För att ta sig upp på den så kallade ”övervåningen” (kallvinden), när vi flyttade in i Drömgården, så öppnade man dörren där mitt i nedervåningen och tog branta trappan upp.
Där låg något slags golv men takhöjden var maxad upp till husets nock och det var kaaallt där uppe. Minns lyxen när vi, trots fult, tog ner lillfrysen (den där det står en Norrlands Guld-kartong, haha!, fylld med jäst vinbärssaft i) och ställde den (den står fortfarande kvar och jag älskar den) mitt i köket så vi slapp gå dit upp i vinterkylan varje morgon för att hämta frukostbröd. Och åt andra hållet var det ingen öppen korridor inte, utan en hitte-på-timmervägg som gjorde det mörka om möjligt än mörkare.
Det blev med ens en väldig skillnad bara nya fönster och dörrar var på plats. Vi fick känslan av att ”det här, det kan bli en trevlig våning, en dag…” men från hösten 2016 till hösten 2018, var det fullt fokus på att måla fönster, dörrar och få dom på plats. Samt brädfodra och måla om hela huset. Så inte förrän i början av 2019, drog vi igång med denna övervåning, på full fart.
Hitte-på-väggen i korridoren revs och ljuset kunde flöda.
Hej hej där borta, bebbeBertil och M!
Innertak reglades. Det ”dukades” med ångbroms och till sist kom locktaket på plats.
Cellulosaisolering sprutades in i övervåningens tak. Det var en fräsig upplevelse och går att läsa om HÄR.
Följt av oräkneligt många timmar till spånskottande, golvregling, golvläggande, el-kolijox (tack bästa Elektrikerkusinen för din proffshjälp<3), väggriktande… och just det! Nya trappan sattes in också, på annan plats än där den tidigare kom upp. Nu kunde långa korridoren bli hel och utan en smal spång bredvid den branta trappan.
Nu började det sannerligen se ut för något.. det här var i mars 2020. Fem rum som skapades samtidigt… åååhej!
När osb-skivorna var på plats kändes som att ”nu är vi snart klara”… men nu väntade ju allt pyssel med ytskikt, knacka bort puts från murtocken, putsa och måla om den.
Teamwork, för hela familjen.
…
Och så allt påtande med finsnickerierna.
Alla breda trösklar och dörrkarmar som skapades, en efter en skräddarsydd efter drömgårdens ostandard-mått. allt av Byggästare M´s händer ute i snickeriet.
Och sen blev det fest, när vi började kapa pärlspont, schellacka och linoljefärgsmåla, lager efter lager. Nu började det kännas nära. På riktigt.
”Nu är det ju bara montera karmarna, spika pärlspont, sätta taklister, dörrfoder, golvsocklar, fixa gamla blocketfyndade spegeldörrarna som hade olika skavanker, sätta gångjärn på plats… och måla, måla, måla….
Här var vi ju en bit på väg, med taket och dörrar/fönster osv… Men jag älskar den här bilden så. På lilla nöjda prinskorven som sitter där medan mamman och pappan grejade. Så, vi säger ”Före”, om denna.
Och nu då?
-EFTER!
Tjohooo och full fart genom livet, säger Bertilen!
Och undertecknad blir alldeles rörd av hela alltet. Förstås. Vilken resa det här varit! …ni får nog stå ut med en sentimental E vid varje presenterande av rummen här uppe.
Det. Har. Varit. Ett. Så. Mastodont. Projekt.
Och sooom vi absoluut inte glömt hur våra nära och kära ställt upp på olika vis, vid guld värda tillfällen. Men tusan, alltså.. hejdå Jante; Fy farao vad vi har gjort det bra, M!! DU och Jag. Tre barn och stora stora byggprojekt.
