Det är måndag och ännu en mörk decemberdag här i norr.
När snön smälte bort för några dagar sedan och det sedan regnat och regnat, så är det så otroligt otroligt mörka och blöta dagar just nu. Men, det här är bara konstateranden. Inget klag. För fy tusan vad härligt det är. Att på friska ben, kunna knata ut. Andas friskluft och tanka energi. Oavsett väder.. om det inte blir ljust ens mitt över dagen, så är det bara så. Skäll skulle jag ha, om jag klagade för något så världsligt som att det regnar istället för snöar. Inte sant!? Vi pysslar om dagarna och gör dom så varma och trivsamma vi bara kan, visst?
Nu tar vi i vanlig ordning måndagshälsningen. Blickar lite tillbaka innan vi kikar på den här adventsveckans önskeplaner…!
Veckan som gick, fylldes med..
Sånt här. Mysiga stunder i hemmets trygga vrå. Jag beundrade stickesockarna jag fått av Svärmor, sörplade kaffet och spelade spel och pusslade tillsammans med småmänniskorna i mitt liv.
Månskenet var helt magiskt och nätterna kändes ljusa med skenet mot det tunna snötäcket. Och morgnarna, var som en saga. Dessa bilder är från morgonrundan till lagårn. En syssla alla mår så gott av.
NisseNissan är så busig i år förstår ni. Känner sig som hemma. Går i skafferiet och äter upp pepparkakor under natten och smular ner som tusan… (tror ni barnen är förtjusta?)…
Vi umgicks med våra helt underbara vänner. Vi säger det till varandra varje gång vi ses, vilken lycka det är att vi funnit varandra. I vår lilla by. Bara några minuter med bil, eller en promenad från varandra. En utefika med goda avstånd och lekande barn i kring, är så otroligt gott. Vi gör vad vi kan i dessa tider! N hade ordnat så otroligt mysigt och gott för oss alla!
Och den här eftermiddagen var magi för HemmaMamman. Den jag redan beskrivit. Den med huset fullt av småungar som lekte och fikade och fejade. En skara lyckliga ungar. Kan inte tänka mig ett härligare sällskap!
Så blev det regnig helg och hela lördageftermiddagen och till mörka kvällen, var jag och den skäggige på date. Ja, alltså.. date, på vårt vis. Inte på flådig restaurang eller så. Nä, medan lilla barnaskaran var hos älskade vänner och blev topp-ompysslade, fick deras mamma och pappa tumanhandtid, byggstädade inför slutspurt i bygget och åt middag på två. Ni förstår, så busigt det kändes! Och alldeles underbart, när skaran var hel sedan.
Så blev det söndag och Juni tände Andra Advent-ljuset. Pappan ser liite bekymrad ut.. undra om det beror på att Minstingen håller på att sätta sitt lilla pekfinger i ljuset? haha
Hela dagen var ett enda långt mys. Med kojbygge, julkaramellskokande och på toppen; Pepparkaksbygge och pyntande av det hela.
…
Veckans önskeplaner!
-Ha alldeles ”vanliga dagar” med min familj. Basic? Nä, inte alls. En ynnest. Och lyx!
-Göra det allra sista skriv- och fotouppdragen inför julen!
–Göra några julklappar..det personliga är så roligt tycker jag!
–Måla lister! Vi kämpar på i rekordmängd på övervåningen just nu, en ”Julkalender” är gjord och varje dag vet vi vad vi behöver hinna för att kaaanske kunna flytta upp till jul… vi gör så gott vi kan. Det räcker så. Bara lite roligt att ha ett tidsmål nu när vi är så nära! .. annat var det när vi stod i en spånhög och skottade och någon undrade ”när är ni klara tror ni?”. VI VET INTE, ju! Men nu, nu vet vi.. typ. Och det är… snart…. 😉
-Luciamysa! … kan bli alldeles gråtig när jag tänker på att vi inte får vara med om det där magiska i kyrkan i år. Lyssna på lilla 6-åringen … men! Det hade kunnat varit värre. Det, är inget att lägga fokus på. Pandemiskiten kommer dra sin kos. Snart. Det bara måste den! Framtill dess, gör vi livet så gott vi kan, med det vi har.
