Chokladsnittar och Februariavslut!


Idag är det sista februaridagen och jag är så, så redo att säga hejdå till denna månaden!

Känner ni lika?

Många härliga stunder tillsammans med älskade, men också många stunder med både vemod, känsla av övermäktighet, sorgsen och energilös känsla… veckor av vabruari, den ena febervarma ungen efter den andra och veckor med ständigt värkande mammahjärta.

Ptjaa. Alltsammans tar på krafterna, förstås.

Att baka småkakor tillsammans med sin kvittriga tvååring, i ett solbadande kök. Det, är som balsam för själen och ett ypperligt sätt att avsluta februarimånaden ..eller starta marsmånaden, på!

 

Ni ska få det mycket enkla chokladgoda receptet!

Chokladsnittar!

(cirka 50 st)

Du behöver:

200 gram smör

2,5 dl socker

5 dl vetemjöl

4 msk kakao

1 tsk bakpulver

1 msk vaniljsocker

1 ägg

Samt 1 ägg och pärlsocker till garnering

Gör såhär:

Blanda alla ingredienser till en deg

Dela degen i sex delar och forma till runda längder, lägg dom på en smord plåt eller bakplåtspappersklädd plåt

Platta till längderna, pensla med ett uppvispat ägg och strö över pärlsocker

Grädda på 200 grader i ca 12 minuter

Skär i sneda bitar, ca 2 cm breda, medan dom fortfarande är varma.

Låt svalna. Ät och njut! 

Mums!

 

Vi har fyllt dom allra sista februaridagarna med både måsten och ljuvliga tider där vi lever för dagen och följer flödet, tar en stund i taget och njuter av det allt vi orkar. Det här HemmaMammalivet är visst, absolut, inte alls bara en dans på rosor. Men det är fasiken den bästa dansen i livet, på skira eller taggiga rosor, alllla kategorier. Okej, brudvalsen tillsammans med den skäggige var magi också. Men annars. Så älskar jag denna livet-vals tillsammans med småttingarna. Att dessutom få dela alltsammans med han jag dansade den där brudvalsen med för snart sju år sedan… det, är en ynnest!

Den här veckan har snön smält i en otrolig fart och både igår och idag har jag känt att vårkänslorna är smått omöjliga att stoppa. Det är lite läskigt att känslan är här så tidigt, visst? Fast onekligen skönt. Det känns som om kroppen tinar..

Som den där eftermiddagen när jag och barnen gick ut för andra gången, lekte ute i ljusa eftermiddagen tills pappan rullade in på gården efter jobbdagen. Storebroren satt och lekte i en snöhög, medan Lillan stod på nästan torr grusväg. Vårvintern är här, mao!

Och idag kliver vi på sportlov här i norr. Ok, vi är ju hemma för jämnan men det är ju festligt med lov, så nu beslutar vi att vi tar Sportlov. Så fint så.

Den här dagen har verkligen gjort att jag glömt allt osnällt februari bjudit på. Att få torsdagsstäda i solbadande hem, tillsammans med friska småttingar. Traska långpromenad och sen premiära med vårvinterns första utemellis tillsammans med ungarna. Åh.

 

Tack då, februari!

 

 Lillafrun

 

Mot delmål två av övervåningen!

Renoveringsprat tänkte jag mig nu!

Delmål ett är nått. Med takreklande, elfix och innertak spikat i hela övervåningen. Och på toppen, isoleringen som landade, helgen som var. Nu är vi vidare.

Där i bild;

 Jordens absolut fräsigaste SNYGGASTE, Bonden-Blom-aktiga maskin som mannen konstruerat;

Låt mig presentera; Drömgårdens Spånsugarmackarpär.

För ett tag sedan köpte M en gammal höfläkt och mumlade i skägget, något om att jag tänker att man skulle kunna koppla ihop den här med…. vlskdgjlskdgsjs… och där försvann jag. Men, jag förstår nu vad han nog sa Och oh som det är fiffigt att inte behöva skotta allt spån för hand. Från golven, alltså. För det är precis det, som är vårt största mission just nu.

