Sitta med kaffekoppen på sofflocket och bara drömma. Finula. Bläddra i frökatalogen..
Senaste dagarna har jag fått en hel del funderingar över snittblomsodlingen, vilka sorter jag odlade förra året? hur vi anlade blomsterodlingens bäddar? vad vi ska odla i år? vilka blomstersorter som är enkla att driva upp och håller sig gott i vas? vilka dahliasorter jag köpt i år?
KUL! Jag älskar att ni är en så engagerad skara som hänger här med oss!
Vill ni veta hur jag gör, ”Mitt odlingsår”, från frö till skörd, finns ett väldigt informativt, guidande inlägg HÄR!
HÄR kan ni läsa om hur vi anlade vår Blomster- & Köksträdgård, vilka mått, vad vi fyllt bäddarna med osv!
HÄR kan ni läsa om vad vi odlade förra året! Blommor och ätbart.
Matigt trädgårdsinlägg där jag delar många favoritiga blomstersorter! Klicka HÄR!
HÄR har ni en hel katergori för Trädgård & Odling! Där kan ni botanisera i massor.
I år satsar jag på ännu flera zinniasorter, det är en otrolig blomma att ha i bukett. Står så himla bra och är så vacker.
I kombination med dahlior. M-a-g-n-i-f-i-k!
Jag är en obotlig ”på feeling-trädgårdsodlare” och kommer förmodligen aldrig bli särskilt bra på ordning och reda vad gäller namn och sorter.. jo, nog kan jag många blomsternamn, men jag menar, det där med att hålla reda på vad jag satt exakt var, vilken dahliasort som hamnade var osv..dit verkar jag ha långt kvar och inga ambitioner att ta mig dit. Jag sår och planterar hittan dittan. Så det tråkiga svaret gällande dahliasorterna jag odlade förra året är; jag vet inte. Namnlapparna strulades ihop alldeles, vid utplanteringen hade jag inte den blekaste om vad som hamnade var.. men det blev bra ändå. Praktiskt är det förstås att ha lite koll på just dahliorna, då dom är så olika i höjd… men praktiskt, är inte heller ett ord jag praktiserar så väl…
Förhoppningsvis har jag i år i alla fall lyckats ta hand om knölarna under vintern (förra vintern glömde jag dom ute i kylan och det sved i odlingskassan när så många nya knölar behövde införskaffas). Men i år, hoppas jag knölarna mått gott, ombäddade i spån och aldrig nära frost, så att dom går att njuta av ännu en sommar. Men! Jag har också för säkerhets (och kul) skull kompletterat med några dahliasorter och tack vare orderbekräftelsen ska ni få höra;
Natalie G.
Sweet Nathalie
Sam Hopkins
Brown Sugar
Sneeuwstorm
… googla på dessa namn, följt av ”dahlia”, och se vilka tjusigheter!
…
Låt höra nu, blir det något odlat hemma hos er i år? Blomster och/eller ätbart? Jag känner mig som en nybörjare varje år, trots att jag odlat i typ sex år nu.. det är ju det som är så roligt, att få lära sig, hela tiden. Och kom ihåg! –alla gör tusan på olika sätt, och tänk det blommar ändå! Låt dig följa med, putta ner frön på feeling och bara njuut! Tiden vi har framför oss nu är helt och hållet magisk, för både hjärta, kropp, knopp och själ! Lite mer vintervila och drömmande.. sen drar vi igång!
Vänta ska ni får se en sak! Vi ska bara ta oss uppför trappen först..
Förbi tjusiga ”30-årspresenterna” till lampor. Tjava försiktigt steg för steg… någon ledstång har vi inte, ännu. Och någon list fattas.. det syns på första bilden för dig som är superuppmärksam.
Fortfarande känns det så vansinnigt lyxigt och så skönt (!) att det bara är att gå uppför en trappa för att komma till våning två. Ingen stege och barn på ryggen… så att gå utan ledstång är ingen match för en Drömgårdslivare.
Ni undrar över det här med att ha en liten Fyrklöver.. som är födda rätt så tätt. Ni undrar över våra barns namn. Tanken bakom? Är det släktnamn? Osv. Vänta ska ni få höra..
Nu är vi uppe i trapprummet!
Där jag sitter och skriver på den sammetsgröna stolen. Och där dörren till vänster går till vad vi tänker ska bli ett stort Lillebrorsrum för två småbrorsor. Rakt fram ser ni dörren till odlingsrummet.. det som ska bli badrum en dag.
Men nu till saken. Ser ni tavlan där?
Den betyder mer än ni kan ana för mig. Det är min Morfar Kjell Sixten som har målat den. Just det, som i Sixten. Vår förstfödde. Förstås döpt efter min Morfar.
Morfar och jag var tighta, så tighta tills den dagen han somnade in, nästan 92 år gammal. Han var snickare, målade tavlor, skvätte kinderna med rakvatten efter morgonrakningen, åt äpple med kniv sådär bit för bit.. gärna rött, mjöligt. Hans knä rymde den lilla Emmeli flera gånger om. Han sjöng för mig och jag knövlade på med hans stora, tjocka örsnibbar. När benen inte längre bar honom, gjorde jag allt jag kunde för att hjälpa min gamla Mormor Syrena när hon behövde hjälp där hemma i det stora gula huset bara metrar ifrån mitt barndomshem. Jag var inte stor då, må ni tro. Men lika tjurig då som nu. Att ha gamla människor i kring sig under uppväxten, jag fick så goda år med alla fyra mor- och farföräldrar, det tror jag är så oerhört värdefullt. Eller för mig, har det i alla fall varit det.
