GörA egen fågelmat!
(Inlägget är i betalt samarbete med Granngården)
Länge har jag lurat på om vi skulle prova oss på att göra egen fågelmat till småfåglarna, å himmel, så mysigt och enkelt det var, kan vi nu konstatera när vi provat! Ja, faktum är att vi redan hunnit göra fyra stöpor.. det är nämligen så himla trevligt och enkelt. Vänta ska jag berätta mer!
Allt man behöver är:
– Några lämpliga formar, (vi tog ett gäng olika kakformar)
–En plåt och ett bakplåtspapper att hålla till på är också finurligt.
-En sax och något slags snöre
–1 dl rapsolja
–250 gram kokosfett, som du köper i vanliga mataffären.
–En god fröblandning, som Vildfågelmixen vi använde från Granngården
Gör såhär:
-Smält kokosfettet tillsammans med rapsolja
-Blanda i fröna
-Låt blandningen svalna något, skeda sedan upp bladningen i formarna
-Vänta tills alltsammans stelnat
-Ta sedan ”fågelmatskakorna” ur sina formar, det går larvigt enkelt jag lovar!
-Gör ett litet hål med lämpligt verktyg och sätt ett snöre i innan du hänger upp godsakerna till småfågelvännerna!
Två bonustips ser ni här!
- Ge bort hemgjord fågelmat till någon du tycker om. Här ser ni vad barnen gav sin Morfar och Farfar i farsdagspresent. Tänker nu; vad sägs om fågelmat som liten julklapp eller gå-bort-gåva kring jul?
- Vill du ge fåglarna riktig julefest med både kaka och kärve? Haffa då också en kärve för endast 79,90 kronor på Granngården, HÄR!
Det är inte bara väldigt gulligt med små hjärtan och små sockerkakor där ute i vintriga äppelträdet.. det är också så otroligt uppskattat av småfåglarna!
En utav dagens höjdpunkter är att kika ut genom köksfönstret och speja.. fågelboken ligger redo så vi i farten i alla fall kan försöka lära oss några fågelnamn. Annars räcker det tusan gott med att bara titta ut och njuta. Av känslan att ha gjort gott, för några andra.
Hoppas du vill prova på att göra något liknande!
Vildfågelmaten, julkärven och hampasnöret finner du HÄR!
Kanske vill du se i film hur det gick till när jag gjorde denna fågelmat? Kika då HÄR.
…
Emmeli
Dagens Ord från idet.
Ur det vilsamma mörkret smög plötsligt något sig på, något som kändes väldigt bekant men också väldigt ”längesedan”.
Det var solen, som sken in i gammköket.
Bäst som det var fann jag mig stökandes i köket. Kokade bort blåbärsfläckar på ullsäcken, ullfilten och Lillminstings lilla nattasärk.. fläckar som blivit av blåbärssmoothie, för flera, flera veckor sedan. Slet ut den gröna trasmattan i Salskammaren och stuvade bort pelargonerna. Gick upp och ner för trappan, gång efter gång. In med ullstrumporna genom jordiga odlingsrummet, dumpade kruka efter kruka. Vände åter nerför, efter att med några hjälpliga drag med handen under var fot, ha fått bort den mesta delen av jorden. Fortsatte, i ullstrumporna, utan att passera en endaste sko, ut på bron, rätt ut i snön. Där ute fann jag lagret av skogsfynd, nämligen. Fyllde några krus med ris som jag och Bertil plockade i skogen härom veckan, men därefter inte orkat göra något med efter det, förrän nu. Rullade ut mjuka, ombonande vintermattan i Salskammaren. Och snodde lite snabbt ihop dom där kolasnittarna jag lovat en när och kär att baka till ett kommande familjekalas. En frisk långpromenad sedan.
Energi? En hoper ”andan faller på”. Lust. Inifrån. Och ut. Just precis så.
Så tänker jag på.. att jag mår så mycket bättre den här november, än förra och november innan dess.
