Att kolla masken på våra hästar, varje år innan betessäsongen, något som ingår i rutinerna nu och alla år framåt. Jag har i hela mitt hästliv aldrig varit med om att ha elakaste sortens mask i lägret. ”Men mask, då behöver man väl bara avmaska och sen är det bra!?”, tänker kanske du. Men det finns förstås flera olika sorters mask. Här på Drömgården har vi nu ovälkomnat fått den elakaste varianten av dom alla…. som både är otrevlig mot hästen och dessutom svår att bli kvitt från marken, där den kan leva kvar upp emot två betessäsonger framåt. Den stora blodmasken! Kul. Nej, inte alls.
Och hur uppdagades nu detta? Inte för att jag och M märkte det på hästarna, ett enda dugg. Pojkarna har vi aldrig sett blankare i pälsarna eller piggare i steget. Fräscha, välmående typer där ute i hagen. Tack vare vänliga människor som meddelar vidare till hästarnas nya ägare (jag och M), så fick vi reda på att hästar som våra pojkar betat med förra sommaren, hade påvisat denna elaka, väldigt ovanliga masktyp. Dvs, denna smitta hade pojkarna redan när dom kom till oss, fast vi omöjligt kunde veta. Förstås hade vi kunna slentrian-avmaska… men det var inget vi ville göra, mitt i vintern.
Vidilab förklarar såhär;
Ägget följer med träcken ut på betet. På betet utvecklas larverna och följer sedan med grässtrået ner i hästens tarm där den tränger in i tarmväggens små blodkärl på hästen. Den vandrar sedan omkring i hästen tills den hittar krösroten. Krösroten är den plats där tarmens blodkärl grenar ut från stora kroppspulsådern. Det är under vandrandet i blodkärlen som den kan ställa till med svårdiagnosticerade problem. Det beror på att det kan bildas små blodproppar till följd av de skador larven orsakar i blodkärlens väggar. Symtom kan vara kolik, feber, hälta och blodbrist. Larven utvecklas sedan till maskar som förs med blodflödet tillbaka till grovtarmen. Efter 6-8 veckor blir maskarna könsmogna. De fäster sig då vid tarmväggen och suger blod.
….så när vi nu då skickade in bajsbollar för var och en av hästpojkarna, kunde ägg påvisas från Stor blodmask. Vilken hästarna smittats av på sitt bete förra året, men som nu då hamnat i våra hagar. Oooom jag ångrar mig att vi inte avmaskade på en gång, fastän det var mitt i vintern? Ooohja. Men nu är det som det är och vi har försökt lösa problemet så gott vi kunnat, Team Drömgården! M, jag och barnen. Fy tusan, vad vi kämpat för pållarna senaste månaden.
Mockat som galningar. Maniskt. Inte bara den där årliga vårstädningen som bör göras i vinterhagen, nej där den skiten legat har det ju ändå inte vuxit något grönt… men försommarskiten, som hamnat på gröna grässtrån, där har vi varit maniska för att inte hästarna ska tugga i sig nya maskar…
Då slutgiltiga provsvaren tog sin tid att få, kunde vi inte släppa ut hästarna i större hage. Betet i lilla försommarhagen tog slut och vi har gjort saker vi aldrig tidigare gjort…. slagit hö med väldigt välkomnade Pelle-Traktorn och hässjat på gamla hässjan vi fann i lagårn. Tydligen står hässjan åt fel håll, men tusan, höet torkade fint ändå och vi har kunnat stödfodra pojkarna med det nyslagna höet.
Har ni sett så hjälpsamt, coolt litet gäng som drog fram med en Dagens Frulle till pojkarna?
…
Lugnet har behållits någorlunda, tills att vi faktiskt började märka på pojkarna att dom var medtagna. Ikran var inte vanliga Ikran.. istället trött och loj och med sömniga ögon. Pälsarna mattades ner, både på honom och lillponnyn. Veterinär hjälpte oss efter labbsvar och snabbt därefter kunde vi lösa ut medikamenter för krakarna.
En sen kväll förra veckan där två av tre småungar somnat, mättes hästpojkarnas ”små midjor” för att kunna dosera rätt. Och i munnarna tutades medlet, på två av tre hästar. Islandshästen är ej smittad, ännu så vi kommer fortsätta att jaga bajsbollar sommaren lång, så inte eventuell smitta tar sig från grässtråna in i honom, eller dom andra två.
När medlet verkat, var dagsverket i lördags att göra en ny hage som vi sedan släppte pojkarna där i!
LYCKAN då!
Planen nu för att häva denna parasithärva här på gården, är förstås att avmaska alla tre pojkarna efter betessäsongen (islandshästen har förmodligen hunnit bli smittad fastän det ännu inte kunnat påvisas och vi kommer inte att chansa, utan för säkerhetsskull- avmaska i typ oktober). Blir det en bra vinter, med stadigt snötäcke, kommer vi våga ha pojkarna i deras stora härliga Vinterhage som både dom och vi älskar, annars får vi lösa hagarna på annat vis. En idé finns också att prova elda marken i den smittade Vinterhagen… ”någon” (en viss älskad brandman) är peppad på det!
Avmaskning kommer också att ske en gång i vårvinter. Och till våren 2021, skickas nya bajsprover in och vi hoppas då innerligt att hästpojkarna är parasitfria…
Betande vackerdjur. En syn som ej går av för hackor!
Inte odrömmigt på något vis. Att få hästarna hit, på andra sidan lagårn… en drömsyn jag sedan första stund på denna gård fantiserat om. Hästarna är piggare och det är huvudfokus..
