–Året var 1883 och det emaljerade kokkärlet hittade ut från Familjen Kockums fabrik i Ronneby. Försäljningen är omåttlig och allra helst under 1930-talet.. det kokas grytor som aldrig förr ur dom hållbara materialen. Tills 1960-talet, och den dagen plastartiklarna knuffar undan dessa gedigna kärl. Produktionen på Kockums Jernverk stannar av… tills nu. Nu finns åter plats för kvalité och form i våra kök. Nu är det bästa från 30-talet taget, materialet och designen. Färgpaletten är uppdaterad och Kockums Jernverk är igång, igen!
Jag blev så himla glad när jag förstod att Kockums Jernverk är på återseende och nu återigen är här med en hop fantastiska produkter.
Som kastruller, muggar, slevar, ugnsformar, tallrikar, gjutjärngrytor och massa annat.
För mig är det här drömmarnas gåvor och julklappar.
Kanske till dig själv eller någon du tycker mycket om. Matlagning och köksstökeri med en känsla som inte kan liknas med något annat.
Att sörpla varm choklad ur en kockumsmugg, sittandes på köksoffan eller ute på renskinnet i snögropen… upplevelsen är fantastiskt god… och det bästa är, att jag vet att jag kommer kunna dubbelhandsfatta den där emaljmuggen, livet ut.
För att komma till Kockum och kika på alla dessa fantastiska produkter, klickar ni HÄR!
Ny vecka. Och vi startar som vanligt med en Måndagshälsning!
Veckan som gick, fylldes av..
Vinterns första snögubbar.. Tripp Trapp Trull, i snögubbeformat, förstås!
..Innan Vattkoppsfesten var ett faktum och dagarna präglades av den där sjukan man som mor (och far <3) både bävat för men ändå vill göra bort. Bland ganska så tappert mod, med undantaget av ett riktigt jobbigt dygn, pysslade vi om varandra så gott vi kunde. Som att mysa och äta alldeles för mycket sockerkaka. Iklädd pappas tunna, håliga renoveringstisha som inte skavde någonstans..
Minstingarna var det full fart på och jag vet inte hur många timmar dom lekte koja i den där stora, stora kartongen. Med en massa klistermärken och egenritade konstverk, flödade kreativiteten och kartongen blev en kär koja.
Vilda Babyn blev plötsligt kär i Bolibompa. ”Boompaa!” sa han och satt nerbäddad i fotöljen säkert sju och en halv minut, i streck, stilla(!!!)… innan nya äventyr togs omhand.
Mitt i veckan hade vi hjärteont för Storkatten Salle, som varit i slagsmål och hade så gruvligt ont i ett framben. Jag grät en skvätt på hallgolvet. Var förstås trött efter intensiva, novembergrå, pyssla-om-dagar av småttingar och förstås var mannen iväg på extrauppdrag, så typiskt… med bilen, alltså. Rymdskeppet, som jag hade behövt för att ta katten till en veterinär. För det var vad som kändes som ett måste. Men, jag hade telefonkontakt med Veterinär och pysslade om Sallekatten så gott jag kunde, bar honom dit han behövde, typ på katt-toaletten, till maten och så.. fick en extra bäbis… Efter många, många timmar av sömn så vaknade han. Haltade. Men stödde på lilla tassen.. jag kände hopp. Ett dygn senare skuttade han runt som om inget hänt. Tacksamheten…. oooh.
Jag ägnade en dutt torsdag åt att putsa köksfönstren. Och göra hemmet helgfint. Det kändes gott efter Sjuktstugedagar.
Vi firade fredag, med friskluft och solstrålar på allas våra kinder. Och vidare solnjut i ett solbadande kök.. där strålarna tog sig in genom reeena vackerfönster. Så världsligt. Men så vackert! Att Vattkoppsunge nummer ett var betydligt mer på banan också, gjorde det där till en strålande Fredag.
Jag fyllde den lilla ”Hallförvaring” (som står precis innanför köksingången) vi har med Hemstickat i massor. Vi är vinterrredo!
Det blev helg och Sallekatten vaktade den lilla flickan som nu fått hög feber och verkar vara näst på Vattkoppstur.
Förutom att pyssla om smått, göra ett par fotouppdrag, motionera och släppa fram vår Adventslängtan.. så gick jag med lie runt Hästhagen och slog ner sånt som kunde vara i vägen för trådarna..