Vi har siktet inställt;

-Golv.

Massiva, vacker-breda grangolv. I ett, kanske två rum finns det otroligt breda golvtiljor som vi ska göra vårt allt för att försöka spara. Men i övrigt är det ju inga golv och där blir det nya, från ett lokalt hyvleri. Berättar mer längre fram… för nä, det är inte än på ett tag.

Nu har vi tid framför oss, av att tömma golven på spån.

I golven finner vi historia.

Skor, jagvetinte hur många. Jag blev nästan gråtig när jag hittade ett helt par. Ja, inte helt som i utan skavanker precis.. Har ni sett?

Kanske är det pigans gamla?

En klänning, med spets i kant.. vem har haft den?

Och alla olika glasflaskor, plötsligt också ett kranium.. uuäh så äckligt.

Tapeter i massor. Och tidningar.

Med så vackert språk att jag blir alldeles till mig. Ordälskare som jag är!

Nej, Jag är inte effektiv på denna syssla, som ni kan ana.. jag måååste ju få läsa.. och kika. Så är det bara. En tidning från 1 augusti 1886. Det är svindlande. Och hela det urtråkiga görat, känns plötsligt som en pirrig historiavandring.

Så. Då vet ni vad vi påtar med i renoveringsresan nu och framöver. Är ni fler som gjort detta skitgöra; tömma golv på gammalt spån?

 

Lillafrun

Odla ärtskott!

Ett utav senaste veckornas pyssel, har varit att förälska oss i den väldigt enkla lilla odlingen av ärtskott.

Juniflickan är nu ärskottsodlarproffs! Nedan får ni den lilla enkla beskrivningen.

Odla ärtskott!

 

-Blötlägg en näve ekologiska gula ärtor och låt ligga i blöt i 24 timmar

-Välj ut en skål/kruka/glasburk du vill odla i, och fyll den med jord

-Strössla ut ärtorna. Alldeles perfekt syssla för en pysslig tvååring

-Stänk på lite vatten och ställ alltsammans ljust, i en fönstersmyg eller så. För extra växthuseffekt, drar du lite plastfolie ovan odlingen, första dagarna. Glöm inte att picka hål i plasten bara, så syre kan komma in.

-Se till att skvätta på vatten så ärtorna håller sig fuktiga

-Efter några dagar börjar ärtorna få små, små gröna livsnippriga skott

-Efter cirka fjorton dagar har du så söta, krispiga ärtskott att skörda och knapra på. Som en försmak av sommar och dom solvarma sockerärterna.

-Klipp ner ärtskotten så du har några centimeter kvar, då kommer det nya söta ärtskott och du kan skörda i alla fall minst en gång till på samma skörd. 

 

Så himla enkelt. Så ohyggligt trevligt! Dessutom, så gott.

Mina barn sitter där uppe på köksbänken och tuggar i sig ärtskotten som dom är. Också så gott att stoppa i en sallad. Eller kanske lägga på en bit fröknäcke med en skiva god ost och några krispiga ärtskott? HÄR finns mitt recept på Fröknäcke.

 

Odla ärtskott!

-Det är Juniflickans och min uppmaning till er såhär i vårvintertider!

 

 

Lillafrun

Att ha unnat sig något nytt!

(Inlägget innehåller reklamlänkar, som vanligt valda från mitt hjärta!)

Där;

-ser ni kanske finaste jeansbrallan jag skådat. I petite-modell vilket betyder att dom är i lagom-längd för någon som inte är sådär jättelång.. tyyp som jag. Jag är näästan hundrasextiofem centimeter.. och dessa jeans, i den perfekta himmelsblå färgen, i klassisk mamma-modell kommer jag känna mig så urbota fin i i vår. Har provat dom förstås, men tänker att jag kan visa dom på någon annan dag.. då jag inte till hälften är klädd för att ge mig ut med småttingar om ett litet tag,.. ni vet, tofsen på snedden och långkalsongdressen i högsta hugg!

