Det är lätt, att bara tuffa på. Visst? Vad än det gäller, liksom.

Absolut bra och härligt med mål och drömmar och känna sig pepp på nya utmaningar. Små för dagen eller stora på längre sikt.

Men också väldigt gott och viktigt, att stanna upp, bara vara, här-och-nu:a.. och också titta lite i backspegeln och låta sig förnöjsamt bli påmind om olika saker, som tidigare var dom där stora drömmarna och målen men som nu är uppnådda och var dags lycka.

Jag pratar förstås till mig själv nu. Men kanske träffar orden någon fler av er?

Jag är en målmedveten skapelse (min make likaså), drivs av målbilder och tycker på riktigt att det kan vara peppande trots att det på vägen mot ett mål, kan vara tufft. Inte tufft som i att någon far illa på riktigt. Men jag är liksom inte rädd för att kämpa, svettas, ta i. När det tar emot, pressar vi på ännu lite till. Så kan man inte hålla på med prick allt man tar sig för, prestera överallt liksom. I perioder får fokus ligga på olika saker. För att kunna hålla balansen mellan att göra, målinriktat och att energitanka och bara-vara-vara. Hänger ni med?

 Några morgonfunderingar som bara landade och blev till ord här. Jag skulle ju egentligen bara visa er några husglimtar!

… och det var väl kanske där tankarna började. För ooh, vad vi målinriktat jobbat för att få huset att se ut som det gör nu. 

Jag får ofta frågor om fasaden, kulörer, verandan, verandaräcket osv.. HÄR finns ett inlägg som svara på dessa frågor!

…

Tycker så om dom handgjorda träfönstren, kommer från Allmogesnickerier och gör sig som smycken. Kan absolut fortfarande frysrysa av tanken att M har handmålat allesammans. Hujedamig vilket arbete det var. Jag gjorde inte många penseldrag i det stora hela, ”tog bara hand om barnen och hemmet”, ni vet.

Varje fönster, med sina fyra bågar plus karm. Alltsammans målade med tre lager av linoljefärg. Smått psykande arbete alltså, hah. Men nu är det gjort. Så vackert!!

Kultrulglasen är så vackra, både från insidan med sin sommarstugekänsla och utifrån med tavlan som blir med speglingen från omgivningen. Och, vi älskar att se penseldragen och ångrar inte beslutet att penselmåla för hand, än om det var ett väldans göra.

Om vi nu i dessa rader fortsätter att inrikta oss på mål gällande gården och renoveringen, så väntar i höst en rad önskningar och uppfyllda mål.

Kan vi flytta upp till jul? Är det ett rimligt mål..?

Med tre småttingar som vi vill ge allt och lite till. Och framförallt, är det rimligt med tanke på att Snickaren, både är trebarnsfar, jobbar näst intill heltid som huskonstruktör, är deltidsbrandman och ror eget företag.. där han heller inte har en outtröttlig fru som kanske behöver andas egna andetag stundvis och som ju har sina egna små uppdrag också?

Mmm.. vi får se. Vi är otroligt peppade och konstaterade nyss att trebarnslivs- och renoveringskondis nog aldrig varit bättre.

Vi gör prick allt själva (med undantag för någon, (ovärderligt tacksam förstås!) punktinsats av någon älskad ibland, som i vintras när vi isolerade övervåningen på en dag).. och det tar förstås längre tid än om vi hade fler händer som jobbade med oss, men teamkänslan mig och den skäggige, är på topp.

Vi tittar bakåt, på vad vi klarat av hittills och peppar framåt. Och så är vi så himla överens om att det här med renovering är en lyxgrej att få göra, att det är så jädrans oviktigt egentligen, men väldigt roligt. Men inget som får ta plats om inte livet vill, liksom. Livet är vår vägvisare!

Jag längtar massor tills det börjar handla om moment där jag känner att jag kan hjälpa oss framåt. Som att susa upp och måla (kanske tapetsera!?) när barnen somnat om kvällen.

Ok. Vilket fasligt spretigt inlägg. Om ”Här-och-nu:a, Husglimtar och Höstens mål!”.. typ så. Helt enkelt, svaret på en mycket vanlig fråga; ”när tänker ni vara klara? har ni någon tidsplan?”.. så svarar vi bara; Liiivet får utvisa, det här är en renoveringssaga med kärlek.. både när det gäller att ta hand om hus och familjemedlemmarna som ingår i drömgårdsteamet. Häng på!

Ta hand om er!

Lillafrun