.. som mannen kämpat så tappert med. Tre trådar. Gud i himmelen.. gööör så att darlingar inte går igenomoch krakarna hamnar ute på någon väg eller så.
Ni förstår. Jag har såna fjärilar i magen nu. Vi. Men M är mest bara pepp. Jag är nervös. Det närmar sig..
…
Ännu en Novembermåndag är här!
Det är ”en stund i taget”-läge här hemma. Vattkoppsfesten styr. Lite, lite stressande stundvis, men inget att göra. Så är det.
Vi kör en KANSKE-veckans-planer-lista..
Veckans (kanske) planer:
-Något som är helt säkert; -Pyssla om i Sjukstugan. Febern är borta.. så prickarna boorde komma snart.
– Om ungefär en vecka anländer hästarna. Det är liite kvar att hinna fixa inför dom. Men det är många nattatimmar innan nästa vecka… ni vet, i september hade vi ingen aning om att det här skulle bli hösten vi blir med hästar. Men så blev det. För vi föll pladask. Och allt kommer ordna sig innan nästa vecka, sådetså.
-Igår kväll var jag på underbart kör-rep, men vet ännu inte om jag kommer kunna medverka på konsterten till helgen… Vattkopporna styr.
-Jag har flera skriv- och fotouppdrag som nu hopar sig. Tacksamt, roligt och också lite trixigt att ordna men det ska nog gå finfint.
– Jag ska unna mig tid att göra det Vinterfint ute på Verandan. Det är blött och ruttet höst”piff” där nu..
-Åå, om Vattkoppsfesten tillåter har vi Mysdag hos Mormor och Morfar att se fram emot, hoppas hoppas den dagen blir av.
-.. och den där garanterat Fantastiska Konserten
-.. och Treårskalaset.. (inom familjen… som redan dejtat oss med tanken att småpluttarna i den familjen ska norpa vattkoppssmitta..)
… sååå, vi får se vad denna vecka bjuder. Vi tar en stund i taget.
Vi startar mjukt med Tillsammansmåndag här! Jag längtar efter skogsturen vi tänkt göra oss om en stund. Hämta både ett par granar, granris och så. Jaa, lovligt från vår egen skog, förstås!
Önskar er en god start på denna novembervecka! Ta hand om er, allt ni bara kan, ok?
Jo förstår ni, idag har jag och Junihjärtat bakat Lussebullar tillsammans. Ja, Skrållan var med så mycket hon förmådde… med sin (förmodade) Vattkoppsfeber.. Men styra assistenten, det gick som hejsan!
Idag fyllde vi Saffransbullarna med smör, mandelmassa, vaniljpulver, vaniljsocker och nystött kardemumma..
Dessa bullar kräver sin små timmar. Men det är såååhåå värt det!
Tada!
På toppen, uppvispat ägg, finhackad mandel och pärlsocker.
Nu blev det provsmakning, förstås..
Samtliga njöt. Lillebror med sin Livets Första Saffransbulle. Och iskall mjölk till.
Vill ni baka precis samma lika, så är det bara att kika HÄR så finner ni receptet!
Så himla underbart! Nu är frysen fylld av sisådär hundra saffransbullar och vi är redo för många mysiga fikastunder med nära och kära. Bland det bästa med julen, ju! Att träffa hjärtenära.
Utan att skämmas pågår här Adventslängtan och smygande Julepirr nu. Åhåhå!
Vi boar i hemmet, lite bit för bit. Det blir Vinterfint. Är inte på något sätt juligt än. Men känslan, att vi går den där varma, fantastiska högtiden till mötes. Den, är här. Och så god.
Efter timmar av utetid i snöfall, gick vi in vid skymningen och premiärspisade julig jazz och proppade apelsiner med nejlikor så tummen nästan blev krokig till på köpet. Doften, oslagbar!
Lillebror, som var pluttebäbis förra året, upplever allt som sin första gång nu och det är så gulligt. Han gör en liten dans av lycka med pepparkakan i handen…
Och vi är fast beslutna här hemma, om att det är goda känslan, värmen, dofterna, tryggheten, något extragott att äta, den vackra julegranen, det dyrbara i att få vara tillsammans… att det är det, som spelar roll och skapar Julemagi. Iiiinget den dyraste köpta julklappen kan klå. Sådetså.