Där vi gjort i det närmsta, närmsta exakt allt, på två päron med tre små byggledare i hjälp. Vilket tålamod BARNEN också haft! Men vi har ju låtit det ta tid. För att hinna leva emellan allt byggande. Här skulle inte renoveras bort något liv, inte. Det sa vi tidigt. Och är mer än nöjda över nu. För klara blev vi ju till sist. Och mestadels, har vi haft så ofantligt trevligt på vägen. Såklart har det varit slitit ibland, menar jag. Men hela vägen gjord med kärlek och respekt till varandra.. och vi har tusan byggt oss ett dubbelt så stort hem än vad vi hade när vi flyttade in och trivs så ohyggligt bra.
Före-men-en-bit-på-väg-bild.
Följt av..
EFTER.
… där springer han gott, barfota fram, på såpskurade grangolven… (läs mer om vilket golv vi valt, HÄR)
Fem rum är helt klara. Trapprummet, Stora sovrummet, Junis rum, Sixtens rum och långa korridoren. Men jo just det, det finns två rum till att göra i ordning. Dom tar vi ”så småningom”.. ett badrum och stort barnrum är tanken med dom två rummen.
Vi tar inboandet i lugn takt.
Belysning håller vi utkik efter på tradera, mest varje dag. Men att finna tre likadana lampor var inte så lätt, så det fick bli nyköp på byggnadsvårdsbutik. Så förtjust i dessa små plafonder med mässingfästen.
Och alla gångjärn är också handlade i byggnadsvårdsbutik. Gamla och så vackra. Detaljerna… jamen, dom gör så himla mycket för slutresultatet, faktiskt.
Färgerna, samtliga linoljefärg, börjar ni kunna vid det här laget.
Pärlsponten är målad i 2% grön umbra.
Golvsocklar och dörrfoder i 7% grön umbra.
Trösklar är målade i 30% grön umbra.
Tak, murstock, taklister är målade i matt linoljefärg (vit).
Vad tror vi om den där tavlan där på väggen? Kan bli fint, va?
Jag fantiserar i smyg om när vi till våren och sommaren kan öppna balkongdörrarna.. det är rätt så fräsigt högt där och sommarens solnedgångar är tokvackra där.. men det kan hända, till barnen blivit större, att jag kommer döpa balkongen till ”Mamma och Pappas när-barnen-har-somnat-om-kvällen-plats”…
Näpp. Nu ska jag gå en trappa ner igen. Servera gullungar kvällsfika och natta både dom och mig själv.
Mycket imponerande om ni orkat vara med genom hela detta inlägg!
Och ni, tack för alla ER pepp genom denna bygg- och renoveringsresa. <3 Å förstås, fråga på om ni undrar över något!
Jag vaknar omringad av två supersnoriga minstingar och en älskade Storebror som jag nästan hade räknat kallt med, att han också skulle ha drattat dit under natten då minstingarna blev tvärdåliga igår eftermiddag. Skolpojken susade till skolan, mao och vi andra börjar veckan lugnt, lugnt. Jag sörplar påtår och skriver en Måndagshälsning till er, medan barnen ligger nerbäddade under filtar i finsoffan framför tv-apparaten. Ett spännande parti memory har jag just superförlorat mot barnen, också.. och strax bäddar jag ner krassliga små i vagnen för en långpromenad i solen. Så otroligt härligt att solen skiner på oss idag! Hoppas så att den gör detsamma på dig!
Innan vi kikar på nya veckans planer, en liten återblick; -Veckan som gick!
Vi klev in i februari och kallgraderna var många och snöhögarna stora och omåttligt roliga att leka i!
Fjödur såg ut som en sagohäst.
Jag var på skattjakt ute i Gårdshuset. Rotade fram halmånebordet som stått på vänt sedan länge. Några hinkar såpvatten och massa skurande så var det till sist rent. Jag fann också en så lååång trasmatta som visserligen var skitigare än jagvetintevad, som jag hivade glatt in i tvättmaskinen och mötte sedan ett matt-lik någon timme senare… mattan var för gammal, helt sonika. Men för skitig för att inte tvättas i maskin. En chansning. Och nu sket det sig. Mattan blev i trasor och tvättmaskinen bara hostade…. hoppsan då.
En guldstund i min Mammahjärteask.
