Jag sitter här vi slagbordet i köket med vårvintersolen som skiner in i minsta lilla vrå. Det är sen eftermiddag och Ullstassen är fortfarande på efter många, många utetimmar här hemma idag. Vissa har slumrat i vagnen i många timmar, någon har lekt med sin nya födelsedagspresent, en annan har ammat snorig lillunge sittandes ute i snön, och en skäggig har tränat häst. Vi strejkar, förstår ni. Och försöker tvinga livet att lyssna på våra önskningar; ”Nu får det vara nog, med förra veckans skruttdagar!”.
Äsch. Vi tar det från början, en tillbakablick på veckan som gick, kommer här!
Efter en Storstadshelg med systerfirande kom vi hem, jag och Bertan, helt slut efter äventyret. Snön föll och det kändes hur härligt som helst att vara hemma igen! Minus, att jag hade fått så förskräckligt ont i halsen, hade sån yrsel och var matt i prick hela kroppen. Mamman hade till sist efter alla vabruaris svängar, blivit haffad.
Jag försökte så gott jag kunde att hänga med dom tre pigga barnen, när jag själv kände mig som ett huttrande asplöv som bara ville lägga mig där bredvid Katten Fransson och dra täcket över mig. Tacksam över att barnen var friska, förstås. Men väldigt kruxigt läge när HemmaMamman tappar orken helt.
Halsflussen var ett faktum hos morsan och till sist gick det inte, Pappan fick checka ut från arbetet två dagar och ta hand om barnen, så jag fick vila. Jag. Var. Så. Nåk. (norrlänska, ni vet.). Här hade vi dock en ganska så god stund. Med bara mamsen sjuk och alla som sympati-åt glass med mig.
Jag längtade ut till hästarna. Glad var jag att vi kunde säga hej genom fönstret, i alla fall.
Sjukstugan pepprade till sig. Ett efter annat barn fick hög feber. Juniflickan var sist ut och pusslade sig tappert igenom tråktid där knappt någon orkade vara på benen med henne. Här hade liksom inte pappan möjlighet att checka ut från arbetet, så nej, den dagen var inte den lättaste i Mammalivet, nej.
Plötsligt började vi känna oss lite piggare. Ganska så mycket, faktiskt. Hittade oss bland rensade av pysselskåp, fulla kökssoffan, helgstädande och mitt i kalasbakande. Hurra, liksom! (Men jag vet, så dumt, att inte vila mer…säg det till hon som då kokade över att göra-pepp).
Jag njöt av att vara på benen igen. Freeedag! Efter löjligt pärsiga dagar. En lycka stor att vara tillbaka i lagården och hos hästarna igen. Och vi hade så otroligt fin fredageftermiddag med Sportlovsmyset och Vårvinternjuteriet!
Helgen tog vid och bjöd på fortsatt magiskt vårvinterväder!
.. oooch en sväng sjuka till (!). Mannen har pustat med 40 (!) graders feber och varit så tapper förstås men behövt vila och jag, fick tvunget klassas som pigg fastän så ej var fallet. Och försöka ta hand om resten av familjen, där precis alla nu fått 39-40 graders feber. Alltså kaoset. När man inte riktigt vet vem som ska ta hand om vem. Ingen har någon ork. Men ändå behöver man exempelvis äta, nån gång i alla fall…
Lördagen var en utav Vinterns Vackraste dagar och jag alvedondopade mig, för att jag bara inte kunde hålla mig från en stund där ute medan resten av gänget sov. En kall kaffekopp och hästgos väntade. Jag tog lillponnyn på en minipromenad och det var en vansinnigt mysig stund. ”Tänk att vi har hästar!?”, tänkte jag. .. sen gick alvedonen ur och kroppen frossade. Blä.
Mellan feberpustadet försökte vi ordna hemmet lite kalasigt, baka tårta och så. Älskade barnen började TACK OCH LOV (den känslan!!) att ticka neråt i kroppsvärme och Lillebroren orkade till och med att vara med när jag blåste ballonger. Så pass mycket med, att jag stod och trilskades med ett skrattretande (läs:psykbrytsframkallande) ballongtrassel i jag vet inte hur lång stund. Men till sist hängde dom där ballonger där i taket!
Veckans sista dag, firade vi vår älskade älskade Miniman på hans 6-årsdag. Det var en så fin dag. Päronen var lyckliga över att barnen var feberfria och ”glömde bort” sina egna svårskrämda bacilluskor. Istället för kalas med hela Storfamiljen, fick det bli ett litet ett. Så tar vi det stora lite längre fram. Fint så! Samtliga somnade ovaggade till kvällen. En ynnest, bara det.