Jag är en riktig super-super-sladdis i min syskonskara. Vi är fyra systrar i skaran och jag är den fjärde i ordningen, nitton år efter nummer ett, tio år efter nummer tre. Jag har alltid, alltid älskat att vara ”Lillan”, ni vet. Oj, så överöst med kärlek. Men visst fick jag till exempel mina mor- och farföräldrar mindre än mina andra syskon och visst tror jag absolut att önskningen om en egen skara täta småungar, som kan vara varandra fysiskt nära och leka tillsammans (stöta, blöta och bråka också, förstås!), har något med min egen syskonskara att göra. Alla konstellationer har sin charm och o-charm, tror jag. Men min Mamma och Pappa har lovat att leva tills dom är minst 130, så det är lugnt. Och mina äldre storasystrar är mina bodyguards, mina ”småmammor”, tre utav mina bästa vänner, som alltid gör allt och lite till för mig.
Det är prick hur intensivt som helst för föräldrarna med många täta små, men himmel vad det är värt det. Barnen har kompisar varje dag! Förresten, tror jag säkert att det är intensivt oavsett spann. För stundvis är det till exempel så himla soft här hemma, bara för mig att snusa bäbis på sofflocket medan storasyskonen leker tillsammans. Men vilsammare än så blir det sällan dagtid, förstås. Att ha fyra små barn, är 400%, av ALLT.
På blanka tisdagen idag, utbrast 5,5-årige hemmabarnet ”jag ÄLSKAR min familj!, jag skulle inte klara mig utan den!”. Och festen blev ännu större när Storebror kom hem från skolan och leken kunde bli ännu större.
Så vår förstfödde är döpt efter min Morfar. Mellannamnen kommer från min pappa respektive Sixtens egen pappa. Juni Syrena, ”Vår sanna sommardröm”, är döpt efter årets ljusaste dag, då hon föddes. Och efter min Mormor Syrena, förstås. Hennes sista mellannamn kommer från mig och Junis Mormor.
Bertilen.. ett släktnamn från både min och pappa M´s sida. Följt av två släktnamn till.
Lill-Olof, är döpt efter sin egen pappa, som heter så. Lill-Olofs mellannamn kommer från mannens farfar respektive min Farfar.
Så det enkla svaret. Ja! Det är en herrans massa släktnamn hit och dit och för mig är det som den vackraste blombuketten framför mig när jag tänker på lilla fyrklövern och alla namnen.
Hur många barn har du, vilka åldrar och vad heter dom? Så roligt att höra!
Vi startar igång med en liten glimt på dagarna som gått, checkar dagsläget och blickar framåt…
Drömgårdsrapporten kommer här!
Veckan som gick, fylldes med;
En allra sista jullovsdag. Och den var mysig och pysslig. Såsom vi tycker om. Att vardagen tog vid dagen efter och skillnaden inte är så markant för barnen utan kan fortsätta mjukt och gott, det är värt allt och lite till.
Vi passade på att hästa medan snön ännu var djup och fin.. som utlovat, kom sedan regnet och blåisen var ett faktum.
Lillminsting blev 12 veckor! Världens bästa Lill-Olof. En liten viljestart cooling, som älskar att gosa nära-nära och växer så det känns som att jag måste sitta och titta på honom konstant för att inte missa att han visst växt i ännu en ny storlek. Lillhjärtat vårat som alla är precis hur nerkärade i som helst.
Vi vågade äntligen bjuda hem för kompisdejt igen. Men försiktigt, försiktigt. Utelek bredvid hästarna var kuligt!
Mamman och Pappan tankade kraft med hjälp av gympapass och tjavande långturer. Liten pytte-PT bredvid eller i vagnen!
Bland det mysigaste just nu. Att 3-åringen är i pusselmode och om kvällarna är det fullt ös med Bonden Blom-böckerna innan natten.
Det blev tjugondag knut och enligt tradition ringdansades julen ut. Små pepparkakshus kraschades och små pumlor och annat julgranspynt plockades varsamt ner i lådorna igen..
Granen sköt söta små gröna skott och det kändes i vanlig ordning lite vemodigt.. men julen kommer åter, för det har han lovat!
Inledde helgen med ledig tillsammansfredag. En tidig morgonsväng till sjukhuset i norr. Återkontroll efter Lillminstings Stafylokockhärvor alldeles i början av hans liv. Sen landade vi i fredagsmyset till kvällen, i ett såpdoftande hem, med tom tvättkorg och renbäddade sängar. Som gjort för en skön helg, menade HemmaMamman. Vi åt en favorit, med rostad potatis, kyckling och sååhåå god coleslaw (vi hade vitkål, rödkål och morot i.. såå gott!).. receptet är ursprungligen ett gammalt Ica- recept. HÄR hittar ni det, rekommenderas!