Nu kvarstår bara kampen att få veck snusket som lever kvar i marken. Det är inte så lätt att bara ”trolla fram nya hagar…”.
Ni andra som varit ut för detta krångel, hur har ni gjort?
Jag vet att det inte är ovanligt att man ”bara kör på”… avmaskar men släpper in hästarna på samma mark i alla fall, då möjligheten till annat ej finns. Till exempel på en ridskola med många hästar i ruljangs. Men vi, på en liten hästgård, vill vi helst inte göra så,.. vi vill helst inte behöva ge hästarna detta kemiska snusk, alls…
Här betar pojkarna gott nu.. och tanken är att dom ska få äta ner det gröna här så att det här till sist blir en ”mager hage” och den nya Hemhagen… mindre än den dom är vana, men det får vara så nu då det ändå är ett bättre alternativ än att riskera mer smitta. Pojkarna får bo i denna dygnet runt nu framöver.. hagen innefattar också ligghallen, så att pojkarna kan ta skydd och dom snarkar också där inne om natten…. allt på eget bevåg.
När maten börjar ta slut här kommer ännu en ny, betydligt större, beteshage att göras… för att pojkarna ska få sina grönbetstimmar varje dag. Vi är dock inte peppade på runda bollar till hästar när hösten kommer, så vi kommer inte att släppa ut på stort grönbete 24 timmar om dygnet… tyväääärr hästpojkarna! Tugg ska dom givetsvis kunna ha sina 16-18 timmar om dygnet (precis såsom den vilda hästen önskar.. ströva och leta mat, strå för strå).. men jag får ”fångest” av tanken att släppa tre hästar i en jättestor och jättegrön hage, dygnet runt.
Många av er har frågat vad vi följer för ”skola” här på gården… den traditionella, klassiska… eller kanske NH (naturlig hästhållning), Relationsbaserad träning med enbart positiv förstärkning?
…och svaret är nog; Det är som vi är och gör i allt annat; en blandning av sunt förnuft, utvalda delar från tidigare erfarenheter, mycket hjärta, en tanke att allt ska vara så naturligt det går och att alltid tänka att hästarna är med oss.. vi är inte två lag, människa över häst..
Dom gånger en häst agerar på ett sätt som kanske är mindre önskvärt, skulle vi aldrig svara med hårda tag utan försöker då alltid att tänka ”vad vill hästen säga nu?”.. jag har sett för mycket hårda tag i mina unga dagar, som inte lett till någon god vart alls. Så man skulle kunna säga att jag är för livet-vaccinerad mot sånt och ”tid, kärlek och lyssnande hjärta” är vårt recept på hur vi möter våra hästar. Vi låter hästarna ströva ”fritt” i vår lösdrift och jag har svårt att tänka mig ett härligare sätt att leva, om jag vore pålle.
Den här hästen gör en resa som är mer än häftig att få vara med om. Hästen som är vacker som få, har ett hjärta av guld men som också kräver mer tålamod än vi har vissa dagar. En resa jag hoppas innerligt ska få fortsätta och fortsätta. Än om den tar tvärstopp ibland och vi gör steg bakåt, och hästen springer en lov kring oss och signalerar ”bort! jag vill inte!”, så ser ni på honom!? Vilken cool liten isprins han blivit, vår Fjäder? En övning med honom, kan vara att stå och ge morotspengar samtidigt som man är liiite för yvig och knäpper med fingrarna.. låter det tokigt? – det handlar om att få den här lille islandspojken ner på jorden, få honom att förstå att inte allt är farligt, att man inte behöver kasta sig åt sidan för ett litet knäpp…
Den här killen, han är stor till utsidan men önskar helst att han kunde sätta sig i knät på oss. Självständigheten att gå ut på egen tur med sina människor, det jobbar vi fortfarande med. En kram av Det Blå Berget, är magi tycker jag.
…
Hästarna satte pricken över i:et på Drömgårdslivet!
Och än fast det nu krånglat och innefattar en del huvudbry och kräver extra mycket av oss fysiskt. Så har vi ändå aldrig varit lyckligare eller känt livet i oss så mycket som nu. Vi älskar det här gårdslivet, med småungar, djur och natur. Trots oväntade, elaka gästerna i hästhagen!
Och snälla ni, håll tummarna för oss, att dom där maskjäklarna är borta så snabbt det är möjligt…?
Den allra första hela juliveckan, vad hände är på gården då?
Vi fortsatte det frenetiska mockandet. ”Team Drömgården”.
Stunderna när Byggmästare M jobbat ute i snickeriet har jag och småttingarna grejat med annat.
En dag fick små storasyskonen ett sommarjobb som dom tog på det fullaste av allvar.
Tömma pysselskåpet på loka-crush-pant, stoppa med sig alla flaskor ut i bagaget och åka med Taxi Mor ner på byn och panta alltsammans för att sedan få pantslanten att göra vad en ville utav. Oj, så mycket vi lärde oss den dagen. ”Man blir trött av att arbeta… men det är roligt också!”…. ”vilken tid saker tar?… och så krånglar det ibland!”…”härlig stund när jobbet är klart!”..och visst hade jag kunnat släppa till en guldpeng till, till lillflickan som önskade några prylar på affären som överskred hennes slant.. men nej, för här fick mamman inte något viktigt i uppdraget, ”det är INTE bara att köpa och köpa, förstår ni!”.. och ut ur affären kom ungarna med lite lagom köpt, en slant att ge ”Flickan som inte har några pengar” som sitter utanför affären och också varsin liten slant att lägga i sina sparbössor. Mäkta stolt moder!