Att det funnits plats det här året, för att ta hand om, inte bara alla andra, utan också mig själv. Tacksamheten till många, många ”bara vanliga dagar”, är enorm. Har nu varit i (så mycket det går i älskade suset, ni vet) total Novemberdvala, ni vet. Tänkt mycket, funderat. Gett mig själv lugn, som en gåva och klapp på axeln.
Blir gråtig när jag tänker tillbaka, till tiden för precis ett år sedan.. och året innan dess. Det var så, så intensivt. Jag var urslut i detta nu, för prick ett år sedan. Så matt, mestadels av all oro som hade varit och avsaknaden av återhämtning mellan alla utmaningar. Minns att jag kämpade på, stretade emot kroppens alla varningssignaler, svarade och tackade ja till allt möjligt, för att det var enklare än att behöva göra det skaviga i att säga nej… ansåg inte heller att utrymmet för att tänka på mig själv, fanns. Tyckte ändå att vi hade det himla bra, det hade vi ju! Men en söndagförmiddag i november 2022, efter en långpromenad, fann jag mig själv ihopdrösad innanför ytterdörren… yrseln som kommit och gått tidigare under året, eskalerade, så ledsna tankar tänktes, tårarna trillade nerför kinderna. Och jag minns inte var jag hade gått. Nu var tid för alla bromsar vi kunde finna. Tid att ta hand om lilla mor. På riktigt.
Den här tiden känns i år helig, ger mig lugnet nu allt som går, som en omfamning. Njuter av känslan av att jag har ”mer att ge”, men inte behöver bränna den energin.. utan tvärtom, vänder tillbaka, inåt, backar hem. Tankar på. Ännu mer. Samtidigt, som jag känner mig så stark. Och lugn.
…
Det är okej, om du inte förstår, alls, vad jag pratar om. Men till dig som kanske kämpar just, just nu.. är helt slut, känner hopplöshet och förtvivlan. Är i en period av livet där det faktiskt inte ÄR så lätt att bara bromsa och återhämta, precis som det var för oss. Till dig, så vill jag bara ge dig hopp. Det kommer bättre dagar. Jag lovar. Och du… ta hand om dig, nu. Det är inte egoistiskt att som småttingmor, roffa åt sig återhämtning, extra i perioder där extra behövs.. tvärtom! Det ger superkrafter, som precis hela familjen får njuta utav.
Så. Jag passar på. Att passa av. Med naturens vilofart, mörkret och den ymniga snön som en varm omfamnade kram. Mitt i novembermörkret serveras vi det vackraste av vinterlandskap och nyss tändes också en gnista, en vilja att dona, maka lite vinterfint, fundera inför advent och så, ni vet.
Fast, .. tillbaka till stickningen nu. Måtta med allt!
Tillbaka till idet nu. Solen har gått ner bakom berget igen. Ju.
Emmeli
Drömgårdsrapporten!
Det blev måndag igen! Efter en vecka som känts lite som ett töcken…
Veckan som gick, fylldes med;
Mycket god veckostart. Här hade vi precis kommit hem från glädjande femårskontroll och landade hemma på sofflocket sedan.
Det älskade Hemmaskrotandet. Och en trött mamma ur bild. Jag skrev en text, till er. Och vilken kärleksstorm jag mötte. TACK fina, fina ni.
En välbehövlig guldstund på ingång. Hade fyllt saftflaskan Fru B gett oss saft i tidigare i höst, nu fylld med vinbärssaften vi kokade för någon vecka sedan. Tog alla barnen och drog iväg..
Till drömtorpet och drömvännerna! Där vi i vanlig ordning blev så bortskämda, med både gott i magar, lek i timmar och hjärtegott mamma-babbel. Saffransvåfflor med vispgrädde och hjortronsylt. Kära hjärtanes, så gott det var!
Nu var veckan igång och läxor lästes och pyssel pysslades, i Salskammaren. Men i rummet intill, pågick plötsligt sjukstuga..