Vi tog värmda bullar och festis med oss ut till eftermiddagsfika. En höjdare, tyckte alla. Och det är sån lycka och ynnest, att få vara just där, med mina älskade barn, mitt i samtalen, om livets stora och små funderingar.
Solen sken på oss flera små stunder och det var så himmelens härligt. Likaså, att skaren nu börjar bära. Det är ljuvligt att gå på skare, tycker jag! Viskningar om att vårvintern är på intåg…
En morgon funderade vi på shorts. ”Vad varmt det känns!?”, sa vi… ”bara tio minus, ju!”.
Vi myste inne. Det pusslades i massor, bland annat.
Vi hade finfredag och jag lekte Dagmamma tills M kom hem från jobbet och vi sedan var dubbel päronstyrka. Skål i kaffe och nybakt sockerkaka! Drömgäng där bakom mig.
Det blev lördag och barnen pysslades om hos vännerna och jag och mannen rev tak i matrummet… ja, ni som hängde med oss i stories vet att jag inte var så hjälpsam utan faktiskt utnyttjade läget och smet iväg alldeles själv på långtur med lilla ponnyn. Alla borde få ha en Chippen.
Och så blev det veckans sista dag och M var ute med sin hästbästis. Provade nyköpta selen och Ikran diggade den. Hurra!
”Å du! Jag tänkte gå uppför trappen och hämta ut heela morotspåsen istället för bara en i taget, är det okej?”, sa Blå Berget nosandes på trappan..
Dom är så härliga dom där två, M och Ikran. Liksom rätt outbildade båda två. Men visar så tydligt att med lugn, tydligt kroppsspråk, tid tillsammans och förtroende för varandra.. så kan det visst gå hur bra som helst i alla fall. Och förstås kunskapsinhämtning från hästhållningsfilosofier som vi tror på. Steg för steg tar dom framåt. M drömmer om en inkörd Ikran.
Brandispappan drog iväg på brandövning efter hästandet medan jag och barnen donade i köket. Bakade sockerkaka och rullade Snickersbollar (recept på gooda, mellisnyttiga bollarna HÄR). Vi donade inför finfrämmande förstår ni.
Mina älskade, älskade föräldrar kom och hälsade på. Och det känns ju så nymodigt varje gång vi ses, fastän vi facetimar minst en gång om dagen.. OCH SORGLIGT. Ja, nu är jag så förbenat, mer än på hela året, LESS på denna förbaskade pandemi. JAG. VILL. KRAMAS. Umgås avslappnat. Inte säga ”nej barnen, kom ihåg att hålla avstånd till mormor och morfar nu!”, utan bara leva på. Leva, leva, leva. Snart, snart, snart, tänker jag. Tills dess gör vi det bästa av situationen.. och den där fikastunden blev dagens höjdpunkt.
…
Önskeplaner för vecka 6:
-Fyllda dagarna med liv! Inte liv som i pengadyra hittepå.. ni vet. Nä, tänk bara storheten i att ta en lillunge i handen, när ens vi känner för det, hämta sparkarna och dra iväg utför byvägen?
-Väcka pelargonerna ur sin vinterdvala!
-Hästa! .. just nu har vi haft en period av att mest jobba från marken med hästarna. Det är så roligt! Tycker både häst och människor. Men kanske blir det en ridtur denna vecka också? … vi får se vad lille Fjädern säger om det.
-Sända er hälsningar! Förra veckan försökte jag inreda i små steg på övervåningen.. det får ta sin tid tänker jag. Det var så roligt igår när ni hängde med i instagram stories och tyckte till. Jag knipsar av några bilder i veckan uppifrån långa korridoren som varit mitt senaste mission, så får ni se! Före-efter-bilder! … overkligt syn.
-Leta dahliaknölarna.. som jag bäddade om och la på något smart ställe… som jag inte vet var. Men jag befarar, typ ute i gårdshuset och där är det j kallare än ute… såå, då har jag inga dahliaknölar och kanske bryr jag mig inte om att köpa några nya i år?
