skitgöra.. bild på Bertan när han var ute med en av deras kaniner.. hur gulligt!?
Vi avslutade veckan med lite av varje. Brorsorna snodde ihop en tigerkaka, vi bjöd över Pappa M´s syster med familj på utegrill och fika. Det såpskurades ett golv. Umgicks med hästar. Och somnades tidigt. Tacksam, är ett fjuttigt ord för hela alltet.
…
Över en natt blev januari februari. Vi möts till en måndag med nystartskänsla i dubbelbemärkelse. Jag känner mig lite trött efter ännu en idog vecka i ryggen. En idoghet där jag ännu sju dagar fått ge all min energi till dom och det jag älskar mest. Jag vet inte hur länge jag kommer vara i detta HemmaMammaliv, men jag vet att jag tar vara och njuter utav det som är, till fullo. Det är mer än gott, att idag kunna starta veckan mjukt. Vi bygger pussel, målar med vattenfärg och sörplar kaffe. Tar dagen som den kommer. Jag packar ner minstingarna i vagnen, bäddar om varmt. Det är sexton minusgrader och strålande sol. En långpromenad sitter gott. Skolpojken och konstruktörspappan är iväg på sina ”uppdrag” för ett slag och om en lite stund möts vi igen, strax efter lunch.
Vad önskar vi med denna vecka?
Vecka 5 och dess önskeplaner:
-Ta en dag i taget. Här och Nu:a. Andas friska februariluften. Rikta ansiktet mot solen. Lägga märke till, hur ljuset stannar, lite längre, dag för dag.
-Trädgårdsdrömma vidare! Nu finns en skiss över hur vi önskar utveckla vår trädgård och odling i sommar. Mannen är lika pepp som jag, menar att han inte är så haj på blomster men gärna står till hands med servande av traktorkörning av hästskit och andra handtag. Pepp i massor är han, på alla grönsaker! Så, ni hör. Det där kan bli ett roligt tillsammansprojekt! Vill ni kanse veta vad vi tänkt odla i sommar?
-Möblera det sista rummet uppe; långa korridoren. Vette katten om det blir så många möbler där?.. barnen bara ääälskar att kuta där fraaam och tillbaka, fram och tillbaka. Låter som en hel jord när man hör dom nerifrån. Underbart! Men någon enstaka möbel ska till, och ni får förstås hänga med på det och se hur det blir.
-”Dagmamma!” ..Ja, hurra! .. mys med en hop gullungar ena dagen.. och..
-Dejta med mannen, dagen efter! .. under denna date, då river vi tak. I det rum vi tidigare haft som sovrum, som nu ska bli matrum. Målet är att försöka finna ett gammalt locktak ovanför det innertak som nu är. Spännande!
-Go with the flow! .. just precis så. Hur många planer och önskningar vi än har, så är det livet som styr. Vi åker med. Är tacksamma för varje ny dag, tillsammans. Där alla tjavar osmärtande fram på sina små och stora ben. Värms efter utelek i ett hem som visserligen inte har det fräsigaste värmesystemet 2021, men som är vårt. Och det är varmt. Och tryggt. Och vi har kylskåpet fullt i mat, sängar med gosiga täcken att kura under och människor i kring i fall vi behöver be om hjälp med något… det sistnämnda är inte vår paradgren, vilket mest har att göra med att vi älskar att ”klara oss”, sliter gärna på och kämpar tillsammans.. men tryter det, då vet vi. Och det är sån älskvärd trygghet att ord ej finns.
…
Ta hand om er. Allt ni bara kan! Skapa livet. Allt ni bara kan! Dagarna som går.. det är livet.
Vi hade tänkt dra igång ännu en nytt renoveringsprojekt i helgen, matrummet. Men hejdade oss.
För livet är alltid viktigast och går alltid först. Och nu rörde det sig om hästarnas liv… jaa inte som i att det stod och föll med detta, men vi har länge tänkt att vi ska göra i ordning där allra längst ner i lagården, där det tidigare varit fyllt av liv både kor och häst men som nu sedan många, många år enbart varit fyllt med ”lite tå vart” (lite av varje, alltså). Vi vill utnyttja lagården till att kunna ta in hästarna där när vi behöver, särskilt vid verkande av hästarnas hovar. Nu har ena pållen, den enda som har skor av våra tre hästar, tappat en sko. Vilket betyder att han inte kan tas med på tur.. till skillnad från andra två pållarna som har stor vana att vara barfota, så halkar denna krake runt som Bambi på hals is, när han ”bara” har tre av fyra skor, med fyra broddar under varje sko…. så, det ”akuta” läget, handlar om att vi behöver ha hit Bästa Hovisen.. och med den vargavinter vi i år har, har vi helt sonika inte hjärta att be henne komma hit och sko nere i ligghallen (utestallet) som hon annars gör.. hujedamig, tänk så kallt!