Mitt i veckan och ett stycke päron-team, som jonglerade vobb och diverse uppsopande av ”jädrans så tidigt vintern kom i år”-sysslor…. som att ta in studsmattan. Det brukar vi kanske inte ha gjort tidigare andra år heller, men nu var den snötyngd och ett jädra bök att få ihop. Till sist så. Check på den. Småcyklarna där under snön ligger fortfarande kvar. ”Tar det en annan dag, sa vi”……. är det bara vi som överrumplats av tidigt snöfall?
Blå timmen och en utav veckans flera helt ljuvliga motionsrundor i syn. Men nä, jag kände mig slut, inifrån och ut och skippade den, ändock så efterlängtade, löpningen. Jag gjorde vad jag ju lovat mig själv mer utav; lyssnade på kroppen. Och bara tjavade istället. Det var helt magiskt härligt, det med.
Någon jobbade på sitt tålamod och ”jitade”. Lade också till en hel hop med nya ord i sitt ordförråd. Så otroligt charmigt.
Det blev fredag och vi hade varit igenom första vågen sjukstuga. Ni vet, sån där småttingsjuka med feber som är och svassar mellan 40 och 41 grader och man gör allt, allt, allt för att lura ner febern och få lillungen att må så bra det går… att febern nu var borta, solen sken och det var fredag, var en hejdlöst härlig kombination.
Byggmästaren checkade av bit för bit på hönshuset. Nu är det dags att måla! Längtar så efter att fjäderbollarna ska få flytta in här i deras nya lya.
Dessa tu firade in helgen med en liten promenad. Dreamteam, där han där till vänster inte minns ett liv utan sin ponny.. som burits av sin ponnyvän sedan ett års ålder och liksom handskas med honom som om det vore det mest naturliga man kan göra. Noll rädd, med stor respekt och mycket kärlek.
Om den hästtokige morsan som själv drömt om häst sedan barnsben är sådär löjligt glad över delat intresse? stolt? ..och så till sig över detta dreamteam? – Ja. Ja. Ja.
Lördagkväll. Och sjukstugevåg två för veckan var i full gång. Nästa unge. Skyhög feber och dunderförkyld. Jag tog mig sedvanliga kvällsturen till djuren. Andades djupt och grejade med kvällssysslor. Då det varit så otroligt kallt senaste dygnen, så pysslades djuren om extra.. extra mat till samtliga och täcke på den minsta hästen, som inte är av lika härdig ras som stora hästarna. Här var klockan 23 och jag njöt ute i svinkylan och kolmörkret.
Sagolikt vacker och iiiisande kall novembernatt.
När jag kom in möttes jag inte bara av god värme utan också av bland det mest hjärtskärande en förälder kan tänka sig; en lillunge i storgråt, totalt otröstligt. Förtvivlad till fullo över att nu ena örat börjat värka också. Puh så maktlösa vi kände oss, jag och den skäggige. Öronont, på nivå smått outhärdlig. Inte många timmar sömn den natten. Inte alls, nästan.
Söndagmorgon… kaffekoppar och långsamt degande på sofflocket, i både bildlig och bokstavlig mening.
Jag drog iväg med Lillminsting på långtur följt av ”medicininköp”. Glass. I stora lass.
Många minusgrader och sagolik vinterdimma. Rimfrost och hästar som tuggade hö febrilt för att hålla värmen. Katter som studsade in genom dörren lika tvärt som dom kommit ut. Googlande av ”öroninflammation barn”. Gäspar på rad. Tacksamhet över att ena lillungen mådde lite bättre, hade lite mindre ont, medan vi konstaterade att nu tredje ungen, också fått feber. Tända ljus, varma täcken i finsoffan. Kura. Kurera. Alla tillsammans.
Där har ni oss. Så även nu. Måndag och ny vecka. Vi tar en dag i taget-tid pågår, mao. Med gott hopp!