Helgen har sedan innehållit lite av varje. Barnen önskade skridskor och lördagsgodis. Så så fick det bli.
Själv har jag försökt att inte göra så mycket alls. Tanka energi. Bunkra sömn. Än om våra fyra barn sover som minigrisar, har jag inte vågat (pga RS-helvetet) sova sådär avslappnat som jag brukar. Den här stunden var en utav helgens mysigaste. Alla barnen avslutade veckan med lekdejt med kusinerna med Farmor. Så vi tog vara på allt lugn som gavs, helt sonika. Så tacksamt och passande hela alltet. Hela hösten har vi bara bett om barnvakt för ”vi måste åka in med Olof, han har blåsor på kroppen”, ”Emmeli och Olof måste läggas in, kan vi få hjälp med stora barnen några timmar?”, ”Vi ska till Umeå och göra ultraljud på Olofs höft”, ”Olof är slö, andas inte, kan ni hjälpa oss?”. Bara sånt. Det här var som ni förstår så himla lyckliga små timmar. Barnen fick mysa och omhändertas en stund av någon annan. Bara för mysigt. Och mamman fick snusa bredvid bäbis.
Idag känner jag igen mig själv, på något vis. Den här RS-härvan tog hårdare på mig än jag själv förstod. Helgen har för mig, till mångt och mycket, gått till vila och återhämtning. Än fast jag älskar att göra, göra, göra… så var det bästa jag nu kunde göra… att inte göra så mycket alls. Och hej, idag känner jag att krafterna inte är helt slut. Lyckan i det!
Önskningar och planer inför veckan!
Önskeplaner för vecka 3:
-Njuta av HemmaMammalivet! .. det är min tröttaste och allra lyckligaste tid i livet. Just nu.
-Skriva och fota. Och jag älskar det!
–Baka tillsammans med barnen!
-Förbereda temavecka här på bloggen! … det blev så många frågor om att vara HemmaMamma och vårt ”Drömgårdsliv”, att det kommer bli en hel rad med inlägg om det. Hoppas ni ska tycka om!v Trädgårdsinlägg kommer också, det är det också många önskningar på. KUL!
–Beställa gardinstänger. Och gå ut i Gårdshuset på ”loppis”…
–Jobba ihop några utkast!
–Passa på, att vila när tillfälle ges. Mammasuperkrafterna. Jag har dom i fokus nu. Hålla igång med friskluftturer och små gympapass här hemma är också ett sätt att tanka mammakraft.
…
Önskar er alla en god vecka, så hörs vi både här och på instagram. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan!
..Solen och ljuset som återvänder lite lite för var dag.
Ja; tack för ett starkt januaritecken. När solstrålarna plötsligt orkar sig in, genom hela köket, hallen och till trappen..
Tack för nystädat hem och ett plötsligt infall att knipsa några pellisar och sätta i blött tills andan faller på att plantera dom till nya små pellisar.
Tack för mindre oro i kroppen och en känsla av att våga pusta ut lite, lyfta blicken och förstås här och nu:a, men också längta lite framåt. Några fröpåsar har redan anlänt. Ett nytt gäng beställde jag till blomsterodlingen idag. Dahliaknölarna är också beställda. Nipprig. Det är ordet.
Framförallt;
Tack för fyra barn vi kan kalla piggelina, som tillsammans med sin pappa gett mig årets första fång med tullisar. Tack för att vi har sötaste grannen som är så fantastisk med oss hela familjen, som idag bett att få låna barnen ett par timmar ”för lite fika och pyssel”.. förstår ni? Vilken lyx för två trötta småttingföräldrar. Vi gav oss ut på en långpromenad tillsammans i ljuset. Bäbisen i vagnen förstås. Så fantastiskt skönt och själagott.
Nu väntar en oplanerad helg. Att försöka fylla med så mycket återhämtning och energitankande som det bara går. För vad det är nödvändigt just nu. Det skriker både kropp och själ. I lägen där man bara måste ta sig igenom saker, då biter man ihop.. det bara är ju så. Jag var rejält trött redan när jullovet tog vid. Så öste RS-vågen över oss och jag tror det brände mina reservsuperkrafter, alltså. Jag skulle orka ännu mer om något skedde här och nu, så är det ju. Allt för ens små älskade liv, ni vet. Men nu ser tack och lov livsläget ”lugnt” ut och som jag brukar säga.. det är inte farligt att ”jobba hårt”.. det är bristen på återhämtning som blir farlig. Så, hej januarihelgen som bara väntar på att fyllas med må-gott. Knäpper händer hårt för att det blir så.
Ta hand om er ni med. Önskar er en helg av det slag ni önskar!
Ni var så himla många som skrev till mig häromdagen när jag precis lärt Minimannen och Skrållan att knyta armband,
..såna som deras mamma gjorde när hon var barn. Ni undrade ”jamen hur var det nu igen, hur gjorde man!?”.
För himmel, vad roligt det var, både för stor och små. Vi knöt och knöt, valde färger på trådarna, kombinationerna tog aldrig slut.
