Här kommer några frågor om Mammalivet som ni ställt senaste tiden,

som jag nu ska försöka svara på! Håll tillgodo, långläsning följer!

…

”Hur tidigt kom drömmen om att inte hoppa in i ekorrhjulet? Kom den samtidigt för er båda?”

-Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få leva såsom vi gör nu.. minns när jag och min barndomsbästis-Ida satt inne i flickrummet och fantiserade om framtiden och vuxenlivet.. jag drömde om många barn och att få leva på en lagomstor gård med djur.. pengar var inte viktigt, alls. Den där blåögde typen jag kärat ner mig i, redan i sjunde klass, var också involverad i drömmarna. Så fint att få dela livet med just den människan nu, sedan snart 15 år. Från dag ett, har vi ”kört vårt race”. Följt vårt flöde. Så tacksam, att han vill precis lika. Vi utvecklar våra drömmar och mål hela tiden, hittills har vi bara velat åt samma håll… En ynnest i sig.

”Tyckte det var rätt jobbigt att vara hemma ensam med ett barn. Något tips inför mammaledighet med två?”

-Den här frågan är lite svår att svara på, då det inte riktigt framkommer VAD du tycker var det jobbiga. Jag försöker gå till mig själv i frågan, men det känns också lite svårt.. för dels hade vi ju det lite annorlunda med vår förstfödde.. kring halvåret började han på högskolan ju, med den snart-färdige-frökenmorsan, och när han inte var där, så var det mys hemma med mamma och/eller pappa som gällde.. då M jobbade mycket kvällar och helger så hade vi mycket tillsammanstid under veckorna.. vi hängde mycket med våra vänner, varav ett älskat par också blivit föräldrar i samma skede som vi. Det var himla gott att dela upplevelsen att vara förstagångs-föräldrar, med några vi tycker mycket om.

Undra om du kanske kan syfta på att det var ensamt? Det är alltid en god idé att söka upp goda människor att hänga med, lite lagom, tänker jag. Nymamma till två, minns jag som större utmaning än att vara Hemmamamma till fyra nu.. på riktigt. Det beror förstås på flera faktorer, min inre utveckling, bland annat… som jag inte tror hade gått att skynda på, vi lär oss ju saker om livet och om oss själva, hela tiden och av det vi upplever. Men det är såklart en sport, att lyckas hålla sin toddler (om det nu är det avståndet på syskon man får, sådär 1,5-3 år), samtidigt som det ska ammas, sytas och bytas. Det äär vad det är! Det äär inte skiitmysigt exakt hela tiden, det äär körigt stundvis att räcka till. Känn dig världsviktig och som en superhero, var snäll mot dig själv. Det är inte hela världen om du behöver slå på bolibompa mitt i dagen en stund, då din toddler vägrar påta med annat och mest kanske bara gör rackartyg, under amning/matning.. och det är mer än okej om det ser ut som ”hela havet stormar” hemma, det är livet som pågår. Återigen, att möta upp människor du får energi utav, i lagom dos, kunna utbyta lite liv och inhämta ny energi, är himla härligt. Glöm inte att strunta i tvättberg och dylikt, till fördel för en endorfin-god promenad eller gympastund, ok?

”Hur tankar du energi? Man älskar ju sina ungar men ibland behövs ju en andningspaus..”

-.. för precis så, med rörelse, tankar jag energi som effektivast. Små, högintensiva tabatapass, skrotlyftande, prommisar och löpturer. Bra mat och sömn också, lika viktiga parametrar för orken. Gå en prommis med en vän, prata med bästis/mor/syster i telefonen en sväng. Pratstunden med M om kvällen, när alla barnen sover, guldgod. Att bara gå ut till djuren och pusta, är fantastiskt det med. En ridtur, fullständigt själamagi. Är det sommar kan en kvällsstund ute i köksträdgården, med lite skördande och blomsterplock, göra mig totalt salig. Och som du säger, än hur mycket vi älskar våra barn, än hur mycket jag älskar att vara med dom och göra allt tillsammans med dom, så kan det kännas som ompyssling av mig själv när jag får påta för mig själv någon gång utimellan. Att vika tvätten i lugn och ro, städa eller baka.. allt det där som vi tycker om att göra tillsammans, men som kan vara skönt att göra själv, kanske mest för att få höra mina egna tankar på ett sätt som ju är omöjligt när småälsklingarna är i kring och fokuset är på dom. Det äär inte ego, att tänka på sig själv med jämna mellanrum, som mor. Det är faktiskt ompyssling av hela familjen. Mår mor bra, mår oftast hela flocken bra. Och tvärtom.