Önskeplaner V.47:
-Pyssla om små sjuklingar! … har klarat oss så väl denna höst från sjukor, men se nu slog sjukstugan till och det med besked. Hög, hög feber, dag efter dag.. snörvel, röda, röda ögon och småhosta. Och så öroninflammation till på köpet för (än så länge bara) ena lillungen. Puh alltså, mitt mammahjärta. Så jobbigt när barnen är sjuka.
-Göra sjukstugan så mysig vi kan! .. ja det ska vi, tusan!
-Baka! Har lovat att hjälpa till med bakning inför helgens släktkalas. Är inte sjukstugan för eländig så är baka en himla trevlig syssla i alla lägen, tycker vi.
-Planera och ställa för en himla, himla mysig kampanj som jag ser mycket fram emot. Sen ska det då fotograferas, filmas, redigeras, skrivas… och så vidare. Kul!
-Möta sista helgen i november!
…
Önskar er och oss en god novembervecka, trots trötta tider, härjande småttingsjukor och så vidare. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. <3
Emmeli
Novembersinnet på Sofflocket.
Det är inte klokt, vad trött jag är just nu.
Är jag verkligen samma människa som den där som bara tills för någon vecka sedan, med lätthet gick ann så dant? Många, många timmar om dagen. Som med (nåja, hyfsat i alla fall) lätthet nattasuddade.. OCH klev upp tidigt om morgonen? Samma människa som nu i mitten av november gör några få knop.. för att sedan belöna mig med en lika lång stund på sofflocket. Vilar och tom-glor så ofta jag kan. Behöver sömn och mera sömn. Ja, det är jag, både ock.
Kan vi bara ta hundra procent Vintervila nu?, mumlar jag för mig själv. Och skvätter vispgrädde kring morgongröten. Vem bryr sig i sallad och annat sånt där fräääscht? Nej, ge mig gräddigt och fett. Sånt man behöver när man ska orka hålla värmen i idet, hela vintern.
Det är samma visa. Varje år.
Och jag välkomnar hela alltet, med hull och hår. Sommartidens energiknippe har byts ut, mot Vintervilans Björnmor. Så är det.
Samtidigt som jag sitter där med kaffekoppen på sofflocket, låter röran breda ut sig i hemmet där ungarna går fram i lek och bus, så smygscrollar jag en stund på instagram och möts av hundra stycken olika julpyssel, sätt att göra lussebullar, snitsiga girlanger och annat härligt… trots att det bara är mitten av november. För en sekund får jag andnöd. Sen skärper jag till mig. Nog för att jag älskar att pyssla och dona, men jag kan inte göra allt det där, då får djur och barn stå hungriga..
Vet ni. Ibland känner jag mig så lurig, som finns här i sociala medier-världen… en värld som jag tror, om den används fel, kan göra oss så ont. Stressa oss, alldeles i onödan. Känner mig lurig.. som på ett sätt vill att ni ska se och läsa det jag sänder er, fastän jag helst vill att alla bara ska släppa sina skärmar, andas djupt, sänka axlarna och uppleva livet. Men mitt i allt, är det också snitsigt, att kunna nå ut till så många av er. Med just det budskapet. Påminna. Om att livet är här. Och nu. Och så vidare, ni vet. Jag försöker att förmedla ett Här och Nu, en stund att landa. Peppa till att våga gå sin alldeles egna väg genom livet. Ge inblick i ett gårdsliv, bland en hoper ungar. Livet. Jag hoppas att denna bubbla känns god hos er. Annars är det fel plats att vara på. Tänk så, välj det ni mår bra av.
Tänker på snabba inspirationsklippen jag just scrollade förbi. Att allt ska gå så förbenat fort nu? Ingen har ro att titta klart annars? Här inne, här är alltid lugn och ro. Därför älskar älskar älskar jag denna lilla blogg så oerhört.
Svammel, svammel..
