En ny morgon tillsammans med alla barnen. Känns som den största av gåvor, varje dag.
Kaffebryggaren harklar sig samtidigt som vi sveper gröt och yoghurt och mjukmackor. Det är ganska så geggigt till sist då han till vänster om mig har en tendens att avsluta måltiden med att KASTA iväg resterna, dit dom vill, med vinden. Storasyskonen skrattar gott åt sin Lillebror.
Efter dagens första diskröj, går vi ut på gården. Det är strålande sol och vi har hela dagen framför oss. I lagården är jag nästan överflödig. Lillebroren står och öser foder i hinken. Lillasyster skruvar på vattenkranen och Storebror håller i vattenslangen så vattnet hamnar i värmebaljan och ingen annanstans. Hästar kommer och säger hej. Och mumsar vad som bjuds.
Dagen fylls med livet. Vårvinterdagen är mer än god. Vi kilar in för lunch och semmelfix.
Tar fram semmelbullarna från frysen (vi bakade alldeles vanliga vetebullar, där smöret var rumsvarmt och förstås hivade vi i ett par ägg i dubbelsatsen deg också).
Snor ihop Mandelmassa (Mixa 200 gram sötmandel och 200 gram florsocker till så grovt hackat du önskar och rör sedan i två äggvitor. Kart!) och vispar grädde.
Gojsar ihop innanmäte från bullarna, mandelmassa och en skvätt grädde som jag fyller semlorna med. Spritsar grädde och duttar på locket. Pudrar till sist lite florsocker över. Så, klart!
Vi stoppar semlorna i kylskåpet innan vi ger oss ut igen. Klädkaoset i hallen känns inte ett dugg jobbigt. Vi viiill så gärna ut. Till eftermiddagen kommer älskade Mammamormor och Pappamorfar. Jag får presenten att ge mig ut på egen tur, något som under jourveckor ju inte kan ske egentligen. Så gofikar vi tillsammans. Chokladbullar till vissa. Semmelbakelser din andra.
Hujedamig så förskräckligt gott.
Skulle ge er alla en varsin gräddig semmelbakelse från ”Drömgårdens Semmelbageri”, om jag bara kunde. Ofta slår det mig, att den här lilla bubblan inte vore något utan er. Tack för att ni läser och finns här.
Norpa åt dig den där, i tanken i alla fall!
Så efterlängtat, himlagott litet bakverk!
Magarna står som tre hörn. Vi pustar ut, där i solbadande hemmet med skavanker i oändlighet, lika många som kärleken är stor till detta gamla timrade hus. Så kramar vi älskade fikagästerna om och om igen innan dom susar vidare, hemåt lilla byn.
Solen tänker snart gå ner bakom berget, men vi ger oss ut en tredje sväng. Ljuset ger oss alla sån energi. Vi gosar med hästarna, möter pappan som kommer hem från jobbet, tar ut lilla ponnyn på promenad-, och joggtur efter lillvägen. Till sist går vi in genom den där tunga ytterdörren jag alltid är så rädd ska klämma någon litens finger. Känner tröttheten krypa fram, på det där sköna sättet. Efter en dag med massor av friskluft. Vi lagar middag. Samlas kring bordet. Det var inte en minut för tidigt som samtliga fick mat i sina magar. Kurr och gäsp. Och snart väntar nattasagan…
Vi landar i måndag och på sin plats, en liten tillbakablick på veckan som gick, innan vi landar och blickar framåt!
Vi startade med Tillsammansmåndag i vanlig älskad ordning. Vi spelade hockeyspel, friskluftande oss och spelade fia med knuff tillsammans. Magiska stunder!!
Jag tog min premiär-ridtur med Fjödur. Turen gick fint. Galoppen över snöiga åkern, var magi. Vad som hände vi sadlingen (att F blev rädd, slet sig, hamnade ut på mellanstora vägen och orsakade smärre hjärtsnörp i några sekunder..) det låter vi hamna i kapitlet ”sånt här händer när man är en rädd liten Fjäder som hamnat på ny plats, bortryckt från sin trygghet, och nu med alllllt och alllla nya för honom”. Pappa M grejade med vår lilla högt älskade hästpojke och från att vi första dagarna knappt kunde klappa F, så har det redan hänt mycket.
På tisdagen hade jag och alla barnen Kulturdag. Jo, jo! Vi tjavade ner på byn med små och stora ben, hamnade i mamman och pappans ”gamla giftasfestlokal” och bjöds in till en underbar föreställning av den bästa Kulturskolan på jorden. En Musikalisk Resa bjöds vi!
Sen knatade vi hemåt och jag bjöd älsklingar på våfflor och nykokt hallonsylt. Tror ni på barnajubel?
Barnen hade lekstunder långa och röriga som jag vet inte vad. Men jag ÄLSKAR det. Är absolut en städnissa som älskar ordning och reda. Men lika mycket älskar jag synen av och ljuden från barnen när dom är inne i en riktigt härlig lek. Ordning räcker om jag har en stund på morgonen och kvällen innan natten.. där emellan ser det mer eller mindre ut såhär i hela hemmet. Barn ska få leka. Sådetså.
Nej, gråt inte. Det gjorde inte jag. Jag skrattade rätt gott, faktiskt när jag hade omplantering. Av mina ”övervintrade pelargoner”. Superfrodiga redan nu. Verkligen.
Jag gjorde två rysligt fina loppiskap. Kandelaber och söt kopparkittel.
Jag tog en utav Bertils långa sovningar till att sitta ute i vårvintervädret som likande april, för att jobba mig genom mailkorg, skriva utkast för samarbete osv.
Bertilen åt äpple ute i stormen och hade två kompisar som inte alls var intresserade av sitt granris utan på sitt sätt bönade om bad. Om äpplet, förstås.