Garnet vi använder har jag försökt minnas var jag köpt.. men lyckas ej. Fann det HÄR, dock.. men glöm inte att kika på loppis först, tunt garn likt detta kan köpas för liten peng där om man lyckas finna. Utöver garn, behövs sax och tejp.. eller istället för tejp; en säkerhetsnål!
Här nedan får ni en liten bildlig påminnelse om hur man gör detta Armbandsknyteri!
Välj ett gäng färger och klipp lika långa trådar av dessa. Knyt en knut i ena änden och sätt fast på ett bord med tejp eller ta din säkerhetsnål och sätt fast i jeansbrallan… det! är så mycket barndomspysselminne.. alltid ett litet armbandsknyteri i byxbenet!
Jag tog två trådar av varje då garnet är väl tunt. Valde som ni ser sju färger (okej, blå och lila två gånger vardera, men det räknas ändå som olika trådfärger ok?).
Börja från vänster. Nu ska lila tråden knyta sig igenom sina trådkompisar till höger.
Två knutar, innan man går vidare till nästa tråd (i det här fallet vit). Knyter, knyter och knyter och slutligen hamnar nu här den lila tråden sist i ledet och det är sedan dags att börja ”knyta igenom” med nästa tråd som hamnar först i ledet från vänster. Gul, alltså! Följt av vit. Därefter ljusblå på tur… och så vidare..
Knyt, knyt, knyt… låter mycket krångligare än vad det är. Prova, vetja!
Min 5-åring och 7-åring älskade detta. Till 3-åringen dammade jag av en annan gammal armbandsvariant, men den kan vi ta en annan gång.
Själv valde jag färger utefter mina ny favviströja!
.. Det är januarimåndag och idag smygstartar vardagen igen, efter ett långt jullov.
Pappan har varit på jobbet medan jag och barnen har myst tillsammans ännu en dag, men imorn börjar Storebror skolan och med det tidigare morgnar och lite mer rutiner.. men vi gillar ju våran vardag, så det känns gott att säga tack och hej till lovet också.. vardagen vår är fartfylld men mjuk, älskar den. Lovet, som inte direkt blev som vi tänkt oss, vi som hade längtat efter att träffa familj, släkt och vänner. Det blev något helt annat.. en massa lugna dagar hemma, lättare sjukstuga, svårare sjukstuga, dag efter dag hemma på drömgården, bara vi. Trots att det blev tumult och väldigt oroligt kring Lill-Olof, så ser jag tillbaka på det hela med värme och sån tacksamhet. För inte har alla stunder varit panik, nej. Många, många guldstunder också. Nu tar vi en liten kik.. sen vill jag blicka framåt. Sådetså.
Vårt Jullov;
Bästa julklappen jag kunde tänka mig. Fira in lovet med att MammaMormor äntligen fick supergosa med sitt minsta barnbarn igen, vår Lill-Olof. Han facetajmar dagligen med sin Mormor och Morfar och än fast hösten varit tuff och vi har till exempel inte fått ses så mycket, så känner lilla prinskorven sin Mormor och Morfar så väl.
Julhelgen var så mysig. I efterhand är jag så omåttligt tacksam att vi fick julaftonen tillsammans med älskad familj, för efter det här så gick vi in i vår jullovskarantänbubbla..
Jag har njutit av min isbit. Galoppera genom snön är bland det bästa vi vet, han och jag.
Spelkvällarna har varit många. Nya Monopolspelet, favoritspelet just nu.
Drösat ner oss i finsoffan, vilat och småslumrat framför en film..
Beundrat naturens vackra. Som här. Solnedgång i midvintertid.
Vi firade Nyårsafton, bara vi, här hemma. Såklart. Samtliga fyra barn var nu förkylda men ännu var läget lugnt. Vi gjorde det så mysigt vi kunde och ville i alla fall fira ut det gamla och in det nya, i all sin enkelhet. Vi kammade till oss, klädde oss lite fint. Barnen älskade att få baka pizza på stålet i ugnen och glass-strutarna till efterrätt var också en höjdare. Päronen åt mammans favoritefterrätt; pannacotta med citrussyrliga skogshallon ovan.
Så gick vi ut på gården och tände tomtebloss under barnens alldeles egna tolvslag… 7-årige Minimannen fångade ännu en gång sina två päron så fint på bild. Skitsnygga var vi, i våra ”moonboots”. Varma om fötterna och kära, i alla fall!
Vi har tjavat långturer.
Och sparkat, förstås!
Kommit hem efter RS-pärsiga sjukhusdagar och fått landa mjukt i pappans famn.
Vaknat till nysnö efter ännu en sovmorgon.
Vi har grillat uteluncher. Korv på längden och tvären..
… och våfflor!
Över elden gräddade Kikärtsvåfflor (recept HÄR) med jordgubbssylt och vispgrädde till. Hejdlöst gott!
Åkt oräkneligt många turer utför lobryggan. Tefatet, en utav julklapparna, har susat och susat!
Solen har lyst själagott. Hästarna vandrade framåt och jag såg symboliskt på det hela, där jag stod med oroshjärta efter RS-upplevelsen och skådade vackra skapelserna. ”Vi måste också vandra framåt nu, Emmeli… våga gå vidare”.