…
Andas djupt och landar i mitt igen. Bort med telefonen. Funderar vidare. Denna kommande advent-, och juletid, kommer jag i vanlig småttinglivsordning, att lyssna på livsläget, tänker jag. En stunds snölek med barnen till, men kanske någon inne-jul-syssla mindre, är fortfarande min prio-ordning. Ja och glöm inte galoppen genom skogen, springturerna och stunderna av skrotlyftande. Att välja, är att välja bort. Sådetså.
Vettet landade åter. Puh. Nu är stunden på sofflocket slut. Novembersinnet har sagt sitt.
Emmeli
Drömgårdsrapporten!
Så var det måndag igen!
…Jag stannar upp, blickar lite bakåt, samlar mig.
Dags för en Drömgårdsrapport, mao.
Veckan som gick, fylldes med;
Måndag. Surväder. Älskade HemmaSysslor.
En gång under veckan såg vi en glimt sol.
Det var helt magiskt. För oj som min energi var låg denna vecka. Jag vet att jag orkar mycket ändå, men jag är långt ifrån ”Sommartidens energiknippe”, just nu. Som sig bör. Lyssnar på det så mycket jag kan. Blir ändå lite frustrerad stundvis. VILL ju så mycket, ni vet…
Läxläsning! .. och kaffesörpel bredvid en hoper garnnystan. Lilla B undrade nämligen om hans halsduk snart är klar.. så det är sannerligen dags att börja med den. Just sånt mys jag är pepp på nu men nix, inte har sådär jättemycket utrymmemför, förstås. Men ändå, småstunder av stickning, så himmelens härligt ju!
En nybadad liten människa som undrar varför i hela friden småtårna är så skrövliga efter badet. Lilla vän. Så mycket att upptäcka.
Efter att ha susat till stan och gjort några ärenden, var det himla gott att komma hem sedan. En tur till skogen var precis vad vi alla behövde då. Vi fann bland annat lummer, som ni anar.
L I V E T PÅ EN PINNE. Skogen. Så, så själagod. För både stor och liten.
Så blev det plötsligt fredag.
Dagen där jag skulle ha hunnit jobba i kapp med en massa saker, men regnet vräkte ner och fotoljuset var ooobefintligt och jag kände mig inte alls på banan och sannerligen inte in the mode för att ställa mig framför en kamera, så nä det gick bara inte. Jag la ner det projektet. M fick byggtid i hönshuset istället och jag hängde med barnen. Till kvällen möttes vi upp allihopa i ett nystädat hem.. Bonde Söker Fru-marathon i Salen, himla mysigt. Lill-Olof satt i Salskammaren intill och grejade med kulbanan.
Lördag morgon! … och synen av någon som sovit länge och gott och vaknat med ny energi… dessutom hade iskalla spöregnet nu gett upp och ner föll ljuvlig snö. Helt underbart! Nu är jag så redo för det vita. I mitten av oktober kändes det lite, lite tidigt… jag behöver en hop blyertsgrå dagar för att landa i november… men oh, så gott det känns nu.
Till grannbyn vi drog senare, för att heja på älskade Storebror S..
För jo, sedan någon månad tillbaka är det här en ny kär pusselbit för oss alla och särskilt vår förstfödde; Hockey! Pappan som spelat i många år, får uppleva islivet som pappa och tränare nu. Otroligt roligt alltihopa!
Jag och minsta trion var hejjaklack tills Lillebror behövde långlura i vagen, då susade vi hemåt… medan han sov, passade jag på att göra ett nytt försök med fotandet/filmandet av jobbet jag lagt ner dagen innan. Och vet ni, nu gick det som hejsan. Ni vet, ibland behöver man bara släppa saker.. lägga ner.. ta nya tag en annan dag. Jag är inte den bästa på att ”ge upp”, därför så glad att jag gjorde det, den här gången.. svårigheten är väl kanske att veta när man faktiskt ska ”ge upp för stunden”, ta nya tag en annan stund.. och när man faktiskt borde kämpa på, lite till…..