-”Bara Leva”. Det största vi kan göra. Vi mår så gott och är så tacksamma för det. Men livet sker ju…, högt och lågt, förstås. Jag har ont i magen över flera saker just nu. Och jag försöker ordna alltsammans, så mycket jag bara kan. Ger mig inte förrän motsatsen är mig bevisad, ni vet. Vi är så himla tacksamma över att få leva som hel familj, dag efter annan. Med små bekymmer som snoriga näsor, föör leriga hästhagar, decemberregn…. tänk gärna du med, på vad du har att vara tacksam över…
…
Önskar er en god decembervecka! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Vi inledde denna Andra Adventshelg, på det mysigaste sättet vi kan tänka oss.
Som plåster på såren för den skolälskande 6-åringen som hade liiite snorig näsa och därmed inte fick gå på sin lilla skoldag, kunde vi sätta igång med allatillsammanspysslet för dagen redan från morgonen istället för att vänta till efter lunch.. det var lycka så det förslog! .. Enormt mysigt när ingen skulle någonstans, tyckte mamman. Morgonen kunde pågå så länge den ville. Efter julkalendertittande och frulle gick vi ut på gården. Med alla tre barnen med till lagårn är jag helt överflödig vid sysslorna. Tänk så dom lär sig, dom små. Hästarna fick mat och vatten och gos. Så stoppades det nejlikor i apelsiner och spisades julmusik… innan vi drog igång med dagens efterlängtade bestyr…
Årets pepparkaksbakning! … i vårt egna gammkök. Med Mormor och Morfar som sällis, på facetime. Och inte vi i deras kök, som vanligt. Vi gör det bästa vi kan av situationen, visst?
Den här synen, av tre lyckliga ungar, gör mig salig.
Och tänk. I år var alla tre barnen ivriga peppisbagare. Bertilen bakade ”Pappas tlaktoj” och ”Chippen”. Traktorer och hästar, det är livet liksom!
Mamman svischade emellan ungarna, Kavlingshjälp här, utstämplingshjälp där och så gräddades plåt efter plåt och doften som spred sig i köket var fantastisk. MammaMormors pepparkakasdeg är den allra bästa och Storebroren konstaterade att hela alltet var som en dröm... medan StoraLillasyster snabbt fyllde i att men tänk att det inte äär någon dröm, det är på riktigt!
”Nygräddade pepparkakor. Av Mooormors deg”.
Bakade av små barnhänder. Försvinnande goda peppisar. Och ser ni enhörningen? Jodå.. nog skulle Juni ha en Junicorn, givetvis.
Så efter lunch när Lillebror långsov ute i vagnen, så fortsatte vi med Storasyskonpyssel. Vispade kristyr och garnerade.
Så roligt att det inte var klokt!
Nu rådde en viss trötthet i lägret. Det vilades och knaprades pepparkakor och lektes på rummen för dom små. Med den nu hemkomne konstruktörspappan nära. Mamman pustade ut efter ivriga timmar, med att baka alldeles solo allena.
Det blev många hästar..
… och granar och traktorer!
Stora pepparkaksburken fylldes. Köket blev mjölfritt innan jag snodde ihop den HÄR enkla fiskgratängen med blomkålspuré till middag.
Till kvällen hade kristyren stelnat helt och hållet..
Bröderna stod och betraktade och beundrade skapelserna. Innan alltsammans fick samlas i varsina burkar.
”Det här är värdens bästa fredag”, sa den ene. Och vi andra höll med. Tillsammans i ett varmt och tryggt gammkök, med så mycket pepparkaksdoft att det bara osade om det när man öppnade dörren utifrån… bakade utav deg vi fått av någon vi älskar till månen och tillbaka, och tillbaka igen..
Det är decemberkväll och hemmet doftar såpa.. barnen är nyduschade och sover gott i renbäddade storsängen. Bara torktumlaren som låter. Tända ljusen lyser i sin tystnad. Det är torsdagsfeeling på ett för mig flärdfullt sätt. Att skurvattnet var alldeles grått.. det tyder bara på liv. Visst?