-Vetebullsbaka med gullbarn! Det är semmeltider och vi är förskräckligt sugna på en alldeles vanlig semla…mmm!
-Välkomna vår nya familjemedlem! … vet inte om mamman eller barnen längtar mest..
-Fira älskad inför hennes stora bemärkelsedag!
…
Ser fram emot denna vecka! Hoppas att den ska bli snäll och god, mot både dig och mig. Glöm ej att vårda dig själv ömt. Kom ihåg att känna in dagsform och inte bara susa på. Visst har vi måsten.. men ibland skapar vi oss onödiga sådana, utöver dom riktiga. Ställer orimliga krav på oss själva.. sådär som vi aldrig någonsin skulle göra på vår bästa vän. Något att komma ihåg!
Ser ni? Solstrålarna som plötsligt når in i köket. Ljuset är med oss redan på morgonen när vi är på väg till lagårn och stannar till alldeles strax innan middagen. Och det är så förskräckligt härligt!
Minns ni vad jag mumlade om förra veckan? Det där om att ungarna egentligen inte behöver en massa nya prylar eller så, för att vara glada.. nygammalt funkar skitbra.. (läs inlägget HÄR). Det gäller ju oss vuxna och våra pinaler också. Bara vi vårdar det vi har. Se bara här hur jag piffat vårt vinterkök…. men nygamla kuddfodral, ännu ett år. Under sommartiden vilar dom tryggt i linneskåpet och när jag nu plockade fram dom kändes dom som nya igen…
Jag bara ler när jag tänker på dagen som snart är till ända.
”Dagmammedag nummer 2”.. idag bara med fyra små, ”dom stora” var, till skillnad från förra veckans studiedag, i skolan.
Skrattar rakt ut gör jag, över tanken på just den där stunden när det var lite sjåigt för ett slag. Alla barnen hade precis fått lunch, det var gröna ärter och torsk och potatisstamp i småmagar och härs och tvärs. Lillskrutt sövdes ute i härliga luften och efter lunchdisk ropade jag på resten av gänget att ”nu bakar vi hörrni!”. Och precis ingen bangade. Vi började med en kaka… och när vi kommit en bra bit på väg, inser vi att vi saknar en viktig ingrediens, som alllltid finns i skafferiet annars men ej nu… besvikelsen hos dom tre små bagarna då…. Okej, bara stöka bort och tänka om. ”Men vet ni, vi gör en sockerkaka!?”, sa jag- JA!!, tjöt ungarna.
Det knäcktes ägg av små barnahänder och hivades i socker i bunken. Elvispen drogs igång.. och längre kom vi inte innan plutt sovit klart, ..och smeten var bara halvfärdig. ”Nu hjälps vi åt!”, sa vi. Alla var med på det tåget, också. Kloka små. Vi turades om att stå och vagga lillplutt som var nöjd i vagnen men kanske inte borde släppas ner på fötterna riiktigt ännu då ingen grind finns till trappan och nja, den kombon funkade inte när jag behövde assistera i köket. Så plutt vaggades av både två- och fyraåriga barnvakter. I ett nafs var sockerkakssmeten gjord, kakan hivades in i ugnen och alla ungar var fria, hehe. Då ropas det från Salen… å, jösses.. där rullar en bajskorv, ja… ”helsicke, jag hade visst glömt för stunden att liten älskling pott-tränas..” och ja, nu var det bajs över hela ungen. I håret också, ja. Och hur skulle jag lösa det där nu då? Sanering av hem och in i duschen med liten vän.. den minsta sattes i tripptrappstolen… med en utav elvisparna.. med droppande sockerkakssmet på, FÖRSTÅS!. Man får väl inte vara dum ,heller!?
Exemplaaarisk Dagmamma va…?