Söndag och Farsdag. Älskade Pappa M blev uppvaktad av oss hela gänget.
Farsdagsfrukosten. Med hela gänget samlat, nybakta mammabröd, bullar och varmt kaffe..
Jag kan inte tänka mig något mysigare än det här. Skulle vara om vi hade en eldstad av något slag i det där rummet… så vi kunde tända en eld och omfamnas av govärmen… det, är verkligen en dröm.
Ut det bar sedan, för djursysslor, snölek och senare utelunch. Vinterns första järnmackor grillades. Varm choklad i småmuggarna..
.. och kaffe i träkåsorna, vilket var vad som gömde sig i pappans farsdagspaket.
Resten av söndagen var ett endaste gott farsdagsfir. Först av min älskade Pappa hemma i barndomsbyn, följt av firande av kära svärfar tvärsöver lillvägen. Det är så förbenat lyxigt att ha dessa människor i vårt liv. Så nära, på alla sätt.
Och det var den veckan, det.
Det känns gott med en ny vecka nu.
Känslan efter jourveckan är alltid densamma. Puh. Frihet. Det äär sånt meck med den där jour-pusselbiten. När M har Brandisjour, är det jag och barnen som sitter ihop konstant. Älskar ju det, men i alla fall någon liten stund på veckan mår jag så himla bra av en friskluftstur, springandes/promenerandes, bara jag…det är inte alla jourveckor jag känner såhär, men det där var verkligen en sådan. Jag hade verkligen behövt få tanka mig med i alla fall en bara-jag-tur… men sånt uteblir totalis under jourveckorna. Och det märker jag av, direkt. Energin dippar, opeppen kryper sig på, orken tryter. Just så, så är det. Det är ”inte bara”, alltid. Vill inte klaga, bara att ni ska veta att det inte alltid ”går av sig självt”, inte här heller. Mitt i det småkämpiga, är jag så tacksam. Varje pusselbit, är en del i vårt vardagspussel. Och vår vardag, den är vårt guld. Kämpigare veckorna, dom hör till, dom också.
Önskeplaner för vecka 46
-Pusta ut! ..efter en vecka med många bollar i luften…
-HemmaMamma! … jag ger dom mitt allt. Och är så tacksam över den möjligheten. Älskade barnen. <3
-Motionera! …kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att springa, rensa hjärnan, tanka ny energi. Ska ge mig ut på egen tur så fort möjlighet ges. Börjat veckan med ett tufft styrkepass! Det kan ingen jourvecka i världen stoppa mig från 😉 Är mig en kär rutin också, starta veckan så.
-Ta mig i mål med en deadline jag jobbat så idogt med senaste veckan… det blir några kvällar med kvällsjobb vi datorn, mao. Med vad, får ni se så småningom!
-Försöka hinna skapa trevligt innehåll till er... älskar ju att skriva och sända er post…Men jag vill leva som jag lär. Och just nu när jag haft någon vecka med lite lägre energi, så varken vill eller orkar jag slå dubbelknut på mig, för mycket. Tänker som sagt, att jag vill leva som jag lär. Att vi ska utgå från livsläget som är. Uppskattar så, att ni då ändå så troget hänger kvar.. trots veckor där det blir glesare mellan posterna. <3
-Träffa Fru B och småfolket! .. längtar omåttligt.
– Ha Novemberhelg! … drömmer om en lugn helg.. där vi bara ”pang tjong” blir typ-klara med hönshuset? Det bygget känns så drygt nu när det är kallt och mörkt.. men det måste göras.
…
Okej, häpp häpp, PEPP PEPP! (säger till mig själv lika mycket som till dig, min vän!).
Nu gör vi den här novemberveckan till vår, så härlig det bara går!
Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Så hoppas jag att vi hörs alldeles snart igen!
Emmeli
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