…
Ny vecka är här. Det är måndag och vi har haft sju plusgrader och strålande sol. Snön smälter i räserfart. Jag längtar så otroligt mycket efter en frisk familj nu men tänker att det hade kunnat vara så himmelens mycket värre. Fast, det tär känner jag.. den här ”vabruaritiden” har varit väldigt trilskig för oss här hemma och nu börjar det ta ut sin rätt…
Veckans planer!
-Försöka ta hand om oss så gott vi kan. Den här, vad som känns som en evighetshärva av Sjukstugor, måååste ju ta slut snart. Eller hur? Vi sänker livet-tempot i massor och längtar efter ”alldeles vanliga dagar”.
-Hovvård för pållarna! Jag har en klump i magen då Ikran slagit av en bit hov. Fjödurfjädern är den enda som inte är barfotahäst av våra hästar, men han har lyckats trampa av sig en sko (en klassiker,ja!) och behöver skos. Puh å puh. Så ja, bäst-Hovslagaren är efterlängtad om ett par dagar!
Sända er hälsningar i den mån det är möjligt. Jag lovar att inte slå någon dubbelknut på mig för det. Ni finns kvar när livet inte ger utrymme för mina ord och bilder, det vet jag. Bästa ni! Men ett middagstips, ett inlägg om ”hur vi får ihop det” med livet, .. ekonomiskt, ungar, djur osv. En utav dom vanligaste frågorna jag får, ni är många som skulle vilja leva på samma sätt. Antingen kommer ett försök till svar på det, denna vecka eller nästa! Minimannen ska förstås få berätta om sin Drömfödelsedagspresent också! Ja, livet styr ni vet!
-Är vi friska ska vi på kalas gånger två, för kär liten vän och för kusinen, hon som bara är en endaste dag yngre än Minimannen!
-Påminna mig själv, när det känns lite små-hopplöst i Sjukstugan, att det både är ok att känna som jag känner, jag är bara människa liksom. Men också påminna mig om att vi har det så ofantligt bra. Så himla, himla gott och tryggt på alla sätt. Mitt värsta är ändå inte att kämpa på, fysiskt.. mitt värsta är att jag alltid blir så himla orolig när barnen är sjuka. Mammahjärtat jobbar på, ni vet… men tankens kraft är stark, så stark och den jobbar jag med. Och knäpper händerna hårt, förstås!
…
Ok. Nu väntar fiskpinnemiddagen här på oss! Vi hörs snart igen vännerna! Ta hand om er! Allt ni bara kan.
Älskade ungen. Liten. Vår förstfödde. Han som gjorde mig och M till päron för allra första gången. Han, fyller idag 6 år. Och det är så stort att det inte är klokt!
Medan snön yrde där ute, var vi uppe tiidigt, tidigt och stökade i köket och gjorde i ordning frukostbrickan. Med hans favoritbullar och varm choklad, drömfrukost om ni frågar Minimannen… och också ungefär vad två skraltiga päron orkade med. Småsyskonen donade dom också och till sist var vi äntligen redo för att harkla oss och dra igång födelsedagssången!
Ja, må han leva mååånga lyyckliga år!
Grattis vår älskade S! Som det stod där i ditt födelsedagskort, är det ren och skär LYX att få vara mamma, pappa, Lillasyster och Lillebror, till dig.
Vi uppvaktade Minimannen med kärlek. Och en hop presenter förstås. Flera, fastän han tyckte att ett hade räckt.
Ni kan klicka på färgade orden så ser ni shoppingställena, vetja! Vi ser fram emot att läsa nya, väl omtalade, boken Musse & Helium. Pärla nya pärlplattor med 16000 hama-pärlor. Tänk så fräsigt, att laga mat och gott med en alldeles Egen Kökskniv. Lillasyrran gav Storebroren en pruttkudde (kärlek!), den kom från lill-coop nere på byn. S blev så glad för alltihop! Lyste i ögonen.. det gjorde det över den där fyllda Verktygslådan med alldeles riktiga verktyg, i storlek lämplig för 6-åring.
Livets största lycka i bild!!
Idag firar vi dagen lång!
Men inte med något storfamiljekalas som först tänkt. Det är vi alldeles för krassliga för.. tack och lov har födelsedagsbarnet hunnit pigga på sig. Så födelsedagsmys i stora lass, bara vi Storlilla familjen, ska vi nog orka med. Födelsedagsmorgonen pågår för fullt… men både Minimannens mamma och pappa, är lite föör taggade på fortsättningen av dagen, för att riktigt kunna vänta på stunden där S ska följa ett snöre ute på gården senare… åhå, det ska bli så kul! S får berätta för er sedan, förstås!