Regnet föll i massor.
Och kvällspromenaderna var vackra.
Vi firade vår 8e bröllopsdag, jag och M. Det här fick bli vår bröllisbukett för i år. Inte pjåkig, inte pjåkig alls.
Tillsammans med barnen såg vi vår Bröllopsfilm, söplade kall mjölk och knaprade sommarpepparkakor. Kära hjärtanes, så drömmig vår Bröllopsdag var, både den för 8 år sedan och den vi hade häromdagen.
Vi drog iväg på en liten tur i vårt höga kusten, shoppade glass och finheter på Antikboden. Den ligger på vägen mellan Ullånger och Nordingrå, för alla er som undrat! Skyltat väl på höger sida!
Vi åt god snabblunch. Carbonara. Med färska örter från lilla odlingstäppan. Det är flärd en julidag, det! Färsk timjan och oregano. Snart egna småtomater också! Mm!
Så blev det fredag och vi mötte upp Storfamiljen, där ute vid älskades nybyggda ´Hus vid Havet´ som är så magiskt vackert. Lyckans oss som får norpa en bit genom att hälsa på. Så stolt över M som ritat det fina huset. Bertan var mäkta nöjd över smultrontillgången också. ”Mamma! Pliplom!”, sa han nöjd. Och därmed förstår ju alla att smultron, egentligen heter Pliplom!
.. gosat med gullig kattunge har vi också gjort.
Hästarna har fått en ny Hemhage. Såna där bestyr tar (typ) tre gånger så långt tid med småttingar, men känns också i hjärtat 300 % drömmigt.
Vi har ätit hemgjord glass och spelat memory och kortspel medan regnat fallit idogt.
En kväll efter att jag och M dragit ungar på sövande kvällspromenad och därefter motionerat/lekt/härjat med alla tre hästarna, så fick jag sån energikick… så tacksamt, för oj så trött och sliten jag känt mig senaste tiden… ”det har varit lite mycket”.. kan vi sammanfatta det som. Men den där energikicken styrde mig till trädgården, som fått sköta sig själv senaste… rensade ogräs, karvade regnpackade jorden mjuk igen, flyttade runt rosenskäror som behövde mer plats eller som fick fylla upp hål i rabatterna som såg tomma ut. Och in kom jag, mitt i natten med så hutlöst jordiga händer, en liten kvist smultronschersmin och ännu en liten luktärt… och kände mig helt slut, men på ett så skönt och inte oroligt (som senaste veckorna) sätt.. så lycklig stund!
Veckan toppades med att MammaMormor och PappaMorfar kom till oss och hängde med barnen och fikade med oss alla.. och jag och M?
.. vi fick också ge oss iväg på en tillsammanstur med ”storpojkarna” våra.. så gott, så gott. Här i bild hade vi suttit av, knäppt upp alla spännen och lät pojkarna gå i soft lunk hemåt gården igen…belöning för att dom burit oss så väl under turen.
Tack juliveckan. Du var fin. Innehöll livet. Med både sina upp och ner, lättsamheter och krux. Vi kämpade på tillsammans. Kramades lite extra. Och kände livet i oss.
Idag vaknar vi till en ny vecka. Klätterrosen har börjat blomma för fullt och det osar Sommarledigt idag. Dagarna som kommer är inte alls så fyllda av måste-göra och akuta insatser för att ”rädda livet på hästarna” (som ena lillungen säger att vi gjort senaste tiden). Gott! Jag ser så fram emot några lugnare dagar…
Önskeplaner för den här Sommarveckan!
–Skapa goda julidagar tillsammans. Lyx med sommarledigt. Vila blandat med somriga påhitt. Dock, har Brandispappan precis börjat sin jourvecka men vi är rutti på den fronten och vet hur vi pysslar om såna lite ”låsta” dagar också.
–Plocka trädgårdsbuketter en efter annan. Sån lycka att det inte är klokt! Eller jo. Jätteklokt, är det ju!
–Utnyttja ”M måste vara hemma och nära brandstationen”-tid, till att få ännu lite mer renovering gjord här hemma.. vi varvar tid där vi påtar alla fem, med tid där jag och barnen rymmer iväg från gården på små egna äventyr!
–Berätta för er om Hästpojkarna! ..läget just nu, vad vi behövt göra för åtgärder och så vidare. Ni är många, många som undrar!
-Visa er några, men ack så härliga loppisfynd vi gjort senaste dagarna!
–Hålla små älsklingar i handen,.. vandra längs lillvägen och höra hur hästarna tuggar hö intill, plocka smultron och blommor i dikeskanten. Lyssna på dom där små funderingarna, som är det största jag kan tänka mig att få vara med om. Blir gråtig bara jag tänker på det!
…
Till vi hörs igen! -ha det så himla gott som ni bara, bara kan!
(Inlägget innehåller 4-åringshärliga reklamlänkar!)
Det var Junis 4-årsdag, och sommaren visade sig från sin allra mildaste sida. Luften var så varm och vi firade födelsedag i varma skuggan under stora äppelträdet. Juniflickan, så lycklig från morgon till kväll, omringad av älskad Storfamilj. Hon svassade runt i sin lilla byxdress med enhörningar (hittas HÄR förresten) och söta solhatten (HÄRIFRÅN).
Med nypysslade alster kring arm och i småhänderna (välbyllda pyssellådan för en liten peng, från Rusta går ej av för hackor!)
Junihjärtat hade önskat kalas i färgerna ”rosa lila turkost”. Kalasgrejer shoppar jag oftast på Panduro, som ballonger och servetter. Små gulliga födelsedagskort från Akademibokhandeln.