Oookej, hej hej lagården..
.. bör tilläggas att här var i det närmsta tomt när vi flyttade in. Vi har blivit riktiga samlare, på typ allt, och här fanns allt från travar med fönster, samlade gamla radiatorer, några buntar gammal brädfodring, isolering vi ej är intresserad av, konstiga mackapärer.. och förstås gammal skit, från katter som i en sandhög gjort sig Världens Största Kattoalett, från såna där snabbspringande fyrbenta med långa svansar och givetvis hejdlöst med redig skit och damm sedan åren som gått och allt bara stått..
Ingen ”amningspaus” längre… men ”andningspaus”.
Puh, så vi pustade på i munskydden, stånkade och bar, hivade på brännhögen, röjde i andra hörn för att kunna stuva in annat intill och så vidare. Allt detta, inget inget vi ville ha med gullbarnen på. För skitit och dammigt. Ni mår tro att vi är tacksamma för att dom hade det kungligt i alla fall, hos Hjärtevännerna i byn där uppe mot fjället. Dom är lyx att ha i våra liv.
Så vi päron hade date, och alla ungarna levde loppan med sina vänner, som senaste året blivit som barnens ”andra familj”. Så fint att det inte är klokt.
Det började likna något. Vi såg golvet. Och det var rysligt häftigt, att vara där.. och rafsa och böka runt.. som i en svunnen tid som bara tagit ett djupt, pausande andetag. Där står mjölkpallen kvar. Buntar med tagel hänger på krokar från hästen som stått där i spiltan. Kvasten gjort av björkris, fungerade lika fint att sopa med nu, som då (gissar jag?).
Tilläggas bör också, att det här bara är den högra delen av lagårdsdelen. I den vänstra är en rad vackra gamla bås där korna stått… vilka nu vi förstås belamrat med diverse. Men den delen får vara utemöbelsförråd och så vidare, den vänstra delen skulle hästarna nu få.
.. medan M rev den gamla fållan, fann vi delar av en gammal sele. Och en blå skjorta.. som det syntes att det arbetats hårt i. Så rörande alltihopa, tycker jag!
.. och hästarna stod så nära oss dom kunde där ute i hagen och undrade vad vi påtade med. När vi hämtade barnen var vi smått lyriska. Dom hade haft det världsfint och vi hade gjort något vi länge längtat efter.
Hurra för att mötas av detta denna söndag, årets sista januaridag! Vänstra före-bilden hade bytts ut mot den högra.
Det är skitit och slitet av tidens och livets gång, men det är så nära dammfritt det kan vara, luftigt och en yta vi redan är så glada för.
”Ska vi få se vad i hela friden ni donat med där inne nu då, nån hiimla gång?”, menade hästpojkarna i eftermiddags..
Vi ströade och la in en tuva hösilage och laddade upp med favoritfodret.. inget tvång skulle det bli, utan i vanlig ordning pepp och positiv förstärkning… hur våra ”vildhästar” skulle reagera över att försöka tas in, det visste vi inte riktigt men hade våra aningar..
”Åhå vilket pangstället”, sa lillponnyn. Och ville helst aldrig gå ut igen. ”Där inne hade ju människopäron laddat med så mycket gott och mycket gos, ju! Beröm för att bara stå coolt fick jag visst också!?”.
… så hämtade vi lilla Fjädern. Vår starksköre isprins, vår stora lilla utmaning som jag jobbar med varje, varje dag. Små stunder, han och jag, där vi tar kål på ena ”spöket” efter det andra… att jag kan stå och prassla med en pappsäck precis bredvid honom nu, är något jag skulle skrattat mig själv i ansiktet åt, om jag sa för ett år sedan. Tiid, kärlek och tååålamoood..
… tjoho! Nemas problemas. Nu hade vi två hästar inne och båda var chill. Efter några minuter gick vi ut igen och sedan in för nytt beröm och nya karameller ur handen… såklart dom älskade stället med ens!
.. nu hade vi bara en liten kluring kvar, att få in honom som det tog en evighet att lasta för att han skulle åka transporten till sitt nya hem. Han som tar till flykt när saker är obekväma. Han som iiinte gillar att känna sig trängd. Vi var lite tveksamma.. på det stora ”Blå Berget”, men samtidigt hade han fått stå precis utanför och sett hur andra hästarna gick in och kom ut så glada och villiga att gå in igen.. så han var nyfiken.. ”bara han går in genom lilla öppningen så borde det vara lugnt sedan”..
Seger!
Alla hästarna älskade deras nya plats.
Jag är så lycklig. För nu har vi ett riktigt Lagårdsstall och vackra byggnaden andas av liv igen. Hurra! …. nu drömmer jag om att bygga hönshus i ett hörn där inne också……. men jag släpper den bomben för maken, imorn eller så.. hehe
Senaste kommentarer