En endaste femtimmarssväng var storasyskonen på förskolan. Och det räckte för att haffas av Herr Äckelsjuka. Det är tusan inte en schyst tid, Vabruari. Lilla hjärtat. Så tapper. Och tack och lov en lindrig variant och med ingen annan i familjen som blev sjuk.
Fjödur fick stanna själv i hagen för första gången medan dom andra två hästarna var på tur med alla familjens människor. Det var hopp i luften. Magis-snusket verkade ha coolat ner sig, Juniflickan var piggare. Alla var ute och tjavade runt åkrarna, solen sken och det var goood fredagsstämning.
Hade aldrig kunnat ana hur trevligt det här hästlivet skulle bli, där samtliga är så involverade.
Helgen inleddes med hästtur följt av fika ute på bron. Helgen blev så mysig. Fylld av sånt vi tycker om. Framförallt; frisk familj. Endast någon snorkråka som vägrar ge sig iväg. Tacksamt!
Vi avslutade veckan med stort Vetebullebak, jag och barnen. Den ni! Svettigt som ett gympapass! Men så himla trevligt.
Och mitt i allt där vi höll på att baka blivande 6-årskalasbullar, så kom jag på att ”men jädrans!! jag rullar några släta bullar också så haar vi ju semmelbullar till på tisdag!! hurra!!”
Farmor och Farfar kom och grillade korv med oss och provsmakade nybakta bullar. Så gott veckoavslut!
En vecka fylld med livet.
…
Nu väntar den sista februariveckan på oss…
Veckans planer:
-Mysa skiten ur sista dagarna av februari. Hujedamig som vi varvat med sjukor bland samtliga familjemedlemmar sedan sista veckan i januari. Vi satsar på hemmamys med små kära besök här hemma under veckan. Försööker hålla oss ifrån baciluskorna… och har det gott på kuppen, förstås!
-Gå på Utvecklingssamtal för Storasyskonen.
-Fira Semmeldagen! Längtarrrr! Det blev ju liksom inget finfika i helgen som var men semmelbullarna ligger beredda i frysen.
-Sända er hälsningar. Tänker mig ett inlägg med En Liten Vitaminkick! En hälsning med ritningen av Foderbordet till hästarna som så många frågat om. Och känner jag livet rätt så bjuder det på sina inslag utan att jag kan planera. Som det ska vara, tänker jag.
-”Leka” med hästarna. Varken jag eller M är ute efter någon ”härskande” position gentemot våra hästar. Vi vill mer än så. Vi vill skapa er ralation, en vänskap och en vilja där hästarna har lust att samarbeta med oss. Vi använder oss av ”De sju lekarna” (googla du som är intresserad) väldigt mycket. Just nu är jag och Lilla Fjädern alldeles i början och han är en fortfarande ganska ung, väldigt känslig själ som tycker det mesta är jätteläskigt. Så just nu jobbar jag stenhårt för att visa honom att så ej är fallet… tålamodskrävande, milt sagt. Lika utvecklande och en helt fantastisk känsla för varje steg framåt.
-Unna mig en tur till Blomsteraffären nere på byn. Hoppas att dom fått in några Mårbacka! Ni såg ju hur mina såg ut.. jag behöver nog fylla på med någon fräsching, haha!
– Njuta av livets guldstunder. Alla dagar är inte balans och superhärliga, rakt igenom. Ofta, så bjuder dagen på lite av varje, eller hur? Men med gott fokus och positiv inställning, så kan mycket påverkas till det bättre.
-HemmaMamma-njuta. Små härliga stunder tillsammans med dom där tre som är halva-halva mannen och mig. Älskar att få vara med.. mitt i samtalet ute i hästhagen tillsammans med vår femåring, .. när han pratar om hur mycket han älskar hästarna, för att i nästa sekund fråga ”vad är en stjärna egentligen?… är solen en stjärna?” varpå jag vässar mina geniknölar och försöker svara på allt så gott jag bara kan. Jag nyper åt mig av pysselstunden med Juniflickan där hon plötsligt avbryter och säger ”mamma..? jag ÄLSKAR dig!”.. eller goset med den där lilla plutten som nu är närmare 1 år och 9 månader som ena sekunden hänger under mammas underställströja och sörplar mjölk, nästa kastar yatzytärningar och försöker hänga med i spelet och tredje sekunden säger ”mamma? Klaaam!” och ger mig den mysigaste kramen jag kan tänka mig.
Önskar er en fin sista februarivecka! Ta hand om er. Som alltid; – allt ni bara kan!
Som jag, tillsammans med mannen och världens bästa musikhögskoleklass, åkte till Gambia. Bara jag blundar, så minns jag så mycket, så väl. För att nämna något; känslan, av den där lilla handen i min.
Dom där tre veckorna, blev något jag aldrig kommer att glömma.
Vi reste iväg i syfte att få ta del av en helt annan musikkultur än den vi är vana här i Sverige. Vi hamnade i den lilla byn Njawara, på andra sidan Gambia-floden, nära gränsen till Senegal. Där bodde vi i hyddor, bland savann och torr,torr stekhetta. Som ni förstår blev denna resa så otroligt mycket mer än bara en musikupplevelse.
Med noll klockslag att passa och ingen som helst svensk vardagsstress överhuvudtaget. Gavs vi tid för vidgande av våra livs-perspektiv.
Bland denna hutlösa fattigdom. Fanns en otrolig generositet, öppenhjärtighet och kärlek. Där och då bestämde jag mig att jag minsann inte tänkte låta stress och ekorrhjuligt vardagståg förstöra livet.. och jag ville också lära mig att alltid kunna säga ”stanna på middag, vetja!” till den som knackar på vår dörr, fastän vi kanske inte lagat så väldans mycket mat. Det räcker. Det räcker alltid till fler än man tror.