Skrållan, hon är ingen tårtflicka, inte alls. Så förstås bjöds det inte tårta denna dag. Önskat var istället, en glassbuffé, med ”enhörningsströssel”… ett rosa sådant, alltså..
..hon som älskar ordna kalas gick in för den där önskningen till fullo och hade det larvigt roligt inför… men det bästa var, hur alla tyckte denna glassbuffé var så god… och som inte kostat mig mycket ork och tid, alls.. sänder er recepten nu, och (typ) beordrar er att prova göra egen glass på detta vis. Enklare blir det inte. Inte godare, heller!
Juniflickans Glassbuffé!
Kaffekolaglass
5 dl vispgrädde
1 burk sötad kondenserad mjölk (a´400 gram)
3 msk rejält starkt espressokaffe
Vispa grädden fast i en bunke. Blanda kondenserad mjölk och kaffe i en annan bunke. Vänd ner grädden i kaffesmeten. Ställ i frysen i minst 6 timmar!
Vaniljglass
3 dl grädde
3 äggulor
1,25 dl socker
2 tsk vaniljsocker
0.5 tsk vaniljpulver
Vispa grädden i en skål. Vispa äggulor, socker, vaniljsocker och vaniljpulver i en annan skål. Vänd ihop äggsmeten och grädden och häll upp smeten i en form. Skjuts in in i frysen i minst 6 timmar!
Blåbär- och Hallonglass
5 dl vispgrädde
1 burk sötad kondenserad mjölk (á 400 g)
250 gram frysta, tinade bär
Vispa grädden. Blanda kondenserad mjölk och tinade bären (vi valde hallon och blåbär). Vänd ner grädden och rör till en jämn smet. Häll smeten i en form. Ställ in i frysen i minst 6 timmar!
Som topping till buffén fanns strössel förstås. Hackade mandlar också. En bärsås. Och pluttiga maränger som var försvinnande goda!
Minimaränger
3 äggvitor (dom har du ju redan från vaniljglassmakeriet!) 1,75 dl socker
Vispa äggvitor och socker med elvisp till ett hårt skum och spritsa eller klicka ut smeten på ett bakplåtspapper. Du bestämmer marängernas storlek. Vi gjorde pyttesmå denna gång för att dom skulle rymmas som en del av toppingen på glassarna. Ställ marängerna in i ugnen på 75 grader några timmar tills marängerna har torkat..psst! -ugnsluckan kan vara lite på glänt
Blåbär- och hallonsås
Mixa ihop bär du gillar. Jag tog ett par deciliter blåbär och hallon vardera. Bären mixas ihop med ett par matskedar strösocker. Sila av såsen genom en finmaskig sil. Tjopp tjopp säger det och så har ni världens godaste bärsås att ringla över glasstruten!
Hemgjord glassbuffé på kalaset! Larvigt enkelt och barnsligt gott! Både barn och vuxna mm:ade fröjdefullt!
Ljusrosa bondpion. Vit doftpion. Daggkåpa. Rosa enkel akleja. Ljusblå dubbel akleja. Rosa stjärnflocka.
Och!
.. den vita raringen, närmast min hand?
En schersmin. Men inte den vanliga, som även den är helt ljuv. Nej, det här är en Smultronschersmin. Som jag tipsar alla som går i min väg om.
Den. Doftar. Så. Himmelskt.
Önskar er alla en god julifredag!
Vi ska dra ut mot havet och möta upp älskad Storfamilj. Efter några dagar med mycket, mycket regn skiner idag solen från morgonen. Så gott, med regn följt av solsken!
Det var måndag, alldeles i slutet av juni. Regnet öste ner, precis som det gör idag, en vecka senare.
Sista junidagarna och allra första julidagarna, fyllde vi med..
… en rad motiga dagar. Men så är det ju ibland, livets upp och ner. Denna nedåtsväng, en omskakande variant då vi just varit med om en ridolycka. Mycket fix och trix, prat med polis, försäkringsbolag osv efter det. Här var jag på väg från ett läkarbesök till ett annat, fann mig själv i en fräsig hiss och knipsade en bild. Skelettet ej skadat.. men jag har fortsatt ont och knät är väldigt opålitligt. Förmodligen är något uttöjt och jag ställer in mig på att få längta till löpning och tyngre lyft..ej konstigt då knät vridits iväg i ca 80 km/h…
Vi jagade skit i hagarna, smått maniskt.. Bertan hög på livet! Mocka och varva med traktoråkande, succé!
Jag njöt av trädgården…pionerna, som bara den!
Sommarnattandet i våra hjärtan och junidikenas blomster byttes ut mot julifägring!
Sista junikvällen kläddes himlen med dubbla regnbågar. Superhäftig syn!
Mellan varven vilade mor på sofflocket med en kaffekopp och nyplockad blomsterbukett. Längtan efter att Konstruktörspappan skulle gå på semester, började krypa sig på..
Den efterlängtade fredagen kom. Vi firade 30-åringen, finast på jord och Semester! .. Dukade i Salen för litet familjekalas.