Så. Nu vet ni. Utan att skämmas. -Startskottet har gått här på Drömgården!
Den här veckan blev maxad alltså. Och visst är det lite typiskt sådär… att det oftast vill krångla med något när föräldrastyrkan inte är som den brukar, utan förstås händer det grejer med barn, djur, eltjafs och så, när M är på extrauppdrag och jag får dubbelknuta mig själv här hemma för att ro alltsammans i hamn. Men jag och barnen är ett dreamteam. Så är det bara.
¨
Vi dagdrömmer om helgen. Kanske bakar vi något gott för att fira att vi grejat denna vecka.
Kan varmt rekommendera er denna kaka. En ljuvlig mandelkaka med lingon. Så passande i dessa blyertgrå novemberdagar.
Nu faller mörkret över Drömgården. Kvällen väntar och jag ska erkänna att jag längtar efter att krypa ner i den där renbäddade storsängen. Lite kvällsruljangs och golvskurande kvar, sen är både hem och liv redo för ännu en novemberhelg… en helg vi hade tänkt spendera med hjärtenvännerna i norrnorr. Planen, innan denna Vattkopppsfest drog igång, alltså. Som tur är sågs vi här hos oss förra veckan, så deppigheten minskade lite med tanken och känslan på att vi nyss kramades och delade livet tillsammans.
Ta hand om er fina ni! Jag är så hjärtans glad för att ni kikar in här hos mig.
En tur till skogen. För att andas. Plocka med sig något vackertskogsfynd av lämpligt slag. Sedan vända hemåt och med äppelröda kinder slå sig ner vid kär plats. En sån som man sitter bekvämt vid, som man kan ha en kaffekopp nära till hands och i lugnan ro bjuda sig själv på en stunds pyssel.
Sånt, är Själagott, tycker jag.
En krans. Av lingonris. Det fick det bli på min senaste pysselstund.
Skogsfynd, tråd att binda med, hampasnöre, en stomme och kanske en liten rosett? Utöver det behövs bara en stund av lugnan ro-tid.
Jag gjorde en stomme av en rejäl kvist klätterros.. meen lyxigare hade en liten starkare stålstomme varit förstås. Det funkade fint ändå lilla ros-experimentet. När jag hade min stomme kunde jag sätta igång och göra små buketter av lingonris, för att binda tätt efter annan.
När jag kommit till halva, avslutade jag med att fästa tråden, för att sedan börja om på toppen och gå ”andra hållet” mot mitten igen. På så sätt fick jag lingonriset åt det håll jag önskade, kransen runt.
En liten enkel fästning, följt av litet fastnålande av spetsrosett (jag gör egna häftstift av ståltråd och fäster med) och så en liten stump hampasnöre för att kunna hänga upp kransen på väggen.
Klart! Ett stycke Lingonriskrans!
… och starten för att göra hemmet Vinterfint, är gjord!
En liten hop med juleröda äpplen och vi har nu en så mysig Noventkänsla här hemma som alla mår gott av.
För mer kransinspo från tidigare år kan ni titta HÄR!
…
Må så gott ni bara kan dessa blyertsgråa novemberdagar! Det gör vi. Inte helt lätt för den lilla älsklingen med masssssor av vattkoppor.. stackars stackars Liten. Men, vi peppar oss med att ”det är bra att ha det här bortgjort nu.. så att det inte blir som för dig mamma”. Mm.. jag var betydligt större och tvärdålig. Men jag tycker tusan tusen gånger mer synd om min lille pojke, förstås. Mammahjärtat går itu lite.
Tänk att det redan är i mitten av november, alldeles snart. Känner att det svischar nu, alltså. Ni med?
Det är mycket på alla fronter här. Och än om jag vill vara här och nu, alltid. Så lääängtar jag till om några veckor när det lugnat ner sig lite, längtar till när hästarna står där ute i hagen och hemtamt tuggar hö. Längtar efter Adventstid. Och Jullov med familjen. Dagar som flätas samman av tillsammanstid med ta-dagen-som-den-kommer-bestyr.
Men en sak i taget. Jag vill ta vara på novemberdagarna som kvarstår också. Vi tar en titt på veckan som gick innan vi tar tag i denna!
