Landat, Litar och Lever!
Vet ni?
-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.
Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.
Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….
Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.
-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans med barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.
För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.
Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.
Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.
– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.
Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.
Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.
Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.
Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.
Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.
Vad jag vill med dessa ord?
Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.
Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!
–Gör det, du med!
Emmeli
Måndagshälsningen!
Hej kompisar!!
Det har hunnit bli måndagkväll och jag har inte haft en gnutta tid över till att kika in här förrän nu. Dagen har varit magi. Några glimtar kan ni se på instastories! Men det galnaste… ptja, det finns det ingen glimt på. Utan är något jag måste få smälta själv för ett slag, innan jag kan berätta. Puh.
Vi tar en tillbakablick innan omladdande för ny vecka!
Veckan som gick ,fylldes med..
Snö! Äntligen byttes den där förbaskade blankisen ut mot att snön återvände till oss igen. Samtliga på gården, nöjda. Och snöiga!
Vi ammemyste. Jag och Bertilen är inne på vår tjugoförsta amme-månad tillsammans. Fast senaste veckan, har det inte bara varit mysigt. Här i bild njuter pluttit av mellis. Men senaste veckan, har jag om natten börjat förvandlas till En Levande Napp.. och jag har ej sovit så gott som jag är van. Om B sovit taskigt? … neej han snuttar och snuttar medan jag känner mig lite som en kattmamma som är såååhåå less på att kattungarna som är flyttredo aldrig vill släppa taget, ni vet… men, jag tror extrasnuttandet berott på krassligheten. Sådetså!
Storebror var på Förskolan vissa dagar, medan jag pysslade om två superkrassliga småsyskon. Äppelbitar och Pippi Långstrump gick varm som kombination. Själv fyllde jag kaffekopp efter kaffekopp… samt intalade mig själv att ”det ääär vackert med superskraltiga tullisar, också…” i brist på ork/vilja att hiva iväg dom…
Ork och vilja, det fanns det däremot till renovering. Medan M var borta dom flesta kvällarna, uppdrag härs och tvärs, så pep jag upp på övervåningen efter nattandet av småttingarna. Genom ”babyvakten” kunde jag höra sussandet från Trion.
Jag skickade er också en hop livet-tankar på stories.
Bland annat om att VILAN är så viktig. Något jag lärt mig med åren. Nu som trebarnsmorsa kan jag liksom inte skoja bort återhämtning. Särskilt inte en vecka, som förra veckan. Med mannen som jobbade massor och jag som ska orka ta hand om älsklingar, som dessutom var sjuka. Och ofta, ofta kommer så mycket härligt, kreativitet och inspiration, av att bara tom-glo för ett slag.
En annan tanke jag hade där uppe i målarhaket.. handlade om att jag målade, och hann måla nääästan hela taket. ”Piss att jag inte hann hela!”.. eller ”shit pommes vilken bonus, att ha målat näästan allt och därmed vara så nära ett färdigt tak?” Alternativ nummer två, förstås, visst?
Juni gjorde en snögubbe som hetter Olof, förstås. Och han ”gillar varma kramar”. Kära hjärtanes, vilken fröjd att få umgås med dessa små liv, en ren och skär ynnest att få vandra bredvid och upptäcka världen som på nytt, genom deras ögon.
Här höll vi på att vänta in Hovslagaren, den Bästa. Ikran var så glad att se sin Bästis-M… vi andra också, förstås.. efter att Vackerpappan knappt syns till på några dagar. Och! Hovisbesöket gick prima !
Veckan var maxad… och ungefär här… med en stund kvar till fredag, så höll energi på att pysa ut alldeles. Men äsch, tänkte jag… struntade i att dra igång helgstädningen och satte mig precis där, bredvid älsklingar, och bara hade det prick hur mysigt som helst. Varför ta kål på sig liksom?
Till sist blev det fredag och hemmet doftade såpa, hela familjen var till sist samlad om än brandismannen susade iväg på ännu en trafikolycka-larm. Helgen omfamnade oss och behandlade oss väl. Dygnet hos min Mamma och pappa var fantastiskt!
Januari blev februari och vips, så blev det veckans sista dag och vi återvände hem till gården, med Rymdskeppet mer än fullt. Mötte älskade hästar. Och en skäggig, som hade renoverat i massor. Det var med packning, spackel och loppisfynd i salig blandning vi ramlade innanför dörren. Tittar ni ryyysligt noga ser ni en utav favoritfynden där i bagaget?