Såklart födelsedagsbarnet skulle köra traktor på sin dag. Men det var inte bara härligt och frivilligt. Vi fick nämligen negativt besked från labbet just denna eftermiddag. Stor blodmask råder i vårt läger och både jag och M kände hur stressen steg oss in på nerverna. Vi tog varsitt djupt andetag och började direkt göra det bästa vi kunde av situationen. I det här läget kan vi inte släppa våra hästar i ny hage, då kommer masken även dit.. så M slog en bit åker och jag tog ihop höet. Sånt ögonblick jag aldrig glömmer. Han och jag. Samarbetandes för att djuren ska ha det gott. Att vi inte hann äta den där födelsedagsmiddagen som tänkt utan istället behövde be om barnvakt för småttingarna för att hinna få ihop ny mat till hästarna som tuggat ner sitt bete till max… ptjaa, det fick vi bara finna oss i då och ta igen dagen efter. Vi hann i alla fall snabb-äta och sedan har väldigt mysigt tårtkalas till kvällen!
(Kommer berätta mer om detta med hästarna eftersom vi själva vet mer…sitter på nålar idag och väntar på veterinär…)
Under lördagen var det hela familjen-jobb. Vi hjälptes åt att ta ihop det nyslagna. Vi KAN inte det här. Vi kan inte skörd. Men vi försöker lära oss. Skrattade åt oss själva där vi slog och tog in, bland sol och REGN om vartannat… ej optimalt…men vad skulle vi göra? Kan ju inte låta hästarna svälta, liksom… så vi ordnade oss helt enkelt stödfoder på detta sätt, innan vi kan släppa på stort bete..
Fann gammeldags hässja i lagården. Kånkade ut och…-Sådärja! -Kropparna möra och människor och hästar nöjda. En hässja fylld med hö. Vackert och gott. På alla sätt! ”mamma! vi är verkligen hästbönder på RIKTIGT nu!”, utbrast Storebroren lyckligt. Älskling!
Så blev det söndag och Lillebror sa god morgon till sin största häst. Han som är familjens nallebjörn och ”lilla gubben”. Störst, men så himla, himla snäll.
Vi drog iväg på Gudstjänst sedan. B med en traktor under varje arm. Så god stund. Gulligaste lilla barnkören, Äventyrskören sjöng, med bland annat Vackerpappan som kompade på gitarr och Farmorn som ledde alltsammans.
Därefter hade vi några timmar att fylla med liv… där vi beslöt oss för att…. tada; VILA. Jag slumrade på sofflocket medan Lillebror långsov. Storasyskonen och pappan gjorde det dom gillar tillsammans; bygga olika saker. Så viktigt, att efter tider av mycket ”gas”, möta alltsammans med vila. Jag vet ju det nu. Har ju blivit klok (faktiskt..!) och värderar vilan högre nuförtiden. Det är INTE egoistiskt att mor slänger sig raklång en sån här gång.. det är tvärtom det bästa hon kan göra.. för att inte bli en ledsen mor med sotiga kanter…!
Tankade med energi plockade jag därefter en bukett och tog chokladen med. Hela familjen susade då till vännerna i byn för en helt underbar kväll.
Barnen lekte, päronen avhandlade ena igenkännande samtalsämnet efter det andra, gapskrattade, småplanerade sommarutflykter, åt gott, smidde planer om roliga hittepå inför hösten.. och jag och M turades om att låna gosiga lillpigan…. som ju faktiskt är bäbis på riktigt, till skillnad från vår Minsting som vi tycker är våran bäbis…
En vecka där juni blev juli. Där pionen som är från min Mormors trädgård, blommade. Där vi stötte på ena mothugget efter det andra. Men där livet kändes inom oss så enormt mycket, och TACKSAMT! Varken jag eller M vill avstå delar av vårt liv, bara för att inte behöva utsättas för baksidorna av mynten. Det gäller ju ALLT liv… att allt har både fram- och baksidor. För att få vara med om allt det där härliga, både behöver och måste vi också utsättas för det andra. Hela alltet, ger livet en krydda vi är fullt ut eniga om att vi värderar högt, så högt!
…
Önskeplaner den första Sommarsemesterveckan!
–Tillsammansmysa hela familjen, vila, spela kort och skriva Sommarlovslista…
-KÖTTA renovering av övervåning! Haha! Jag och M är båda ivriga, men ganska trötta… så vi gör i vanlig ordning så gott vi kan utan att knäcka oss. Att köra slut på sig av renovering tycker vi enbart är urbota dumt.. och inte så ödmjukt mot gåvan, livet! Vi klarar ju oss finfint som vi bor nu, liksom?.. finns inget måste i att allt ska vara färdigt, nytt, tipptopp just nu… meeen givetvis är vi peppade på att få se slutet av övervåningsslitet, att få flytta upp..
–Fira bröllopsdag!
–Kämpa vidare med hästarna… väntar veterinärsutlåtande idag som sagt, därefter bör jag kunna berätta mer om krånglet vi stött på..
–Plocka trädgårdsbuketter, en efter annan. Fullkomligt älskar det och kan omöjligt se mig mätt på vackerskapelserna till blommor!
Den försa Sommarsemesterveckan är här, kära hjärtanes så gott! Önskar er skönsomriga dagar också!
Den vackraste pappan jag kan tänka mig till mina barn. Min andra halva. Han, vars hjärta känns som om det slår i ett, med mitt.
Grattis på 30-årsdagen älskade M! Du är fantastisk.
Synen av dig i ena halvan av vår gemensamma 30-årspresent till varandra… ja, alltså.. prylar är inte vår grej. Inte långa resor eller så, heller. Just nu i livet, i alla fall. Att däremot fylla dagarna med liv, här på vad vi kallar ”Drömgården”. Det, är vår grej. Hästar och Pelle-Traktor. Så fick det bli. Enligt oss, utomordentliga gåvor, från oss själva till oss själva. Och ja, synen av M i vad som är hans barndomsdröm, en egen traktor, den är så himla härlig.