Oändlig tacksamhet har bubblat i bröstet. Tack för Sveriges topp-sjukvård. Tack för att vi så snabbt kunde få hjälp, att Lill-Olofs jobbigaste dagar var omringade av beskydd. Tack för att han klarat detta så bra som han gjort och kommer längre och längre ifrån det läskiga för var dag som går.
Och så fick vi avsluta tillsammanslovet med en liten tur utanför Drömgården. En utflykt ner på byn. Skridskor. Som vi alla njöt!
Hockeypappsen peppade kidsen på isen och gjorde det med bravur. Ungarna njöt ”jag kan-känsla” och det finns få saker som är så härligt att se som förälder. När barnen tror på sig själva, vågar, inte ger upp, växer av små utmaningar.. treåringen åkte ”bubblor” på isen och undrade med iskalla tår, när vi skulle åka nästa gång?
Mamman tog hand om bäbis, mötte upp med värmande skor, kramar, varm choklad, bullar, pepparkakor och ostmackor utanför rinken. Så himla fint avslut på ett lov vi aldrig glömmer.
…
Önskeplaner för den andra januariveckan:
-Starta vardagen mjukt! .. sista jullovsdagen följt av igångkickande av vardagen.
-Träna. Och jag behöver det så, så mycket just nu.
-Åka till stan och göra några ärenden. Måste-ärenden. Egentligen livrädd att lämna byn nu när coviden härjar så. Men ett läkarbesök är bokat och då är det bara så.
–Försöka väcka den jullovssömniga hjärnan till liv och tänka lite jobb. Planera blogginnehåll, kommande samarbeten, försöka få någon ordning på mailen osv.
-Möta en oplanerad januarihelg!
… städa bort julen kanske? Eller så myser vi allt vi kan där på sofflocket istället och tar städandet ”en annan gång”.. vi får väl se. Kanske hinner vi både ock. Ni förstår väl att det är smått omöjligt att slita sig från denna lilla människa? Och när han sover, finns det ”andra små människor” som önskar mammans fulla uppmärksamhet.. men dom är inte bangen på att hjälpa till som ni vet, så vi teamar nog kanske iväg julen lagom till tjugonde dag knut!
Önskar er alla en god januarivecka. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan!
”Mammas Lill-Olof.., precis när vi kommit hem från sjukhuset och drösade ner oss i finsoffan tillsammans, somnade bums och njöt av hemmaluften.
…
Ja käre värld. Vilka dagar. Och ni är så himmelens många som bryr er om oss. Vilken värme vi känner. Tack alla. <3
Lill-Olof har blivit piggare för varje dag som gått. Idag, hans Dag 12 i sjukan. Hostan är ännu besvärlig, men det värsta av det förödande slemmet har sakta lämnat lillkroppen och matlusten har kommit tillbaka i samma takt. Nu har vi en glad, sprattlande lillbäbis igen. Han känns stark och jag försöker vila i det.
Ni är många, många som skrivit och berättat om era erfarenheter av att ha ett spädbarn som blivit sjukt i RS. Som jag förstår det är risken stor att en alldeles vanlig förkylning framöver, kan ge Lill-Olof samma besvär som vid RS? Att vi kan få vara beredda att hjälpa med andningen då, till exempel… tanken gör mig matt och ledsen nu. Ska han dras med det här tills han blir stor nu? Hoppas innerligt inte det. Skitvirus. Som jag hatar det. Men.. ”det hade kunnat vara värre.. det hade kunnat varit värre..” försöker jag intala mig samtidigt som jag Lejonmamma-aktigt tänker; ”Mamma ska göra ALLT ALLT ALLT ALLT för dig, älsklings-Olof!”.
Men fy farao vad ängsligt det är att till exempel somna om kvällarna. Orostankarna är många. Jag har knappt velat lägga ifrån mig lillungen på hela veckan. Men nu har han fått börja sova ute i vagnen på dagen igen också.. han älskar det ju så. Är så gossigt varmt ombäddad där, med friska luften i kring. Vi tittar till honom ungefär varannan minut känns det som. Det är inte så konstigt. För åtta dagar sedan trodde vi att vi höll på att förlora det där lilla hejdlöst dyrbara livet. Den upplevelsen går inte att förklara.. men ni som varit med om det, ni förstår precis såklart. Paniken..
Vi måste bara erövra detta nu. Gå vidare. På något vis. Men det här blev ett trauma. Helt klart. Som satt sina små och större spår i en skara småttingar, en redan trött mammasjäl och en klippan i stormen-pappasjäl.
Men! Vi hojtar i kör. Päronen frågar, barnen svarar.
Tillsammans…?
-ÄR VI STARKA!
Tillsammans..?
-KLARAR VI ALLT!
…
Vi tar en stund i taget. Ville mest bara kika in och berätta att vi lever. Tacka för all er omtanke. Idag har vi sista jullovsdagen alla tillsammans.
Vi hörs mer imorn i årets första Drömgårdsrapport!
Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.
”Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.
Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.
…
Vi tar det från början.
En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.
Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.
M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.
Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.
Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.
Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).
Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.
Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.
Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.
Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).
Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.
…
Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.
-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.
Prover tas. RS bekräftas.
Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.
Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.
Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andningoch äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..