Dääär satt hon så nöjd, så nöjd.. ”meela?” sa lilla människan med vackra stjärnögon tittandes på mig… ”ja, okej.. ! .. vi säger inget till mamma och pappa, du får andra vispen också! ”
Strax därefter vara alla rena och fräscha igen och vi klädde på oss vintermunderingar och gick ut. Pappan och skolpojken och hans så kära vän kom hem till ett läge där man bara inte kunde aaana vilket hallihallå det varit bara stunden innan. Vi utefikade en ljuuvlig sockerkaka och sörplade mjölk och kaffe och konstaterade att det inte alls var så kallt? -bara så vackert.
Dagen har varit så rolig, jag har skrattat massor. Vi inledde sedan helgen med varsitt fredagsfys jag och M följt av fredagsmys med hela familjen samlad i soffan framför en film som barnen valt. Små människor knoppade en efter en.. och nu ska mor göra detsamma.
Den första februarihelgen väntar på oss. Ja, oss, som i dig och mig och alla. Vi gör det bästa vi kan av den visst? Fyller den med sånt vi mår som bäst utav, i den mån vi kan? Kom ihåg att det sällan behövs stordåd och pengadyrt fräseri för att mata själen med gott…
Jag önskar fylla min helg med blickar mot februariljus, kreativitet, vinterpälsklädda hästar, vila, en fyrklöver människor jag har äran att kalla mina och alltsammans i kombination av många andetag med vinterkall friskluft.
Det är nu, som det är som allra bäst att låta sig sväva iväg. I trädgårdstankar och odlingsdrömmar. Menar jag.
Jag njuter så enormt av att vara där vi är nu, i vintervilande februari med så mycket snö och många kallgrader att det bara knarrar om det. Det finns inget som säger att jag behöver lyfta ett endaste trädgårdsfinger nu. Jag kan bara drömma. Skissa. Planera. Och drömma lite till.
Var sak har sin tid. Var tid har sin charm…..
I blivande matrummet ligger vattenfärgsmålade odlingsskissen för 2021. Och en hel hop fröpåsar. Då är det ändå fler på väg på posten. Och så har jag dom fröer jag tagit själv sedan förra året, också.
Jag drömmer om att ungarna ska kunna gå barfota över gården, fylla nävarna med små tomater och sockerärter. Jag är så glad, över hur peppade dom är… hur även dom fantiserar om årets odlingssäsong. ”Mamma, snälla kan jag få en egen odlingsbädd i år?”… -självklart! , svarar jag. Och Lillebror fantiserar om blommor. ”Älska dom”, säger han.
Och vi känner, att den där rara lilla odlingstäppan, är urväxt. Egentligen sedan flera år. Men absolut nu. Vi är för det första ingen liten familj längre. Dessutom älskar alla att gå och knapra vad som finns i landet (vilket är helt underbart!). Och sen önskar vi så, att vi faktiskt ska våga prova att odla så pass mycket.. att det till och med blir lite över. Till vintertiden.
Ett fat fyllt med skörd. Det är sån rikedomskänsla i det där att jag blir alldeles frysrysig av välbehag när jag tittar på bilden.
Jag har sån stark känsla inom mig. ”Jag vill känna att jag lever. Jag kan leva på hur få kronor som helst. Bara jag får fortsätta vara där vi är nu, odla vår mat, snusa i pälsen av våra hästar, se barnen växa upp, dag för dag och dela alltsammans med min bästa människa i livet”.
Jag är så enormt ödmjuk inför och tacksam över, att vi lyckats skapa oss ett eget vardagståg. Ett tåg som inte innefattar 40-timmars-arbetsveckor och stressiga morgnar med trötta små barn och föräldrar. Kanske behöver vi vara där så småningom? Det vet vi inte. Men just nu, är vi glada över nuet. Det är det enda vi har. Och vi är dessutom saliga över det. Nu investerar vi i tid tillsammans så mycket vi kan och gottar oss i minimalt med jäktande och mycket lugn.
Och detta år, är vi så ivriga på att skapa oss en redig Köksträdgård.
Mannen längtar efter egenodlade kolrötter och bondbönor. Jag romantiserar känslan totalt över att få baka falsk ostkaka på egen squash och att den hemodlade gula löken är godare än något annat. Eller tänk att få smula fetaost över sina egna ugnsrostade rödbetor? Barnen har beställt morötter i stora lass. Bara oranga. Inte andra färger, som vi hade förra året. Oranga ska det vara. Och brytbönor, haricots verts,, ”harrisar”.