HÄR finner ni prick likadana om ni också är sugna på ett par lika!

Jag tänker matcha dessa med olika vårfräsha toppar!

Som toppen med så härligt mönster, från Lindex (finns HÄR)

Eller den sockersöta toppen med söta puffiga ärmen, från Cubus (finns HÄR)

Bastishor kan aldrig bli fel. Den vita finns HÄR och den grå HÄR. 

Igårkväll när jag och Storan tog våran kära måndagsprommis till kvällen, så kändes det så drömmigt mjukt i backen, där vi gick längs visserligen ömsom isiga, men mest geggiga grusvägarna. Snön smälter verkligen i en rivig fart och kanske är det våren som är på väg redan nu? Det är fasligt tidigt för att vara här i norr. Glad är jag ändå, för att en hel del snö ändå ligger kvar, så vi kommer hinna få njuta vårvinter i en snögrop med kaffekoppen i handen, med värmande sol. Har ni också vårviskningar hos er?

Tisdag nu då. Jag ser så fram emot en tur i dagsljus alldeles snart, med sovande barn i vagnen och sol mot kind. Själv skulle jag gärna hänga ute mer än bara vagnsprommisen idag.. det är sol, en drös plusgrader men blåser rätt friskt. Och tyvärr är vår lilla flicka så jädrans rädd för blåst just nu.. har aldrig tyckt om när det blåser, men förra veckan upplevde hon något slags trauma när stormen tog i. I natt, 02.30 (puh), vaknade hon av att det knakade och ven… så ledsen och rädd. Jag låg och nynnade vaggvisor i örat på henne tills hon somnade… sådäär trött mor då, alltså. Men mest; stackars lilla, lilla hjärtat. Så någon utelek med denna friska blåst är inget alternativ just nu. Vi får ta oss små steg tillbaka och hoppas rädslan ger med dig ju varmare vindarna blir…

Allt gott till er!

 

Lillafrun

 

Måndagshälsningen!

 

Vilken vecka det där var!

Jag är en människa med mycket energi, vilja, ork och håller oftast gott mod. Inte alls för att hålla uppe någon fasad, någon sådan vill jag ej besitta. Jag försöker helt sonika att påverka mitt liv till fullo och fyller dagarna med liv, som jag mår bra utav. Påverkar sånt jag kan. Försöker finna mig i sånt jag inte kan påverka. Och på köpet, finner jag sinnesro. Så är det.

Men ibland behöver jag pausa, jag med. Från suset. Det höga tempot. Jag behöver ladda om, liksom. Och nu, som 28 år och supersupervuxen! Så har jag så lärt mig, mig själv och mina signaler. När jag behöver lite mer än bara en promenad eller varm dusch, för att ladda om. När jag behöver dagar. Att stänga av. Låta orden stanna innanför bröstkorgen. Varva ner. Bryta älskade mönster. Lyssna. Inåt.

Det blev en fin vecka. Jobbig, missmodig och ibland med en känsla att allllt kändes övermäktigt. Bara tanken på att orka vara med på renoveringståget ens en dag till, gjorde mig kräkless. Bara tanken på att M jobbade med alla tre jobb, skulle vara borta flera kvällar, hade dygnet-runt-jour och så vidare. Gjorde mig gråtfärdig. Men, vi tråcklade, pusslade, hjälptes åt, bromsade, tog hand om varandra. Och här sitter jag idag, en ny måndag, men vad som känns som en mer lättad känsla i både kropp och knopp. Jag vågar inte ropa hej, men förutom lite hosta hos två av småttingarna, så är vi i övrigt friska också just nu, efter en rejält ihärdig basiluskasväng. Det; friska, glada barn, gör mig så innerligt lycklig och känns som en riktig lyckostart på ny vecka!

