Sådär såg det ut i vår hall när vi flyttade in här i gården, sommaren 2015..
.. ett år senare började vi göra omfattande renoveringsprojekt av älskade hemmet. Inte bara små projekt som under första året; gräva infart, bygga en veranda, dra bort helttäckningsmattor fulla av mallarver, slipa funna trägolv och så… Nä, efter ett år började vi ta i med än mer kraft. Juni var 6 dagar gammal och hallen förvandlades..
Vi började dörr- och fönsterbytesresan. Drömdörren hamnade på plats och hallen blev som ny på en gång. Mannen skapade magi med vackra smygar och linoljefärgsmålad pärlspont.
Vi beslutade oss också för att trappan, som var på ett krångligt ställe mitt i huset och som skapade denna spång på ovanvåningen..
Ser ni? Vänster i bild ser ni lilla golvsnutten som blev över att gå på om vi låtit trappan vara kvar på det ställe den var. Så vi beslutade såhär;
Här, direkt till vänster när man kommer in genom Drömdörren, där får den bli. Efter många steg för steg i renoveringen så blev det tur för detta moment att göras..sågandet först;
Sådärja. ”Det här bli bra!”, kände vi på en gång.
Höll sedan andan, anlitade ett finsnickeri och släppte renoveringskontrollen för första gången, till någon annan. För att kunna göra den där prima trappan känns det som att man ska ha gjort några trappor innan det blir riktigt bra, liksom.. och den tiden tänkte Snickarmannen (kors i taket, va!? ) inte lägga.. så, en fredag alldeles i början av november, susade vi och hämtade trappan!
En massiv furutrappa, en älskad man och svärfar och en hop lördagstimmar senare, så såg det ut såhär;
Drömgårdens nya trappa på plats! Så himla, himla fin, visst?
Vi beslöt oss för att linoljesåpa den och var iväg och gjorde det en sväng på snickeriet innan trappan sattes ihop. Men fler lager såpa väntar dom där stegen, förstås.
M har varit med i processen hela vägen och är himla nöjd över finsnickarnas förverkligande av önskningarna.
Visst känns det som att trappan alltid har varit där?
…
Drömgårdens nya trappa alltså. Himla fräsigt!
…. seeen, i början av november, beslöt vi oss visst för att vi skulle köpa ett par hästar att krydda livet med och därefter har vi inte haft många renoveringstimmar… mer rigga-för-hästliv-timmar.. så nej, det blir inget flytta-upp-till-jul-mål nått…men noll och ingen depp för det. Människor och hästar mår gott här på gården (katter likaså, om än smått chockade över vilka bjässar som flyttat hit till oss)… och renoveringen, den är minsann kvar, och väntar så snällt!
-Där har ni vår renoveringsfilosi i ett nötskal… gör oss till lyckliga renoverare, äkta makar och päron.
Bertilen och jag, på sofflocket. Ammar och myser. Favoritstunder och något jag förevigt tänker minnas från den här tiden som Småttingmor och Hemmamamma.
Och idag, är det också väldans lovligt att drömma oss framåt lite, vi trädgårdsodlare emellan menar jag. Ser ni att jag håller i något?
Nämligen det där; 5 utav Impectas 100 (!) förnyheter för ådlingsåret 2020.
Kära hjärtanes, hur nipprigt kan det bli! Det äär så skönt och alldeles otroligt välbehövligt för både trädgård och människa, med denna Vintervila. Och himla härligt också, att få smygdrömma lite. Om sånt här…
Trädgårds- och odlingslycka när den är som bäst!
Spana in Frönyheterna som släpps idag, 4/12, ni med!
Nu ska jag krypa ner i Storsängen tillsammans med småttingarna. Dagens kapitel i vår julebok ska läsas, sen känner jag på mig att John Blund kommer haffa inte bara barnen utan också modern. Jag pendlar ni vet, mellan att nattasudda ohyggligt sent (älskar det!) och att somna med små älsklingarna (älskar det också!). Vi kanske kan kalla det någon slags balans. Typ..
Tänk om jag kunde säga till mitt otåliga, smått supertjatiga, tolvåriga jag.. att ”lugn du bara.. en dag, är den din”.
Den där hästen, jag bara drömt om. Är han här nu?
Mellan mina energisprudlande, ivriga stunder, behöver jag lugnet. För att ha balans. Må bra. Naturen och friska luften hjälper mig väl. Hästlivet likaså. Därför är jag så förbenat glad, att min Hästhjärta slår igen.