Så tänker jag ett varv till..
Tänk, om 20-åriga, superpedantiska, Emmeli hade sett hur Emmeli tio år senare lever. Då hade hon fått spunk. Samtidigt som hon beundrat och avundats. Då, på den tiden, snackar vi pedant och absolut tvångsmässiga städfasoner. Alllllllt skulle vara på sin plats och skräp var (nästan) det värsta jag visste. Som att jorden gick under för lite stök?
Så blev jag mamma. Och jag bestämde mig tidigt. För att mina egna pedanterier fick maka på sig nu. Här ska levas! Jag vill se lyckan när ungarna springer in och ut med barfotafötter om sommaren. Jag vill att småttingar ska få leka och skapa, baka och greja. BUSA! Jag fantiserade om hur barnen med småvänner ska få njuta fika kring köksbordet, gång efter annan.
Och jag har övat. För det är ju så man gör eller hur? När man vill lära sig något nytt? Båda vad gäller fysiska och psykiska färdigheter..!
Jo, nog gillar jag forfarande ordning och reda och jag älskar känslan just precis nu, när det är nystädat för några minuter. Det är inte jobbigare att ha ordning än o-ordning i ett skåp till exempel, tvärtom. Men nu pratar vi inte insidor skåp, som lätt får stå orörda. Nu pratar jag hemmet.
Här hos oss; ett lekrum som är ett stök-, tvätt-, och leksaksrum. Stora Salen, som barnen både leker, spelar instrument, kurra gömma-busar och myser i finsoffan med både frulle och fikor titt som tätt. Det är stora sovrummet där precis alla sover och trasslar runt bland täcken och miljoner kuddar. Det är trånga hallen med noll förvaring… där ”Någon” gladeligen går in med sin stalloverall som är skitig och dan… ja gärna går samma människa direkt in över köksgolvet för att hämta morötter i kylskåpet till sina ”hästpojkar”, givetvis har hon då inte tagit av sig leriga stallkängorna utan tjavar fram som någon annan Pippi Långstrump-dubbelgångare. Och rymliga bondköket med pyssel, pusslande och bakande och lagande dagarna i ända. Förstås också hela övervåningen. som i ett liiitet tag till är ett spån-hak och som gladeligen delar med sig av härligheten även hit ner.. ja inte bara genom barnaspring våningarna emellan, eller från oss päron som jobbat där. Det pyser även ner inne i lill-toan och från halvfärdiga taket i hallen…
Ja, ni förstår. Här finns inga perfekta rum. För rummen innehåller livet. Och livet är inte perfekt…. eller jag menar, det är det visst, fast alldeles operfekt perfekt….
Jag har aldrig känt mig lyckligare? …. För jag lever så mycket jag bara kan. Varje dag. Som jag mår som bäst.
Återigen, klyschigt men sant; till mångt och mycket är vi författare till våra livskapitel. I stort och smått, kan vi göra val. Val, som gör att livet blir så härligt och njutbart som möjligt. Ge mig en anledning att INTE försöka göra var våra liv så goda som möjligt? Nä, tänkte väl det. Här, ett larvigt exempel om städning… givetvis är det egentligen så mycket mer än så. En pärla i ett långt pärlband som är jag och mina värderingar. Värderingar och leverne som nu är så självklart. Som gjort att jag gett vika åt såna där ”måsten” som bara funnits till ingen nytta och istället har jag givit min energi till sånt som gör att jag känner livet i mig… utåt sett är det nog inte mycket annorlunda. Vi trampar förstås inte i hästskit eller vadar bland smulor nu… men bara känslan och inställningen… är så annorlunda. Jag lämnar alla dagar i veckan disken på diskbänken, för att istället ge mig ut med barnen för lek eller springtur med vagnen. Disken står ju så snällt och väntar till sedan! Något som ALDRIG skulle ha hänt förut.
Idag hade jag sju ungar här hemma som lekte och sprang, fikade och pusslade, busade, sprang mellan våningarna och hela alltet gjorde mig alldeles rörd. Min önskemålbild som mor. Lyckan och livsnjutet, hos både små och stora.