Vi här på Drömgården kan säkert i vissa fall verka bakåtsträvande. Med en mor i hemmet veckans sju dagar, till exempel. Och tänka sig, ingen padda (!) äger vi heller…! Men.. Vi lever helt och hållet en av oss själva skräddarsydd Drömvardag. Jag, mamman, är hemma med barnen men jobbar också hemifrån. Och pappan, är inte alls iväg fem av sju dagar, utan spenderar även han mycket hemmatid så vi slutligen maxar vår Tillsammanstid och kan ge våra små en mjuk och stressfri barndom.
Vi bor i ett land där vi föds in i lyx. Som lätt kan gå till överdrift och fotfästen tappas bort och ohälsan är ett faktum.
Vi vill ge barnen en uppväxt på denna gård, bland syskon och djur. Nära och kära. Tid för kompisar och vidgande vyer får dom också. Men framförallt, tid att få vara barn. I lugn och ro.
Tid, är allt vi har. Vår stund här på jorden. Att pengajobba sig bittra på livet, är INTE vår melodi. Vi har förmodligen mycket mindre pengar än många andra, men det är skit samma. Höga inkomster imponeras vi noll utav. Man kan ha det så vansinnigt bra, i alla fall!
-Gambia, gav både mig och M så mycket. En pusselbit på vägen, hur vi skapar livet idag. Där fanns fattigdom, javisst. Men också, en så stor rikedom. Värme, gemenskap, kärlek och ömmandet om varandra. Lyckan över dom i sin enkelhet, goda stunderna.
Vi bodde i hyddor, åt mat lagad över öppen eld, gick på toa tillsammans med paddor, ödlor och fladdermöss hängande i taket. Ibland gick det till och med att spola……
Jag försökte beskriva för er..
–”Vi vaknade om nätterna av åsne-, och hyeneskriken. Av fågellivet utöver det vanliga och, ej att förglömma; ”böneutroparen” som sjöng(Läs: skrek) ut sin kärlek och tro med det galnaste vibrato på rösten du kan tänka dig”.
Vi dansade oss svettiga.
Och jag höll om dom vackra barnen.
När vi kom hem till Sverige igen, skrev jag såhär:
”Det går inte att förklara, beskriva eller berätta, så att någon som inte varit där kan förstå. Förstå; hur vi har haft det,vad vi har gjort, vad vi har upplevt,hur dom har det.. i den där delen av världen, som är precis samma värld som den vi lever i, men som är så olik, så olik. Den ”rika delen” (Läs: Exempel Vi i Sverige) har något som den ”fattiga delen” inte har;pengar till mat,skola och husrum. Men dom har något som vi inte har; en oändlig tacksamhet, glädje och familjekänsla som inte går att köpa för pengar. Jag erkänner. Jag har fått mig en rejäl käftsmäll. Ja faktiskt. Än hur tacksam jag tycks mig vara över livet här i Sverige. Jag kan muttra över småskit. Det kan jag. I Gambia, där muttrades det inget. Möjligtvis om vattnet i brunnen var slut, eller om det inte fanns mat för dagen eller om man inte hade råd att betala skola för sitt barn”.
Att vandra genom byn. Gjorde mig till en blöt fläck.
Vi besökte skolan, där avgiften för ett skolår kostade 45 dalasis. Ca 10 svenska kronor. Det var mååånga, många som inte hade råd att ge detta till sina barn. Förstår ni!? 10 kronor. Vi studenter var rika jämfört med alla där, så våra slantar som vi samlade ihop till skolan, blev för dom en stooor,stor slant. Vi hjälpte många. Vilken känsla!
Vi besökte byns klinik, där den vanligaste dödsorsaken är malaria. Där kom vi, utrustade med varsin, exakt uträknad, dos av malariamedicin och med myggstift upp till tänderna. Lyxiga Vi.
Vi tågade över savannen i 40-gradig värme och steksol. En gång för att (förmodligen inte den på bilden?) gå på bröllop. Det liknade inte mitt och M´s bröllop. Om jag säger så. Vi vandrade genom byar och plockade upp folk efter vägen. Vid varje stopp blev vi inbjudna till deras hem. Vilket kunde bestå av en järnställlning till säng. När alla hade fått en plats att sitta på, då bar det iväg mot nästa hem. Det var en del ur ritualen, Bröllopet. Trots att folket hade det så knapert, så var dom glada.
Jag bar runt på småbebbar kors och tvärs. Hur gullig bebbe? Iklädd min uppsydda dress, som min storasyster lånade av mig till ett jobbuppdrag för några dagar sedan och som var vad som gjorde att jag blev så enormt Gambianostalgisk dessa dagar.
Vi fick lektioner, i och av, fyra olika afrikanska stammar. Det har varit magiskt. Sjunga spela och dansa. Många utav trumrytmerna sitter i händerna och kroppen ännu.
Vi sov under bar himmel, med ett fågelspel som inte går att beskriva. Och med den där böneutroparen…. som förresten inte heller går att beskriva.
Jag förvandlades till gambian tillsammans med två utav männen i mitt liv. Världens bästa M och vår bästis-E.
Vi klappade krokodiler.. och efter tre veckor åkte vi hemåt igen. Med en resa i bagaget som visade sig förbli magi för kropp och själ. För alltid, tror jag.
Minns förstås också att för första gången känna hunger, på riktigt. Minns våra 40-gradiga febertoppar, magkatarr ifrån avgrunden och blåsor fulla munnen. Minns den där natten när jag baddade mannens panna med vatten.. M var så sjuk, så sjuk. Och vi var cirka fyra timmar från någon civilisation och sjukhus.
Vi avslutade resan med ett dygn på ”lyxhotell”. Innan vi åkte resan hem. Och landade. Hemma.
Med en Tacksamhet, oändligt stor. Redan då. Som 22-åringar och hemvändande musikhögskolestudenter. Nu, sju år senare, med resan som ständigt bor i hjärtat, så tacksamma över att vi får leva här. På vår gård. Vår plats på jorden. Med en trygghet, så stor.