Vilken julklapp, va. Lite för tidig. Väldigt, väldigt stor. Och alldeles underbar. Min häst (iiiih!!). Ok, mannen. Vååår häst.
I samarbete med Naturkompaniet, slår jag ett slag för att unna dig själv en julklapp som kan hänga med i många, många år, hålla länge och göra dig själaglad. Nej, nu syftar jag faktiskt inte på att alla behöver en Ikran, utan på att unna dig riktigt bra friluftskläder som gör naturstunden extra härlig.
Den blå jackan (En Greenland Winter Jacket) och mössan är klappar jag ger till mig själv i år. Från Fjällräven båda två.
Naturkompaniet har massor med fina julklappar, många märkta med Ett Grönare Val-märkningen. Det kan exempelvis innebära att tillverkaren använder återvunnet material, ekologiskt producerade material, att tillverkningsprocessen är fri från kemikalier mm. Ni ser mig och mannen i plagg från Naturkompaniet, jämt och ständigt. En favoritbutik. Där hållbart och fokus på goda val för miljön, är i prio.
Där myser vi, en iklädd ullbyxa och varm jacka och den andra iklädd vinterpäls version mammutliknande.
Ikran är en Nordsvensk brukshäst. 11 år gammal. Född i Norge men importerad till Sverige och för oss hämtad i Norrnorr. Heter Hovdeblån.. som betyder typ ”Den blå berget”. Och det förstår jag så väl.. för han är sannerligen som ett litet berg där han kommer och dunsar fram.
Till oss kommer hästpojkarna och utgör en del av vår familj. Älskade från start, precis som dom är. Hästarna ska få leva så gott det bara går här, på lösdrift med begränsad fri tillgång, ljummet vatten från fräsiga värmebaljan, mineraler att knapra och saltsten likaså.
Allt är så nytt. Jag var van att jobba med en stor flock av islandshästar där jag kunde varenda häst utan och innan. Ikran och Chippen, är helt nya för mig och oss. Och vi för dom.
Vi skyndar långsamt. Bekantar oss.
Dom första dagarna i Hästdrömmen har varit magi. Vi spräckte bubblan en skvätt igår. När varken jag eller Ikran litade på någon av oss. Men innan vi båda somnade för natten, hade vi rett ut det. Och jag hade blivit påmind om hur otroligt frustrerande det kan vara när man vill få ett så stort djur att göra som man tänker men kommunikationen inte når ända fram… jag hade också glömt, den mäktiga känslan när ett så mäktigt djur, precis gör det; möter, lyssnar och följer, kommer överens, med mig.
”Vi ska bli vänner, du och jag”. Resan har bara börjat…!
…
Och ni. Vill ni också gosa runt i en sån där drömjacka eller något annat drömplagg att använda ute i älskade naturen… kika in Naturkompaniet, HÄR.
Neejdå, jag har inte gått i ide eller så. Har bara tagit mig en dag av pustande. Oooj så trött jag varit. Ni vet, när man jobbat hårt för något och går i mål och känslan efteråt bara är så NÖJD. Men tröttheten lika stor.. så.
Barnen snusar så gott bredvid varandra i Storsängen nu, kvällslugnet är. Så glad att jag hann kika in här innan natten väntar. Bara älskar ju det. Fortfarande, efter mer än sju år som ord- och bildströsslare här. Tack för att ni finns här inne med mig!
Nu tar vi en sen liten Måndagshälsning.. med en tillbakablick på veckan som gick och den här veckans planer!
Veckan som gick…
Vi vaknade till måndag, bakade bröd och hade M´s faster och farbror på mysig frullestund här hos oss.
Det blev tisdag och jag vet knappt om jag varit så nervös någon gång, som då. Jag sysselsatte mig prick hela dagen. Promenerade i novemberregnet, plockade mossa och så. Det var dagen när hästarna kom.
Hästlycka, absolut..
… men på plats ett i livet; barnen. Och den där veckan var inte lätt alltså. Fy tusan så elak vattkoppsomgång Juniflickan fick. Febern var skyhög, tog om igen, det exploderade med koppor.. som sedan blev infekterade.. som vi kämpade på tillsammans. Att äta piggelin funkade föga.
Men så blev det äntligen en vändning i sjukstugan och vi firade med att feja, finstäda och pynta loss inför Advent. Barnen gick bananas och ställde tomtar på långa rader fastän mamma kanske inte tänkt gasa på så hårt.. meeen vad tusan, såklart vi ska ha tomtar i långa rader om barnen vill det. Älsklingarna! Det tindrar i deras ögon och det är en ynnest att få vara med.
