För att ta sig upp på den så kallade ”övervåningen” (kallvinden), när vi flyttade in i Drömgården, så öppnade man dörren där mitt i nedervåningen och tog branta trappan upp.
Där låg något slags golv men takhöjden var maxad upp till husets nock och det var kaaallt där uppe. Minns lyxen när vi, trots fult, tog ner lillfrysen (den där det står en Norrlands Guld-kartong, haha!, fylld med jäst vinbärssaft i) och ställde den (den står fortfarande kvar och jag älskar den) mitt i köket så vi slapp gå dit upp i vinterkylan varje morgon för att hämta frukostbröd. Och åt andra hållet var det ingen öppen korridor inte, utan en hitte-på-timmervägg som gjorde det mörka om möjligt än mörkare.
Det blev med ens en väldig skillnad bara nya fönster och dörrar var på plats. Vi fick känslan av att ”det här, det kan bli en trevlig våning, en dag…” men från hösten 2016 till hösten 2018, var det fullt fokus på att måla fönster, dörrar och få dom på plats. Samt brädfodra och måla om hela huset. Så inte förrän i början av 2019, drog vi igång med denna övervåning, på full fart.
Hitte-på-väggen i korridoren revs och ljuset kunde flöda.
Hej hej där borta, bebbeBertil och M!
Innertak reglades. Det ”dukades” med ångbroms och till sist kom locktaket på plats.
Cellulosaisolering sprutades in i övervåningens tak. Det var en fräsig upplevelse och går att läsa om HÄR.
Följt av oräkneligt många timmar till spånskottande, golvregling, golvläggande, el-kolijox (tack bästa Elektrikerkusinen för din proffshjälp<3), väggriktande… och just det! Nya trappan sattes in också, på annan plats än där den tidigare kom upp. Nu kunde långa korridoren bli hel och utan en smal spång bredvid den branta trappan.
Nu började det sannerligen se ut för något.. det här var i mars 2020. Fem rum som skapades samtidigt… åååhej!
När osb-skivorna var på plats kändes som att ”nu är vi snart klara”… men nu väntade ju allt pyssel med ytskikt, knacka bort puts från murtocken, putsa och måla om den.
Teamwork, för hela familjen.
…
Och så allt påtande med finsnickerierna.
Alla breda trösklar och dörrkarmar som skapades, en efter en skräddarsydd efter drömgårdens ostandard-mått. allt av Byggästare M´s händer ute i snickeriet.
Och sen blev det fest, när vi började kapa pärlspont, schellacka och linoljefärgsmåla, lager efter lager. Nu började det kännas nära. På riktigt.
”Nu är det ju bara montera karmarna, spika pärlspont, sätta taklister, dörrfoder, golvsocklar, fixa gamla blocketfyndade spegeldörrarna som hade olika skavanker, sätta gångjärn på plats… och måla, måla, måla….
Här var vi ju en bit på väg, med taket och dörrar/fönster osv… Men jag älskar den här bilden så. På lilla nöjda prinskorven som sitter där medan mamman och pappan grejade. Så, vi säger ”Före”, om denna.
Och nu då?
-EFTER!
Tjohooo och full fart genom livet, säger Bertilen!
Och undertecknad blir alldeles rörd av hela alltet. Förstås. Vilken resa det här varit! …ni får nog stå ut med en sentimental E vid varje presenterande av rummen här uppe.
Det. Har. Varit. Ett. Så. Mastodont. Projekt.
Och sooom vi absoluut inte glömt hur våra nära och kära ställt upp på olika vis, vid guld värda tillfällen. Men tusan, alltså.. hejdå Jante; Fy farao vad vi har gjort det bra, M!! DU och Jag. Tre barn och stora stora byggprojekt.
Där vi gjort i det närmsta, närmsta exakt allt, på två päron med tre små byggledare i hjälp. Vilket tålamod BARNEN också haft! Men vi har ju låtit det ta tid. För att hinna leva emellan allt byggande. Här skulle inte renoveras bort något liv, inte. Det sa vi tidigt. Och är mer än nöjda över nu. För klara blev vi ju till sist. Och mestadels, har vi haft så ofantligt trevligt på vägen. Såklart har det varit slitit ibland, menar jag. Men hela vägen gjord med kärlek och respekt till varandra.. och vi har tusan byggt oss ett dubbelt så stort hem än vad vi hade när vi flyttade in och trivs så ohyggligt bra.