En gammal, gammal, otroligt välskött och fin liten Volvo BM 500-traktor har fått flytta till gården. Ett litet paket till födelsedagsmorgonen också, förstås. Framförallt, en hop gullungar som utan att tveka, gnuggade gruset ur ögonen tiiiidigt i morse, för att kliva upp och sjunga för pappan och gratulera på stora bemärkelsedagen. Med sina små pysslade alster och varma kramar. Det är kärlek så det förslår. Att det på frukostbrickan fanns finhackad fruktsallad, rykande varmt kaffe, hembakt bröd och kanelbullar… det är också kärlek.. på enkelt men allra hjärtligaste vis. Så som han önskar. Han, den finaste vi vet.
Idag firar vi i litet, men kärt sällskap. Speciella tider råder. Men allt har sin charm, tänker jag. Jag och barnen ska baka tårta medan Konstruktörspappan gör sina sista timmar innan lång-semester…
Livets människa, fyller 30 år idag! Och tusan! Vi firar då 10-årig förlovningsdag också.
Ja juni blev juli och.. jag försöker lyfta blicken och tänka ”det gick ju bra”-tankar.. men alltså, hujedamig så trött och vissen söndagens incident gjorde mig och gjort att hela veckan hittills varit som ett töcken. Kämpat för att få dagarna att gå ihop med mig och barnen. Inte bara jag som påverkades av detta givetvis. Jag är yvigare i mina ord.. men jag känner min andra halva väl, än om han inte är lika yvig som jag. Och jag ser på honom. Så fort någon frågar något om det här, tåras hans ögon. Han var ju tvungen att se eländet, som sagt. Usch.
Nä, fasen. En tidig kväll nu.. försöka tanka många sömntimmar. Jag som alltid sover så gott, har inte gjort det senaste nätterna. Scenariot spelas upp om och om igen, ”känner” smällen i foten, paniken i kroppen och blir gråtig bara jag tittar på hästen där ute i hagen. Vilken hjälte. Mmm..Att som trebarnshemmamorsa INTE kunna somna om kvällen.. det, är väldigt ovant. Jag känner mig lite sliten, mao. Men det är ingen fara. Allt är ok. Och den där långa Sommarledigheten känns väldigt välkommen…
Kramar av småungar, mjuka hästmular, kurrande katter och älskad gård i sommarkvällens ljus.. så mycket gott att det förslår.. och något jag ska tänka på nu innan natten.
Jag vet inte var jag ska börja? Men, -Tack. Tack, tack, tack för all er omtanke. Vi är överösta av fina meddelanden från er och det värmer så gott. För nog är vi skärrade, fortfarande. Idag kanske mer än igår, faktiskt… igår var det så mycket praktiskt att ordna.. polisanmäla, susa till vårdcentralen, skickas vidare till sjukan och röntga knät som ömmar och prata med lokaltidningen och till sist avsluta dagen med riktigt skitgöra (mocka helt rent, för en stund, i hage nummer två) som vi alla älskar! Men idag… idag har tankarna snurrat.. ”tänk om.. tänk om vi inte haft centimetrarna på vår sida..?”..
Jag skiter i att det är tisdag nu. Jag tänker sända er en Måndagshälsning, i alla fall. Titta tillbaka på veckan som gick. Landa. Och berätta lite om den vi precis startat! Förra veckan blev inte mycket som tänkt, men det blev mycket bra ändå. För visst är det så, om man bara låter sig ”åka med”, har förmågan att tänka om och finna sig i hur livet tar sig fram.. då bjuds oftast varje dag på mycket gott, än om dagen inte blir som först tänkt.
Veckan som gick…
Spenderade vi en hop timmar i Vinterhagen/”Sommarnattshagen”. För att mocka bort skit. Föredömligt är att mocka lite nu och då under vintern, men det var stört omöjligt som läget var, med ishalka och fastfrusen skit konstant. Och äntligen kom läge att börja skyffla… sju månaders skit. Vi skottade. Karade. Slet. För hand. Och en kväll hjälpte svärfar oss med traktor. ”nej, vi behöver en traktor till gården, sa jag och M…”
… vi tog glasspauser också!
… och här har ni vad som ger mig en klump i magen just nu, angående hästarna. Har vi otur, har två av våra hästar den elakaste jäkeln till mask i magen.. inget som syns eller märks minsta lilla, men något dom kan bära på då det nyligt påfunnits i en hage dom traskade i förra sommaren… ja, så länge lever denna skiten till mask kvar om det vill sig illa. Detta kan medföra att vi behöver ”vila vinterhagen” i ett par betesäsonger framåt och det känns hur krångligt som helst… så håll tummarna hårt, för älskade hästpojkarna! Oooerhört knepig känsla där vi hela familjen var på bajsspaning en dag… ”nu skiter Ikran, spring dit!”. Vi jublade när färskt bajs från alla hästar var fångat, så vi kunde ta skiten, paketera den i lilla påsen, lägga i kartongen och vidare hinna med postbilen.. nu är bara en lång dryg väntan på odlingen…
Jag och finaste Svägerskan var ute på tur tillsammans med stora hästpojkarna. Sparar den turen i hjärteasken och hoppas på många fler. Vi konstaterade båda att de gjorde oss gott, att befinna oss där uppe på berget, med utsikten och tystnaden i kring… och avsluta turen med en dundrande galopp sida vid sida! Det gör vi om, K!
Vi hängde med älskade människor här på vår gård. Sommarlov när det är som bäst! Stora och små som fikar och surrar under äppelträdet. Och drar av några parti kort tillsammans!