… nu ska jag insupa den här stunden. Kvällslugnet. Känslan av att alla barnen mår gott och sover tryggt. Och vet ni, såpadoften är godare än någonsin …
Första decemberdagen är här och den har varit så vacker här i norr.
Kall och gnistrande. Med sånt maffigt månsken till morgonen följt av den klaraste decembersolen under dagens få ljustimmar. Efter utestund gick vi in och slog på ugnen. Att baka är ett höjdarpyssel.
Små snittkakor, alldeles särskilt bra idé. Så enkelt och trevligt att baka. Och så himla gott! Dessa snittar med saffran toppade med hackad mandel och råsocker, är så försvinnande goda!
Här kommer receptet!
Saffranssnittar!
Du behöver:
150 gram rumsvarmt smör
1,5 dl strösocker
1 nypa vaniljpulver
3 3/4 dl vetemjöl
1,5 msk ljus sirap
1 tsk bakpulver
1 g saffran
ägg, råsocker och hackad mandel till topping
Gör såhär:
Sätt ugnen på 175 grader och klä en plåt med bakplåtspapper. Jag använder matberedare, men annars nyp ihop med händerna, alla ingredienserna, förutom råsocker, mandel och ägg.
Dela degen i tre och rulla till tre längder. Lägg längderna på plåten och platta till lite med en gaffel
Vispa upp ägget lite lätt och pensla längderna. Strö över hackad mandel och råsocker.
Grädda längderna i mitten av ugnen i ungefär 10-11 minuter. Ta ut längderna och låt svalna lite innan du skär snittar av önskad storlek.
.. låt sedan älskade människor i kring, provsmaka! Men håll sedan kakorna lite i gömme, om du inte vill att dom ska ta tvärslut på en gång. Förresten! Gör dubbelsats på en gång. Lärdom till mig själv, alltså!
Försvinnande goda Saffranssnittar, alltså.
Nu, i vårt ”uteskafferi”. Gömda i kakbruken jag loppade en sommar på Gotland.
Advents- och Juletiden blir på många sätt annorlunda i år för oss alla, men jag håller hårt vi tanken på vad vi faktiskt KAN göra. Tänk så sagolikt vackert, att fira delar av julen ute? Samlas kring en stor eld, med goda avstånd men ändå med känslan att få vara nära varandra.
Tända en eld, lägga ut renfällar, äta och dricka gott. Med rätt utrustning och förberedelser kan det blir en sagolik upplevelse! .. jag det vet vi med säkerhet till och med, som ni ser.
I år har jag unnat mig själv en fin, tidig julklapp.
-Ett par varma, klassiska läderhandskar från Hestra. Bekväma och tidlösa, och skinnet blir bara finare med åren så länge man tar hand om dom. Ett par handskar att älska år efter år.
Vi är i princip ett vandrande Naturkompani här hemma, det vet ni sedan alltid. Där finns helt enkelt allt för friluftslivet, båda gällande utrustning och kläder.
Vänta ska ni få ännu ett höjdartips från mig och mannen..
..en helt makalöst skön ulltröja från Woolpower, den är helt underbar. Den använder vi under skaljackan mildare dagar och under täckjackan dom allra kyligaste… och långt in på hösten och kallare vårdagar, precis som den är!
Den. Är. Så. Varm. .. och förstås med ullens alla bra egenskaper. Som att den värmer samtidigt som den andas väl.
Att köpa saker med bra kvalité och ta hand om och vårda det vi har är så viktigt för att skapa ett mer hållbart samhälle. Eller hur?
Naturkompaniet har massvis med fina och hållbara julklappar som jag tycker att ni ska spana in!
Vad kuuul det är att ni blivit så många fler på sistone. Jag har mina aningar, att den där svep-uppfunktionen vi (ja, inget Drömgårdsliv utan er har jag ju sagt!) lyckades ordna oss för ett tag sedan, har gjort att ni är fler som hamnar här också och inte bara på instagram. Så glad är jag för det. Här inne, i min alldeles egna bubbla, trivs jag ju så ofantligt bra och här har vi plats att prata med fler ord och utbyta ämnen som kanske inte får plats på annan plats.. att kommentera gör ni genom att klicka er in på specifika inlägget, då dyker kommentarsfältet upp! Känn er varmt välkomna hit, alla alla! Veckans första dag, alltså! En liten tillbakablick på veckan som gick, innan ny veckans planer önskelistas. Ja, så får det bli!