Före-men-en-bit-på-väg-bild.
Följt av..
EFTER.
… där springer han gott, barfota fram, på såpskurade grangolven… (läs mer om vilket golv vi valt, HÄR)
Fem rum är helt klara. Trapprummet, Stora sovrummet, Junis rum, Sixtens rum och långa korridoren. Men jo just det, det finns två rum till att göra i ordning. Dom tar vi ”så småningom”.. ett badrum och stort barnrum är tanken med dom två rummen.
Vi tar inboandet i lugn takt.
Belysning håller vi utkik efter på tradera, mest varje dag. Men att finna tre likadana lampor var inte så lätt, så det fick bli nyköp på byggnadsvårdsbutik. Så förtjust i dessa små plafonder med mässingfästen.
Och alla gångjärn är också handlade i byggnadsvårdsbutik. Gamla och så vackra. Detaljerna… jamen, dom gör så himla mycket för slutresultatet, faktiskt.
Färgerna, samtliga linoljefärg, börjar ni kunna vid det här laget.
Pärlsponten är målad i 2% grön umbra.
Golvsocklar och dörrfoder i 7% grön umbra.
Trösklar är målade i 30% grön umbra.
Tak, murstock, taklister är målade i matt linoljefärg (vit).
Vad tror vi om den där tavlan där på väggen? Kan bli fint, va?
Jag fantiserar i smyg om när vi till våren och sommaren kan öppna balkongdörrarna.. det är rätt så fräsigt högt där och sommarens solnedgångar är tokvackra där.. men det kan hända, till barnen blivit större, att jag kommer döpa balkongen till ”Mamma och Pappas när-barnen-har-somnat-om-kvällen-plats”…
Näpp. Nu ska jag gå en trappa ner igen. Servera gullungar kvällsfika och natta både dom och mig själv.
Mycket imponerande om ni orkat vara med genom hela detta inlägg!
Och ni, tack för alla ER pepp genom denna bygg- och renoveringsresa. <3 Å förstås, fråga på om ni undrar över något!
(Inlägget innehåller reklam för Colorama Lunde & Klockestrands Såg & Hyvleri!)
Kommer ni ihåg hur det såg ut när vi startade med övervåningen? Låt oss minnas tillbaka lite tvärt. Innan vi tittar in i till att börja med, i Storebrors rum!
”Skrytvåningen” med timmer naket precis överallt och full takhöjd, förstås. Här, Sixtens rum. Innan fönster hamnat på plats. Spån sugits ur golven. El dragits. Innertak spikats. Icell-isolering sprutats ”i taken”. Nytt bjälklag kommit på plats. Massivt grangolv lagts. Väggar riktats. OSB-skivor spikats. Gips skruvats. Skarvar och skruvhuvuden spacklats. Väggar tapetserats. El dragits. Smygar snickrats. Karmar snickrats. Innertak målats. Väggar tapetserats. Smygar, lister och karmar målats. ..
…Och storliten Miniman äääääntligen fått flytta in..
Här ser det ju föör eländigt ut alltså…
Ja vägen har sannerligen varit arbetsam. Men vilket fokus vi haft. På att LEVA och låta bygget få kraft och energi, när det passat småbarnsfamiljen som inte vill pausa livet för något så världsligt som detta. MEN! Det äär tusan inte så världsligt, för det här handlar faktiskt om att vi byggt oss ett hem.
Helt rörd, blir både M och jag när vi tänker på hur vansinnigt formidabelt uthålliga dom tre kiddosen varit i denna resa som Team Drömgården nu håller på att ro i mål!
Men! Ej att förglömma. Team Drömgården har genom byggresans gång, haft ovärderliga guldstunder där mannens och mina föräldrar stöttat på olika vis. Att mitt i vårt marathonbyggande få en pausdag här och där, då barnen pysslats om av mor- och/eller farföräldrar. Eller vi trötta päron fått avsluta byggdagar med PappaMorfars vedeldade bastubad. Så lyxigt att bryta av med. Och inte glömmer vi hur Svärfar i begynnelsen av detta projekt, bland annat var med och reglade alla innertaken tillsammans med mannen, sånt som vi inte kunde göra på två päron och tre småttingar… alltsammans, ovärderligt!!