”Vad anser ni viktigt i er barnuppfostran?”

-Vi öser våra barn med kärlek. Och tid. Vi har skapat oss möjligheten att vara med våra barn, i massor, vilket känns så viktigt och hjälpsamt i försöket att forma trygga, varmhjärtade samhällsmedborgare. Att vi, deras livets största tryggheter, får vara med och visa dom livet… vikten av ”att vara snäll”, ”ta hand om varandra”, ”känna tacksamhet”.. osv.

”Barn gör inte som vi säger”, ni vet. ”Barn gör, som vi gör”. Jag och den skäggige försöker vara två goda förebilder, kärlek och respekt, i massor, oss emellan. Vi är också otroligt noga med att PRATA med våra barn. Om stort som smått. Inga frågor är för små eller för stora. Vi funderar och svarar, allt utefter förmåga.

Jag som är hemma själv med barnen, umgås allra mest med barnen, är också himla noga med att prata om hur det är att vara människa.. att det inte bara är glada, lätta dagar, med energin på topp. Jag vill inte att mina barn ska få föreställningen om att livet och att vara människa är så, tänk så jobbigt dom kommer att få det då? …jag tänk, så jobbigt det var, att vara ”en prestationsprinsessa”. Jag har tagit mig därifrån, tack vare barnen. Om inte jag vågar visa mig svag, säga orden ”mamma orkar inte det idag”, säga det otroooligt svåra ordet ”nej”, ibland.. hur ska barnen då veta, våga känna, våga säga nej, förstå att allt är ok, som stor? Vi är också noga med att ”erkänna våra misstag”, att kunna säga förlåt är så viktigt. Säga förlåt. Och att förlåta.

… utöver detta har vi förstås en hoper regler här hemma. Barn älskar ramar och regler. Ta bara grejen skärmtid som är så himla på tapeten idag. Vi har våra regler, barnen vet vad som gäller, vi behöver varken diskutera eller tjatas ner. Eller som när vi päron säger, ”barnen, nu är det eran diskmaskin att tömma!”, mötas av ett ”okej!”, är också en viktig grej… för ”i en familj, hjälps man åt”. Utefter förmåga. Barnen är fullt införstådda i att om man hjälps åt, på alla sätt (med små sysslor men även hur vi är mot varandra) så finns det som mest energi till att göra roligheter tillsammans. Det vet dom, för att vi har pratat mycket om det.

Att alltid tacka för maten, ställa undan tallriken, tacka för sig när man får något, osv..också viktigheter.

Sen önskar vi skapa små, trygga individer med fullmatad Jag-kan-känsla. Vi låter barnen vara med och greja med oss, i stort som smått. Så fort barnen visar intresse på ”kan själv”, då hurrar vi. Dra fram pallen till diskbänken och hälla i vattnet i glaset, själv. Baka och laga. Fodra djur och odla. Som plutt, klä på sig själv. Som större barn, baka kakan själv. Jaa det sölas och har sig, men dels lär sig ungen, växer av att kunna och som superbonus underlättar varje litet ”kan själv”, till den totala ”hemma-servicen”, ju! Storasyskonet som stolt kan ge lillasyskonet ett vattenglas, ger inte bara var barn boost.. utan är alltså också en hjälp, till hela flocken. Smaart va!

Det här ämnet går att prata hur mycket som helst om, ju. Älska, älska, älska barnet/barnen.. kärlek, kärlek, kärlek.. så kommer vettet på köpet.. eller vad var det Astrid Lindgren sa?

”Hur ser era morgon- och kvällsrutiner ut med barnen?”

-Antar att det är vardagarna vi tänker på här… då är det jag och barnen om morgnarna. Vi vaknar tillsammans vid sju, eller strax innan. Äter frulle och gör skolbarnen redo för skolan. Det värms mammabröd, mixas smoothie, steks ägg, kläs på och grejas i salig blandning. Lugna ”morgonmusiken” sätter god känsla (vi har i alla hemma-år lyssnat på en lugn bossanova-cover-lista, som ni garanterat är många som hört under åren). Antingen skjutsar jag eller M sedan till skolan (under vintern hjälps vi åt mycket med det). Vi andra fortsätter sedan morgonmyset en stund, innan djuren tas om hand.