Tänk, om livet på jorden, fick vara lite mer rättvist? Tänk, sån lycka att vi, vi och ni, får leva här i vårt land? Ja, tänk…
Bortom sjukdomar, skador och sån skit, ni vet. Så har vi det väldigt bra, eller hur? Vi borde inte klaga, aldrig någonsin. Men mänskligheten måste få göra sig påmind, självklart!! Men, att alltid ha ett vidgat perspektiv i rockärmen.. det är bra. Tror jag.
För alldeles strax två veckor sedan, gjorde vi storkok av ”Kreolskans gryta”, som vi kallar den. Bjöd nära och kära på. Så himla lättsam att laga mycket utav. Så god!! Minst lika god dagen efter, dessutom. Ni måste prova om ni inte redan gjort det! Det här är en klassiker som är perfekt att ha i kockiga rockärmen!
Kreolsk Gryta!
Du behöver (till 6 portioner):
500 g fläskfilé
2 msk smör
ca 240 g kabanoss
2 röda paprikor
1 vitlöksklyfta
5 dl vispgrädde
2 dl köttbuljong (vatten och tärning eller fond)
1 dl cornichons
1 dl urkärnade svarta oliver
1 dl syltlök
3 tsk majsstärkelse
salt
peppar
Till servering
1/2 kruka persilja
ris
sallad
Gör såhär:
Putsa fläskfilén och skär den i strimlor.
Bryn köttet i hälften av smöret i en gryta och lägg upp på en tallrik.
Skär korven i slantar. Dela, kärna ur och skär paprikan i bitar.
Stek korv och paprika i resten av smöret i grytan. Pressa i vitlöken och rör i grädden och buljongen.
Skär gurkan i mindre bitar och dela oliverna.
Tillsätt köttet, gurka, oliver och syltlök i grytan.
Låt koka upp och sjuda i ca 10 minuter.
Rör ut majsstärkelsen i lite vatten och rör ner i grytan.
Smaka av med salt och peppar.
Till servering: Hacka persiljan grovt och strö över grytan. Servera grytan med ris och en sallad.
…
Nu står snart helgen för dörren och jag längtar. Har varit såå trött denna vecka. I morse vaknade jag och kände mig som Sju Svåra År. Fast med ett litet leende på läpparna. Som barnen ger mig. Bara av att finnas till. Och också dom där djuren ute i hagen som jag ej med ord kan beskriva, hur gott dom gör mig.
Satt där med frukostdisken i kring. Snorfläckarna från småtting på armen. Kattkräkan ute på bron. Kissiga sängen från Lillebrors läkande blöja. Torsdagskladdiga hemmet. Apförkylda morsan. I kombination med tre älskade, superpigga barn. ”Kaffe på den?”, sa jag till mig själv. Och tänkte att ”nu gör vi torsdag av det här”. Och vi har haft världens bästa mysdag jag och barnen. ”Åkt med” och anpassat oss till livet. På toppen fick jag susa iväg med min Isprins och galoppera skiten ur åkrarna runtomkring oss. Oj, oj, oj..
Tänker nu krypa ner i renbäddade storsängen, i nystädade hemmet, bland nybadade barn… visst låter det ljuvligt? Det är det också. Minus, att lilla J nog blivit fångad av Herr Äckelsjuka ikväll…. oboy.. oboy.
(Inlägget är ett betalt samarbete med Impecta Fröhandel)
Det är februrari, midvintern är förbi och kvar väntar vårvinter, våren, sommaren… det pirrar i magen när jag tänker på det. När ljuset återvänder känns det varje år som att födas på nytt, eller hur?
Jag sitter här mot söderväggen, med toddlern sovandes i vagnen. Pustar ut efter barnvagnsturen och njuter av solen mot kinden. Visionerar. Drömmer. Om hur min trädgård ska få glädja oss, sommaren som kommer.
Ätbart och blomstervackert. Älskvärd kombination.
Snart stundar odlingstider och om några veckor sätter jag dom allra första fröna i jorden. Blir alldeles mjuk i hjärtat av tanken. Trädgården är så oerhört god för mig. Är du också trädgårdsmänniska?
Jag är dessutom så oerhört stolt över att få vara sändebud å Impecta Fröhandels vägnar denna odlingssäsong.
Resan är målet, eller hur? Det är inte just slutresultatet som är det allra viktigaste, än om den där ljuva trädgårdsbuketten är magi. Allt påtande på vägen, gör så gott för själen. Lovar! Ni kommer att få följa med mig (här och på instagram @dromgardsliv) i allt från mina fröinköp, till försådd, första fröna i jorden, mina små trädgårdsknep, vårt odlande och skördande. Fantastiskt roligt, då ni ju vet sedan alla mina trädgårdsår, att Impecta är varifrån jag alltid beställt och beställer. Jag är en nöjd kund, med andra ord. Och kan med handen på hjärtat tipsa er, om ni också vill beställa fröer eller annat till trädgården inför sommaren, att göra det från Impecta.
Jag, är lååååångt ifrån någon trädgårdsexpert, men jag älskar blommor, älskar att lära mig och blir lycklig av hela alltet. Mycket möjligt att jag kanske sår en fröpåse men inte lyckas ett dyft med den… och vad gör det? –Inte mycket, alls. Till nästa gång kanske jag fått i knycken, tänker jag. Med dom orden sagda, tvivla inte på dig själv om du också vill ge dig in i trädgårdspåteri. ”Vi kan ju inte kunna saker förrän vi har lärt oss dom” säger jag till barnen, när någon av småttingarna misströstar över något dom inte kan, på en gång.
Och att så och odla, är så basic det bara kan bli, faktiskt. Det handlar om Livet. Så naturligt och oknussligt. Så magiskt, att se ett frö gro och växa till liv.