Förebild, kikandes in i Storebrors rum!
Efter. För nu har älskade S sitt alldeles egna rum.
Tapeten kommer från Colorama Lunde, golvet och lister från Klockestrans Såg & Hyvleri.
Rummet är helt och hållet klart. Möbler inflyttade. Några små pinaler. Piffet får komma eftersom, i varsam takt. Vi har inte bråttom. Men ni må tro att vi är peppade på att det allra sista ska bli färdigt där uppe så vi kan städa bort byggröran och FLYTTA UPP!
Alla snickerier är målade i 7% grön umbra, linoljefärg förstås. Så otroligt vacker färg!
Taket är målat i matt linoljefärg. Och samtliga möbler är loppade för små pengar. Som höga skåpet för en trehundring och gamla kökssoffan som blev en säng, för en hundring…
”Mamma jag ÄLSKAR att ha ett eget rum!”.
Allt är så fint, tapeten gillar han så mycket och det är liksom inte klokt hur bra det blev, tycker Storebror. Och ingen härligare respons på allt jobb kunde vi päron få. Något mer som är himla härligt med rummet, är att han och Farfar nu ÄNTLIGEN kan blinka till varandra med lamporna mellan våra hem, som dom fantiserat om sedan länge… ni anar lyckan när Storebror premiärblinkade och fick ”lamp-blinkar-svar” från sin ena idol i livet!
Vi bygger oss ett hem och skapar livet tillsammans. Ja, så är det! Hur häftigt som helst!
Storebrors alldeles egna rum! Det är K L A R T. Ohlala!
Han kan det där med att baka, min minsta prinskorv.
Precis som sina storasyskon vill han nu alllltid vara med vid köksbänken där det lagas och bakas. Just nu är vi inte i ett skov där vi experimenterar oss fram, olika raw-bollar/kakor.. så gott! Igår svängde B och jag ihop en chokladkaka som råkade bli alldeles jättegod. Dock det mesta på en höft, men jag tänker att vi gör ett försök till recept… för den här måste ni prova, ok? Här hemma som mellis för barnen, till kaffekoppen för morsan, som i farten-tugg till kontorspappan ..
Raw-chokladkaka by Bertilen!
Mixa (i en rejäl mixer som inte ”brinner upp” så lätt, helst i en matberedare!);
3 dl havregryn
1 dl jordnötssmör
1 dl kokosolja
1/2 dl kakao
2 dl dadlar
0,5 dl flytande honung
en skvätt kaffe (typ 3 msk)
en nypa salt
När dessa ingredienser blivit en god smet i mixern/matberedaren, då hivar du ner en näve sötmandlar som får hackas till önskad storlek… vi gillar när det är något att tugga på så vi mixade då bara några sekunder!
Tryck sedan ut kakan i en bakplåtspappersklädd form och skjutsa in i frysen. Ta ut när kakan frusit till lite grann och dela i önskade bitar!
NJUT!
Efter en lugn hemmadag ska vi nu susa iväg till vännerna på Matlag! Önskar er alla en god kväll så hörs vi imorn igen!
(Inlägget innehåller reklam för en lokal pärla; Klockestrands Såg & Hyvleri)
Många, många tänker nog nu; fy tusan vad drygt, ska dom hålla på och skura och skura stup i ett nu för att hålla golven i schack!?SOM FÖÖÖÖRR i tiden….!?
Men se, så fel. På 1800-talet var skurgolven mycket mer utsatta än vad dom är idag, vilket resulterade i mycket skitigare golv och därmed mycket tyngre jobb för den stackare som skulle skura dom. Man gick raka spåret från lagården och in i köket, med skorna på. Ptjaaa… det känns i och för sig igen här hemma också, men dom gångerna är förstås mer undantag än regel. Nä, snarare är det så att vi med dessa golv kommer undan tråkigt jobb som att vara rädd för att pinaler ramlar ner och pajar lacken, målade ytan etc. Vi kommer att skura kanske två gånger om året och vid dessa gånger kommer golvet att återförvandlas till ”som nytt” i fräschör med inslag av livet förstås, det kommer nötas och stötas.. men på ett vackert vis. Ingen lack, färg eller dylikt som kommer skavas bort. Träet kommer bara åldras och bli vackrare med tiden.