Veckan som gick!
Vi spenderade många, många timmar ute i friska luften. Lek och hästande, långa promenader och springturer med småttingar i vagnen.
Juniflickan var iväg och hängde med sina jämngamla vänner i Kottegruppen… nej förlåt, mamman är kvar i gamla hjulspår. Rääävgruppen heter det för 4-åringarna, ju! Kottegruppen är sista året innan förskoleklass. Just nu leker J med vännerna på förskolan ca 5 timmar i veckan, och tycker det är aaalldeles lagom. Mamman är ”bara lite” lycklig när alla samlas, den där dagen när inte bara stora skolpojken är på vift utan också Skrållan. Så härlig känsla, att känna hur barnen också uppskattar detta ”påhitt” vi har. Att investera i tid, tillsammans. Mysigt också att längta efter varandra under några timmar.
Det pysslades, för fullt, som alltid. Bara syskonskaran men också även när småvänner var på besök. Kreativt påtande. Inte kattskit, alltså! Ena pysselstunden var det pärlplattande (den HÄR boken är ett så fint julklappstips till en liten vän, tillsammans med pärlor och pärlplattor förstås!).
Fjädern tog mod till sig och hälsade på den mest viftande människan i familjen. Vilket framsteg, va! Och jag vet. Hagen ser förskräcklig ut. Tack och lov är det bara sjok av lera och stora partier är torra och fina. Nu har det dessutom frusit på, marken är frusen och hästar torra. Samtliga liv tacksamma!
Så blev det fredag och vi firade in den första adventshelgen med att dra ut i skogen. Ungarna smaskade lussebullar och sörplade festis medan päronen sågade ner en gran… som pryder gården så vackert nu!
I helgen har vi varit ute och fikat och eldat i dagarna två, hängt med hästarna och..
… förberett advent och snickrat.
Till vänster ser ni att barnens chokladkalendrar, peppishuset som ska byggas en dag när NisseNissan hintar om det, tråd och klistermärken till pysselstunden tillsammans.. och så fann jag så söta brickor på loppis för noll och ingenting… det blir årets juleminnespryl till barnen. Bara vet att dom kommer älska att bli serverad frukostmackan på sin egna julebricka. Höger i bild? En hjälte. Som bygger vårt hem. Och som gör allt som om han hade gjort det hur många gånger som helst innan, fastän det i själva verket är första gången med det mesta.. fantastiska människa.
Så blev det söndag och vi firade Första Advent, förstås. Efter lugn morgon med adventsljuset tänt, tog dagen fart. Barnen var med farmor en stund medan jag och M tog en promenad med hästarna. Sen samlades vi här hos oss, Farfars, Morfars och vi. Utomhus. Kring en stor eld. Goda avstånd men ändå med känslan av att vara nära, nära. Så himla, himla fin stund. Vi firade första advent, tillsammans. Trots allt.
Fyyyllda av härligt adventsmys vinkade vi älskade människor hejdå, gick in i värmen och medan Snickarpappan drog upp på övervåningen igen.. intog vi Kreativs Kaos-läge nere, vi också. Det städades ratigt skåp och pusslades och pysslades och påtades.. sen stupade vi i säng till kvällen. Till bredden fyllda av tacksamhet, allihopa.
…
Veckans önskeplaner:
-Adventsnjuta! – den här tiden, innan jul, är alldeles fantastisk tycker jag! Håller du med?
-Försöka komma en god bit på väg i julklappsfixandet. Det blir några få, väl valda som handlas hem. På nätet och lokalt i vår by. Storasyskonen i vår familj är också väl införstådda med att vi varken tycker att man ska, eller att vi för den skull har möjlighet, att köpa många, många julklappar. Känns viktigt att prata med barnen om sånt, tidigt. Värmer mitt mammahjärta när 6-åringen så självklart och innerligt säger att det bästa med julen är att träffa alla, myset, maten och julklapparna förstås.. men det är liksom inte i huvudfokus, alls.