Vi kokade karameller och bakade. Adventsivern visste ingen hejd, liksom. Det här äär en så njutbar tid tycker jag!
När barnen slumrar för natten vaknar Pysseltokige Husmodern till liv. Dom där stunderna är bland det mysigaste jag kan tänka mig.
Den första söndagen i advent ligger mig så varmt och hjärtat och jag älskar startskottskänslan; Juletiden är här! Mysa, pyssla, baka, påta, vara tillsammans. Bland det bästa bästa jag vet ju.
NisseNissan flyttade in och sprider bus och påhitt för barnen. I Adventskalendern hängdes småpaketen upp, i sena, sena natten.
Och det blev Första Advent. Och det där var en utav dagens guldstunder. Gudstjänsten tillsammans med min förstfödde son. Min älskade Liten.
…
Nu är det Måndag och vi har en hel decembermånad framför oss.
Under senaste tiden har vi grejat massor inför hästarnas ankomst, alla tre barnen har haft varsin vattkoppshärva, mannen har haft Brandisjour, nervositet har bubblat, hästarna landat och så har det har bakats och stökats, fixats och grejats inför Advent. Dagarna har fyllts till bredden om jag säger så. Lyx alltihop enligt mig. Men nu väntar lite balans i energiflödet…
Den här veckan ser planerna ut såhär:
VECKANS PLANER
-Bromsa och landa i december och det nya livet… ja, det känns lite så. Vi har två pållar utanför sovrumsfönstret, hur häftigt och omvälvande?!
-Decembermysa tillsammans med mina tre älskade barn. Storebror har sin förskoleplats sedan mitt jobb-år (15/16) ni vet.. men det är sån lyx att bara använda den precis som S/jag känner. Den här veckan är vi pepp på hemmamys 100%.
-Vi ska fortsätta lära känna hästarna. Små steg framåt. Inte skynda (lättare sagt än gjort när man är av ivrigt slag…)
-Julklappsfundera.. det blir några få klappar, främst till barnen.
– Sända er hälsningar.. med bland annat tema pyssel och också något jag unnat mig själv i julklapp samt något som gör en alldeles pirrig i magen.. och så bara lovar jag er att visa hur det blev med nya trappan. Har helt sonika glömt det!
– Till helgen är det både Julmarknad och Julskyltning. Om inte båda, så i alla fall något av det, fyller vi nog hjärteaskarna med.
…
Jag ser så fram emot den här veckan. Den känns snäll och mjuk.
… nu ska jag hjälpa NisseNissan att skriva en liten hälsning som barnen hittar i morgon bitti i lilla brevlådan.
Sov gott alla ni! Och hoppas er första decembervecka startat gott.
Så svassar vi iväg, finklädda, till lilla kyrkan i byn. Ja, i år kunde vi förstås inte vara hela familjen på grund av vattkoppshärva. Men två av oss, i alla fall. Så fint.
Därefter bjöd vi in darlingar till Det Årliga Kyrkkaffet hemma på Drömgården. En utav årets höjdpunkter!
Medan hjärtenära trillade in här på gården, dukades Kyrkkaffet fram.
Så god stämning och inom mig kände jag mig förstås lycklig över att få fira advent tillsammans med Storfamiljen. Men allra lyckligast över denna syn; min Juniflicka på benen igen. Hon har haft en otroligt tuff vecka. Mammahjärtat likaså. Så underbart avslut på veckan idag!
Vi fikade och mådde gott tillsammans!
Jag älskar att få duka upp och bjuda älskade på något gott… ja ibland är det ett fullfjädrat första advents-kyrkkaffe. Ibland är det kanske bara en kaffekopp och liten brödbit som finns nära till hands. Men alltid, med känslan av ” Kom iin, välkomna hit!”. Det viktiga är liksom att man ses. Jag känner mig alltid så ofantligt rik med alla dessa människor samlade i vårt hem. M känner likadant.
Katthult och Drömgården flätas samman för ett slag. Myllret av människor, stora och små. Samtalsämnen avhandlas ett efter annat, barnen springer som virvelvindar genom rummen.
I Storsängen pågår ”Läkare utan gränser”.. och tittande på hästarna, förstås.
Ett tu tre faller mörket..
Oljemarschallerna brinner så vackert fortfarande och det blir hejdåande kramkalas i hallen.
Varma i hjärtana stänger vi dörren om oss.
Med ännu ett älskat adventsvarmt Kyrkkaffe här i Drömgården.
Senaste kommentarer