Till sist vet vi inte hur det blir, kanske plöjer vi upp ett trädgårdsland till potatis och rotsaker? Och håller annat ätbart och blommor i bäddar i köksträdgården? Ptjaa, vi får väl se!
Förstås blir det blommor också. Massor. Åhåhå vad det här ska bli roligt! Jag hoppas kunna odla så pass mycket blommor att vi på drömgården kan få dela blomsterlyckan med dig som inte ids driva upp egna utan lägger livet-krutet på något annat härligt men ändå önskar njuta sensommarbuketter.
Det ätbara som vi kommer odla:
Squash
Brytböna
Purpurböna
Sommar- och Höstmorot
Rödbeta
Körsbärstomat
Sockerärt
Gul lök
Bondböna
Kålrot
Örter av olika slag (här kanske vi fuskar och köper på kruka och dundrar ner, brukar fungera ypperligt! ja förutom basilika då, den sår jag alldeles strax! och persilja till varmvåren.)
En del (!) av blommorna:
Rosenskära i alla möjliga utformningar; enkla, dubbla, hallonröda, bubbelgumsrosa och vita
Luktärter. Min favorit av trädgårdsblomster. Svårslaget! Ser fram emot att prova nya färger i år!
Solrosor! På barnens önskan!
Sommarrudbeckia. Den blir spännande, helt ny blomma för mig. Minns ej heller att någon utav mina trädgårdsfamiljemedlemmar drivit upp den?.. har du käre läsare någon erfarenhet, lätt eller svår?
Vädd, förstås! I olika färger.
Astrar! Åh som jag älskade dom maffiga, corallrosa, förra året.
Ringblommor
Blåklint
Och lite annat… men vi stannar där, för helt ärligt så vet jag inte exakt vad som kommer hamna i jord till sist. Vi kör på feeling. Allt som kan direktsås är ju så smidigt. Men blommorna som behöver förkultiveras ska vi ju också ha plats för någonstans.. så vi tar det som det kommer. Jag brukar belamra hemmet nog mycket i vanliga fall.. meen vad tusan, vi har ju en hel våning till i år att belamra!
”INGA DRÖMMAR ÄR FÖR STORA!”
Inte sant? Tänkte väl det.
Hoppas så att ni vill vara med och dela denna odlingssäsong med oss. Kanske blir det bara pannkaka och spektakel och hej och hå av alltihopa och vad vi då förmodligen lärt oss massor. Meen vi hoppas förstås på något slags mellanting av att lyckas och lära av ”lyckade missar”.
Jag blickar lite bakåt och landar, nivet. Veckan som gick.. den allra sista i januari!
Fylldes med HemmaMammaliv. Älskar av hela mitt hjärta. … och självklart är det va, vem som ska sparka hela rasket tillbaka uppför backen? .. mammakrafter är fräsiga grejer!
Jag rensade ännu en vrå. Tömde en bokhylla med både bebbeleksaker och annat som inte används. Och in i samma hörn fick vår nya (ärvd från svärisarna <3) träningsmackapär flytta in. Bertan sportade crosstrainern som ett proffs. Prinskorven!! Lika gullig som han stundvis kan vara bångstyrig just nu.
Vi njöt i både solen och fullmånens sken.
Vilade på sofflocket.
Hästade! .. och jag small av, av synen på små fotsteg bredvid små hovspår, i den pudriga snön. Nyper mig i armen.
Storebror ordnade fruktsallad till efterrätt, med vispgrädde till förstås. Och det var så fantastiskt gott. Vardagslyx!
Vi konstnärade oss. Jag försökte måla en liten skiss över trädgårdsdrömmarna 2021…
En känsla av depp och frustration sköljde starkt över mig. ”Nääär ska den här helsickes pandemin vara över!?!?!”. Så kände jag. Gör så fortfarande, förstås. Men att göra vad vi kunde för att pigga upp; kuta en tur, krama dom vi får, mixa blåbärssmoothie och micra gammbullar till mellis.. ptja det gjorde faktiskt susen och lindrade det yttersta.