Gullhjärtat har Födelsedagsklockan på armen, så stolt. ”Nu är jag sex år! och har en EGEN klocka!”… och som den siffer- och räknegalning han är, räknar han ut ena tiden efter den andra..
”mamma! det är sex och en halv timme kvar till klockan är tre!” ..
..frågan är om vi ska tidigarelägga Lilla Födelsedagsfikat med Farmor och Farfar, haha! Men alltså.. tid är allt vi har, ju! Varför skynda? Nu ska här njutas!
…
Å, Mammahjärtat bultar hårt. För idag fyller Storebroren 6 år!
Den här veckan har varit (och är fortfarande delvis) en pärs. Det var därmed enormt gott att få ta helg, kliva upp i nystädat hem och titta ut på det mest vackra marsvädret vi kunde tänka oss. Med en känsla av hopp om friskare familj adderades ljuva minusgrader, glittrande snö, klarblå himmel och strålande sol.
Jag och barnen masade oss ner mot lagårn i sakta mak.
Där mötte vi hästpojkarna. Hur vackra? Så enormt, tycker jag. Den här veckan har jag tänkt lite extra på hästeriet.. för prick ett år sedan var jag och barnen nere i garagedelen av lagården.. och jag kom huxflux på att ”men tusan! HÄR kan man ju ha hästar, ju!”… och ett år senare, så står dom där. Jag låter bli att försöka orda min tacksamhet.
Vårvintern i sin vackraste skrud!
Så kom pappan hem från arbetet och familjen blev hel.
En trygghetsbubbla uppstod, som vi tillät oss hoppa rakt in i. Det är fasligt ute i världen. Det är oro för Det Där Viruset jag knappt orkar tänka på, av oro. Vi rymde från allt det där för en stund.
Tog snoriga näsorna och alla lager av ullkläder. Smörjde kinderna med solskyddskräm, kokade varm choklad och grillade oss järnmackor till lunch. Sportlovsmyset uppstod!
Sagolikt härligt!
Barnen byggde snökojor och hästarna fick sig en fredagstur. Mannen och Minimannen tog varsin pålle och lekte kring gården. Jag önskade så att jag hade haft orken jag med, med min kolaböna där i hagen, men njöt av synen av denna kvartett..
Mannen och hans Bundis. Det äär så häftigt att se dom tillsammans. Hur Ikrans förtroende bara växer och växer för sin M. Jag och I är BÄST… på att gosa i hagen. Han pussar mig så fort jag ber om det. Men när vi ska samarbeta.. från marken alltså, då blir jag mest arg och tycker att han är… dum. Och han, tycker att jag är en hispig sprätthöna. M och I, är bästisar.
Och den där duon. Magi. Från början till slut. Nyp mig i armen, alltså. Att få möjlighet att ge detta till småungarnas barndom.
”Kom min ponnykompis, så går vi”!
Lilla Fjädern var glad när kompisarna kom tillbaka till hagen..
Bus och lek uppstod! Vem tror ni vann racet? Lilla Chippen, förstås!
…
Hujedamig, vilka magiska timmar!
Vi kan kalla det; ”Alvedondopat Sportlov- och Vårvinternjuteri!”. Äsch, så fint! Och någon gång måste ju denna Sjukstugehärva ge sig…
Att baka bullar med småttingar i sällskap, när köket badar i vårvintersol. Det, är tusan hur härligt som helst! Att det blir slabbigt och diskberget är ett faktum efteråt. Det väljer jag att tänka bort. Hujedamig, det var en härlig bageristund, det där!
Ni ska få vårat recept. Med vetedegen som vi alltid knäcker ett ägg i och där smöret aldrig är varmare än rumsvarmt. Chokladkrämen också! – otroligt god den med och en favorit att fylla bullarna med!
Kardemummabullar med chokladkräm!
Till cirka 40 stycken bullar behöver du:
50 gram jäst
5 dl mjölk
150 gram rumsvarmt smör
0,5 tsk salt
1 dl socker
2 ägg (1 till degen och 1 till pensling)
ett par teskedar nystött kardemumma (eller mald på påse för sjutton, ta det du har! men nymortlad är så förtjusande gott, lovar!)
14-15 dl vetemjöl
Pärlsocker
Ingredienser till chokladkrämen ser du i gör-så-här-beskrivningen!
Gör såhär:
Värm mjölken till 37 grader och rör ner jästen.
Häll i socker, salt och det mesta av mjölet (spara lite till utbaket)
Blanda i det rumstempererade smöret, kläck i ägget (vårt S i bull-rockärmen!) och arbeta ihop alltsammans till en smidig deg.