Kvällarna, hjälps vi oftast åt att göra barnen natta-redo.. om det inte tex. är brandövning, M håller på med något moment i renoveringen som inte går att stoppas just då… eller att det är vinterkvällarna där Storebror och M är på hockeyträningar, då är det jag och barnen som donar själva… rätt så ofta om jag tänker efter, haha! Kvällsfikar, liten tvagning, pyjamas och tandborstning. Läsa läsa läsa, prat om dagen, ”Gud som haver” och Godnatt. Jag nattar alla barnen, i de allra, allra flesta fall. Ligger alltid kvar i sovrummet tills alla barnen somnat. Har alltid nattat alla barnen samtidigt. I perioder kan något småsyskon ha nattats tidigare, men som det ser ut nu med 2,5-åringen som minstunge, så nattas han samtidigt men sover en låång lur i vagnen under dagen. Vissa kvällar nattar vi båda två, för att vi och barnen, tycker att det är himla mysigt att avsluta barnens dag tillsammans så.

Och ännu en variant av nattande, denna tid och framåt hösten.. är att turas om att promenera/springa med vagnen, söva Lillminsting så först och sedan resten av gänget hemma. När vi bara hade Tripp Trapp Trull, alla vagnsåkande, så nattade vi supermycket i vagnarna under sommartiden.

”Hur har dina amningsslut sett ut?”

-Nummer ett och två slutade i princip vid samma tid, kring ett år. Ingen större separationsångest eller dylikt för någon av oss. Jag har en egen teori om att jag själv var så inne i att amma just ett år. Att både jag och barnen var färdiga då.. tvärslutade liksom. Var inte mer med det. Sen kom småbrollorna, och min inställning till amning har blommat ut, till fullo. ”Varför ska vi sluta då, vid ett år? Bara för att de flesta gör så?”.. vågat lyssna till min egen mammaröst och helt och hållet följa med ungens och min önskan. Nummer tre ammade till strax innan 2,5 år. Nånstans där började det kännas kämpigt, natt-ammandet tog för mycket energi till slut och vi fick smyga bort amningen.. minns det som några tuffa nätter, så svårt för lillmänniskan att förstå att det var slut nu.. men återigen, hade jag möjlighet att ösa barnet med tid = närhet i det här fallet. Vi hittade snabbt ett nytt sätt att gosa på, kramas och vara nära, nära.

Lillminsting är strax över 2,5 år.. och är inte alls på väg att sluta ännu. Jag kan gruva mig lite av tanken på att sluta amma Lillminsting, dels för att det högst troligt är vår sista bäbis.. men också just för att kanske behöva säga nej till det han tycker är det absolut gosigaste i livet. Men vi får väl se.. kanske känner han sig bara färdig en dag… då åker jag med på det beslutet…. innan konfirmationen någon gång, i alla fall….

”Vad har varit utmaningarna som hemmamamma?”

-Att räcka till för alla. Att orka, genom tider där livet både innanför och utanför vår egen bubbla, är skakig. Då jag är trött och skör, men ändå ska orka precis som vanligt, dagar som dessa när jag, om det goda humöret ändå orkar med, kan skratta och säga ”haaallååå, var är personalen!?”.

”Vad gör ni i regel en helt vanlig dag?”

-Myser, leker, pysslar. Är ute. Tar hand om djuren. Lagar mat och bakar. Handlar, lämnar och hämtar skolbarn. Kompisleker/ Träffar Morfars. Städar, tvättar. Denna tid på året, mycket fix med odling.