Från och med idag, 19/2, till 1/3, har impecta kampanj med 3 för 2 på utvalda ettåriga sommarblommor.
Det finns så otroligt många söta sommarblommor. Förså om några veckor, njut av att se fröet gro..och till sommaren när du står där med din alldeles egna trädgårdsbukett, så lovar jag att du känner pirr i magen!
Mina favvisar; luktärter!
Praktvädd är också en favorit.
Andra favoriter. Blomstermorot däremot, är ny för mig i år, men ser så fram emot den. Och pionsvallmon, åhåå så vacker!!
Det finns massssor av andra blommor för försådd också ,förstås. In och njut och botanisera bland allt härligt. Nu kör vi! Mot Trädgårdslycka 2020!
Hej där, Lilla welshponnyn Chippen! En cool, obrydd, lite avvaktande men efter tid och kärlek, väldigt gosig och trevlig 15-årig man. Han gör våra barn lyckliga, varje, varje dag. ”Mamma! Hästar är så härliga djur”, säger femåringen och är lyrisk över hela alltet. Att låta honom mocka skit är ungefär som att ge en godistokig en godispåse.
Och så den där mannen. Ikran, det norskfödda, otroligt kraftiga 11-åriga kallblodet, Döle-pojken (Sveriges motsvarighet till nordsvensk brukshäst) . En hästpojke som är trevlig, makalöst social och S Å VACKER. Gå till honom med vilket skoskav i själen du än har, borra in ansiktet i hans manke, pussa mulen..och han lindrar och gör dig lycklig. Jag lovar! Seen om du ber honom att gå ut på tur med bara dig, dåå kan strejk uppstå… vilket det gjorde för oss, smått brutalt i början, men som mer och mer landar i att jag och M är hans ledare och I litar mer och mer på oss. En häftig resa och utveckling att vara med på.
Ikran träffade vi i höstas på samma gård som Chippen. Det var han som gjorde att Den skäggige plötsligt hade ett klappande hästhjärta. ”Det här blir ju din häst!”, sa jag till M efter första mötet när M var stensäker på hästen, men inte jag. Jag tyckte hästen var vacker inifrån och ut, men kände spontant att … ”det är NI som matchar till hundra procent”…
Så landade dom två hästpojkarna här hos oss. Jag, med massor av islandshäst-, och ganska-mycket-brukshästerfarenhet i ryggsäcken men med en känsla av ringrostighet deluxe. M, med en hästuppväxt inom familjen i ryggan och sitt coola, coola lugn som alltid. Tillsammans började vi en Hästresa. Vår alldeles egna.
Redan första veckan var det så tydligt. Det här blir ett intresse vi delar, jag och M. Från början till slut. Helt fantastiskt.
Tanken slog oss att ”nååångång kanske vi kommer ha två stora hästar så vi kan rida ut tillsammans…?”. Men alltså, ett hästköp till på en gång kändes inte lägligt. Då, träder Världens Snällaste Svärmor in och vill ”sponsra” och vara med oss i denna Hästresa.. kunna ha chansen att rida, precis när hon vill. Förstår ni!? Snällt.. det är liksom en så pluttigt ord.
Letandet efter en tredje häst började. Omgående. Men tanken lades på is. Här hemma pågick så mycket lära-känna-tid i alla fall. Rosa moln som mötte åskoväder.. men som sedan landade i något vackert, ni vet(läs mer HÄR). Jag hade sett en annons jag snabbt bläddrade förbi.., tänkte att ”neej… inte ska jag ge mig på den där känsliga hästen som kräver en rutinerad ryttare….leta vidare”. Några veckor går och jag råkar se tillbaka på den där annonsen igen. Beslutar mig för att våga åka dit. Det blir söndag i slutet av januari och jag och Svärmor åker fem mil norrut.
Där mötte vi en Isprins. Som var precis som beskrivet; otroligt känslig. Ja, skygg… och rädd för allt och lite till. Ingen barnhäst, alls. Ingen nybörjarhäst, alls. Och jag? Jag var salig. När jag landade i sadeln, kände jag mig så hemma. ”Det är ju den häär rasen jag ridit sådär 25 h/veckan på, handskats med sedan 9-åring, jobbat med, Lett människor i långa led efter mig, bångstyrat i stor flock och mött otroligt många individer inom denna ras. Jag kände mig så hemma. Hästen var jag i hästformat. Kemin stämde till 100 %. Jag somnade med ett leende den kvällen.
En vecka senare åkte jag och M samma tur, igen. Jag ville att mannen skulle få träffa Isprinsen, innan beslut togs. ”Nämen.. jag tycker vi kör!”, sa han, coolingen, efteråt. Ytterligare en vecka senare, förra söndagen alltså, så hämtade vi hem honom….
Namnet betyder Fjäder. Och speglar hans personlighet så väl, på flera sätt. Mycket häst i liten kropp. En 8-årig (islandshästar rids in tidigast som 5-åring och Fjödur klassas som ung, mao) så försiktig islandshäst. Ändå så pepp, positiv och glad. Och helt underbar. Jag. Är. Så. Kär i honom. Min ögonsten, som jag fantiserar om att få ha så mycket roligt tillsammans med. Men ooh som här finns att jobba med. Det ser jag som en utmaning. Men tänk, i vår, när marken är bar och skogen är fylld av kvittrande fåglar. Då rider vi ut på långtur tillsammans. Jag och Isprins. Och Ikran, med antingen M eller Världens Snällaste Svärmor i sällskap. Så drömmigt!! Lilla Chippen, han får sin kortare pluttponnylämpliga turer, förstås.
Vi var väldigt spända på att släppa ihop pojkarna. Hur skulle Hästpojkarna reagera?