Dutta ut degen på ett bakbord och låt jäsa under bakduk i cirkus 40 minuter.
Gör chokladkrämen! (Blanda ihop en rejäl bit smör, en dutt strösocker, ett par matskedar kakao, lite vaniljsocker och en skvätt kaffe. Smaka av och låt chokladkrämen få den smak du önskar! Näpp. Något mer precist chokladkrämsrecept kan jag ej ge er, det är såhär det går till!
Dela degen i två och kavla ut delarna.
Bred på chokladfyllningen och vik sedan degen på mitten.
Skär lagom-tjocka skivor (ca 1,5-2,0 cm) , tvinna och slå små knutar av degen. Här är det inget precist heller, snurra på och se vart du landar, det blir garanterat bra, finns inga rätt och fel!
Låt bullarna jäsa under bakduk i 25 minuter.
Pensla bullarna med ett uppvispat ägg, strö på pärlsocker och grädda i 6-8 minuter på 250 grader!
Ta ut bullarna ur ugnen och ät en alldeles nygräddad skapelse till ett glas iiiskall mjölk eller varm kaffetår. Mmm!
… i köket sprider sig en omåttligt god doft..
Svårslaget!
Att fylla bullarna med kanel och socker är förstås väldans klassiskt och så gott, också. Ännu en variant, är att breda på smör som du blandat med ett gott vaniljsocker, då har du goda goda vaniljbullar sedan! Att strössla bullarna med hackad mandel istället för pärlsocker, eller kanske både och? Det är också väldans gott!
Förut, så försökte jag (till viss del omedvetet, till vis del medvetet) att leva i samma tempo, året om. Nu har jag tre små barn, och skulle förmodligen bli olycklig på riktigt och känna fruktansvärd stress om jag gjorde på samma vis. Alltid har vi våra måsten, förstås. Men utöver dom, vad händer om vi låter oss tänka ”Var sak har sin tid”, släpper på ”borden” och kontrollen över dom och lär oss att lyssna inåt, mer och mer?
Jag tänker att hela livet är en utvecklingsfas och det kan kännas skavigt periodvis, vilset, men ur sånt kommer oftast något härligt, eller hur? Nuförtiden, vågar jag lyssna på mig själv, mer och mer. Så oändligt tacksam för det.. och vad som, utöver måstena, får styra mitt livstempo, är Årstiderna.
Låter det flummigt? Kanske förstår du precis?
Det är Junidagar. Ljust dygnet runt här i norr. Och allt är så förskräckligt förgängligt. Och vackert. Sommaren står för dörren och livet känns lätt och skört på samma gång.
Barnen springer barfota dagarna i ända och rosorna blommar. Att sova, är knappt viktigt för mamman. Energi finns, i överflöd. Och jag låter den få leva ut.
Vill inte att den ska ta slut, Blomningen. Så jag njuter, allt jag bara orkar. Kan inte tänka mig något härligare, där och då, än att gå genom trädgården och plocka en bukett. Det gör mig lyckligare än alla materiella ting i världen.
Så plötsligt färgas rönnbären röda, luften blir klar och högre för varje dag. Sensommaren är här, sommarvärmen suddas ut och mot oss, kommer hösten.
Vi skördar och boar in oss. Hösten känns mysig. Till en början, alldeles pirrig. Årstiden är så sanslöst vacker tycker jag, när den är i sitt esse..
Lika härligt som det är, när grönskan kommer. Lika vilsamt är det, när den räfsas ihop. Tycker jag.
Så faller mörkret. Tidigare och tidigare för varje dag. Och jag börjar min förvandling, från Energiknippe, till Björnmamma. Går i ide, liksom.
Frosten nyper tag. Naturen drar en stor suck. Somnar in, för långvila. Och jag tror att vi människor, för att må som allra bäst, ska följa med i det tempot. Sakta in, sakta ner, sova mer, klappa oss ömt på kinden.
Novemberregnet faller och färgerna suddas ut. Kanske lite vemodigt? Kanske tid för mer eftertänksamhet? Bara vi låter oss bara-vara-vara så mycket vi kan… kan det här vara en underbar tid, det också.
Nu behövs lite extra fett inför vintern, värmande choklad med grädde och vila på sofflocket.
Björnvilan upphör för ett slag. Kring Juletid. Då spirar pysseliver och inspiration igen. Men så snart Julhelgen är över och det långa jullovet är framför- då fortsätter den låga energin. Vintervilan.