”Jag har följt dig sedan Sixten var liten och förundras över hur ni utvecklats som människor! Jag vet att du vid ett par tillfällen nämnt att du behövde dra åt handbromsen efter att Juni föddes. Att kraven på dig själv var för stora. Jag skulle så gärna vilja veta mer om hur och vilka förändringar du gjorde för att nå dit där du är idag? Jag tänker att vi är så otroligt många här ute som är där du var då, som skulle kunna inspireras och känna hopp av din erfarenhet”

-Ja kära hjärtanes, jag äär så ofantligt tacksam över den inre resa jag (M får tala för sig själv, nu pratar jag om mig) fått/får uppleva. Dels var vi väldigt orutti på livet när S föddes, så himla unga ju. Utvecklas gör vi fortfarande, hela tiden och det är en sådan häftig känsla. Jag är så otroligt tacksam och LYCKLIG i livet. Lever utefter de värderingar som står mig (oss) viktiga. ”Följer hjärtat och känslan hela tiden”, som M så fint sa i lilla Nyhetsmorgon-inslaget. Vågar lita till min magkänsla och inre röst. Litar på mig själv som mor.. med dom orden sagda, INTE sagt att jag är perfekt morsa på något sätt, men JAG DUGER. Jag gör mitt bästa och det är himla gott nog. Som sagt, är jag så noga med att visa barnen att morsan minsann inte är någon maskin utan en helt vanlig människa. För dom orkar jag alltid lite till, men nej, det är inte på något sätt farligt att visa sig svag ibland, tvärtom!

Min mor brukar alltid säga, när hennes dotter i perioder i livet varit/är väl ivrig; ”Emmeli… Rom byggdes inte på en dag”. Och det äär faktiskt samma sak här.. med min inre utveckling, Mammalivet. Grundtryggheten i det. OMÖJLIG, att byggas till fullo med första barnet. Kom liite smygande med andra. Men för varje barn, för alla livserfarenheter vi fått och får erfara, så får vi perspektiv som formar oss och vad som gjort att jag/ vi är där jag/vi är idag. ”Tant Pedant” till exempel, som höll på att fullständigt bränna ut mig som tvåbarns-småttingmor, alllllt skulle vara så perfekt åt alla håll och kanter… det var sååå viktigt….livet höll på att inte få rymmas, alls. Det är en, av alla delar. Jag älskar fortfarande nystädatkänsla, inte tu tal om det, som Farmor Gertrud skulle ha sagt. Men, vårt hus är hem.. och här levs det, för fullt. Fyra barn, många djur, två kreativa päron. Livet levs här, och det syns.

En annan del, är att jag lärt mig av att titta på ”dåliga exempel”, sett hur andra mödrar totalt slitit ut sig, utmattats.. egentligen helt i onödan. Lärt mig, vad jag vill ta avstånd från. Lärt mig, vad jag finner är viktigt. ”Duktiga flickan” i mig, är fortfarande ”duktig”, vill göra sitt bästa, älskar att dona och greja, finnas till för andra osv osv… men allt är på ett annat sätt, det duktiga (för det är inget fel att vilja ”vara duktig”, synonymer till duktig är ju till exempel; ”händig, stark, företagsam) kommer sig av vilja, känsla, styrka, kraft, tacksamhet till livet. Det handlar inte om att vara duktig, som i att ”vara perfekt, bara göra rätt, aldrig göra fel” osv. Det handlar om att jag vill saker. Känner mig stark. Mår bra av det jag gör.

Jag hittar heller inte på måsten som förut. Jag formar det jag gör, utefter livet, dag för dag, inte tvärtom. Jag till exempel bakar och fejar, tar hand om barn och djur, i så mycket högre grad nu, än för en hoper år sedan. Men det finns inga påhittade måsten, påhittade tvång bakom, mina Mamma-superkrafter används rätt…. jag kutar för att jag mår bra av det, bakar bröd för att jag älskar att barnen älskar det och för att det är en så god känsla att ge barnen ren mat. Och ni vet hur jag resonerar inför jul, till exempel? (LÄS HÄR).

Allt det här, är inget jag bara ”poff” hade kunnat lära mig… över en dag eller två. Livet, formar oss. Utvecklingen sker, när du vågar stanna upp, fundera, känna en riktning… självklart, kan vi inspireras och lära av varandra.

Tack livet, för att vi får leva, känna och växa. Så tänker jag. Tuffare utmaningar och erfarenheter har gjort oss än mer tacksamma till livet, mer jordade, starkare och hjälpt oss att våga strunta i såna där hitte-på-måsten.. det är en så häftig känsla, att följa sitt eget flöde. Livet är för dyrbart för annat..

… Tack för en hoper intressanta frågor. Hoppas att ni tyckte att denna långa svarande Mammalivet-novell var givande att läsa.

Kom direkt till tidigare Frågor & Svar, genom att klicka HÄR!

Må så gott, tills vi hörs igen!

Emmeli