Jag började veckan med att känna mig helt slut och i absolut behov av en långtur till fots i friska luften. Vilken lycka, att jag kunde få precis det. Återvände hem med snusande B i vagnen, och en helt annan energi i kroppen, efter kilometrar, skogsluft och stilla hav. Dessa novemberveckor som är nu, strax efter vintertiden slagit till, dom äär inte fyllda av energi precis. Inte för mig i alla fall. Att vara lite extra snäll mot sig själv, är ett måste.
En helt fantastisk guldeftermiddag var det när vi fick finbesök av älskade Hjärtevännerna.
Graderna sjönk rejält och jag fick en smärre sköldchock. Kände mig rikast på jorden när jag gick till ”stickeförrådet” och hämtade ett osprättat par Svärmorstickade strumpor. Eller kanske är det till och med M´s Mormor som stickat dessa.
Storebroren drog på sig sin senaste Farmorstickade tröja (så vacker, visst!?) och spelade munspel ”som pappa lärt mig”.
Jag var Duktig På Riktig. -Och lyssnade på kroppen. Sände er hälsningen på instagram stories och ni var så många som skickade hjärtan och kände igen er. Det är en balansgång, att driva på sig själv, lagom…särskilt (tror jag?) när man är en sån som är väldigt bra på att driva.
Den där dagen tog jag det så lugnt jag kunde. Ungar snusade i vagnen. Jag blundade mot solen. Tankade energi. Stod mitt i en solig skogsdunge och passade på att skicka ett mail och ringa viktigt samtal. Ett lyxigt arbetsrum.
Vi hade pysselstuga.
.. och ännu mera pysslestuga. Så enormt mysigt! Jag ska visa vad det blev av detta, under veckan!
En kväll överraskades storasyskonen med frågan ”vill ni se på en film och äta popcorn?”. Varpå lyckojublet kunde blåsa liv i vilken vintersovande björn som helst. Lite extra lugn och återhämtning behöver även barnen denna tid på året. Sådetså.
Vi var på loppis! Och spanade på juligt.
Under helgen hade vi Världens Snällaste Människa hos oss, som hjälpte till att gräva här på gården, medan vi andra jobbade i blivande Lösdriften.
Den första snön la sig på marken. Så stämningsfullt! Lite som bomull för själen också, kände jag. Jag startade helgen med en springande mil, bara jag och jag. Och avslutade helgen med en liten halvmil, i nyfallen snö med två barn i vagnen. Dom turerna var jämbördigt jobbiga och gjorde mig så saligt lycklig, båda två. Jag älskar att springa. Helt sonika.
Vi avslutade veckan med Farsadagsfirande dagen lång. Kunde inte låta bli att fnissa lite åt dom där två stollarna i bild som tyckte sig vara klara och redo att gå ut genom dörren, mot Farfar-och-Morfar-firande. Gullisar!!
…
Ny novembervecka nu! Med god känsla från veckan som gick. Livet är fint. Och oändligt kärt. Så känns det.
Veckans planer
Tillsammansmåndag. Med renoveringstimmar, långpromenad för mig och snusande bebben i vagnen och massa ompysslade av småttingar där Basiluskan kommit på ovälkommet andra besök för denna hösten. Blåsor i liten mun och hög feber.. suck.
Laga middagsmat som Findus fiskpinnar och nyvispad potatismos. Huvudsaken barnen äter. Och att mamman inte tar kål på sig själv.
Göra foto- och skrivuppdrag.
Motionera i nyfallen snö (härligt ju!!)
Vara glada över om vi lyckas få till några renoveringstimmar under kommande veckodagar. Allt är bonus.
Förhoppppningsvis (om nu hela familjen är frisk) ha ett drömmigt veckoavslut tillsammans med Älskade Hjärtevänner.
Och på toppen av veckan, väntar Gospelövning inför en konsert jag längtar efter att få delta i. M också. Älskar att sjunga tillsammans med honom.
…
Önskar er alla en god novembervecka. Ta hand om er, tänd många ljus, norpa andetag av friskluft så många du kan om dagen, var snäll mot dig själv. Ok? Så hörs vi under veckan! Både här och HÄR!
Det är söndagmorgon, den tionde novemberdagen. Den första snön faller så vackert där ute. Ögonen är grusiga när jag tar min studsande ettåring, från storsängen och masar mig upp.