Det är nytt år. Midvinter. Ljuset har precis vänt. Sägs det. Men jag, nästan vägrar, känna någon iver. ”Låt mig bara vara i denna vila”, tänker jag och skiter fullständigt i att det i butikerna matas med ”vårnyheter” och alla ord om att ”snart är det vår”. För en hop år sedan, var det också jag… att pressa fram vårbubbel i januari.. Sen lärde jag mig, att det bara stressade mig. Jag ville vara i nuet. I varje årstid. Vintertiden. Är vilans tid.
Plötsligt! Så kommer det en februaridag, mitt i allt det där mörka och vilsamma, och bara TVÄRVÄCKER oss. Solen skiner in. ”Låt mig få sova lite till” säger min kropp. Ljuset känns nymodigt men Tröttheten är enorm. Jag har lärt mig nu, att här tvingar jag mig inte till någon Plötslig superpepp. Sträcker på mig sakta. Blundar mot den där starka solen. Den är god, ju.
-Men är det någon gång på året, som uppror kan ske inom mig. Inte bara sådär som livet är, någon dag hit eller dit. Utan dag efter dag?. Ja, då är det nu! När själen nästan får en chock innan den förstått vad som pågår. Men vet ni, i år kisar jag inte och har Skoskav i själen.. (förra året, det var mitt allra värsta själaskav. Avskyr ordet ångest. Men det var förstås det det var. Läs HÄR)
I år gör Vårvintern bara mig alldeles bubblig.
Både mitt Snäll-mot-mig-själv-jag (tack B, min trea som gjorde mammas snäll mot sig själv. Läs mer HÄR) och det faktum att det står tre hästar utanför fönstret och frustar.. det är obeskrivligt gott. På riktigt. Jag är så oerhört lycklig tillsammans med dessa djur. Dom ger mig så himla mycket energi. Djur, överhuvudtaget, tror jag är lyckoframkallande.
Nu är det alldeles i början av mars. Jag är snart helt vaken efter vintern. Fågelkvittret, ljuset och hela alltet, likaså. Det ger hopp! ”Vi klarade det!”. Mörkret är besegrat. Än om det var vilsamt till en början, så blir det ganska så tungt mot slutet.
Tänk, va. Vilken tid som väntar oss. Vintern ska tinas bort och våren tinas fram..
Till skillnad från vinterns gräddiga pastarätter, finns nu suget efter färgglad mat igen, fräscha sallader och morotsrårakor. Goda juicer, smoothies och fruktsallad. Men lugn, längtet finns också efter korvgrillning ute på gården med Nylén & Hugosson-korv i bröd. Sörpla varm choklad med ryggen lutad mot varm södervägg.
Ser fram emot att sätta första fröna i jorden. Springa på vårgeggig grusväg. Längtar efter att hoppa i vattenpölar av smält-isen, tillsammans med barnen och leta vårtecken dag för dag. Önskar att få rida på åkrarna tillsammans med Fjödur.
Att få gå ännu en Odlingssäsong till mötes..
Ännu en vår i Blåsippsbacken…innan Försommaren förtrollar oss in i naturens ivrigaste tid..
Och den allra högsta drömmen; att bara få fortsätta. Leva. Det är en sån gåva i sig. Allt jag vet, är att jag mår som bäst och lever fullt ut, när Naturen är min ledsagare.. inga materiella ting i världen kan köpa min lycka såsom naturen, alldeles GRATIS, ger oss. Dag efter annan.
Vad jag vill med alla dessa ord?
Jo. Efter en helg i en Storstad med sus och brus och väldigt mycket påverkan till att rusa och köpa…då vill jag bara väcka tanken, om att långsiktigt välmående, nog är omöjligt att köpas för pengar, ordnas med saker, fixas med diverse sminklager, smycken eller flådiga resor.. så tror jag. Men jag är tusan ingen vetare. Däremot en beprövad Leva med naturen-typ. Som vill påminna om, att Naturen bara väntar där ute, och finns där. För oss alla. Kostar noll och ingenting.
Är du också någon som använder naturen som din alldeles egna må-bra-meducin? Vilken är din favorittid på året? Eller är du som jag, kan inte välja och tycker att var tid har sin charm?
Ta hand om er, allt ni bara kan! Susa inte bara fram genom livet, och fyll livet med dagar. Gneta inte fram, stressade, bara för att uppnå så höga siffror på kontot som möjligt. Försök stanna upp, i alla fall några gånger per dag. Andas djupt, känn in var du är, vad du gör, hur det känns. Fyll dagarna, med liv. Allt du bara kan!
Vi har bara var och vår endaste stund, här på Jorden. Mer vet vi inte…
Senaste kommentarer