-Jonglera mitt HemmaMammaliv med lite jobbuppdrag. Det ska fotas, redigeras och skrivas, mailas, bokföras och faktureras..
–Mor ska till tandis! – bara rutinbesök.
– Njuta av vinterpälsiga mammutliknande hästar. Käre tid, så mycket lycka dom skänker. Islänningen har varit som en hoppetossa nu igen, under pälssättningen (samma visa var det i våras under pälssläpp) och varit så ”Nej! Vill inte! Gå du ett steg närmre mig så springer jag femtio steg från dig”. Tålamod, tålamod, tålamod, Emmeli… som jag lär mig mycket alltså. Nu är vi på banan igen. Gosar och har kul. Chippen styr runt på ungarna för fullt. Och M smygjobbar med inkörning av Ikran i små, små steg. Deras kontakt är så häftig att se. ”Tänk att vi har hästar nu mamma!”, sa ena ungen bara häromdagen… ja, ett år har gått men det är ändå så nymodigt.
– Måla lister! … ”Du mamma! Du menar alltså att det ska vara grått, HÄR OCKSÅ!? Då kan vi kalla det här för Grå Rummet!”, sa Minimannen när han efter frågande som en världsvan MiniByggmästare, fått svar på att väggar, dörrar, foder etc. blir i olika nyanser av grått… nej, ”grååågröönt”, säger mamman. GröGRÖÖNT.
– Börja morgnarna så mjukt, så mjukt. Tända stjärnorna i fönstren, pyssla om yrvakna småungar, lyssna till änglaspelets sång… och bara följa med.. livet, menar jag. En dag i taget. Varje dag. En gåva. Är du med mig?
…
En sista dag av november kvar. Snart, snart möter vi årets sista månad. Önskar er alla ett gott novemberavslut och en fin början av december.
Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är. Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här. Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.
Så drog vi igång och saffransbakade, jag och minstingarna. Alldeles innan vi satte igång hade vi dundrat ner lite enris här och där i vattenfyllda kärl. Letat fram favorit-julmusik. Tänt många ljus. Ja ni förstår, enkla små medel som gjorde att stämningen var på topp!
Det var två urgulliga, mycket ivriga Lussebagare. Vi använde förstår det HÄR receptet.
Degen blev modell väldigt stor.
Vi fyllde bullarna med en kräm av rumsvarmt smör, riven mandelmassa, vaniljsocker, vaniljpulver och nymortlad kardemumma!
Vi bakade och bakade.. och det doftade himmel.
Nånstans på mitten fick jag ett genidrag och tänkte på mammas ljuuvligt goda lussekransar. Såklart det skulle få bli det. En hel hög av lussebullar och en vacker krans på toppen.
Hur man gör en lussekrans?
Kavla ut degen till en rektangel. Bred på fyllningen. Rulla ihop degen till en lång rulle som du sedan lägger som en cirkel, på en bakplåtpappersklädd plåt. Skarva ihop cirkeln så gott det går. Klipp sedan centimetertjocka skivor näästan igenom, ner till botten. Lägg skivorna omlott. Låt jäsa (1-2 timmar enligt detta magnifika recept). Pensla med ägg, strössla över lite pärlsocker och skjutsa in i ugnen. Beroende på hur stor krans du gjort, förstås.. men cirka 20 min tog min krans att grädda.
När vi hämtat Storerbror på skolan var det så vansinnigt härligt att kunna säga ”ät så många bullar ni ooorkar” till ungarna, som inte visste till sig hur mycket saffransbullar deras små magar skulle mäkta med. Mumsandet varvades med pyssel. Hela alltet var en enda nyp-mig-i-armen-stund för undertecknad. Alltsammans, just vad som alltid varit min stora livsdröm. Att få vara mamma till en skock ungar, feja och greja, baka och pyssla om dom små liven.
Saffransbaket är gjort för julen, mao.