Fjödur landade. Möttes av en lyckligt gnäggande Ikran och nyfiken lillponny. Som vi anat, har våra två första hästpojkar saknat att vara i en riktig flock, som är svårt att få till på ”bara två”. Lycka uppstod. Lite skrik och gnägg… och en herrans massa arga öron bakåt, från Chippen. Inom några minuter var rangordningen gjord. Ni ser ju själva. Fjödur är Flockens ledare. ”Mammuten I” pustar ut och tycker det är skönt att slippa den rollen, som han aldrig hade bett om ett endaste dugg.
Så, så gick det till när Drömgården blev med hästflock. Den sista pusselbiten som fattades, var Den Lilla Fjädern. Isprinsen. Nyp mig i armen.
Hoppas att ni mår gott. <3 En småhuttrande mor som sitter här efter nattande av tre små och undrar om det är febern som är på intåg.. ? Det visar sig. Dagen har varit underbar i alla fall. Våra Tillsammansmåndagar är en livsinvestering som samtliga njuter utav. Att få vakna till måndag tillsammans, hela familjen. Äta frukost i lugn och ro innan vi går ut på gården. Tar hand om djuren och friskluftar oss. Idag premiärred jag vårt nytillskott också och har känt mig helt euforisk därefter.. trots febervärken som smög sig på direkt efter, hos både mig och skäggig. Ungarna är också småsnuviga hela bunten. Vi matar på med vabruari, helt enkelt. Ingen fara. Livet innehåller så mycket gott som peppar och också så mycket jobbigare delar, som ger oss perspektiv. Medan Lillebror sov spelade vi övriga gänget Fia med Knuff innan storasyskonen tog sin pausvila framför Emil i Lönneberga, jag passade på att måla ett tak och M rikta en vägg. En dag med många härliga stunder. Vi är redo för denna vecka.. liten tillbakablick och veckoplan kommer här!
Veckan som gick?
Jag botaniserade i vårt ”Klädförråd” och fyllde på med ny storlek till Storebror. Är det något jag slår ett slag för, i miljö-, penga-, och också rolighetstanke, så är det att vara rädd om och ha ordning på småttingkläder, för att kunna hiva vidare till nästa plutt inom familj och släkt. Att ärva är en fest tycker mina barn!
Det där skedde ju också, ja. Något precis ingen ville missa.
Jag hade två stunder med Lillebror, där det var bara jag och han. Vi gosade katt, pekade bok, lärde oss nya ord och sånt.
Vi Alla Hjärtansdag-pysslade kring köksbordet.
Sen petade vi ner korten i små kuvert, skrev adresser, klistrade på frimärken och sände ut till älskade i allt från småbyarna precis runtomkring och ända ner till Storstan. Sprida kärlek, liksom. Finns knappast något bättre.
På torsdagen var jag så ryysligt romantisk, förstår ni. Förutom att jag i vanlig ordning rejsade runt med diverse hemmetsysslor. Så överraskade jag mannen med att ha tömt den gaaalet fulla källsorteringen och dragit iväg tillsammans med Minsting till återvinningsstationen. M, som var den som skulle göra det, tyckte att denna surprise var bättre än alla hjärtans-presenter i världen. I ett ”drömgårdsliv” med tre små barn, tre hästar, stor gård, en del arbete och massssor av renovering är vi ett team av rang. Inga prylgalningar men däremot älskar vi att vara snälla mot varandra med små kärlekstecken -hela tiden- i vardagen. Alla Hjärtans Dag och alla dagar året om.
Så blev det fredag och inom mig var det uppror. Som det blir när livet skrämmer. Barnen, lyckligt ovetandes med sina chokladhjärtan. Älskade ungar.
Och …Förstås, så värmde rosorna och chokladen och skänkta pengarna till välgörenhet från M, så otroligt. Vi firade fredag och livet, med Chokladmums-fika.
Jag sprang. Och rensade tankarna, njöt vackra vyer och blev starkare på kuppen.
I helgen har vi tankat energi hos den där (och hans två vänner). Vår ”Mammut”. Han som är den coolaste hästen vi känner. Som vi nu, med väldigt mycket mer kännedom om varandra, inte kan tro att det var den där hästen som såg så förbenat arg ut och betedde sig monsterlikt när han precis flyttat till oss. Fina fina Ikran. Ser ni hans blick? Läkande.
Vi hade ”ponnyridning” med kusinerna. Innan vi knatade iväg allesammans för att fira barnens älskade FarmorMormor som fyllde år.
Veckans sista dag. Mannen var iväg på brandlarm. Regnet öste ner. Ungarna klättrade på väggarna. Ishalkan var värre än någonsin där ute. Mammans energi tröt. En stund vid pianot gjorde gott. Vi somnade i god tid och tankade nya krafter. En ynnest, hela alltet. Livet.
…
Veckan planer:
-Ta vara på februaridagar tillsammans med småttingarna. Pyssla om, svara på oändligt många frågor och helt enkelt fylla dagarna med liv på det sätt vi mår som bäst utav.
-Hänga ute hos hästarna, lyssna på fågelkvittret, hötugget och nypa armen. Hästdrömmen… sedan alltid. Den är så ohyggligt på riktigt nu.
Börja fundera kring älskade 5-snart-6-åringens födelsedag.
Jord är inköpt, så i veckan väcker jag pellisar och planterar om dom små stackare till blommor som kämpat sig tappert genom vintern.
Jag tänkte bland annat bjuda er på rapport om tredje pusselbiten i hästflocken. Samt Trädgårdslycka! Ett gott middagsrecept också. Och faktiskt, en kär återblick till något jag och M upplevde för precis sju år sedan denna tid, något som satte spår i våra hjärtan, för alltid.