Och så blev det helg.
Mitt mammahjärta svämmade över när jag fick den här bilden av Nathalie, mitt i vårt lagårds-skitgöra.. bild på Bertan när han var ute med en av deras kaniner.. hur gulligt!?
Vi avslutade veckan med lite av varje. Brorsorna snodde ihop en tigerkaka, vi bjöd över Pappa M´s syster med familj på utegrill och fika. Det såpskurades ett golv. Umgicks med hästar. Och somnades tidigt. Tacksam, är ett fjuttigt ord för hela alltet.
…
Över en natt blev januari februari. Vi möts till en måndag med nystartskänsla i dubbelbemärkelse. Jag känner mig lite trött efter ännu en idog vecka i ryggen. En idoghet där jag ännu sju dagar fått ge all min energi till dom och det jag älskar mest. Jag vet inte hur länge jag kommer vara i detta HemmaMammaliv, men jag vet att jag tar vara och njuter utav det som är, till fullo. Det är mer än gott, att idag kunna starta veckan mjukt. Vi bygger pussel, målar med vattenfärg och sörplar kaffe. Tar dagen som den kommer. Jag packar ner minstingarna i vagnen, bäddar om varmt. Det är sexton minusgrader och strålande sol. En långpromenad sitter gott. Skolpojken och konstruktörspappan är iväg på sina ”uppdrag” för ett slag och om en lite stund möts vi igen, strax efter lunch.
Vad önskar vi med denna vecka?
Vecka 5 och dess önskeplaner:
-Ta en dag i taget. Här och Nu:a. Andas friska februariluften. Rikta ansiktet mot solen. Lägga märke till, hur ljuset stannar, lite längre, dag för dag.
-Trädgårdsdrömma vidare! Nu finns en skiss över hur vi önskar utveckla vår trädgård och odling i sommar. Mannen är lika pepp som jag, menar att han inte är så haj på blomster men gärna står till hands med servande av traktorkörning av hästskit och andra handtag. Pepp i massor är han, på alla grönsaker! Så, ni hör. Det där kan bli ett roligt tillsammansprojekt! Vill ni kanse veta vad vi tänkt odla i sommar?
-Möblera det sista rummet uppe; långa korridoren. Vette katten om det blir så många möbler där?.. barnen bara ääälskar att kuta där fraaam och tillbaka, fram och tillbaka. Låter som en hel jord när man hör dom nerifrån. Underbart! Men någon enstaka möbel ska till, och ni får förstås hänga med på det och se hur det blir.
-”Dagmamma!” ..Ja, hurra! .. mys med en hop gullungar ena dagen.. och..
-Dejta med mannen, dagen efter! .. under denna date, då river vi tak. I det rum vi tidigare haft som sovrum, som nu ska bli matrum. Målet är att försöka finna ett gammalt locktak ovanför det innertak som nu är. Spännande!
-Go with the flow! .. just precis så. Hur många planer och önskningar vi än har, så är det livet som styr. Vi åker med. Är tacksamma för varje ny dag, tillsammans. Där alla tjavar osmärtande fram på sina små och stora ben. Värms efter utelek i ett hem som visserligen inte har det fräsigaste värmesystemet 2021, men som är vårt. Och det är varmt. Och tryggt. Och vi har kylskåpet fullt i mat, sängar med gosiga täcken att kura under och människor i kring i fall vi behöver be om hjälp med något… det sistnämnda är inte vår paradgren, vilket mest har att göra med att vi älskar att ”klara oss”, sliter gärna på och kämpar tillsammans.. men tryter det, då vet vi. Och det är sån älskvärd trygghet att ord ej finns.
…
Ta hand om er. Allt ni bara kan! Skapa livet. Allt ni bara kan! Dagarna som går.. det är livet.
Senaste kommentarer