Och kanske har jag aldrig känt mig så redo och så otroligt pepp, på ett nytt år. Känslan av nystart. Jag behöver den. Nu.
Men först, en liten tillbakablick på året som gått..
…
Januari.
Fylldes med snö och många kallgrader. Klass tre-varning, snösmocka på plötslig ingång, och paniksträvandet av gamla lagården ett faktum. Vi röjde ur och gjorde lagårdsstall-delen ”bebolig” för hästarna. Försökte, men lyckades ej fullfölja det där sista slutvarvet färg på övervåningens golvlister.. ett tydligt tecken på att vi slappnat av efter otroligt intensiv renoveringstid. Vi åkte skridskor på sjön och umgicks med matlagsvännerna. Och känslan av avsky för corona var större än någonsin.
…
Februari.
Vi åkte spark i bästa månskenstid. Jag hade väldans mycket tankar i huvudet. Drömde om större trädgård. Beställde hem alldeles för mycket fröer. Tankade energi tillsammans med Fjödur. Och dukade upp ännu ett ute-fika, nu med semlor och mor och far på besök. Ett tu tre, började jag må illa, så illa. Och mycket riktigt.. vi väntade på ännu en liten vän..
…
Mars.
Så. Hejdlöst. Illamående. Och. Trött.
Att ro HemmaMammalivet dessa dagar, var en pärs. Men med ”en dag i taget”-strategi, powervilor här och där, som i hästhagen och gott teamwork med den skäggige, så gick det. Att bara drösa oss ner i en södriva och skratta åt ”eländet”, var gott. Vi var också igång med Projekt Matrum. Jag och barnen bakade en massa bullar också, och njöt ute på bron med fika och smygvärmande sol mot kind.
…
April.
Vi firade påsk. I covid-bubbla. Tack och lov lindriga varianter för oss alla. Tre av fem som testats positivt. Dom andra två, minstingarna, kunde vi ej testa men ändå nästan anta att dom var smittade, dom också. Odlingspeppen var trots allt enorm, i lilla stökrummet vi tvärt röjde ur där uppe och döpte till ”Odlingsrummet”. Medan smak och lukt höll sig borta, vecka efter vecka, men orken sakta kom åter mer och mer, började vi skapa vår ”Blomster- & Köksträdgård” där ute på gården. Han och Hon, stod och kramades på en klippa. Alltid en bra idé. En kram.
Maj.
Graviditetsillamåendet drog sin kos. Efter fem veckor HELT (!) utan lukt och smak, kom dessa sinnen sakta åter. Aldrig i mitt liv har jag njutit så av tussilagodoft. Ej heller av den i vanliga fall så självklara synen av MammaMormor och Liten, kramandes. Men denna gång, var det lääängesedan. Vilken lycka nu! Det var en kall, sen vår.. men mycket vacker ändå. Vi varvade vårbruk, vardag, arbete med att dra på utflykt bara vi själva och med vännerna. I slutet av månaden, berättade vi bäbis-nyheten här för er, njöt årets första rabarberkaka, häggblom och försommarvärme.
Juni.
…
Åh, juni.. min favoritmånad på året. Så mycket vackert att det stundsvis gör ont. I år var inget undantag. Vi jobbade på med odlingarna, för fullt. Mamma och Pappa var här och hjälpte oss att sätta potatis för första gången i våra liv. En utav årets höjdardagar när jag minns tillbaka på året. Vi fyllde också trädgården med en massa älskade människor, för storkalas. Det första storkalaset på vad som kändes som ”en evighet”. Så firade vi in sommarlovet, tog första doppen i sjön, firade midsommaren.. och Livets första slåtter drogs igång…!
…
Juli.
Livet och sommaren i sitt esse. ”Tack för idag, slut även idag”, löd orden när vi i sena sommarnatten stupade i säng efter ännu en idog, arbetsam, alldeles UNDERBAR dag. Vi mådde väl. Bad i hav och sjö, en början till skördande, pannkakslunch under äppelträdet, trädgårdsarbete, en bäbismage som växte och växte, en minisemester med Farfars husbil, häng med våra storfamiljer och väldigt, väldigt många timmars arbete med höskörden. Men ”hästbönderna” hade inte kunnat få ett bättre nybörjar-år. Skörden blev helt enormt fin! Kommer aldrig glömma den hjälp vi fick av vänner och familj under ”bal-party-dagarna”. Månadens sorgligaste; att älskade lilla Stickan, lill-katten blev påkörd. Månadens absolut ljuvaste; natten vi sov uppe på fjället, nakenbadade i sjön hela familjen, värmde oss vid elden till kvällen och somnade med absolut tystnad och bara skogens sus i kring.
…
Augusti.
Nu var Blomster- och köksträdgården i sitt allra, allra vackraste och mest skörderika jag. Som. Vi. Njöt. Allihopa! Det åts färska grönsaker varje dag. Att bara gå bland dom prunkade bäddarna, var så härligt. I skogen tankade vi energi och plockade blåbär. Och jag band buketter för glatta livet, medan ni var världens finaste och stannade vid vägkanten och ”grab & swish”:ade. I slutet av månaden började min ländrygg strejka ganska rejält och sommarens och graviditetens ”över-energi”, att sina. Skolstart för vår förstfödde, aj mitt hjärta. Men så lyckligt på samma gång, förstås! Nu började preggoveckorna mellan 30-40..