Jag har så mycket för mig nu att Semmelbageriet Drömgården tänker vila i år, älskar att baka men i konceptet ”Spar på Mor” ingår att inte baaara fylla på och fylla på, mycket för andras skull , utan våga plocka bort, prioritera… vara snäll mot mig, ni vet. Men! …jag är hiskeligt semmelsugen. Är det någon som kan baka semlor så man trillar baklänges, så är det Skogs-Hilda . En dag susar jag dit, till Lilla Bageriet nere i byn, och köper med mig några semlor och åker vidare till mor och far och semmelfikar. Längtar!!
…
Nu ska jag ta tidig kväll och hoppas få vakna med ny kraft imorn. Önskar er alla en god februarivecka! Ta hand om er. Allt ni bara kan.
Ser ni!? Vad ÄR det där!? Vad är det där för rum? Vilka knösar ska få bo i det där vackra rummet!? Inte är det då vi. Eller?
Ni anar kanske känslan. Ett overkligt skede. Något som gjort att vi kunnat fantisera oss igenom sena, mörka kvällar med täckjackorna på där uppe, skottandes spån, hivandes gammalt bråte. Drömt oss igenom evighetsgöra, efter evighetsgöra.
Både jag och M föll pladask för denna nykomling i tapetvärlden. Alva, från Sandbergs Tapeter. När dessutom vår ena älsklingsvän Carolin sa såna där kloka, kunniga ord som bara hon kan. Då var valet solklart. Den där tapeten skulle sitta på väggarna i vårt Stora, högt-i-tak-med-två-stora-fönster-vackra, Sovrum.
Vi ska erkänna att det var hur pirrigt som helst att besluta oss. ”Tääänk om den känns för mörk….vi tar den beige istället. Eller den där andra, blommiga…”. Men ooh, så glada vi är att vi vågade oss på denna.
Grönt är skönt. Punkt slut.
Några våder kvar. Sen är rummet färdigtapetserat.
Sex stycken närmare bestämt. Ingenting, ju!
Efter denna väggen blir det mest en platsbyggd garderob, höger i bild liksom.
I det här hörnet, menar jag. Därför är det inte spacklat och slipat som ni förstår.
Å, blir faktiskt lite gråtig av det här. Nej, något ni förmodligen inte är så överraskade över med tanke på denna känslomänniska. Men ändå, maj gadd som vi kämpat och kämpar med att bygga bo. För det mesta är det bara så himmelens roligt, men stundvis är det tufft och jobbigt också.
Så vad säger ni, äär den inte drömmig så säg, tapeten?
…
Solkatterna. Spred lycka. ”Vi klarade det”!, liksom. Ännu ett vintermörker. Och på toppen, så är det bara månader kvar innan vi faktiskt bor där uppe på den där våningen som var ett kallt, timmerklätt skal.
Onsdagkvällen väntar nu efter en dag som bjudit på mammande, en löptur, hästpsykologi, lite jobb, en tur på byn, alla-hjärtans-pyssel med småttingarna och vardagsbestyren, liksom. Min vardag. Som är ungarnas barndom. Svindlande tanke.
Jag ansluta till gänget som spelar yatzy i salen. Må så gott alla ni, så hörs vi snart igen!
Hoppas att er veckostart känns god. Tänk att fåglarna kvittrar mer för varje dag nu. Och att det är den där tiden när man märkbart både ser och känner att ljuset återvänder, mer för varje dag. Något att försöka omfamna sig med och njuta av maximalt, eller hur?
Ok. Dags för Måndagshälsningen! Håll i er angående förra veckoavslutet. Tappa inte hakan och så vidare! Veckan som gick, fylldes med…
Måndagspepp!
En ridtur på Ikran. Med Chippen bredvid, förstås. Heeemska tanke, att dra iväg utan hästvän, säger I. Men vi jobbar på med det. Stora Mammutens självständighet och förtroende för oss.
Piffade till tisdagen med plättmellis och jublande ungar!
En typisk onsdagssyn. Vardag. Älskade vardag. Storasyskonen var två 5-timmarssvängar på förskolan medan jag och lillprins myste hemmavid. Donade i hemmet med tvätt och städ, läste böcker och sånt.. ständigt med hästpublik.
Motionerade. Varav en tur med fina byavännen.
Det blev lill-lördag och pappan var iväg och sände hockey i stan. Vi här hemma struntade i matchen och myste ner oss, samtliga nybadade, med popcorn, täcken och kuddar, framför Paddington. Vilken fin film!
Det blev torsdag och mattorna hivades ut på vädring. Storasyskonen åter hel-hemma och medan Lillebroren sov ute i vagnen..
..njöt jag så av tiden med dom där två..Så fina stora små samtal om livet ur deras perspektiv. Det häftigaste som finns, ju!
Vi firade in helgen mitt i städröran. Med bullar och mjölk och äppelkinder sedan uteleken.
En tur till Tant G tog vi oss också.
Så blev det fredag. Småttingarna agerade minibagare så vi hade gott fika när Mammamormorn kom och myste med oss under dagen. Bertan visade sina skills och pekade och berättade för mormor vad han har där i sin söta pekbok. Prinskorven som pratar mer och mer för varje dag. ”Liggelin” (piggeling) och ”Chiiippss” (chips) är två utav dom senaste favvisorden… ni anar att det är ganska så härligt att vara Minsting, va?
Jag fick så himmelens fin tullisbukett. Å, vad glad jag blev och är ännu av dessa blomster!
Till kvällen hade vi Fredagsmys med Svärisarna här hos oss. Det var sån härlig kväll och jag skrattade så tårarna rann tillsammans med Svärmor. Exakt hur underbart som helst! Och den där grytan, den var välsignad minsann. Dagen efter tvärbjöd vi upp ganska-nya-fingrannen längst ner på vår lillväg. Så, då hade vi gryt-lunch här hos oss.