Och att baka ut degen som längder eller krans, det blir min nya hit. Så mycket Mormor Syrena över det. Så mycket Mamma. Så lättsamt också. Så vackert. Framförallt, otroligt saftigt och GOTT!
Att få skapa en pirrigt längtande Adventstid för barnen, är bland det mysigaste jag kan tänka mig att göra.
Adventskalender och liten inneboende NisseNissa kommer att finnas här i gården, även i år.
Och vet ni, det behöver varken vara krångligt, jobbigt eller kosta mycket pengar. Nixfilipix, som Juni säger. Med fantasin, naturen och framförallt Tillsammanstiden sammanslaget, så skapas magi och en minnesvärd Adventskalender….
Såhär ser Adventskalender-myset ut i år!
Dom fyra adventssöndagarna får barnen öppna ett paket som hänger i deras Adventskalender.
Den första söndagen får barnen varsin chokladkalender… som NisseNissan har lämnat åt dom, som en rivstart av adventstiden. Ett litet brev ligger i NisseNissans postlåda, till barnen.
Resterande söndagar så innehåller paketen ledtrådar till det tillsammanspåhitt vi ska göra, hela familjen. Som non-stop, för att vi en adventssöndag ska göra pepparkakshus. Här väljer ni, baka eget eller köp i byggsats (vi har gjort det sistnämnda alla år och kommer köra likt i år. Det där med bygga själv tar vi i framtiden, kanske!). En annan söndag ska vi julpyssla något fint att spara på sitt alldeles egna rum. Och den sista, kommer NisseNissan lura ut oss på Nissejakt.. . i år har vi steppat upp det hela och samplanerar med kompisar så att Nissejakten kommer att sammanfalla och jag LÄNGTAR till denna stund. Barnens miner när plötsligt vännerna dimper ner på samma plats som NisseNissan tyckt att dom själva ska gå till… med oss har vi förstås go-fika!
Och som ett strössel på sidan av dessa söndagar, kommer NisseNissan med olika små busiga spår (som att det en vardagsmorgon plötsligt är GRÖN mjölk när barnen börjar hälla upp i glasen (karamellfärg vet ni, himla enkelt men roligt!)). Små breven i postlådan är så spännande! NisseNissan kommer bjuda in till film- och popcorn mys, MITT I VECKAN. En lördag kommer NisseNissan locka ut ungarna, till Sockerdrickaträdet (äppelträdet) och där kommer små chokladtomtar gömma sig. Vi ska pyssla, koka karameller och julbaka tillsammans. En utestund där heela familjen leker kurragömma, åker pulka eller dylikt är EJ att förminska.. dessa stunder som kostar INGET, kan bli dom största! I små OCH storas hjärteaskar.
Barn. Är världens häftigaste skapelser. Dom uppskattar så lite, så mycket. Jag kör på feeling med det här, är det en dag jag inte har ork att hitta på något från NisseNissan.. jamen då skriver jag väl bara ”idag hann jag inte hem, är på långväga vift och grejar i Nisseverkstaden med dom andra nissarna”… Kravlöst och härligt ska det vara!
Att med små medel skapa minnesvärd Adventskalender för våra barn! Ja, just så.
Ett år har gått, på pricken idag, sedan vi gick och vankade av och ann för att det skulle bli ”tisdag kring klockan 19-20”. Så nervöst det var. Vi skulle ju bli hästpäron för första gången i livet!
Två månader innan denna dag, hade vi ingen aning om att vi skulle stå med ett par hästar två månader senare. Men ni vet hur vi är vid det här laget, vi åker med. Livet!
”Hoppsan, två blev tre…”
…
Lilla hästflocken och vi är nu ett sammansvetsat gäng. Men både mannen och jag konstaterar att ”det tog ett helt år för oss alla att landa”. Och många är ni som säger att ni inspireras av vårt hästliv vilket är väldigt roligt att höra. Jag får frågor som ”hur förebredde ni er?”, ”har ni hållit på med hästar tidigare?”, ”hur många gånger i veckan rider ni?”…
…
Vi byggde lösdrift, permanent vinterhage, röjde, förvandlade maskingarage till ligghall, drog vatten och ordnade belysning till samma ställe, byggde foderbord, raggade hö, bunkrade med saltstenar och mineraler, läste igång hästhjärnan, och bäddade för att ge två hästar ett gott liv. Ett hästliv där alla lagar inom området uppfylls, där hästarnas basala behov uppfylls väl och där hästarna kan låtas vara just hästar.