…
September.
Migrän, migrän och åter; migrän. Jag hade oräkneligt många migränanfall och det var så förfärligt jobbigt, faktiskt. Ett anfall så kraftigt att det slutade med ambulansfärd till sist, då ”man” (den sjukvård vi var i kontakt med) inte vågade utesluta en stroke och med tanke på lilla livet i magen, var det ingen ”chans-mån”. Men, det var bara ännu ett väldigt kraftigt, strokeliknande, anfall. Mellan dipparna, var jag ändå pigg. Vi skördade i massor. Kokade äppelmos och mustade. Fick drömskörd av potatis. Frosten nöp, solrosorna sköt i höjden och nu började en spännande tid av väntan inför bäbis, samtidigt hejdlöst oro inför en stor operation inom storfamiljen.
…
Oktober.
Hösten var här med besked. Kallare luft och färgsprakande natur. Dom allra sista blomsterbuketterna. Gulliga hemmabarn som höll hårt om varandra. Och en bäbis som lurade i magen och gjorde väntan näst intill olidlig. Det här var livets tuffaste och ljuvaste oktobermånad, på samma gång. Med väntan, både inför bäbis och mammas stora hjärnoperation (som vi väntat länge på men som sköts upp, inte bara en utan två gånger. Smärre psykisk tortyr, det). Ovisshet, ångest. oro. Längtan, livetpirr.. och så äntligen, så var han här, vår älskade Lillminsting. Förlossningen var en dröm och lillvännen som kom till oss, likaså. Men jag kände mig så hejdlöst skör.. satt där med min lilla sex dagar gamla lillunge, medan min älskade mamma genomgick den stora, stora hjärnoperationen. Det var en näst intill ohanterlig kombo. Olof, åtta dagar gammal fick stafylokocker.. lyckan över att den där operationen för mor vart lyckad, gjorde dock att dygnet lilla bäbisen och jag var inlagda pga infektionen han hade, inte kändes så ledsamt och modet var ganska gott. Lillvännen var tapper och blev aldrig sjuklig. Bäbisbubblan fortsatte… dock ovissa veckor i väntan på svar om lillvännen skulle behöva ligga i Von rosenskena, eller ej?.. En oerhörd längtan till ” alldeles vanliga dagar”…
…
November.
Lyckans besked på ultraljudet av Lillminstings höft, ”inte tillstymmelse till klick” fanns kvar och ingen skena behövde den lilla bäbisen läggas i. Nu kunde den oroliga mamman pusta ut. Och med ens kändes livet härligare. Bottenlöst förälskade, hela familjen, i den nya lilla människan vi välsignats med till vår flock. Vardagen var ny, vi tog det varsamt framåt. Att fodra både barn och djur, se till så att alla mådde bra, var hela och (hyfsat)rena, att det fanns mat i kylen, att bilen fungerade… alltsammans kändes nog och vi lät det vara så. Småungarnas småttingsjukor avlöste varandra och energin var en balansgång. Den skäggige och jag klappade varandra ömt och teamkänslan var starkare än någonsin.
…
December.
.. och så blev det årets allra sista månad. Livet har pågått. Vi har adventsmyst, pysslat och påtat i den mån det funnits energi och på kuppen har vi uppskattat och njutit av det lilla vi mäktat med, så otroligt mycket. Jag minns små friska luften-äventyren alla tillsammans, HemmaMammans decembermorgnar tillsammans med barnen, pepparkaksbaket med ungarna, stunden när jag skrev alla adresser till älskade vi skickade julkort till. När vi tänt adventsljusen, små klokskaperna som ”Nissen skickat” till barnen. När vi bakat och lagat för att sedan ge bort till älskade. Kvällen när vi klädde granen. Jag minns också själatrötthet, oron över komplikationerna för älskad. Den helt kaosartade fredagkvällen när mannen var på julbord och jag var hemma med barnen, inställd på fredagsmys men möttes av magsjuka, istället.. ammade liten jättehungrig bäbis samtidigt som jag fångade treåringens nivetvad i hinken med andra handen. Så mötte vi julhelgen. Så glad för julaftonen som blev så fin och mysig. För sedan har vi haft sjukstuga… igen. Denna höst går för oss till historien som den mest småttingbacilltäta, någonsin. Och jag vet att vi inte är ensamma (kämpa, kämpa alla ni andra småttingföräldrar!).
Med dom orden sagda, konstaterar jag att 2021 varit både högt och lågt. Så är ju livet. Men, vissa perioder känns smått extrema, ni vet.. När det är väldigt högt och väldigt lågt, som ska försöka samsas på ett näst intill omöjligt vis. Det går förstås, på något vis, ändå.. men att hjärtat ömmar lätt och själen hostar lite.. det är inte så konstigt.
Mycket huvudbry, oro och värk i hjärtat. Som samsats med den största tacksamheten, glädjen, lyckan och kärleken. Varje dag, är en gåva. Alltid, oavsett. Dagarna som går, det är livet.
Och vi tänker i alla fall fortsätta att ta vara på dom, allt vi bara kan. En dag i sänder.