Förra veckan fylldes med tillsammanstid så mycket vi bara kunde. Jag förevigade synen av pojkarna, som pausade i renovering och bara gjorde något superroligt, som att bygga en ny legolåda till Minimannen.

Läsa ritning efter ritning och bygga, liten legobit för legobit. Bland det bästa Minimannen vet just nu. Fast letande är urtråkigt, så det får gärna mamman sköta. Glad är jag, som får vara med på ett hörn.

I hjärteasken stoppade jag de sköna promenaderna, stunderna med ungarna bredvid mig i finsoffan. Och den där stunden, ovan i bild; Första kaffekoppen för året, på hitte-på-trappen, bredvid liten nyvaken lillprins, i alldeles för stor mössa..

Jag provade två nya middagsrecept. Vegetariska båda två. Av dessa ingredienser blev det den HÄR middagen, som hela familjen mm-ade åt.

Jag och Juniflickan (och Frans Frasse Fransson) slog oss ner i solbadande Salen en förmiddag, och klistrade in minnen i familjealbumet. Världsmysigt!

Mysigt också, stunden där min stora pojke och jag spelade Fia med knuff. Eller när barnen tjöt av lycka, då deras tokiga mor, inspirerad av stormen utanför, kom på att det nog skulle gå kanonbra att blåsa såpbubblor här inomhus.. med hjälp av hårtorken…

Helgen sedan. Med Fredagsmys här hos oss, tillsammans med Svärisarna. Följt av den riviga isolerings-lördagen. Som gjorde att vi kände oss så lättade, trötta och glada på söndagen. Och date-sugna. Vi slog oss ner på Gårdshustrappan under barnens vila. Åt choklad och sörplade kaffe, med solen i ansiktet.

Fast det stormade så dant, så efter en stund gick vi in..

Och fortsatte vilan! En stund av att bara-vara.. händer i princip aldrig. Väldigt skön stund, om än vi båda började känna efter ett tag att ”men ska vi inte sätta igång med något?”… nix. Vila. Så särskilt viktigt när kroppen verkligen ber om den.

Det var lite, lite synd att det där larmet skulle gå till söndagkvällen. Precis innan barnen skulle nattas. Stormen Mats hade anlänt med besked och det kändes inte alls kul när Brandispappan gav sig iväg mot brandstationen.

Jag gav mig in på Allehanda på en gång i vanlig ordning, och efter en stund kunde jag ana var mannen var…. ”Brand i ladugård”. Fy så hemskt. En brinnande ladugård, med djur i och på toppen den förfärliga stormen. Fy, vilken mardröm.

Jag led av tanken på stackars familjen som rådde om gård och djur. Kände vanliga oron; var är M nu. Han måtte väl vara försiktig. Mina två småprinsar somnade bums, tack och lov. Men min lilla flicka. Som är superrädd för storm, var mer än skör. För att inte tårarna skulle trilla, dels över att ”pappa kommej blåsa bort” och bara allmänt rädslan över läskig storm, så klev vi upp hon och jag. 

Drog på Pippi Långstrump högt i högtalarna, kurade under filten och pusslade en sisådär sexton pussel, innan vi stupade i säng. Lillan somnade. Men jag kunde inte somna riktigt förrän Brandismannen var hemma igen.. kring 05 denna måndagmorgon..

 

Ok. Nu tar vi måndag!

Det är en smått grusig känsla i ögonen. Ändå tacksam. Alla är hemma. Jag klev upp och bakade snabbgjort bröd i morse så vi fick extragod frukost. Småttingar sover eller leker med tågbana och vi päron funderar på en kaffekopp till.

Heja er, med vad än ni har för utmaningar framför er i veckan, stort som smått. Och hoppas ni får milda, hjärtegoda i-slutet-av-februari-dagar!

Vi hörs alldeles snart igen!

Lillafrun