Känner jag mig själv rätt kommer jag nog vilja svabba av vid veckostädningen då och då också, men på övervåningen där det enbart är sovrum än så länge, kommer torkandet inte att behövas på samma sätt som nere med kök och hall och såna smutsigare, mer utsatta rum. I ett utav rummen på övervåningen fanns det ett golv, som vi har bevarat (det ska ni givetvis få se klart också!) men i övrigt har vi köpt alla rummens golv från Klockestrand Såg & Hyvleri. Ett massivt grangolv. Så otroligt fint och gott att gå på. Och finare kommer det bara att bli, med tiden som går.
Så hur ordnar vi oss våra 1800-talsaktiga skurgolv nu då?
-Skitenkelt. Kräver liten kraftansträngning bara. Svinkallt vatten. Och en bra linoljesåpa!
Jag använde vår Byggnadsvårdsbibel och där stod ”receptet” 2-3 dl såpa per 10 liter (svin)kallt vatten.
För att inte riskera att få några fläckar av intorkad såpa, så tog jag några plankor i taget och blötte med rent, kallt vatten med hjälp utav skurtrasan.
Sen körde jag igång. Skurade och skurade. I träets riktning gnodde jag på. Så gott jag orkade. Bra så.
Sen torkade jag bara av överflödet med kallvatten innan jag skurade andra halvan av rummet.
Hur många gånger man väljer att skura golvet innan det anses ”färdigt att användas”, är förstås upp till den som äger golvet… och förstås med tanken på vilket rum det handlar om. Skulle det nu vara köket där mat hamnar på golvet dagligen, ja då skulle jag nog gno på några fler varv än i ett sovrum, innan golvet fick sättas i bruk. Min make hade garanterat tänkt skura golven 17 gånger nu om jag känner honom rätt (haha, älskade M! Vet ingen så idog och noggrann!).. men, vi enades om att tre gånger får bli lagom för sovrummen där uppe.
Voilá! Här ser ni StoraLillasysters rum som är helt, helt klart. Idag har vi ”flyttpackat”, jag och min lilla flicka. Och imorn får pinalerna flytta in där.
Allt sker med sån andakt. Vårt hem växer fram, bit för bit. Vad roligt att ni vill vara med på resan! Tack för all er ständiga pepp!
Att kolla masken på våra hästar, varje år innan betessäsongen, något som ingår i rutinerna nu och alla år framåt. Jag har i hela mitt hästliv aldrig varit med om att ha elakaste sortens mask i lägret. ”Men mask, då behöver man väl bara avmaska och sen är det bra!?”, tänker kanske du. Men det finns förstås flera olika sorters mask. Här på Drömgården har vi nu ovälkomnat fått den elakaste varianten av dom alla…. som både är otrevlig mot hästen och dessutom svår att bli kvitt från marken, där den kan leva kvar upp emot två betessäsonger framåt. Den stora blodmasken! Kul. Nej, inte alls.
Och hur uppdagades nu detta? Inte för att jag och M märkte det på hästarna, ett enda dugg. Pojkarna har vi aldrig sett blankare i pälsarna eller piggare i steget. Fräscha, välmående typer där ute i hagen. Tack vare vänliga människor som meddelar vidare till hästarnas nya ägare (jag och M), så fick vi reda på att hästar som våra pojkar betat med förra sommaren, hade påvisat denna elaka, väldigt ovanliga masktyp. Dvs, denna smitta hade pojkarna redan när dom kom till oss, fast vi omöjligt kunde veta. Förstås hade vi kunna slentrian-avmaska… men det var inget vi ville göra, mitt i vintern.