…
Förra veckan var fin, så fin. Men också väldans energikrävande, med ett pusslande för Team Drömgården. Idag är det måndag och den här veckan önskar jag lite såhär;
Veckans planer;
-Återhämtning för denna småtrötta, men väldigt glada mor! Började med en springtur i morse!
– Njuta av varje litet tecken av vårvinter. Fågelkvitter och värmande sol gör mig alldeles pirrig i magen!
-Fota till flera inlägg jag vill posta er här inne!
-kaaanske ids jag (googla norrländskan!), skicka efter nya foton till våra familjealbum.. barnen längtar efter det! Och det är ju så himla roligt att dom är pepp!
-TAPETSERA DET NYA SOVRUMMET!!
-Möta upp fina Mammavännen, långpromenera och prata i kapp livet sedan sist.
– Ha Popcornmys och filmkväll tillsammans med småttingarna. Typiskt bra kvällsbestyr den där kvällen när Vackerpappan är iväg till sena natten..
-Fånga februaridagar och skapa själagoda stunder. Andas djupa andetag och sånt, ni vet. Och förra veckan lästa jag så bra ord inne hos Knorkan; ”Fäll inte upp paraplyt förrän det regnar”. Ooohlala som jag är en mästare på att dra till med duubbla paraplyer om utifall att det kaanske ska regna. Jag är en sån som oroar mig lätt. Men jag tänker att, det ska jag försöka jobba på! Inga paraplyer ska upp förrän det regnar, okej!?
Är ni med mig? Ny vecka? – Ja, vi kör!
Emmeli
–
Precis vad jag önskade mig….!
Jag skulle fylla 29 år, för några månader sedan, ni vet.
Dom där två för-mig-världsviktiga människorna frågade vad jag önskade mig… ”jag har ju allt jag bara kan önska mig”, svarade jag…. ”fast förresten, så önskar jag mig att jag och barnen ska få komma och umgås med er och sova ööver, så mysigt!!”. Förstås kunde dom inte låta bli att strössla med annat fint. Men, nu sitter jag alltså här, hemma i älskade Drömgården, har söndagkväll och känner mig alldeles ohyggligt varm i hjärtat. För i helgen blev äntligen det där äventyret av och barnen och jag har haft det kungligt. Och mer än så. Hos älskade, älskade Mor och Far. <3
Vi tar en kik!
Välkommen… ja, som alltid kände vi oss mer än välkommen och strösslades med kramar och ”vad roooligt att ni kommer hit till oss!”.
Som en stor varm kram hela alltet. Storasyskonen spelade memory med rocka-sockorna-mormorn..
… medan den här mamman fick en alldeles ljuvlig långpromenad ute i blåsten, tillsammans med snusande Lillebror. Vi hamnade också på loppis i slutet av turen och kära hjärtanes, det var nog livets loppistur. Sääg att ni vill se mina fynd!?
Till kvällen bjöds vi till middagsbordet och ur stora kitteln osade det och ur den plockades palt efter palt upp. Som vi åt med nykokt lingonsylt och alldeles för mycket smör. Iskall mjölk också, förstås. Det var så gott att det var inte klokt. Och total paltkoma uppstod förstås.
Lägg då till att jag därefter fick knata ut till Pappaeldade bastun och njuta tystnad, knäppandet från elden, omringas av värmen och bli sådär inifrån-och-ut-varm… jag kände mig gråtlycklig där jag satt och filosoferade för mig själv… och smyg-åt karameller och klunkade iskallt vatten. Jag tänkte på allt jag har här i livet, och som jag är så förbenat tacksam över. Bästa bästa känslan. Tacksamhet.
Sen körde jag nattningsrace uppe i ”prinsess-sängen”… dom två minsta småttingarna knoppade fort efter sagostunden med sagor från min barndom.
Och förstås, fick Storebroren vara lite Storebrorsvaken. Äta kex och ost och lördagsgodis och se på Mello. Ni anar ju, lyckan hos en fem-snart-sexåring. Innan vi kröp ner och somnade på stuberten.
Men efter en timme av god sömn, vaknade jag. Av Lillebroren. Som undrade var han var, som skulle till pappa, och som fullkomligt höll på att äta upp sin mamma och liksom gick överstyr med amme-myset… och precis inget klaffade. Puh. Natten korar in som ”min första långa vakenstund under natt med liten unge”, så med andra ord har jag inte mage att klaga som nu snart varit mamma i sex år och alltid varit bortskämd med att få sova.