Det här gör Han, som ligger där ytterst som en trygg kant av storsängen, för det mesta mesta om helgerna. Kliver upp i ottan alltså, med Vilda Babyn. Och gör frukost till sin familj. Men idag, hade jag bestämt mig för att skämma bort den där människan jag beundrar så ofantligt, lite extra. Liten sovmorgon skulle han få. Trots att han inte gillar sovmorgnar. Men en liten, liten. Det behöver han, tänker jag.
Jag och Minsting sätter en deg, tänder ljus och spelar mjuk musik. Så fort jag vänder ryggen till står Bertilen mitt på köksbordet och puttar på taklampan sån fart att jag tror den ska svinga sig fördärvad. Men den bus-branden släcks också och vi påtar vidare.
Så vaknar Storasyskonen en efter en. Gröt kokas. För det vill pappan ha. Och nybryggt kaffe förstås.
Så tar vi inslagna paketen, pysslade kortet och femårings-ritade teckningen och gör oss beredda..
Öppnar sovrumsdörren. Sjunger ”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det äääär ju pappas dag, hurra hurra hurra!”. För fulla morgonskråvliga halsar tar vi i.
Ungarna står på liten kö, beredda att krama och uppvakta. Den där pappan som är den allra finaste pappan jag kan tänka mig till mina barn. En ovärderlig lycka och tacksamhet att få dela livet med honom. Han är värd att firas varje dag, 398 dagar om året.
Kunde bara inte låta bli att ge honom en riktig pappig skjorta i manchester och en hel hop med strumpor. Och förstås, det jag vet att han uppskattar allra mest, förutom kramar och småteckningar från barnen; välgörenhet. Med slanten vi skänkt från honom till unicef, är han med och hjälper pappor i nöd, som försöker ta hand om sin små barn men behöver mängder av hjälp.
Vi äter frukost tillsammans. Nybakt bröd som blev lite småknasigt då den morgontrötta mamman visst hade vridit på en alldeles för låg temperatur på ugnen. Men äsch, vi konstaterade att vi hade det himla bra. Att det var vackert hur snön föll. Och så gott att få vara tillsammans.
Älskade M. Vi älskar dig.
…
Hela dagen ska vi fira älskade pappor. Drömgården alldeles egna, Den snällaste Svärfaren jag kan tänka mig. Och så min älskade, älskade ÄLSKADE pappa. Oändlig tacksamhet.
Wow! Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.
Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!
Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.
Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.
Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.
Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.
Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.
Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3
Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar. Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.
Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.
Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.
Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.
Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.
En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.
Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..
Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.
Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3
Och jag kommer inte att tro mina ögon förrän den dagen det är definitivt.
Så overkligt. Så känslosamt.
Ska min flickedröm bli sann? Inväntar vi två hästar hit till Drömgården inom några veckor? ..som kommer ströva precis utanför husknuten och förgylla vårt liv precis varje dag? Är det sant att jag ska få öppna mitt hjärtas efterlängtade kapitel, tillsammans med dom där fyra människorna jag älskar mest?
Ja, det sägs så.
-Nyp. Mig. I. Armen.
Det blev så definitivt den där lördagen för ett par veckor sedan, när mannen spettade och jag slog ner. Stolpar. För Vinterhage. Hela familjen var delaktig.
Drömgården väntar fler familjemedlemmar. Och exakt alla här på gården är så peppade.
På ett sätt är det här en sån sagolik kärleksförklaring från M till hans fru. Han vet hur mycket det här betyder för mig. HAN, har i flera år skickat hästannonser till mig. Men JAG, har sagt nej. Inte tyckt att vi skulle ro det i land.. jag som varit gravid, en masse, senaste 5 åren liksom. Så tidigare i höst, kom det ännu en hästannons till mig från M. Och då gick det liksom inte att stoppa längre. Hästabstinensen. Plötsligt var vi i norrnorr, en söndag för några veckor sedan, hästhjärtat bultade och inte bara jag, utan också mannen och Bertilen blev kära. Storasyskonen har ännu inte träffat krakarna men är så glada redan nu… hoppas det håller i sig!
Ställer i ordning, röjer, rustar, läser på, funderar, spånar, löser, fixar… mycket sånt har vi gjort och gör just nu. Men snart är det nog tusan bara att ringa Bonden om första höbalen, tappa upp vattnet i värmebaljan och insupa en alldeles ny resa i livet. Med hästar vid husknuten.
Senaste kommentarer