Vidilab förklarar såhär;
Ägget följer med träcken ut på betet. På betet utvecklas larverna och följer sedan med grässtrået ner i hästens tarm där den tränger in i tarmväggens små blodkärl på hästen. Den vandrar sedan omkring i hästen tills den hittar krösroten. Krösroten är den plats där tarmens blodkärl grenar ut från stora kroppspulsådern. Det är under vandrandet i blodkärlen som den kan ställa till med svårdiagnosticerade problem. Det beror på att det kan bildas små blodproppar till följd av de skador larven orsakar i blodkärlens väggar. Symtom kan vara kolik, feber, hälta och blodbrist. Larven utvecklas sedan till maskar som förs med blodflödet tillbaka till grovtarmen. Efter 6-8 veckor blir maskarna könsmogna. De fäster sig då vid tarmväggen och suger blod.
….så när vi nu då skickade in bajsbollar för var och en av hästpojkarna, kunde ägg påvisas från Stor blodmask. Vilken hästarna smittats av på sitt bete förra året, men som nu då hamnat i våra hagar. Oooom jag ångrar mig att vi inte avmaskade på en gång, fastän det var mitt i vintern? Ooohja. Men nu är det som det är och vi har försökt lösa problemet så gott vi kunnat, Team Drömgården! M, jag och barnen. Fy tusan, vad vi kämpat för pållarna senaste månaden.
Mockat som galningar. Maniskt. Inte bara den där årliga vårstädningen som bör göras i vinterhagen, nej där den skiten legat har det ju ändå inte vuxit något grönt… men försommarskiten, som hamnat på gröna grässtrån, där har vi varit maniska för att inte hästarna ska tugga i sig nya maskar…
Då slutgiltiga provsvaren tog sin tid att få, kunde vi inte släppa ut hästarna i större hage. Betet i lilla försommarhagen tog slut och vi har gjort saker vi aldrig tidigare gjort…. slagit hö med väldigt välkomnade Pelle-Traktorn och hässjat på gamla hässjan vi fann i lagårn. Tydligen står hässjan åt fel håll, men tusan, höet torkade fint ändå och vi har kunnat stödfodra pojkarna med det nyslagna höet.
Har ni sett så hjälpsamt, coolt litet gäng som drog fram med en Dagens Frulle till pojkarna?
…
Lugnet har behållits någorlunda, tills att vi faktiskt började märka på pojkarna att dom var medtagna. Ikran var inte vanliga Ikran.. istället trött och loj och med sömniga ögon. Pälsarna mattades ner, både på honom och lillponnyn. Veterinär hjälpte oss efter labbsvar och snabbt därefter kunde vi lösa ut medikamenter för krakarna.
En sen kväll förra veckan där två av tre småungar somnat, mättes hästpojkarnas ”små midjor” för att kunna dosera rätt. Och i munnarna tutades medlet, på två av tre hästar. Islandshästen är ej smittad, ännu så vi kommer fortsätta att jaga bajsbollar sommaren lång, så inte eventuell smitta tar sig från grässtråna in i honom, eller dom andra två.
När medlet verkat, var dagsverket i lördags att göra en ny hage som vi sedan släppte pojkarna där i!
LYCKAN då!
Planen nu för att häva denna parasithärva här på gården, är förstås att avmaska alla tre pojkarna efter betessäsongen (islandshästen har förmodligen hunnit bli smittad fastän det ännu inte kunnat påvisas och vi kommer inte att chansa, utan för säkerhetsskull- avmaska i typ oktober). Blir det en bra vinter, med stadigt snötäcke, kommer vi våga ha pojkarna i deras stora härliga Vinterhage som både dom och vi älskar, annars får vi lösa hagarna på annat vis. En idé finns också att prova elda marken i den smittade Vinterhagen… ”någon” (en viss älskad brandman) är peppad på det!
Avmaskning kommer också att ske en gång i vårvinter. Och till våren 2021, skickas nya bajsprover in och vi hoppas då innerligt att hästpojkarna är parasitfria…
Betande vackerdjur. En syn som ej går av för hackor!
Inte odrömmigt på något vis. Att få hästarna hit, på andra sidan lagårn… en drömsyn jag sedan första stund på denna gård fantiserat om. Hästarna är piggare och det är huvudfokus..
Nu kvarstår bara kampen att få veck snusket som lever kvar i marken. Det är inte så lätt att bara ”trolla fram nya hagar…”.
Ni andra som varit ut för detta krångel, hur har ni gjort?