Det blev ny dag. Med solen som smög. Och samtliga på väldans gott humör. Att som pytteliten, väldigt stor djurälskare, få hålla i en Torehund, alldeles själv.
Världens Bästa Morfar gjorde sparktåg med sina tre yngsta barnbarn.
Söndagen blev rätt så sömnig men sådär skrattig och härlig och småtokig som det kan bli när man är lite sådär övertrött men liksom inte behöver prestera ett endaste dugg, utan bara kan bara-vara-vara… gäspa, äta gott, vila, slumra till i finsoffan, sörpla kaffe och bara, bara njuta det sista av den där födelsedagspresenten jag värderar högt, så högt.
Mitt i prick av vad jag uppskattar allra mest i livet. Tid med människor jag älskar. Precis vad jag önskade mig!
Hoppas att ni haft en god helg, alla ni. Så hörs vi imorn igen!
.. och vill ni veta vad Vackerpappan påtat med under tiden vi varit iväg? Då kan ni kika in på instagram, @dromgardsrenovering!
Emmeli
Om att ”göra en Fransson…!” .. och det där med Att Tjäna Tid.
”Va!? Är det sant…? Ääär det fredag nu? Va va va?”
”ååhåå Maj Gadd…jag dunsar ner här jag.. och tom-glor…”
”..såhååhå skööönt…z.zzz..z.z…snark!” …..
….
En väldans maxad vecka möter fredag. Som preciiiis när vi skulle börja slappna av för helg, avbryts med ännu ett brandlarm och Team Drömgården fick jobba på lite till. Mannen var nere på lilla Coopet nere på byn och hade precis betalat, Fredagsmyset skulle bara packas i kassarna och vi skulle börja lugna fredagkvällen, tiillllsammans. Då gick det larm, M fick bara dumpa allt på affären men tacksamt hade vi snällmänniskor som hjälpte oss så att jag och barnen kunde få hem varorna och börja fredagsmyset.
Jag hade precis tagit på mig gympabrallan och skulle få pausa 200%-fokus-på-gullungar-veckan-lång-från-morgon-till-kväll, för att tanka en stunds energi bara jag och jag….hade faktiskt kunnat gråta en skvätt där och då, då jag är så slut efter denna vecka. Puh, alltså.
Utan våra inkomstkällor, som kan kombineras med varandra men som ibland hopar sig och är alla på samma gång.. utan dom, skulle vi ju inte kunna trolla fram så mycket Tillsammanstid här hemma. Vilket är det dyrbaraste vi vet. Så det ääär värt det, detta pusslande vi gör. Men vissa veckor kör det ihop sig såhär. HemmaMammalivet är mitt bästa… men när barnen är sjuka och sköra, är det ganska så uttömmande.
Så.. ja, ibland är det snudd på för mycket rodd och energi som krävs av mig och M. Nåväl. Nu är hela gänget samlat och vi håller tummarna för en lugn kväll och natt. Låt oss göra en Fransson….!
Hela Drömgårdsgänget önskar er En Hjärtegod Helg!
Emmeli
Locktak från Klockestrands Såg & Hyvleri!
Inlägget är i annonssamarbete med Klockestrands Såg & Hyvleri
Vi jobbar på bred front. Våningen är stor. Ibland har det känts som om vi inte kommer framåt ett endaste dugg, än hur mycket vi kämpar på. Så påminner vi oss, om att alla dom där kvadratmetrarna, aldrig varit bebodda. Aldrig någonsin.
Gården är drygt 200 år gammal. Det har aldrig funnits något tak där på våning två. Bara rena timmerstommen, 6 meter upp och nakna timmerväggar. Aldrig någon el eller något vatten. För ett år sedan började jobbet med denna våning på full fart, innan dess hade det härjats där några gånger bara under våra år här. Så vi säger 15 månader av idogt arbete…
Men nu. Nu tusan! Så känns det som ett hem, även där uppe. Vi gör fem rum samtidigt. Och ikväll visar vi er ett utav dom färdigmålade taken.
Vi har valt ett gediget locktak. Schellackat kvistar två varv och sedan målat det med tre lager linoljefärg och fått ett så himla fint resultat. Precis i den stil vi önskar.
Taket, liksom dom nylagda golven, kommer från ett lokalt snickeri här hos oss i Ådalen/Höga kusten. Klockestrands Såg & Hyvleri AB. HÄR kan ni läsa mer!
Vad tycker ni, visst är locktaket vackert?
God torsdagkväll till er <3
Emmeli
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