Tack för dig, 2021, du lärde mig mycket.
Bring it on, 2022!
Och TACK, alla våra fina följare. För att ni hänger här med oss, ”drömgårdslivare”. Tack för er aldrig sinande pepp, hjärtan och värmande ord. Vi ses nästa år!
Med hejdlöst pirriga små barn. Klappar i julestrumpan. Sista avsnittet av julkalendern. Och sån tacksamhet, över hela alltet.
Vi klädde oss julfint. Tände en herrans massa ljus. Och så pysslades det med julklappar, förstås.
I matrummet dukade vi upp med julelimporna, skinkan, saffranskransarna och pepparkakorna. Och så risgrynsgröten, förstås!
”Julaftonsmorgon i alla enkelhet”. Det var så lilla inbjudan löd till de hjärtenära.
.. hela tiden som vi fejade hade vi sällis där utanför fönstret. Ikran undrade varför han inte fick komma in och äta pepparkakor.. nä, snarare varför vi inte öppnade fönstret och hivade ut morötter i vanlig ordning! Lilla gubben.
Och här, obetalbar julklapp för mig. Mina älskade päron, samlade i vårt hem.
Och Olof, kröp in i Mosters varma famn och kände lugnet. Lillvännens allra första jul.
Bort med julfrukosten och fram med gottat. Och har ni sett vilken helt otroligt härlig bukett vi fick?
Och så blev det julklappsöppning!
Innan vi gick ut till hästarna och sa god jul och gav morötter. Vi kramade älskade hejdå och förberedde oss sedan för aftonen..
Vi fixade och donade.. susade en sväng förbi två största syrrorna och önskade God Jul.
Och sen, var det dags att gå lilla vägen till Farmor och Farfar och fira vidare!
Tillsammans med barnens jämnåriga kusiner.
Och eftersom ”Familjen Hedenhös” (vi) hade kört tv-fasta för barnen under veckan, så var Kalle Anka så himmelens roligt att se på. Den grejen gör vi om ett annat år, tror jag!
Vi åt så gott och blev alldeles för bortskämda med julklappar. Lillvännen B kramade sin Farmor hårt.
Och när det var sena kvällen knatade vi hemåt. Nöjda så nöjda. Kröp ner i storsängen, läste i Barnens bibel om varför vi firar jul… och det var den Julaftonen.
Och så blev det Juldagen!
Denna himmelska dag.
Jag älskar att gå på julotta. Men i år fick jag hoppa över, då Brandispappan hade jour. Så, vi alla tog sovmorgon istället och vaknade utvilade och redo för mys dagen lång. Inte dumt, det heller.
Leka med alla nya leksaker, vilken höjdare. Mamman och pappan sprang hittan dittan mellan ungarna för att läsa instruktioner här, hjälpa till med montage där.. osv.
Tyvärr vaknade StoraLillebroren med hiskelig hosta och lite feber, men det lektes för fullt, i alla fall.
Har ni sett! Bertilen fick en helt makalöst fin sticketröja av sin Farmor i julklapp.
Perfekt under overallen när vi skulle ge oss ut för att fodra hästarna och andas friskluft för ett slag. För att sedan vända åter, in mot värmen och lugna lunket…
..eller, det kan vara så att medan bäbisen sov och sov och sov och ungarna nu självständigt lekte och lekte och lekte med allt det nya.. så fick päronen ett ryck och i matrummet hängdes det upp gardinstänger och linnegardiner hamnade på plats och så började vi det efterlängtade projektet ”Badrum & Tvättstuga”. Hoppsan..
SÅ! Klaaarrt!
Ser ni inte det framför er!? Nähä… Den sköna duschen? Den härliga arbetsytan där vi tvättmackapärerna? Och pärlsponten…?
Nåväl. Nu ska här rensas och röjas. Stryk-, Lek- och Träningsrummet ska förvandlas. Vilket år vi möjligt blir klara. Det vet vi inte. Skräckblandad förtjusning då det här kommer bli ett ganska svårt och omfattande projekt.. men, ”det här har vi aldrig gjort förut, så det ska nog gå bra..!”.
Bertil och Olof är taggade, som ni ser! (för övrigt; när vi vuxna har feber… är vi inte uppe på en crosstrainer och härjar, eller hur… barn med ”lite feber”, är inte klokt så tappra alltså )
Annadagen har varit en enda lång repris av Juldagen. Nu sover småbrorsorna och vi andra ska spela vidare en utav julklapparna.. ni anar inte ivern som pågår!
…
Och det var glimtar från Julen 2021, det.
Julhelgen. Som var lugn och god. Med snor och hosta som gjorde juldag och annandag lugnare än lugnast.. eftersom vi inte rände hittan dittan, utan har varit hemma…. och förutom tråkigt att inte få hänga med storfamiljerna, så har vi haft det så jädrans mysigt. För lill-B har inte varit supersjuk, bara behövt ta det lite lugnare men vi kan förstås inte träffa människor utanför familjen. Så, mycket pyssel och lek.. och hips-vips hade vi visst startat ”Projekt tvättstuga och badrum”.. så typiskt oss. När vi får feeling..
Senaste kommentarer