Jag vet att det inte är ovanligt att man ”bara kör på”… avmaskar men släpper in hästarna på samma mark i alla fall, då möjligheten till annat ej finns. Till exempel på en ridskola med många hästar i ruljangs. Men vi, på en liten hästgård, vill vi helst inte göra så,.. vi vill helst inte behöva ge hästarna detta kemiska snusk, alls…
Här betar pojkarna gott nu.. och tanken är att dom ska få äta ner det gröna här så att det här till sist blir en ”mager hage” och den nya Hemhagen… mindre än den dom är vana, men det får vara så nu då det ändå är ett bättre alternativ än att riskera mer smitta. Pojkarna får bo i denna dygnet runt nu framöver.. hagen innefattar också ligghallen, så att pojkarna kan ta skydd och dom snarkar också där inne om natten…. allt på eget bevåg.
När maten börjar ta slut här kommer ännu en ny, betydligt större, beteshage att göras… för att pojkarna ska få sina grönbetstimmar varje dag. Vi är dock inte peppade på runda bollar till hästar när hösten kommer, så vi kommer inte att släppa ut på stort grönbete 24 timmar om dygnet… tyväääärr hästpojkarna! Tugg ska dom givetsvis kunna ha sina 16-18 timmar om dygnet (precis såsom den vilda hästen önskar.. ströva och leta mat, strå för strå).. men jag får ”fångest” av tanken att släppa tre hästar i en jättestor och jättegrön hage, dygnet runt.
Många av er har frågat vad vi följer för ”skola” här på gården… den traditionella, klassiska… eller kanske NH (naturlig hästhållning), Relationsbaserad träning med enbart positiv förstärkning?
…och svaret är nog; Det är som vi är och gör i allt annat; en blandning av sunt förnuft, utvalda delar från tidigare erfarenheter, mycket hjärta, en tanke att allt ska vara så naturligt det går och att alltid tänka att hästarna är med oss.. vi är inte två lag, människa över häst..
Dom gånger en häst agerar på ett sätt som kanske är mindre önskvärt, skulle vi aldrig svara med hårda tag utan försöker då alltid att tänka ”vad vill hästen säga nu?”.. jag har sett för mycket hårda tag i mina unga dagar, som inte lett till någon god vart alls. Så man skulle kunna säga att jag är för livet-vaccinerad mot sånt och ”tid, kärlek och lyssnande hjärta” är vårt recept på hur vi möter våra hästar. Vi låter hästarna ströva ”fritt” i vår lösdrift och jag har svårt att tänka mig ett härligare sätt att leva, om jag vore pålle.
Den här hästen gör en resa som är mer än häftig att få vara med om. Hästen som är vacker som få, har ett hjärta av guld men som också kräver mer tålamod än vi har vissa dagar. En resa jag hoppas innerligt ska få fortsätta och fortsätta. Än om den tar tvärstopp ibland och vi gör steg bakåt, och hästen springer en lov kring oss och signalerar ”bort! jag vill inte!”, så ser ni på honom!? Vilken cool liten isprins han blivit, vår Fjäder? En övning med honom, kan vara att stå och ge morotspengar samtidigt som man är liiite för yvig och knäpper med fingrarna.. låter det tokigt? – det handlar om att få den här lille islandspojken ner på jorden, få honom att förstå att inte allt är farligt, att man inte behöver kasta sig åt sidan för ett litet knäpp…
Den här killen, han är stor till utsidan men önskar helst att han kunde sätta sig i knät på oss. Självständigheten att gå ut på egen tur med sina människor, det jobbar vi fortfarande med. En kram av Det Blå Berget, är magi tycker jag.
…
Hästarna satte pricken över i:et på Drömgårdslivet!
Och än fast det nu krånglat och innefattar en del huvudbry och kräver extra mycket av oss fysiskt. Så har vi ändå aldrig varit lyckligare eller känt livet i oss så mycket som nu. Vi älskar det här gårdslivet, med småungar, djur och natur. Trots oväntade, elaka gästerna i hästhagen!
Och snälla ni, håll tummarna för oss, att dom där maskjäklarna är borta så snabbt det är möjligt…?
-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.
Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.
Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….
Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.
-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans med barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.
För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.
Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.
Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.
– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.
Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.
Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.
Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.
Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.
Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.
Vad jag vill med dessa ord?
Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.
Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!
Senaste kommentarer