Så blev det den där tisdagkvällen, för prick ett år sedan. Hästmamma J var här hos oss som stöd vid ankomsten. Det blåste snö på tvären. När lastbilen rullade in på gården tickade pulsen högt, så högt. Inte lägre blev den, där vi hörde Den Stora Hästen stå och stampa stressat i transporten. ”Vad har vi gett oss in på”, tänkte jag för mig själv i samma sekund som jag svalde rädslan, gaskade upp mig och mötte Det Blå Berget som såg så vilsen, orolig och bedrövad ut där han stod fast. Ut ur transporten det bar. Nu hade jag en häst i min hand. Och han var min. Min livets första häst. Barndomsdrömmen.
Vi båda hade hästliv i bagaget sedan innan, givetvis. Annars skulle inte ens vi tokar, rekommendera detta nog så tokiga. Men SOM vi har lärt oss MASSOR senaste året.
Nu, ett år senare. Så lyckliga. Över att vi VÅGADE.
Som med så mycket annat som vi önskar göra, så handlar det ju så mycket om just det. ”Att våga hoppa”. Inte lyssna på dom som står i kring och säger ”neeej, men deeet kan ni väl inte!”, eller den halvan som känner sig rädd och osäker…. Att våga följa hjärtat, i stort och smått, är bland det häftigaste vi kan tänka oss!
Att det dessutom blev så mycket mer än ”bara min häst”, att M helhjärtat hoppat in i rollen som den bäste Hästmannen, är så vansinnigt roligt och härligt. Det här är ännu ett gemensamt intresse nu. Vi har totalt nördat in oss på naturlig hästhållning tillsammans, att bara bara använda oss av positiv förstärkning. Relationsbaserad hästträning, där hästen får vara ”som den är”, att djuret är delaktigt i vår träning och på riktigt tycker om (inte känner sig tvingad!) att umgås med oss människor.
Att få ge detta djurliv till barnen och deras barndom, är rysligt härligt. Nej, jag säger INTE att det alltid är okrångligt att bolla hästliv med tre småälsklingar. Men det äär så värt det, tusen gånger om!
… att varje morgon gå ut på gården och möta hästpojkarna. Se så att dom mår gott, vattna och fodra tillsammans med barnen… klappa en mjuk mule som säger hej…
Vi utgår mycket från att tänka på att hästen ska få vara häst….
Dom lever i en stor härlig lösdrift. Med stora kuperade hagar, ligghall, vatten (ljummet mha thermobar under vintertiden), begränsad fri tillgång på grovfoder (vårt gröna hönät som ni ser, gör att hästarna får sitt uppfyllda behov av tuggande genom dygnet, men får inte i sig FÖR mycket mat). Förstås ska hästarna få sin rörelse, det mår dom gott av precis som vi. Men, här finns inget måste-antal ridpass på en vecka, det svänger. För vi gör så mycket annat än bara det. En långpromenad, springtur, bus på åkern.. sånt hör också till när vi latjar. Sen busar hästarna i sina stora hagar, precis när dom känner för det. Hästpojkarna lever så naturligt det går, aldrig med några stillastående boxtimmar under dygnet. Detta Hästliv passar oss ypperligt, både hästar och människor.
Älskar, älskar, älskar att vi får göra precis som vi vill och hästarna är pigga och glada och gnäggar glatt när vi kommer ut på gården. Så cool grej att få vara med om!
…
Ja oj, så mycket vi lärt oss under detta år. Man kan ju liksom inte äga häst för första gången, innan man äger häst, för första gången….. Det finns ingen att lämna över det yttersta ansvaret eller kruxiga beslut till. Det finns ingen som kommer och hjälper oss när det kniper. Hästarna är våra. Och som vi älskar dom och gör vårt yttersta för att dom ska ha det bra.
Senaste kommentarer