Junikvällarna var magi. Varma, så varma. Blomsterplock vid vägens kant.. innan vi sommarnattade ungar på långpromenad. Så dånande vackert, alltihopa!
Värmen kom med besked. Alltså inte bara värmen.. den var ju redan. Men ”Afrikavärmen” kom. Ohhhlala, så varmt det var. Dag som natt. Lite läckert. Men också ganska så jobbigt för allt liv. 34 grader i skuggan, det var rekordagen… Vi badade jag vet inte hur många gånger under veckan. Ljuvligt! 30 grader i sjön!
Känner mig så vansinnigt morsig när jag drar iväg med mina tre älsklingar själv till badet. Så härlig känsla! Än om jag är tvärslut när jag kommer hem pga ganska så sjåigt att hålla kolla på tre hjärtan i badet.
Det blev fredag och här ovan, den viktigaste punkten i en helgstädning om sommaren. Eller hur? Visst härligt att bli av med skräp och tassa över nyskurat golv. Men hallååå, blommorna är det viktigaste. Det andra kan tummas på. Sådetså! Som kronan på finfredagen, ringer vännen C från norrnorr och säger ”vi är på gårdsbutiken i nordingrå efter en minisemester, är ni hemma?”. Såklart vi var! Vi dukade upp glassbuffé och slog på kaffepannan. Och sen följde världsmysig eftermiddag tillsammans.
På lördagen blir Drömgården med traktor. jo, det gick plötsligt fort… vi har traktorspanat länge och i mitten av veckan dök en ”perfekt” en upp för oss och vi slog till. Och ni anar ju bara, hur lycklig Bertil är över detta. Han som säger ”tlllakton” cirka hundra gånger om dagen.
Vi åt sommarmat. Rostad söt- och färskpotatis. Kall sås med örter från odlingstäppan. Citronvatten. Och grillad lax!
Veckans sista dag. Så härlig till en början. Och slutade med förfäran… och enorm tacksamhet, förstås!
…
Det var den veckan. Där vi fyllde dagarna med livet på det sätt vi mår som bäst utav. Livet är för kort. För skört. För dyrbart. För att göra annat!
Juni-blir-juli-veckans planer:
–Ha några sommarlovsdagar till med bara barnen.. för snart, snart får pappan semester och ett lååångt pärlband av ledighet väntar för oss alla tillsammans. Men vi längtar inte bara, utan tar vara på dagarna fram tills dess också!
-Beta av praktiskt tråk. Som blev med ridolyckan. Samt kontakta veterinär som hjälper oss tolka provsvar.
–Försöka ta oss ur dimman vi hamnade i i söndags… jag promenerade efter samma landsväg idag och det ilade i hela min kropp när bilar närmade mig… men ungar, hästar och trädgård (och världens bästa M) är själagott så det förslår!
–Njuta av juni-juli-skiftandet och alla blommor som blommar i trädgården!
–Fira en älskad skäggig Vackerpappa som fyller 30 år!!!
–Kliva på pärlbandet av Tillsammansledigt!
…
Återigen, tack tack tack för alla era värmande, upprörda, sakliga, kloka, kärleksfulla ord till oss senaste dagarna! Nu ska jag samla ihop mig själv och lilla ligan för att ge oss ut på nattningspromenad. Att gå funkar fint med mammans ömma fot och knä.. be mig dock inte springa ett par steg, det gör oont.. Men tänk ändå, .. Änglavakten…
Det är söndag. Jag och M är trötta i kropparna efter ännu en dag av arbete på gården tillsammans med hela familjen. En trötthet vi konstaterar att vi fullkomligt älskar. Och mår så bra utav. Det blir kväll och barnen går till världens absolut snällaste Farmor och Farfar. Medan föräldrarna hämtar varsin hästvän för att ge sig iväg på tur.
Vi rider från gården, förbi Tant G på andra sidan åkern och vidare i det nyslagna diket, alldeles vid åkerkanten. Korsar en väg och tar den lilla, lilla grusvägen genom byn alldeles ovanför gården. Solen skiner men vindarna är betydligt svalare än tidigare i veckan. Det är skönt, alltihopa. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på berget. För att rida den turen behöver vi gå landsvägen cirka 50 meter. Vi rider helst där det är mjukt för våra barfotahästar, mycket skog och mjuka grusvägar. Men ibland ”måste” vi ut på ”stora vägen”, landsvägen, där det är 60 km/h som gäller. Vi går. Håller oss i kanten som vi sedan barnsben är lärda, fast egentligen har vi ju full rätt att gå mitt i det högra körfältet… vi sitter ju på två fordon! Men vi chansar inte förstås utan håller oss längst, längst ut i vägkanten.
Vi hör hur en bil kommer bakom oss. I hög fart. Vi hatar den här vägen. För ”INGEN” håller hastigheten här. Det kör timmerbilar i högsta hastighet och personbilar likaså. Ändå är det gulliga små skolbarn, hejdlöst med vandrare, cyklister, och vi ryttare som behöver använda den för att ta oss till mindre vägarna. Och alla har vi rätt att vara här. Och hastigheten borde hållas, eller hur?
Bilen kommer närmre. Och jag tänker ”det här går fort. och den saktar inte ner ett dugg!?”..
-då smäller det.
Bilen kör in i oss! Tuschar, rakt in i min vänstra fot. Benet sitter ju fast i stigbygeln och en ej skön vridning görS av knät. Backspegeln flyger av bilen. Det smäller nåt enormt. Foten gör ooont och jag hinner tänka tusen tankar på dessa sekunder.