Lördagen hade vårvinter-och-hästfokus. Till natten när barnen sov, satte jag och M dom första tapetvåderna. MAGIII! Overkligt. Och! Vi blev nääästan osams för typ första gången någonsin. Jag, stresspulvret, tyckte att M (luuuuugnet själv) var SÅ LÅÅNGSAMMMM. Jag tänkte att limmet skulle ha torkat innan våd-eländet satt fast på väggen. Men, det gick förstås prima. Som alltid när M påtar (duktiga duktiga M). Jag tänker att ni inte är nyfikna alls på tapeten…eller? 😉
Och vad i hela friden hände då, på veckans sista dag? Som gjorde att hjärtat stannade för ett slag, sedan slog dubbelslag och bäddade in livet i rosa moln-känsla? Medan Farmor och Farfar pysslade om barnen…Vem hämtade vi då hem?
Säg hej och välkommen! till sötaste hästen jag någonsin skådat!
Ja, kära hjärtanes. Jag tappar orden. Försöker ha måndag, få något vettigt gjort men känner att fötterna är på molnen ännu och hästhagen är enda stället jag vill vara i…
…
Veckans planer:
-Mysa med småttingar! Alltid, först först först i mitt liv. Älskade ungar.
-Försöka förstå att där ute i hästhagen står det nu tre pållar. Som tillhör oss. Jag ska berätta mer för er, om hela alltet och vår hästplan.
-Andas. Jag var så himla nervös förra veckan förstår ni.. hade en pirrlycklig vecka, kändes overkligt alltihop. Den här veckan ska jag ta igen en hop djupa andetag, så att säga. Känner att min magkatarr lurar runt knuten… som den ofta gör när något varit lite för spännande eller livet varit lite väääl fyllt (M har jobbat extraextra senaste veckorna.. men nu är vi åter i ljuva balansen.. varpå lilla magen kan behöva sparka bakut en dag eller två för att säga ”Emmeli! Nu ska du coola ner dig igen!”).
-Ringa viktiga samtal och göra pappersarbete. Ej kul men nödvändigt. Samt också försöka skapa för er inspirerande inlägg, både tillsammans med ett företag jag tycker så himla mycket om (ni med, tror jag) och även ord och bilder från livet, som det bara faller sig, ni vet. Livet är min vägvisare!
-Susa till bvc med Minsting.
-Köpa hem jord inför kommande omplanteringar.
-Rensa ur Storebrorens garderob och fylla med ny storlek. Det mesta kusinärvt och hämtat ur ”klädförrådet”. Sån lyx att ord ej finns (tack mostrar för er sanslösa givmildhet!!!).
-Hantera hästar. Leka och latja och lära känna. Kanske väntar en ridtur.
-Tuffa på i renoveringen. Just nu ropar Minimannen till pappan där på övervåningen; ”Pappa!! Looova att inte tapetsera NÅGOT utan mig!?”, och verkar med andra ord inte renoveringsless ännu trots att han varit renoveringsunge sedan ett års ålder. Vi pendlar mellan tapetsering, takmålning och väggreglande just nu.
-Inleda helgen i Mäjadalen för Alla-hjärtans-dag-mys!
…
Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen, ok?
En tur tillsammans med hela familjen. Alla mår gott, inifrån och ut. Ungar och hästar härs och tvärs. I det ljuvligaste vädret. En minusgrad och värmande sol.
Jaa! -den här helgen bjöds vi på Vårvinterviskande väder! Tycker så mycket om denna femte årstid här i norr.
Vi gick på nya vägar för hästpojkarna. Men dom är ju, tillsammans, världens coolaste. Nere vid havet var det vackert i vanlig ordning. Sån lyx att ha det här några minuter till fots från gården. Vidder från köksfönstret är mitt bästa. Att dessutom snabbt kunna andas hav, är nästan för bra för att vara sant. Höga Kusten är Själamagi.
5-åringen sitter som gjuten där på ponnyryggen. Igår lärde han sig att luta sig framåt och bakåt beroende på lutningen i naturen. Det är ju mest uppför och nerför här i bygden, liksom.. så det var finurligt att lära sig, ju. Såna där små människor snappar upp allt och lite till som karbonpapper alltså.
Småsyskonen hade det gott i vagnen, dom också.
Så tog vi skoterleden hem och 650-kilos-mammuten klev inte igenom en endaste gång. Leden var som den härligaste autobahn, mao. Ikran och M travade iväg bredvid varandra, som ler och långhalm. Själv svettades jag jäkel av att styra mitt gäng framåt.. finemang gick det på leden, men sista biten hem tog vi över åkern där solen värmt upp skaren sådär lagom att vagnsdäcken skar ner.. ooom och om igen. Äschdå. Väldans bra träning blev det!
Väl hemma var kinderna mer än varma och vi kisade mot solen och njöt. Hästarna rullade sig i hagen medan jag och den skäggige stod där och konstaterade att ”Drömgårdslivet… vi är inte dom som har koll på allt.. barnen springer lyckliga runt i håliga strumpor.. Källsorteringen välllller över. Det är en del ”ja justja”.. men carpa skiten ur livet, det gör vi tusan bra!”.
…
Hoppas att ni haft en god helg. <3
Jag sitter här i Salen nu, med långkallingarna ännu på och hör hur det plötsligt smattrar mot rutorna och vinden viner. Väldans tur vi njöt av finvädret igår. Idag, har vi haft fokus på något annat. Något smått helgalet. Men hutlöst roligt. Jag har senaste två veckorna mumlat saker som ”idag bestämde vi oss för något galet, men jag måste få smälta beslutet lite för mig själv först”. Jo, jo.. Idag drog vi iväg och hämtade hem en ny familjemedlem, förstår ni. Mer om det en annan dag. Vad tror ni det är??
Glöm inte gilla Drömgårdsliv facebooksida för att få dom senaste uppdateringarna. Klicka HÄR för att gilla sidan, bums!
Senaste kommentarer