Världens mest fantastiska häst, vårt Blå Berg som nu gör allt för oss, för att vi nu är hans flock. Han, drog bara åt sig andan och pustade ut, fast en bil alldeles nyss var påväg att klippa hans ben. Han skenade inte iväg i galopp, som hade varit det mest logiska av den upplevelsen. Likaså, höll lilla islandshästen, som är en Fjäder av rang, sig lugn. Det gör ont i min fot. Jag hinner tänka att den är bruten.. för att i nästa sekund förstå, att Änglavakten varit här. Jag kan kliva ner på min fot. Hästen står på sina fyra. Och de gulligaste människorna från lillbyn vi just ridit igenom, kommer springandes och undrar hur allt har gått och är så fantastiskt fina medmänniskor.
Det här hade kunnat gå illa, så illa. Men; -Allt. Går. Bra.
Mannen som aldrig någonsin skriker eller svär… är så upprörd och gör precis det. M var ju bakom, och såg eländet som skedde. Hann tänka att ”nu blir häst och fru ihjälkörda”. M är inte arg på mig, förstås… men på han som körde bilen.
Det fanns liksom inget mer utrymme att spela på. Ett par centimeter till och bilen hade klippt hästens ben. Det hade inte funnits någon Ikran här hos oss nu. Och hur jag hade mått, det vill jag ej heller tänka på. Jag kanske inte hade mått alls…. fy. Eller om bilen kört 30 centimeter längre till höger, hade vi varit änglar alla fyra. Det hade kunnat gå så, så, så illa. Med oss alla fyra. Mannen och islandshästen var ju precis bakom.. men dom är ett lite nättare ekipage… det är alltså dessa marginaler vi spelar på.
Alla är vi så chockade. ”Han körde på oss!?”.
Bilen saktade in därefter. Och ur klev en gammal, gammal farbror. Som först påpekar att ”det var bara backspegeln”. Sen kommer han på att fråga hur det gick för oss han precis kört på. Jag är så chockad och tänker att ”vi lever” och svarar därför ”det gick bra!”.. varpå han bara ber om ursäkt och sedan drar.
För 8 år sedan krockade jag och M med en älg på e4-an i hög fart. Bilen blev skrot och vi hade änglavakt. Enligt M, var ”det här så mycket vidrigare än det”.. tänk så naken och oskyddad man är till häst. Eller till cykel. Eller med ryggsäck på ryggen, vandrandes en sommarvandring. Fy farao, så illa det hade kunnat gå.
Tack Gode Gud, för att allt gick bra.
När jag slappande av efteråt, kom tårarna. Hur ska vi någonsin våga rida längs en väg igen? Aldrig tror jag. Jag letade nästan bilar uppe i skogen därefter, när vi då ändå beslöt oss för att rida en liten tur och låta pojkarna gå på lite och känna så att inte I kändes stel eller så..
Vilken helt fruktansvärt obehaglig upplevelse.
…
Visst är vi eniga om, hur otroligt viktigt det är med bra sikt när man kör bil eller annat fordon på vägen? Särskilt nu i sommartider, är det så många som rör sig längs vägarna… en liten landsväg, här mellan byarna, här ska vi hålla neeeeeer farten, snarare än upp, eller hur?
Idag kramas vi extra mycket. Livet är så himmelens skört. Kära nån.. bilen körde på mig och hästen…
Det poppar i trädgården nu. Som det vackraste av godisregn. Pioner avlöser varandra, först ut var denna hallonröda som jag fick en tuva av mor och far för några år sedan. Den har växt sig så stor och fin nu.
Och jädrans alltså, vad tjusigt det blev, med GRUS!
Något som gett oss mersmak, sannerligen.
Så skönt att slippa krångla sig fram med klippare, så vackert mot allt det gröna, så underbart ljud av trädgårdstur på grusgång… och. så. vidare. Älskar grus! Tror att det får bli mer av det här hos oss så småningom.
En tur upp på berget för att hämta hem stenar att lägga kring rabatterna, det är också på min Trädgårdsönskelista. Alltsammans, utan stress och press, bara en himla massa lust och lycka och känslan att ta hand om något väldigt kärt. Det här med trädgård, så dejligt!
…
Idag ska jag bland annat pyssla om barnens tomatplantor, ge dom större jordalyor. Och så längtar jag efter att rida ut i skogen.. hästpojkarna har fått vila sig igenom dessa varma dagar. Goda söndagsingredienser, va! Dröm, om ni frågar mig.
Samt, så ska jag ”bära in uterummet” då vi (äntligen!!!) väntar regn imorn. Sommartäcken och dynor till alla möbler, ska hivas under tak. Regn blir så fantastiskt bra nu när det är så förbenat torrt. Något jag för några år sedan inte skulle ryckt på axlarna lika mycket för, som nu. Önskar REGN, liksom!? Men jag älskar att nu leva nära naturen och faktiskt behöva bry mig. Vara med i kretsloppet. Känna lyckan över grödor som växer och gror, djur som har det gott.. men också det där skaviga, som vi inte kan påverka, som ändå ingår och som det bara är att förhålla sig till. Allt det där som också tillhör livet. Jag vill till exempel inte nu avstå från mina älskade hästar, bara för att vi har lite ”krux i lägret” (möjligt jag berättar mer, när jag har mer att säga.. just nu är vi i en lite orolig period men försöker förhålla oss och göra så gott vi kan för killarna..). Allt tillhör livet. Lyckan och oron och allt däremellan. Och det är så vackert, att få vara med.
Senaste kommentarer